Den 6 april 1999 befinner jag mig i London, flanerande omkring i West End. Jag passerar "Prince Edward Theatre" och får syn på deras jätteannons för musikalen Mama Mia. "Premiär i kväll" står det men också "Utsålt". Den skulle jag vilja se, tänker jag, men inser att det är kört. Dock ser jag att dörren in till "Box office" står öppen. Jag går fram till luckan och frågar om det händelsevis finns några returnerade biljetter. "Alldeles nyss kom det in två", säger den vänliga flickan i luckan och några minuter senare har jag tillhandlat mig den ena. 

Premiärföreställningen blir elektrisk. Härlig musik, högt tempo, energisk dans, humor och glädje. Halva föeställningen står vi upp i bänkarna gungande och sjungande. Sedan dess har musikalen under 26 år spelats på all världens scener och dessutom filmats med Meryl Streep, Amanda Seyfried, Stellan Skarsgård, Pierce Brosnan och Colin Firth i huvudrollerna. Filmen blev så lyckad att den till sist fick en uppföljare, minus Streep men plus Cher. Jag har sett båda filmerna många, många gånger och blir lika glad (hög) varje gång ...

Det lustiga med denna musikal är att den nte tillkommit på vanligt sätt med en bok eller ett manus som man sedan sätter musik, sånger och koreografi till. Nej, här hade man ju hela spellistan av härliga ABBA-låtar redan och fick be en manusförfattare,  Catherine Johnson, att försöka hitta på en handling som länkar ihop så många sånger som möjligt. Resultatet blev förträffligt, humoristiskt, inspirerande och engagerande, men också en smula viktigt:

På en grekisk ö förbereder sig 20-åriga Sofie för att gifta sig med sin fästman, Tom. Hon vill att hennes pappa ska leda henne fram till altaret - engelsmännen har ju denna djupt suspekta tradition, där fadern "gives away" sin dotter - men problemet är att hon inte vet vem han är. Hon har hittat sin mamma Donnas gamla dagbok och läser berättelser som beskriver hennes umgänge med tre män: Sam, Terry och Harry. Sofie anar att en av dessa måste vara hennes pappa och bjuder i hemlighet in dem alla till bröllopet och alla tre kommer - utan att ana anledningen. Så småningom kommer sanningen fram och alla tre tror då att just han är Sofies biologiske far. Detta är intrigen - den röda tråden.

I förra veckan var jag ånyo i London flanerande. Klockan var 14:50 när jag - deja vu - råkade få syn på en massa folk utanför teatern Novello och genast insåg att det måste vara matiné på gång. Pjäsen, ja det anar ni säkert, var Mama Mia! Mina ben gick av sig själv dithän, det var bara att föja med, och jag lyckades i sista stund tillskansa mig en överbliven biljett på femte raden i parketten.

Föreställningen börjar! Elektriciteten flödar igen, precis som för 26 år sedan, och jag blir varm och kall på en gång. Det är så himla bra! En bit in i föreställningen, när själva handlingen börjar ta fart, upptäcker jag att tårar börjat rinna nedför kinderna. Men, vad är då detta för känslopjunk? Har jag gått och blivit blödig på gamla dar? För mycket östrogen ...?

Nej, det handlar om att jag för första gången tagit till mig själv kärnan i handlingen - detta att inte veta vem som är ens far - eller mor i förekommande fall. 

Ska det vara så himla viktigt då, undrar säkert en del. Huvudsaken är väl att fosterbarnen eller adoptivbarnen fått det bra i sin nya familj och fått en lycklig uppväxt. Det kan man kanske tycka, men ändå ... Säg mig det bortfostrade barn som inte några gånger under livet börjat efterfråga sitt ursprung. För en del är avsaknaden av biologiska föräldrar inget stort problem medan det för andra blir till ett rejält trauma och kanske en livskris. Så mycket viktigare då att det finns dokumentation att konsultera om och när barnen som vuxna börjar efterfråga sin bakgrund. Det gör det inte alltid, till exempel vid:

• Anonyma spermadonationer
•  Anonyma äggdonationer
• Stulna barn
• Incest

Tur då, att det faktiskt finns DNA att ta till - men inte ens denna nyvunna teknik klarar i vissa fall av att klura ut hur det egentligen förhåller sig. Halvsyskon får man kanske en hel drös av, men vem är den biologiske fadern? Särskilt knivigt blir det när det handlar om incest, som kanske kan ha pågått i flera generationer. Säg mig den Peter Sjölund som kan fixa en sådan analys.

I Mama Mia bestämmer sig de tre potentiella fäderna till sist för att acceptera ett delat faderskap (fast det är nog Sam ... ) - ungefär som i svenska trilogin Änglagård, där Axel och Ivar till sist kommer till samma beslut beträffande Fanny (fast det är nog Axel ...). 

Det finns många romaner, filmer och TV-serier på detta tema: Den osäkre fadern. Markurells i Wadköping är ett exempel, här i TV-versionen med Edvin Adolphson, Eva Dahlbeck och Ulf Brunnberg i huvudrollerna. Även Wilhelm Moberg, Alice Lyttkens och Per-Anders Fogelström återkommer flera gånger till ämnet. Och i nutida TV-serier tycks det vara mera regel än undantag med okända fäder och mödrar ... 

Som släktforskare är vi väl medvetna om företeelsen.

Mamma Mia !