»Ett djävulens påfund« – reflektioner på släktforskardatabaser

Släktforskning med dator och bok. AI-generad bild.

Låt mig först säga att jag är en flitig användare släktforskarprogram som hanterar databaser och jag kommer att fortsätta vara det. Citatet i rubriken yttrades dock när jag för en tid sedan träffade två vänner – båda mycket erfarna och kunniga släktforskare. Det spelar ingen roll vem av oss som fällde yttrandet för vi instämda alla tre i det – trots att vi använder olika släktforskarprogram. 

Min egen databas är mycket liten och rymmer inte alls alla mina forskningsresultat. Det beror på att jag sedan flera år tenderat definiera olika projekt för min forskning. Projekten har jag dokumenterat med hjälp av ordbehandlare och dokumentationen har utformats som artiklar som sedan publicerats i olika släktforskartidskrifter. Projekten har ofta krävt ihopsamling av data från en rad källor som sparats som CSV-filer (en textfil med väldefinierade kolumner som kan läsas av Excel med flera program). Man kan förstås tycka att jag som en ambitiös släktforskare borde ha fört in resultaten i min släktforskardatabas. Tyvärr är det inte så enkelt.

Vad vi reagerade på avseende släktforskarprogrammen är att de tenderar att styra forskningsmetodiken. Det är min läsning av problemet som följer här – mina vänner kan möjligen ha lite andra infallsvinklar. Fokus i programmen är en centralperson och den personens anor och ättlingar. Man styrs direkt in att utforska dessa relationer. Programmen styr tanken för att det är ett antal boxar som ska fyllas i och ett antal givna relationer som ska utforskas.

Det är naturligtvis vid många tillfällen som en sådan styrning inte är problematisk. Jag tänker framförallt på kyrkboksforskning där det finns husförhörslängder. Men inte ens då är det alltid möjligt att fylla boxarna som min bloggkollega Ted Rosvall skrev om tidigare i veckan.

När jag i somras dokumenterade i stort sett alla mina fyrmänningar lät jag mig styras av mitt släktforskarprogram och anände den mångfald databaser som idag finns. »Quick-and-dirty« som det heter i samband med Genealogiska Föreningens tävlingar att snabbt konstruera ett släktträd för en tänkbar DNA-match eftersom man går på resultatet av databassökningar och inte direkt till originalkällorna. Den utgreningen av min antavla är inget jag kommer att dela med andra. Jag betraktar det närmast som en del av min anteckningsbok.

I gränstrakterna tidsmässigt där kyrkböckerna successivt upphör när man går bakåt i tiden kan man fortfarande delvis fylla i boxarna och utforska relationerna men det blir allt svårare. Påfallande ofta när jag pratar med släktforskare som befinner sig i den situationen uppfattar jag det som att de är låsta av släktforskarprogrammens boxar och relationer. Sedan blir de frustrerade för att de inte kan hitta var och när en person föddes och dog. Ännu värre blir det förstås när det inte alls finns några kyrkböcker.

Saken är den att man måste använda en helt annan forskningsmetodik. Den går ut på att samla möjliga pusselbitar till det pussel man tror man lägger. Medan med kyrkboksforskning pusslet är ganska väldefinierat och det går hyfsat enkelt att avgöra om en pusselbit hör till pusslet eller inte så är saken i frånvaro av kyrkböcker helt annorlunda. 

Man måste istället vidga perspektivet. Istället för att leta efter exempelvis föräldrarna till en person måste man samla på uppgifter om alla personer på en ort (gård, by, socken härad ...) under en längre tidsperiod. Och det från en rad olika källor som mantalslängder, domböcker med mera. Sedan får man lägga pussel.

Visst kan man komma fram till resultat men ibland blir det stopp. Jag har under snart 20 år ägnat uppmärksamhet åt avkomlingar till min ana brännugnsmästaren Simon Frunck vid Skultuna mässingsbruk. Han är första gången dokumenterad där 1620. Trots att det är Västmanland och det därför finns fragment av kyrkoarkiv bevarade från tidigt 1600-tal är det problematiskt. Inte ens förekomsten av en dödnotis 1673 i kyrkoarkiv kan säkerställa när han dog. Orsaken är att en hans söner också hette Simon Frunck och också var brännugnsmästare. Det kan lika gärna vara sonens dödnotis. Den första seriösa forskningen kring släkten, som uteslutande baserades på kyrkoarkiv (Karl K:son Leijonhufvuds Ny svensk släktbok, 1901–1906), var visserligen medveten om denne sons existens men adresserar inte problemet. Tydligt medveten om sonens existens blir man först när man studerar mantalslängderna där far och son några gånger finns samtidigt, skilda åt av beteckningarna alte/junge eller senior/junior. Just under 1620-talet är Skultunas födelsebok detaljerad och där saknas Simon. Av allt att döma var han född före 1620. Spåren efter dem upphör ungefär samtidigt så vem dog 1673?

Den äldre Simon hade även sönerna Karl född 1627 och Johan född 1634 och för dem finns det födelsenotiser. Medan Karl verkade hela sitt liv i Skultuna försvinner Johan. Är han identisk med den Johan Frunck som dök upp i Vällinge mässingsbruk i Salem på 1670-talet? Sannolikt men inte säkert. Namnrymden inom släkten är ganska liten och det finns ganska många Johan.

Brodern Karl hade nämligen en son Johan som man vet mycket lite om. Inte ens förekomsten av patronymikon utöver släktnamnet leder då till resultat. I generationen efteråt finns ytterligare två Johan nämligen två Johan Johansson Frunck. Att det var två olika personer säkerställs av att de gifte sig dagarna efter varandra 1718 i Stockholm respektive i Skåne. Men vilka var far till dem? Det finns indicier som pekar i viss riktning men några definitiva bevis finns inte. Mina resultat om släkten Frunck finns tillgängliga på nätet (http://lundholm.me/projekt/frunck/frunck_stamtavla_1_14.pdf).

Karl hade även dottern Maria vars familj visar på ytterligare ett problem, nämligen att det var mycket vanligt med bunden uppkallelsenamngivning bland bruksarbetarna i Skultuna. De allra flesta var tyskättade. Hon hade nämligen två samtidigt levande söner som hette Karl Henriksson. Med fragmentariska födelse- och vigselböcker finns det dock indicier som pekar på att hon var gift två gånger och att det andra äktenskapet ingicks före den äldre sonen Karls födelse. Först med en Karl Johansson Adam, som var brännugnsdräng hos Marias far Karl, och sedan med en tråddragare Henrik Johansson. Den äldre sonen kan därför kanske varit uppkallad efter den döde maken och den yngre sonen efter sin morfar. Mina resultat om detta finns i Släkthistoriska Studier (https://doi.org/10.55797/sfx835).

Men vad ska jag skriva in i mitt släktforskarprogram? Jag har alltså inte skrivit in något. Skälet är dels att även om en rad indicier pekar i viss riktning saknas definitiva bevis och dels att när man skriver in något i en släktdatabas med relationer till andra blir relationerna definitiva och säkra. Viss kan man kringgå detta problem på olika sätt i databasprogrammen men personligen har jag inte känt något behov eftersom jag genom en rad publicerade artiklar dokumenterat resultatet och gjort dem tillgängliga för andra.

Släktforskarprogrammen är bra i många sammanhang men det gäller att inse att de också har sina nackdelar.