För lätt?

Eftersom jag tillhör de som börjat släktforska när jag nått ”dödhalvan”, alltså tiden efter fyllda femtio, så har jag inte alla de erfarenheter som jag många gånger får höra vid mina kontakter med de som hållit på länge. Jag har inte rest runt till alla landsarkiv, jag har inte tillbringat dagar med att i princip kolla en källa, skriva beställning på nästa, vänta för att sedan se att det behövs en till, vänta och göra om allt igen. Inte heller har jag kontrollerat brevlådan, eller väntat på brevbäraren, för att kunna stoppa in rullfilmen eller mikrofichen i läsaren och leta upp den aktuella sidan, som har en bläckplump precis där jag ska läsa. Att det kostade tid och pengar, att det krävdes både kunskap och erfarenhet förstår vi nog alla, och att det därigenom inte var alla förunnat att hitta sin släkt är en riktig slutsats.

Nu är vi inte där idag, även om vissa av de delar som gällde då gäller även idag. Vi har så många fler möjligheter att studera de gamla källorna hemma i vårt eget hem, på närmaste bibliotek eller hos vår släktforskarförening. De två sistnämnda har visserligen begränsningar idag men vi hoppas nog alla på en återgång till de möjligheterna. Vi har oanade möjligheter att bläddra i volymer som vi kanske inte ens fått beställa fram i läsesalen på arkivet. Vi har fått utomordentliga hjälpmedel genom en mängd olika indexeringar, må så vara att vi kan ha olika syn på hur det är med kvalité kontra kvantitet. En del är gjort av de mest erfarna släktforskarna vi har, andra index är gjorde i andra länder med bristande insikt i vad det är de skriver ner och varför uppgifterna en gång fördes in. Men nog är det bättre med en ledtråd än inget alls, så resonerar många.

Sammanställningar i Genealogiska Föreningens bibliotek, egen bild

Finns det då ingen baksida med all den lättillgänglighet vi ser?  Att det driver upp mängden personer som släktforskar eller åtminstone har ett intresse för sin egen familjs historia är klart, men hur är det med kvalitén i det som vi ser växa fram. Många gånger ser vi varningar; kopiera inte utan först ha kontrollerat, och det är en befogad varning. Finns det en risk för det som vissa kallar släktsamling, att bara mata in allt för att nå en viss mängd. Det är en ganska brännande fråga som jag tycker är viktig att hela tiden ha i åtanke. Nu vet jag också att det finns ett jättestort antal som är hur duktiga och noggranna som helst, så balansvågen väger säkert över åt rätt håll.

I samband med att allt detta nya kommer så finns det dock strömningar som jag funderar på vart de ska leda. Det får inte vara för svårt att släktforska, det ska inte ta någon tid och resultaten ska vara lätta att förstå. Det kanske inte alltid är möjligt, det går inte att kräva att alla domböcker ska vara läsliga för alla, det krävs en kunskap och erfarenhet som det tar tid att skaffa. Allt kan inte indexeras, allt kan inte renskrivas oavsett hur starka ropen på detta är.

När vi ser nya verktyg eller källor växa fram så ställs det alltså krav på att de ska kunna förstås utan att tid ska läggas ner på att förkovra sig. Det gäller inte minst inom den genetiska genealogin, det vi vanligtvis kallar DNA-forskningen. Det ställs ibland krav på resultaten ska presenteras så att vem som helst, utan minsta förkunskap, ska förstå det som visas. Och går inte det så ska det tas bort. Det är svårt att förstå ett begrepp, då tar vi bort det, verkar vara en väg framåt. Vet jag inte vad rekombination är, eller vad en X-match betyder, så tar vi bort de begreppen så de inte stör. Att säga att det kräver en viss instudering eller anskaffning av rätt litteratur är inte alltid populärt, släktforskning ska vara lätt.

Nu finns det säkert en hel del olika synpunkter på de olika delarna som jag nämnt, men var tar vi då upp diskussionerna om kommande inriktningar för alla som släktforskar. Har du eller din förening idéer om hur vi ska hantera framtiden, finns det nya vägar att gå eller ska vi bara sopa frågorna under mattan?   Säg gärna vad du tycker, kanske har jag fel, kanske har du världens bästa förslag eller ……….