Genealogia rediviva!

Antavla från slutet av 1500-talet med den numrering som i Sverige kallas för Keküles.

I min föregående blogg skrev jag om släktberättelser och behovet av att publicera sådana. Med släktberättelser menar jag berättelser som berör en begränsad personkrets eftersom antalet personer som härstammar från de personer som ingår i berättelsen är begränsat. Mitt främsta argument var att det finns skäl att dokumentera och bevara berättelserna eftersom kretsen av berörda personer blir allt fler. Exempel på släktberättelser som gavs var bland annat  äldre släktingars redogörelser hur livet var förr och skrönor.

Varför jag inte exemplifierade med den klassiska antavlan vet jag inte. En antavla är en berättelse om en persons härkomst. Detta är också en av innebörderna i termen genealogi. Vi vet alla hur antavlan normalt sett börjar – den börjar med oss själva och är därför i just den utformningen bara av intresse för mig, mina syskon och mina barn.

Det finns dock antavlor som är intressanta för många, nämligen antavlor för så kallade grindanor. På engelska finns uttrycket »gateancester« men Olle Elm myntade redan 2016 i sitt Facebook-flöde den svenska termen »grindana«. En grindana öppnar upp ett fält till redan publicerade resultat främst angående äldre tid. Grindanans egen antavla kan därför också vara av intresse eftersom det som är publicerat främst har formen agnatiska stamtavlor. Eftersom det berör äldre tid, typiskt 1600-talet och tidigare, är grindanans antavla av intresse för en större grupp.

Den 13 september 2024 bloggade jag om anor och antavlor. Antavlor blev populära under 1500-talet bland adeln då man i dessa på ett enkelt sätt kunde beskriva sin förnäma härkomst. Helst skulle det vara minst fyra generationer – de 16 anorna. Från 1500-talet kommer också det numreringssystem av anor som är mest populärt i Sverige idag – Keküles system kallar vi det i Sverige. Utgångspersonen (probanden) får nummer ett. Fadern får sedan barnets nummer dubblerat och moderna barnets nummer dubblerat plus ett. Se bilden.

På 1500-talet ansågs endast adeln kunna ha anor – bönder kunde inte ha det. Att utreda bönders släktförhållanden var därför ointressant. Exempel på större släktsammanställningar (även om de inte hade det strikta antavleformatet) av bönder är därför få. Mest känd är kanske Johan Bures släktbok som länge bara var känd i delvis korrumperade och ofullständig avskrifter från tidigt 1700-tal. År 2008 återfann i Helsingfors finska forskaren Tiina Miettinen originalhandskriften upprättad av Johan Bure 1613. Året därpå kunde Bure-kännaren Urban Sikeborg och Genealogiska Föreningen digitalt publicera den så kallade autografen tillsammans med annat källmatrial och nyskriven analys.

Ett annat men kanske inte fullt så känt exempel är en handskrift med titeln »Slächterna på Bönderna på Wijsinzöö och deras Tinampn, allenest på Manßlinien, 1641« i den så kallade Sandbergska samlingen i Riksarkivet. Föga omnämnd i litteraturen fäste ortnamnsforskaren Jan Agertz (1944–2009) Olle Elms uppmärksamhet på den och Olle beskrev den sedan i detalj i Svensk Genealogisk Tidskrift 2013:1/2 samt kompletterade med källor från främst Landskapshandlingarna. Inte bara var fokuset på bönder utan bönderna hade också tillnamn.

Att överheten och de lärda i huvudsak var ointresserade böndernas härkomst betydde inte att bönderna var ointresserade. Det kan varje släktforskare som använt 1600-talet domböcker vittna om. För att hävda sin rätt vid arvstvister och bördsrättstvister behövde bönderna inte bara redogöra för sin släktförhållanden utan de hade också den kunskap som gjorde det möjligt.

En milstolpe inom den moderna släktforskningen var när Hans Gillingstam (1925–2016), annars främst känd som medeltidsgenealog, 1950 publicerade sin egen antavla i det första numret av Släkt och Hävd – bara bönder, inga tillnamn utan bara patronymikon.

Ytterligare en milstolpe när det gäller publiceringen av antavlor är skriftserien Svenska antavlor. Skriftserien  började publiceras 1980 av Genealogisk ungdom – en organisation som lades ned 1987 när Sveriges släktforskarbund bildades. Släktforskarförbundet fortsatte sedan utgivningen till 2003 då skriftserien lades ned.

Det är intressant att studera av vilka skäl som skriftserien lades ned; eftersom allt fler publicerade sina antavlor på hemsidor blev det allt svårare att få in material till skriftserien.

Här vill jag återknyta till mitt främsta argument för att publicera släktberättelser – bevarandet! Skriftserien Svenska antavlor finns idag (enligt Libris) på 16 bibliotek, främst forskningsbibliotek, museibibliotek och bibliotek på arkiv. Detta förutom de pliktexemplar som måste skickas in till bland annat Kungliga biblioteket. Sveriges släktfoskarförbund tillhandhåller den också digitalt bakom en prenumerationsvägg på Rötter.

Bland det mest lättflyktiga som finns är webbadresser till hemsidor. De finns under en begränsad tid men kan helt bytas ut när hemsidan flyttar eller helt försvinna när hemsidesägaren av något skäl lägger ned sidan eller  avlider. En PDF-fil på en personlig hemsida är ingen fullgod ersättning för en regelrätt publicering (på papper eller digitalt). Enligt min uppfattning är heller inte världsträd som Geni och WikiTree fullgoda alternativ.

Ett närbesläktat problem är att många släktforskares resultat aldrig ens når en hemsida utan försvinner när släktforskarens dödsbo avvecklas utan att någon närstående är intresserad av att bevara materialet. Hur skulle man kunna få fler av dessa se dagens ljus och bevaras?

Jag vill därför slå ett slag för att ett återupptagande av publiceringen av antavlor med det primära syftet att de ska bevaras. Förmodligen är digital publicering det bästa alternativet av kostnadsskäl och givet detta ser jag idag bara Släkthistoriska Studier (SHS) som gångbart alternativ.

Redaktionen för SHS har sedan en vecka påbörjat ett internt arbete för att pröva möjligheten av publicering av en bredare grupp av texter än den klassiska släktforskarartikeln – släktberättelser av olika slag, person- och lokalhistoriskt inriktade texter samt texter i essäformat i olika ämnen relevanta för släktforskare. Antavlan fanns inte med när saken diskuterades internt men jag är helt övertygad om att den bör finnas med i detta sammanhang.

Låt den publicerade antavla återuppstå – Genealogia rediviva!