Horror vacui betyder "skräck för tomrum" och kan användas såväl inom fysiken som konstvetenskapen. Här i Sverige tänker vi kanske främst på Kurbits-måleriet i Dalarna. Det är en dekorativ konstart med särpräglade fantasiväxter med stora blom- och bladknippen, som fyller duken eller möbeln och där inga tomma ytor får förekomma.

För oss släktforskare är det en annan sorts tomrum som fyller våra dagar med frustration och irritation, nämligen luckorna i våra släktutredningar och antavlor. Ni vet, den där okända födelseorten, vigselnotisen vi aldrig lyckats hitta eller de där släktmedlemmarna vi aldrig tyckats "FÅ DÖD PÅ". 

För det senare problemet finns det ju, som tur är, en mirakelmedicin, Sveriges Dödbok, som alldeles nyligen utkom med en ny  version. Varje gång detta händer - vartannat år eller så - sitter jag som på nålar med min lista över "hopplösa fall". Skall den nya tidsperioden, denna gång 1800-1814, möjligen kunna lösa några av dessa?

Högst upp på listan stod min mormors mormors farfars syster, Fröken Ulrica Sophia de Falk, född 1727 på Herstaberg i Kvillinge socken (Ög) och senast siktad hos sin bror på Rökärr i Skärkinds socken mot slutet av 1790-talet. Därefter bara tomhet ... och som jag har letat. Näväl, några knapptryckningar senare levererar Sveriges Dödbok följande post:

de Falk, Ulrica Sofia  Staden, Död 1800-07-27, Kyrkobokförd i Karlstads stadsförsamling, Född 1727, Ogift kvinna.

Karlstad??? Av alla platser! Långt, långt ifrån Skärkind och Norrköping, där resten av familjen till sist samlas. Men varför? Där finns så vitt jag vet inga släktingar - och hur tog hon sig dit? Ulrica finns med i Karlstads död- och begravningsbok - notisen i bilden ovan - men däremot inte i någon husförhörslängd. Kan det helt enkelt vara så att hon åkt dit för att "dricka brunn" eller vila upp sig? Det var ju mitt i sommaren hon gick bort, av skörbjugg!!! Omständigheterna lär jag väl aldrig förstå, men lyckan av att, efter mer än 50 års letande, ha fått bort ännu en förarglig lucka i släktutredningen är mäktig! (Detta lyckorus förmår blott andra släktforkare förstå och uppskatta ....) 

Ett annat hopplöst fall var Carolina Nicolina Elvin från Barnhuset i Adolf Fredriks församling i Stockholm, som enligt Sveriges Dödbok dör där i augusti 1813, blott 6 år gammal. Hennes far, pistolsmeden Carl Johan Elvin vid Svea Artilleriregemente, hade dött 1810 efterlämnande änkan Catharina Norstedt (egentligen Melander), född 1788 i Asker (T) och så den lilla dottern, född 1807. Änkan har jag inte kunnat hitta efter 1810, kanske avled hon strax efter maken - här tiger dock Sveriges Dödbok - och så fick dottern tas om hand av Barnhuset.

Sveriges Dödbok är ett fenomenalt hjälpmedel när det gäller bortsprungna släktingar. Man får bara hoppas att det nu kvartssekelgamla projektet "Namn åt de döda" på något sätt får leva vidare. Det finns varnande röster när det gäller att gå ännu längre bakåt i tiden. Felkällorna äro många och identifieringarna ibland rejält skakiga. Ändå menar jag att nyttan av en 1700-talsdödbok skulle vara så enorm att farhågorna förbleknar! Bara man påminner sig själv om att Sveriges Dödbok inte är en källa, utan ett välsignat hjälpmedel.

Tanken på att det aldrig mer skulle komma en ny version av Sveriges Dödbok skulle nog de flesta inbitna släktforskare uppleva som en stor tomhet, ett gastkramande

Horror Vacui

 Bilder: Wikimedia commons