Gratis museum - gratis arkiv?

När den förra regeringen för åtta år sedan tillträdde, skyndade sig den nya Kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth, att avskaffa den styggelse, som den förrförra regeringen hade infört, nämligen GRATIS INTRÄDE på de statliga museerna. Som alla vet, utgör intäkterna från inträdesavgiften endast en mycket liten del av den totala budgeten för ett statligt museum, men den utgör i sig en hög tröskel för alla dem, som kanske skulle vilja besöka våra i övrigt skattefinansierade kulturella institutioner. När avgiften slopades upplevde de statliga museerna en publiktillströmning som aldrig förr, en guldålder som sedan effektivt ströps när avgifterna återinfördes. Men för Lena Adelsohn Liljeroth och hennes allianskamrater handlade det om en helig princip, en ideologi som predikar att svenska folket skall uppfostras att förstå att "om det smakar så måste det också få kosta" och "man skall betala för sig - det finns inga fria luncher". För den principen offrade man gärna hundratusentals intresserade besökare och många museer tvingades återgå till sin tidigare Törnrosatillvaro.

Som en av sina allra första åtgärder, meddelar den nya regeringen och den nya kulturministern, Alice Bah Kuhnke, att inträdesavgifterna nu åter slopas, och museivärlden (åtminstone de statliga museerna) jublar. Man kan säga att just detta vägval har blivit en sorts symbolfråga, där den nya regeringen inkasserar en massa pluspoäng och där slutsatsen måste vara: Kulturell generositet kostar inte så mycket, men skänker enorm goodwill och många positiva vibbar. 

Osökt kommer vi därmed in på en annan del av kultursektorn; VÅRA ARKIV! Borde inte också denna statliga verksamhet vara befriad från avgifter? Vadå? säger ni kanske. Det kostar väl inte något att besöka Riksarkivet eller våra landsarkiv? Nej, det gör det inte och det skall det, bl a av demokratiskäl, inte göra. Samma sak gäller för våra bibliotek, som tack och lov fått en skyddslag kring sin verksamhet. Ändå kostar det i dag en bra slant att "besöka" Riksarkivet och Landsarkiven. Detta om man med ordet "besöka" menar "få tillgång till". I dag besöker vi mestadels våra arkiv via våra datorer i hemmet. Digitaliseringen har medfört en radikalt förbättrad tillgänglighet. Vi behöver för det mesta inte längre ägna tid och energi åt mångmilafärder till just det arkiv vi behöver få tillgång till. Mycket av det viktigaste materialet finns redan där hemma - på några knapptryckningars avstånd.

Detta är välsignat och bra, men det kostar! Runt tusenlappen per år vill Riksarkivet ha av oss för att vi skall få tillgång till de med offentliga medel inskannade digitala bilder, som utgör vår gemensamma kulturskatt och egendom. Är detta rimligt? Egentligen inte! Om folkbiblioteken och de statliga museerna är avgiftsfria, så skall givetvis även arkiven vara det, även om man idag väljer att nyttja dem på ett modernt sätt; Digitalt. Jag tror mig veta, att t.o.m. Riksarkivarien är av denna mening, men att det just i vårt land finns en ytterligare dimension att förhålla sig till; förekomsten av en eller flera kommersiella aktörer!

I begynnelsen var GENLINE, företaget som vägrade acceptera Riksarkivets dåvarande slutsats, att en digitalisering av det svenska kyrkoboksmaterialet aldrig skulle vara ekonomiskt möjlig eller försvarbar. När det lilla företaget så småningom kunde påvisa att det faktiskt var möjligt, och det började flyta in pengar, ändrade Riksarkivet sig plötsligt och ville nu själva ha en del av kakan, helst hela. Under många år motarbetade Riksarkivet mer eller mindre aktivt Genline, men fick till slut stryka flagg när det stod klart att offentlighetsprincipen krävde så. Riksarkivet inledde nu ett samarbete med Mormonkyrkan (FAMILY HISTORY LIBRARY - FHL), som ju en gång hade mikrofilmat större delen av de svenska kyrkoböckerna - i alla fall fram till 1860/1895. Det handlade således om att göra om hela Genlines arbete, och utifrån samma rätt bristfälliga grundmaterial (Mormonfilmerna) åstadkomma digitala bilder. Genlines bilder finns i dag hos släktforskningsjätten ANCESTRY medan bilderna från Riksarkivet/FHL finns både hos FHL (dock endast på deras bibliotek och arkiv - inte på nätet) och på Riksarkivets Digitala forskarsal (mot avgift).

Hade det nu bara handlat om dessa två aktörer, hade det kanske inte varit så svårt att avskaffa Riksarkivets avgifter. Men det finns en tredje aktör: ARKIV DIGITAL - en mycket duglig sådan, som tagit sig för att göra det som Riksarkivet borde ha gjort, nämligen att göra om mormonernas arbete från 1950- och 1960-talet, men nu med moderna metoder och i färg. Till forskarnas förtjusning har företaget med sin digitalfotografering åstadkommit en överlägsen bildkvalitet och ett utmärkt navigeringsverktyg. Det finns väl ingen svensk släktforskare som i dag skulle vilja vara utan Arkiv Digitals version av de svenska kyrkoböckerna till förmån för Riksarkivets eller Ancestrys? Om Riksarkivet till sist skulle få för sig att avskaffa forskningsavgifterna, skulle det då innebära slutet för Arkiv Digital?

En flitig släktforskare behöver i dag alla tre resurserna ... och sammantaget blir det ganska dyrt:

ARKIV DIGITAL för det primära materialet; Kyrkoböcker, Bouppteckningar m.m.

ANCESTRY för det visserligen bristfälliga men ändå användbara registret till födda i Sverige 1860-1941, samt för alla de möjligheter man erbjuder kring forskning i andra länder, främst USA men också Canada och de nordiska länderna.

RIKSARKIVET för allt det övriga material som inte finns hos de andra.

Man skulle önska sig någon form av samarbete mellan Riksarkivet och Arkiv Digital, men exakt hur det skulle gå till och med vilka ekonomiska förtecken, är inte jag människa att begripa. Men visst skulle det vara bra ...