Far eller inte

Hur många okända fäder kan man hitta i ett träd, det är en fråga som kommer då och då och jag tror det finns lika många svar som det finns svaranden. Det finns ju ytterligheter av olika slag och jag vet att det finns många historier, som man inte vill berätta för det har funnits en form av skam eller skuld som av olika anledningar lagts på inblandade personer.

Men det blir svårare och svårare att dölja det som inte skrevs i kyrkböckerna eller som undanhölls familjerna när släkt berättades.  Att det var en del av det liv som levdes måste vi acceptera och undvika att skuldbelägga skeenden som vi inte vet bakgrunden till. Varför det i ett äktenskap finns ganska många barn, och där vi idag kan, med hjälp av modern teknik, visa att inte ett enda av barnen har samma pappa, har vi förmodligen ingen aning om. Var det en medveten handling av två parter, där det visade sig att det inte fungerade att skaffa barn, men man gjorde det på sitt sätt. Hur var det med barnlöshet innan alla former av konstgjord befruktning, som vi ser som normala idag, fanns att tillgå. Idag hör vi ibland förklaringar som ingen av oss vet om det stämmer, det finns de som anser att lösaktigt leverne ligger bakom, men vem vet de riktiga orsakerna.

Fri bild Unsplash av Dimitri

Fast ibland blir det nästan skrattretande när den ena efter den andre av angivna fäder faller bort och frågetecknen hopar sig. Det är inte den som mamman var gift med, hans val var att begära skilsmässa, det var inte den man som finns i barnavårdsakten heller utan plötsligt står vi inför ett till synes olösligt problem. Då hittas mammans dagbok, skriven med stenografitecken som nästan ingen klarar ut att läsa, men grannen som varit sekreterare kan plocka fram ytterligare några namn som ingen annan än mamman känt till. Kan det finnas en lösning, går det att bygga nya träd utifrån de nya uppgifterna och kan riktade insatser med DNA-tester ta fram det, som vi hoppas, riktiga svaret.
Ibland går det, ibland har vissa linjer slocknat ut som gör att svaret blir hängande i luften och då är det bara att acceptera, det vi inte visste förut, det vet vi inte idag heller.

Vi ser uppgifter om hur många fadersuppgifter som är rätt, och med den nya tekniken så lär det bli lite andra siffror än tidigare. Att räkna de som anges som oäkta barn, en beteckning som upplevs som hemsk av många, men som blir lite mindre konstig när vi vet att det baseras på att barnet var född utom äktenskapet, är en sak, att räkna de som har en annan far än den angivna i olika dokument är en helt annan sak. Ju fler som testar sitt DNA, desto fler hittills okända fall kommer vi att hitta, men vi ska också komma ihåg att det ju så många fler som får beskedet att allt stämmer, att det inte varit någon felskrivning i de underlag som vi använder för att skapa våra släktträd. Och spelar det någon roll vilka svar vi får, det är ju svårt att påverka sin historiska bakgrund. Fast jag kan inte glömma den ursäkt till att inte ta ett DNA-test som en ”finare” herre gav mig för ett antal år sedan. Tänk om det visar sig att min antavla på Riddarhuset inte stämmer, blir jag utslängd då, nej jag vill inte ta DNA-test, det kan förstöra mycket.

Om jag vill skriva en bok om borttappade eller upphittade fäder, kommer du att ha något att bidra med?  Ska vi samla ihop så många fall som möjligt?  Eller det är det bättre att vi lever med våra olika erfarenheter och har ett bra liv med våra släkter, hur de än ser ut.