Hit och dit

Hit och dit, upp och ner, fram och tillbaka.  Så kan det kännas när man släktforskar, eller hur.  Ibland hittas det nya trådar, ibland försvinner och nuförtiden så kan nästan vilket DNA-test som helst ställa till det. Det som var ett bra släktträd, med många grenar utritade, kan hux flux bli kraftigt stympat. Det finns många historier om de omvälvande besked som lämnas när ett DNA-resultat kommer och det som borde finnas där, inte står med.

Ibland saknas det uppgifter, men det kan också komma fram nya. Släkt skärs bort och släkt kommer till. Ibland är det skönt att få besked, det var som någon misstänkte, men ibland är det rent hjärtskärande information som dyker upp.  Det är verkligen något som vi måste förbereda varandra på. Det kan bli ett besked som testaren absolut inte förväntat sig och det gäller att skicka signaler om det. Det är inte bara att testa, det gäller att vara beredd på att bearbeta resultatet också.

Men det är inte bara genom DNA som det kommer upplyftande likväl som nedslående nyheter. Det kan vara ett nyfotograferat blad från någon gammal kyrkbok som förändrar trädet, eller att det plötsligt, genom någon ny indexering dyker upp nya, oväntade resultat. Vet inte hur mycket det betyder, men visst kan det vara bra att se att den avlägsne släktingen inte var den jag trodde utan hade en annan bakgrund. Och det trots att jag försökt följa all de råd och anvisningar som finns att hämta genom olika böcker och föredrag.

Eget foto

Att salpetersjudare Olof Danielsson kanske inte var den som jag trott, trots de mått och steg som vidtagits, är det senaste fyndet när det går att hitta lite nya källor, plus det att de gamla blivit lite tydligare så att plumpar och skräp syns lite bättre och ändrar en siffra eller en bokstav. Att det dessutom föds en Olof till, med ett annat dum än det jag läste först, men som nu börjar anas bland anteckningarna raderar en linje, men det kommer ju en till.  Det verkar nästan som om någon vill se till att arbetet med den delen av släkten inte tar slut. Det var inte så färdigt som det verkade.

Att båda Olof har en Daniel som far gör att det kan bli funderingar på namnskicket, det var inte så många olika namn i omlopp så risken finns att det lätt blir fel. Då dyker det upp en fundering som jag hämtar från Roger Axelssons del av den nya boken Sveriges historia för släktforskare.  Roger skriver ett avsitt om medeltiden och jag hämtar några rader därifrån: ” Förnamn som Ermund, Golle, Styrger och Trotte lyser med sin frånvaro under senare del av perioden och ersätts av mer ospännande Johan, Nils, Per och Lars.” Ja, synd att de inte fick leva kvar och öka mängden med förnamn.

Min salpetersjudare hade alltså en namne, som inte hade samma yrke, men kopplingen bakåt blev fel med de slarvigt skrivna siffrorna. Så där försvann en gren och en annan kom in.  Ibland känns det nästan som trolleri att leden kan bytas ut utan att det påverkar mig, men jag är som jag är och nu har jag en ny linje att försöka förstå hur de levde och hade det. På tal om trolleri så kan jag inte låta bli att hämta en liten mening till från Robert Axelssons avsnitt i nämnda bok. Det gäller kyrkans inflytande och han konstaterar att på 1100-talet så var det inte så mycket bevänt med att förklara läran och eftersom nästan ingen förstod latin så blev mässan obegriplig. Han skriver ” Nattvardens ord hoc est enim corpus meum (Ty detta är min lekamen) blev det folkliga hokus-pokus.  Så nu vet vi det och det kanske inte förklarar trolleriet, men det kan ju vara bra att veta i alla fall.