Från kollektivt till individuellt liv

Under 1800-talet gick vi från ett kollektivt liv till ett enskilt liv. Riktigt så enkelt är det förstås inte, det var inget som skedde över en natt och det berörde så klart inte alla. Men generellt kan vi nog säga att det är så det blev. Idag är vi ju i första hand individer. Vi klarar oss själva. Vi har personliga rättigheter och skyldigheter och vi delar sällan våra liv med människor utanför den egna kärnfamiljen. Naturligtvis finns det många undantag men det är inte de jag skriver om idag.

Förr i tiden levde vi i byar på landet (bara en mindre del av befolkningen bodde i städer) och gårdarna i byn låg tätt tillsammans. Förr i tiden, då menar jag före de stora skiftesreformerna.

Flera familjer kunde till och med dela hus, t ex två bönder som brukade var sin del av samma gård i byn. Levde de gamla föräldrarna kunde det vara tre generationer i huset, kanske till och med fyra ibland. Pigor och drängar ingick också i hushållet, kanske även något inhysehjon. Att ha sitt eget rum fanns inte på kartan och det var omvittnat många hushåll där anställda och husbondefolk sov i samma rum på nätterna.

Så här kan nog de flesta av oss inte tänka oss att bo och leva idag. Men förr var det självklart. Om någon bodde ensam beklagades den, t ex en ensam änka utan barn som bodde kvar i sin backstuga. "Ska du behöva bo alldeles ensam, så hemskt!" Eller ett ensamt barn utan syskon, ingen att sova skavfötters med.

Det här gemensamma kollektiva livet förändrades när laga skiftet genomfördes och vi fick ensamgårdar. Byarna sprängdes, gårdar flyttades ut och jordbruket blev mer effektivt. Det var så klart inte så att alla plötsligt blev isolerade i sin vardag, de större hushållen levde kvar länge. Men för många kom grannfamiljen så långt borta att det dagliga pratet och gnabbet försvann.

Alla gårdar flyttades inte ut, några gårdar blev kvar i bykärnan, ibland till och med alla. Men i många byar hade en del av byns befolkning försvunnit bort några kilometer så att man inte sågs dagligdags. Vad det förde med sig kan jag inte bedöma, jag är inte psykolog, utan kan bara se det ur min mer allmänmäskliga synvinkel. Men jag tänker mig att det blev en stor förändring på djupet.

Den oskiftade byn Hjärtanäs norr om Alvesta i Småland. Husen ligger tätt i bykärnan och det är nära till grannarna. Foto: Jan Norman 1997, bildkälla: Wikipedia.

Lunds by söder om Västervik är en annan oskiftad by och här ligger mangårdsbyggnaderna till byns åtta gårdar samlade kring ett bytorg. Foto: LG-Foto, bildkälla: Wikipedia.

Det är kanske så här vi tänker oss den ensamme bonden på en gård som flyttats ut från byn vid laga skiftet. Han rår över sin jord själv men ser kanske inte ens grannarnas hus. Foto: Anders Carlsson, bildkälla: Västergötlands Museum.

Efter att laga skiftet genomförts skulle varje bonde och hustru själv bestämma om allt på den egna gården. Tidigare hade byborna fått ta hänsyn till varandra och fatta beslut i byastämmor. Den kollektiva byn blev ett antal egenägda gårdar. De självägande bönderna ägde ju sina gårdar innan också, men det de ägde var tomten och rätten att bruka en viss del av byns gemensamma mark. En teg i varje åker. Utjorden ägdes av byn gemensamt.

Även om vi idag hyllar privatlivet så lever ändå det kollektiva kvar när döden närmar sig. Vi har en norm att en människa inte ska behöva dö ensam (även om väldigt många gör det). Så var det för min pappa. Han var över 90 år, sjuk och förstod nog att livet närmnade sig slutet. Det som oroade honom var att bli ensam nattetid, bet berättade personalen på boendet där han var. Sista natten i hans liv satt jag vid hans säng och vakade och även om han var orolig så var han inte ensam. När solen gick upp vid sextiden på morgonen somnade han in.

Kanske är detta en rest från gamla tider, att människan egentligen inte är gjord för att vara ensam. Själv är jag en ensamvarg, trivs i enskildhet för då har jag arbetsro och lugn. Men ställer jag det på sin spets så skulle jag naturligtvis inte vilja vara ensam hela tiden.

En ensam gård i min släkt, Axtorna nr 5 i Halland. Eget foto.

Gården Stale i Rone socken på Gotland en sensommarkväll för några år sedan. Här bodde mina barns farmors släkt i flera generationer. På Gotland är det vanligt med ensamgårdar. Eget foto.