
Året är 1967 och Sveriges Television har just börjat sända långköraren Forsytesagen i på den tiden ofattbara 26 avsnitt. Då, 15 år gammal, blir jag helt förtrollad av detta släkt- och familjedrama - baserat på Nobelpristagaren John Galsworthys romansvit med samma namn (The Forsyte Saga). Från 1886, då historien börjar, får vi följa tre generationer av en förmögen Londonfamilj i över 40 år. Vi lär oss tycka om många av dem och avsky andra - vi följer deras kärleksbekymmer och trätor genom decennier och framför allt får vi nya dimensioner kring vad det innebär att tillhöra en SLÄKT på gott och ont.
Frågan är om det inte var just Forsytesagan som fick fart på min egen släktforskning. Jag minns särskilt att jag var djupt förälskad i den vackra och konstnärliga Irene, som till sist fick den ädle och fritänkande Jo. Jag minns också hur illa jag tyckte om hennes förste man, Soames, den stele, humorfrie och beräknande kapitalisten, som behandlade människor, och i synnerhet sin hustru, som vore de hans egendom.
Trettio år senare fick jag syn på hela serien i VHS-format i en affär i London - åtta videokasetter. Utan ett ögonblicks tvekan köpte jag hela sviten och efter hemkomsten slog jag mig sedan ned vid videon här hemma, bunkrade upp med termos, mellanmål och godsaker, och avnjöt sedan Forsytesagan på nytt och i en följd. Det har sedermera blivit ytterligare 5 eller 6 orgier av detta slag, särskilt när det gäller de första delarna som, trots att de är svartvita och borde vara förlegade och omoderna, är helt obetalbara.
Filmberättelsen är alltså densamma. Men något måste ha skett. Hur kan man annars förklara att mina sympatier så radikalt förändrats? Eller är det min tilltagande ålder (och visdom?) som spelar mig spratt? Hur som helst, numera är jag inte alls så förälskad i Irene. Ett lätt hysteriskt och oförsonligt fruntimmer, tycker jag nu. Och Jo sen, vilken mes! Soames, däremot, där har vi en ärlig, hårt arbetande och rättvis människa. Lite allvarlig kanske, säkert ett resultat av uppfostran, skola och de förväntningar som ställdes på honom som ende son i familjen, men plikttrogen och målmedveten. Och som han försökte vinna den fjära Irene. Stackars Soames. För att nu inte tala om hans hispiga dotter, Fleur, som tittarna älskade. Vilken flamsa, vilken konspiratris. Nej, sådana här repetitioner är nog inte nyttiga…..
…. eller, det kanske är just det de är. Och här kommer den genealogiska sensmoralen efter denna långa inledning. Det är kanske dags att ta upp gamla trådar igen, se över sina anteckningar efter 10 eller 20 år, detaljstudera antavlorna och stamtavlorna. Kanske är det så, att man med mer erfarna ögon ser nya möjligheter i de fall som tidigare var hopplösa. Kanske får man idéer om nya metoder eller sätt att angripa problemen. Kanske de nya redskapen, i form av internet, databaser och jätteregister kan spränga upp ett hål ut ur mina gamla återvändsgränder? Soames är kanske värd en ny chans?

År 2002 kom det en ny version som jag givetvis bänkade mig framför, nyfiken och hoppfull. Det blev en grym besvikelse. Allt var fel - fel skådespelare (särskilt min kära Irene, men också Soames), fel fokus, fel stämning! Möjligen var jag så präglad av den första versionen att jag inte kunde ta till mig en ny. Inte då!

Dags igen! Just nu visar Sveriges Television en helt ny dramatisering (2025) av samma berättelse: "Den makalösa familjen Forsyte". Det var med stor tvekan jag till sist ånyo bänkade mig ... men si, denna nya version vann omedelbart mitt gillande. Bra skådespelare, följsamhet visavi originalet (böckerna) och bra regi och kamera. Snabbt tittade jag mig igenom samtliga tillgängliga avsnitt och fler lär vara på gång.
Men så var det då det där alldeles speciella problemet, anakronismen som man nästan inte vågar nämna:
Ni ser det i bilden ovan: Är det inte två svarta skådespelare (får man säga så idag?) bland huvudrollsinnehavarna? Jo, förvisso! Och inte bara dessa två. Här finns svarta advokater, adelsdamer, förmögna borgarfruar, finansmän och så vidare. På 1880-talet !!! Ur ett historiskt perspektiv är detta naturligtvis alldeles otänkbart. I den mån det fanns svarta människor i London vid denna tid tillhörde de absolut inte överklassen eller ens medelklassen. Uppenbarligen har rollbesättningen i den konkurrerande serien om familjen Bridgerton nu smittat av sig även på familjen Forsyte ...

Vad kan då anledningen vara till denna historielöshet. Hur kan man, när man i alla andra avseenden anstränger sig för att vara historiskt korrekt, tillåta sig ett sådant flagrant avsteg? Som jag ser det kan det bara finnas en anledning till detta och den är politisk. Man vill att de skillnader i acceptans på grund av hudfärg som har funnits, särskilt i England med alla sina kolonier, skall suddas ut. Man ska inte längre tänka på skillnaderna, ens i ett kostymdrama från 1800-talet.
Det är en vacker tanke, och det kan tänkas att den fungerar. Men för oss som kan vår historia upplevs detta som rätt krystat, ja till och med en smula fånigt.
Vi känner företeelsen också i vårt eget land, men här handlar den mer om HBTQ-frågor, där varje ny film eller TV-serie måste ha en viss dos av sådana scener. Kanske är det ett krav för att få öronmärkta bidrag till produktionerna ... ?
Jag ber bara om en smula respekt för historiska realiteter.
Ps: En skådespelare, Susan Hampshire, medverkar både i den ursprungliga versionen från 1967 och i den nya, 58 år senare!
När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.
Kommentarer 1
Mycket eftertänkansvärt – som vanligt. Missar dock ett ytterligare dagens villkor att man måste ha med rökare för att få produktionsbidrag. Ser aldrig så många som röker annars idag.