Från gillen till nätgrupper

DSCN9495

Vi människor är verkligen flockdjur. Ända sedan tidernas begynnelse har vi sökt oss till olika sällskapsgrupper för samvaro av olika slag. 

Redan romarna hade 'collegiae' som troligen var tidiga föregångare till medeltida gillen. År 779 förbjöd Karl den Store så kallade 'edsvurna' gillen, han ansåg att de kunde bli farliga om de drev någon form av politisk inriktning. Däremot tyckte han att det var ok med gillen som inte hade 'edsband' utan i första hand ägnade sig åt att dela ut allmosor till fattiga. 

På 1000-talet började det dyka upp gillen i England och Tyskland. Staden Köln var under medeltiden indelat i 'granngillen' med ett visst självstyre, förutom att där förstås fanns rådmän och borgmästare som styrde. I första hand var dessa gillen till för att erbjuda ressällskap och hjälp till gillesbröderna. Det var farligt att färdas ensam på medeltiden, rövare, sjukdomar och andra umbäranden gjorde risken stor att man inte återvände. Var man resande i grupp, var förutsättningarna bättre. Som gillesbroder kunde man också få hjälp om man exempelvis blev sjuk och inte kunde försörja familjen. Det hände ofta att änkan till en avliden gillesbroder blev invald som 'syster i gillet' för att hon skulle kunna få hjälp när hon behövde. 

Gillena bleknade bort under 1600-talet, istället kom skrån, som värnade om olika yrkesgrupper. Ordet skrå kommer troligen från det tyska ordet 'schra' som betyder 'berett skinnstycke'. Skråna liknade gillena såtillvida att man bedrev intern hjälpverksamhet, men nu oftast med insamlade medel. För släktforskaren med hantverkare i släkten, kan skråhandlingar ibland vara en guldgruva av upplysningar, och exempelvis berätta om datum för burskap, dödsfall och födelseort, uppgifter som annars kan vara svåra att få fram på annat vis, särskilt gällande 16- och 1700-talen, då kyrkböcker och husförhörslängder ofta är snåla med personuppgifter. Om de finns alls. 

1846 upphörde skråväsendet i Sverige. Det fria näringslivet tog över. Men istället började nu en annan typ av sällskapsgrupper röra på sig. Frikyrkorna växte sig starka, nykterhetsrörelsen var mycket aktiv, det kom tidiga bildningsförbund som försökte locka arbetare att läsa böcker och gå på föredrag. Så småningom bildades arbetareförbund, och kvinnorna samlades för att kräva rösträtt och jämställdhet. 

Under 1900-talets första hälft kom idrottsklubbarna starkt. Mången hembygdsbok innehåller berättelser om hur ungdomar byggde egna längdhoppsgropar eller fick använda landsvägen som löparbanor. Dessutom kom hobbyklubbarna starkt. Släktforskning, frimärkssamling, hunddressyr....  Många av dem existerar fortfarande. För att nu inte tala om hembygdsföreningarna och deras beundransvärda insatser för att på frivillig väg bevara vår historia, ofta i kamp mot likgiltiga myndigheter. 

Under 2000-talet har vi då fått 'nätgrupper' av olika slag, som till skillnad från klubbar och föreningar ofta är lite mer abstrakta i sina intressen. Det handlar ofta om känslor och funderingar snarare än en viss hobby. Föräldraskap, sorg eller någon form av sökande efter gemenskap är vanligt. 

En liten snabbodyssé genom människans behov av sällskap genom tiderna... Vad blir det härnäst? 

Bilden: Sadelmakare var ett skrå.... bilden är från Kungliga Hovstallet. Foto: författaren.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Isaac, en fattig bonddräng eller ....
Korpral Gabriel Anton Lilja
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
29 mars 2024

Captcha bild