I förra veckan bloggade jag över ämnet NYÅRSÖNSKNINGAR och bland dessa fanns en from förhoppning om att det makalöst framgångsrika konceptet SVERIGES DÖDBOK inte skulle gå i graven (!) efter den version som utlovats till hösten 2025. Detta önskemål fick släktforskarkollegan Michael Lundholm att gå i replik med sina egna funderingar, som går ut på att en fortsättning bakåt i tiden kanske inte är så önskvärd. Riskerna för felidentifieringar ökar ju längre bakåt vi kommer. I detta har han naturligtvis helt rätt - frågan är bara om inte fördelarna med ett något "skakigt" register ändå överväger nackdelarna.

Föga kunde jag väl ana, då jag 2002 i stark motvind drog igång delprojektet NAMN ÅT DE DÖDA (Nådd), att det ännu 23 år senare fortfarande skulle vara i full gång. Man kan säga att satsningen har varit en win-win-win, så till vida att släktforskarrörelsen har kunnat samlas kring ett gemensamt och uthålligt projekt, att produkten har blivit ett fenomenalt genealogiskt hjälpmedel samt att förbundet tack vare intäkterna har kunnat bygga upp en produktiv plattform, som medlemsföreningarna annars aldrig hade kunnat åstadkomma. Frågan är hur förbundet skall kunna överleva utan det regelbundna tillflöde av friska pengar som dödboken stått för. 

Svaret är enkel! Vi måste hitta ett nytt projekt, lika bra och lika engagerande som Sveriges Dödbok. Och det måste vara ett nationellt projekt - det duger inte med lokala eller regionala satsningar. Var finns denna verkligt goda cigarr? Jag tror att jag har svaret:

              VigselOrt För Fästefolk (VOFF)

Vigselorten har alltid varit problematisk för oss släktforskare. Länge gällde regeln att LYSNINGEN skulle registreras i kvinnans hemförsamling medan själva vigseln kunde ske nästan var som helst. Undantag har funnits, till exempel verkar de icke-terroriella församlingarna ha haft sina egna regler och med par där den ena parten inte varit svensk har det också varit nervöst och en smula oreglerat.

Den stora kraschen kom emellertid 1991, i samband med att Skatteverket tog över folkbokföringen från Svenska Kyrkan. Skatteverket är som bekant mest intresserad av skatter och skatteindrivning, varför de historiska, enkannerligen personhistoriska aspekterna på folkbokföringen lämnats därhän. Nu för tiden registreras vigselorten över huvud taget inte. Endast vigseldatum. Man skulle tro att den instans som utfärdat "hindersprövning" borde kunnat få motsvara lysningsförsamlingen. Så icke!  När en hindersprövning sker upprättas någon sorts akt som sedan vidarebefordras till folkbokföringsenheten. LIkaså fyller vigselfärättaren/församlingen i ett formulär där både ort och vigselförrättare meddelas, uppgifter som Skatteverket inte ens bryr sig om att föra in i folkbokföringen. Alla dessa akter, om de ens någonsin nått ett papper, gallras sedan efter kanske 10 år. Därefter går det inte att efterforska var och hur vigseln gick till, endast datum är av intesse för Skatteverket. Det är för övrigt lika illa med de "dödsattester" som fylls i av läkare och sjukhus. Allt gallras - ingenting förs in i persondatabasen, förutom datum för dödsfallet.

I detta läge kanske Släktforskarrörelsen skulle kunna träda in och rädda situationen för oss själva och framför allt för kommande generationer. Tänk er ett stort Äktenskapsregister där vi på liknande sätt som med dödboken hittar fram till källor som trots allt kan ge oss den önskade informationen. 

Det ska sägas att Ancestry.com redan har ett vigselregister från 1860-1947 baserat på Statistiska Centralbyråns årliga avskrifter. Denna rersurs, ehuru värdefull, är dock behäftad med så oerhört många feltolkningar och tokerier, så som det måste bli när indexeringen utförs av personer som inte kan språket och inte förstår vare sig geografiska termer eller nationella traditioner. Men det skulle kunna bli så mycket bättre med lite handpåläggning från släktforskarrörelsen.

Varför inte tillsätta en Vigselortskommitté - och därefter sparka igång arbetet som en direkt fortsättning på NÅDD ?

                    Från NÅDD till VOFF