Finns det hemligheter

Under onsdagskvällen visades programmet Uppdrag Granskning, med inriktning på barn som blivit till genom donation av sperma.  Fast ska jag vara mer exakt så kunde man se det redan från början i SVT Play och det kan man göra på samma ställe i två år till. Att se och höra några av de som inte fått veta vem som är biologiskt pappa, genom brister i vår sjukvård, och där letandet får ske vid sidan av visar på många konstigheter bland ansvariga, ger starka intryck.

När jag ser programmet och de diskussioner som förekommer mellan de som verkligen är involverade, de så kallade donatorsbarnen, så blir jag riktigt berörd och jag börjar så smått förstå de känslor som de både levt med och fortfarande gör. Samtidigt så kan jag inte låta bli att se tillbaka och fundera på vilka känslor och funderingar som släktforskningsDNA gett upphov till genom åren.

Det som började som en liten nördrörelse för mer än 10 år sedan, då vi var glada för att kunna se de 12 markörerna i Y-DNA som möjliggjorde en grov uppdelning i ett tio-tal historiska folkgrupper eller när mitokondrieDNA gav upp till indelningen i Evas sju systrar har blivit något så mycket mer. När det började produceras listor ur ganska små databaser som visade på släktskap mellan de testade, ofta med ganska små mått om vi jämför med nu. Och då budskapet spreds på internet att det rasslade i matchlistorna, något som skedde var eller varannan vecka, även om rasslet inte var så många nya, så var det inte många som kunde föreställa sig det vi ser idag.

Fri bild av Brano på Unsplash

Släktforskningen, som för många av oss är grunden till vårt intresse i DNA, har visat sig kunna svara på frågor som jag inte ens vet om vi trodde att vi skulle kunna ställa. Släktforskningen har breddats och nu vet jag faktiskt inte var gränserna kommer att finnas framöver. Med förfinade metoder och med allt fler involverade så blir möjligheterna bara fler och fler. Att antalet testade stiger, det vet vi, exakt hur många som testat sig kan vara svårt att ange exakt, men om det inte redan är en kvarts miljon testade i Sverige, så närmar vi oss det. Och det är den vanligaste testet, sedan finns det ju de som tagit Y och mtDNA, och där uppskattar jag att det ungefär en tiondel av de testade i Sverige som gjort det.

Det finns naturligtvis en del att diskutera runt användandet och ett spörsmål dök i ovan nämnda program, hur är det med sekretess och anonymitet. Att bli lovad anonymitet före 1985 års lagändring innebär ju inte att DNA ändras. Det blir fortfarande lika mycket gemensamt DNA oavsett vad som utlovats och det går inte att gömma sig. Men det finns olika aspekter av hur vi ska närma oss de personer som vi hittar, och det måste vara klart att det ska göras med mycket eftertanke om hur båda parter upplever det som framkommit.

Jag vet inte om den bästa beskrivningen är att säga att det känns roligt, stimulerande och samtidigt lite pirrigt att få ha varit en del av den utveckling vi sett och ser. Blir nästan lite för mycket när jag upplever en oro för testsvar på de som finns i min släkt, finns det hemligheter så jag får svar som inte är det som det borde vara, eller…  Men den känslan ger insyn i hur många känner det, får jag svar om mitt ursprung eller är det ett annat än jag tror. Får ett donatorsbarn svar på sitt ursprung och hur många donatorer är oroliga för att bli hittade.

Men det bästa är alla de svar som löser upp släktforskningsknutar och visar på nya kopplingar, som gör att släktforskningen blommar och som, rätt använt, kan stärka den totala släktforskningsrörelsen.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Frosell - Släkten som försvann
Vid midsommartid...
 

Kommentarer 3

Carin Olofsson den torsdag, 24 november 2022 11:00

En sak jag länge har undrat över, och som jag inte kan minnas att jag har sett överhuvudtaget diskuteras i samband med sperma-/äggdonationer, är risken för att två halvsyskon träffas och blir kära. Hur hanterar man det - och vet man överhuvudtaget om att det är ens syskon man träffat?

En sak jag länge har undrat över, och som jag inte kan minnas att jag har sett överhuvudtaget diskuteras i samband med sperma-/äggdonationer, är risken för att två halvsyskon träffas och blir kära. Hur hanterar man det - och vet man överhuvudtaget om att det är ens syskon man träffat?
Mats Ahlgren den torsdag, 24 november 2022 12:02

De tankarna fanns med när man begränsade antalet donationstillfällen som en donator numera får göra, när de går genom sjukvården. Om doonationer sker till privata kliniker eller i annat land så kanske risken ökar.

Men visst finns det en risk och det är därför bra om de som är donatorbarn får reda på det.

De tankarna fanns med när man begränsade antalet donationstillfällen som en donator numera får göra, när de går genom sjukvården. Om doonationer sker till privata kliniker eller i annat land så kanske risken ökar. Men visst finns det en risk och det är därför bra om de som är donatorbarn får reda på det.
Carin Olofsson den torsdag, 24 november 2022 12:27

Även om antalet är begränsat så kan det ju trots det hända att två halvsyskon träffas utan att veta om det. Alla donatorbarn får ju dessutom inte reda på att de är det och vem som är deras biologiska förälder. Visst är sannolikheten mikroskopisk, men den finns där trots allt. Verkligen en knepig fråga.

Även om antalet är begränsat så kan det ju trots det hända att två halvsyskon träffas utan att veta om det. Alla donatorbarn får ju dessutom inte reda på att de är det och vem som är deras biologiska förälder. Visst är sannolikheten mikroskopisk, men den finns där trots allt. Verkligen en knepig fråga.
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
6 december 2022

Captcha bild