Erik och Anna Johansson

ERIK August Johansson och ANNA Charlotta Olofsson kusin till EsterjpgErik och Anna Johansson. Fotograf: Tor Ekholtz, Umeå. Privat bildsamling. Erik August "E. A." Johansson föddes 31 januari 1878 i Högland, Bjurholm som ett av elva barn till bonden, storjägaren Johan Mikaelsson och hans hustru Karolina Åström. Dessutom hade fadern sex barn från ett tidigare äktenskap.
Erik hjälpte till med jordbruksarbetet fram till värnplikten, som han började samma år regementet flyttade från Gumboda till Vännäs läger. Erik gick tre år i rekrytskolan och blev korpral. Livet som militär tog slut då folkskoleinspektör Frans Svedberg tyckte att Erik skulle prova på att vara skollärare i Vännäs. Han hade utförsgåvor, enligt Svedberg. Erik var skollärare i Hjoggsjö ett år. Därefter ville Svedberg att Erik skulle söka till seminariet i Härnösand. Erik gick två år men blev sjuk och var tvungen att avsluta sina studier. Läst för mycket. Erik hade ju själv endast mindre folkskola som grund och han gick själv bara ett par veckor i skola. Redan vid tolv års ålder hade dock E. A. bestämt sig för att han ville bli predikant.


Efter en tids ledighet sökte E. A. in på Johannelunds missionsinstitut, det blev förstås att läsa på nytt. Det gick bättre än i Härnösand. När Johansson var färdig med sin predikantutbildning hade han också sin första plats som predikant i en liten ask. Studierektorn hade rekommenderat direktören i Umeå att anställa E. A. som sekreterare i nybildade Västerbottens lutherska missions- och ungdomsförbund. Det var år 1909. Hans återhållsamma humor och livliga personlighet gjorde honom väl lämpad för uppgiften. Direktören behövde inte ångra att Johansson blev länets förste resepredikant. Ungdomen på drygt 20 år, var ingen vekling som undvek svårigheter. Han promenerade kors och tvärs i länet, bildade ungdomsföreningar på löpande band. På den tiden var det dåligt med vägar. E. A. Johansson gick från Umeå över Vännäs på småvägar till Fredrika, Örträsk och Åsele. Cyklar liksom bilar var okända fortskaffningsmedel. När cykeln blev populär fanns den i många västerbottniska hem. Erik bad sin chef, direktör J. M. Nilsson om en cykel. Direktören svarade: "Vad ska du med en cykel till när det inte finns några vägar?" Nåja, den godhjärtade Nilsson gav med sig. Johansson fick en tysk cykel av märket Helios, vilket blev hans sällskap i många år. Det hörde till att man tog emot predikanterna, gav dem mat och logi. Lönen för en predikant var inte särskilt stor, 65 öre per månad.
I slutet av december 1916 flyttade E. A. till Hörnsjö, Nordmaling. Han gifte sig där samma år med folkskollärarinnan, min morfars mors kusin, Anna Charlotta Olofsson född 18/7 1882 i Umeå stad, dotter till åkaren Karl Anton Olofsson, bördig från Grisbacka, Umeå och hans hustru Magdalena Charlotta Persdotter, barnfödd i Nysätra socken. I Erik och Annas äktenskap föddes fyra barn, två pojkar och två flickor. Barnen tog sig släktnamnet Jonnerby.


Under tiden i Hörnsjö satt Erik som ledamot i kyrkofullmäktige i Nordamling. Han var den som såg till att det blev kyrkogård i Hörnsjö. Dessutom var han med och beslutade om att bygga ett missionshus i Hörnsjö, vilket invigdes för kyrkligt bruk.
I Fredrika hade han under kyrkoherde Bjurbergs tid hand om undervisningen av konfirmanderna. Det var nära att kyrkoherden skrev till biskop Bergqvist med anhållan om att Erik måste prästvigas. "Har för lite kunskap. Bäst jag är som jag är", svarade Erik själv.
I en artikel från 1951 i tidningen Umebladet berättade Erik August Johansson bland annat om sina föräldrar och om sin uppväxt. I den närmaste granngården i Högland bodde en farbror som hade för vana att under de långa vinterkvällarna komma till Eriks föräldrahem. Mannen brukade sitta på vedbänken och berätta spökhistorier. De flesta av dessa skulle ha inträffat i de stora backarna längs den gamla landsvägen genom byn. Erik och hans syskon lyssnade med stort intresse på dessa berättelser. Konsekvensen blev att de inte vågade gå ut ensamma efter mörkrets inbrott.
Eriks far var som tidigare nämnts en skicklig jägare. Han deltog bland annat i en björnjakt tillsammans med socknens dåvarande länsman och en handlare. En gammal man hade berättat för Erik att han hade ärende till Eriks föräldrahem och att han fick följa Eriks far Johan till härbret eller visthusboden. Där hängde på en stång 27 torkade tjäderkroppar. Detta var ju ett avundsvärt förråd av mat under nödårstiden, då man fick nöja sig med bröd, som till stor del var blandat med bark. Trots att Erik hade många syskon fick de tillräcklig föda. De behövde inte gå och tigga efter mat.


En berättelse som visar hur fattigt och tuffa förhållanden det var förr, visar inte minst denna. En kvinna blev änka och förlorade sin man när han var i sina bästa år. Torpet som de arrenderat på 50 år, togs ifrån henne, kon samt ett par getter tillsammans med det enkla lösöret som såldes för att täcka en del av skulden. Det minsta barnet låg fortfarande i vaggan och när den skulle säljas sade en barmhärtig människa: "Men låt henne ha kvar 'tullan'". När samma änka i sin fattigdom gick till kommunordföranden och begärde att få lite mjöl på socknens bekostnad för att inte barnen skulle svälta ihjäl fick hon till svar: "Ja nog får du sälja guldringen-vigselringen-du har på handen först, innan du får någon hjälp". Hon svarade gråtandes: "Det var hårda ord".

 

Eriks far var född 1832. Han berättade ofta om hur gott om fisk det var i hans ungdoms- och krafts dagar i Öreälven. Det var vanligt att fiska med not. Lax var det som fiskades. På 1950-talet var det inte lika gott om fisk i älven som det var t.ex. under 1860- och 1870-talen. 1895 tog Erik, hans äldre bror och ett par ungdomskamrater noten. De fick många laxar i notvarpet. Glada över fiskefångsten tog de en fisketur nedför älven. När de kom upp till Bjurholms kyrka, gick de upp till prästgården och erbjöd fru Markgren att köpa lax för en krona kilot. Hon köpte den med glädje.


Kamraterna fortsatte sin fisketur och kom till Agnäs. Där gick de upp till herrgården och blev även där väl mottagna av fru Smith. Hon var glad och tillfreds att köpa laxen för samma pris som i Bjurholm. Hon hade dock inga pengar och bad kamraterna att vänta, medan hon gick till kontoret för att hämta pengar. Då kom inspektören in i köket. Han skrek, svor och frågade vilka rättigheter pojkarna hade att fara efter älven för att fiska. Han skulle anmäla dem till länsman, hotade med stryk m.m. Men "Jonke", som var äldst av kompisarna, var inte räddhågsen. Han sade att deras fäder hade egna hemman och ägde både vatten samt fiskerätt i älven. Därför fanns det inget förbud för dem att fiska heller. Inspektören lugnade sig och gav sin fru de pengar hon behövde för att köpa laxen.
Kamraterna fortsatte sin fisketur ned efter älven, glada och nöjda. I den så kallade Storforsen nedanför Agnäs fick pojkarna se att laxen endast kunde gå upp på östra sidan om bergsknallen, som är mitt i forsen vid lämpligt vattenstånd. Där hittade de också en lax som hade tagit sig upp till översta fallsatsen men där hoppat upp och fallit tillbaka i en grop, där det var så lite vatten att den inte kunde ta sig därifrån.
Sedan den farleden stängdes med en stenkista, troligtvis år 1899, solidarisk med berget, har ingen lax kunnat gå upp där ovanför. Vilka rättigheter de haft som lagt dit den, visste inte Erik och det vet inte undertecknad heller.


Erik och en bror började tidigt att sätta ut snaror för att fånga fågel samt hare. Vid den tiden var det gott om fågel, särskilt ripor, som var lättast att fånga. Februari månad var bästa tiden att fånga dem. Då hände det ofta på aftnarna att tolv-femton stycken flög förbi och skrattade. Om de slog sig ner i närheten av gården, gladdes Erik och hans bror åt att vid morgonvittjningen få flera i byte.
När Erik var 60 år anställdes han som distriktsombud inom EFS för södra Västerbotten. Han var sådan tills han avgick med pension sju år senare. Vid 90 års ålder var Erik fortfarande verksam som predikant, möjligen landets äldsta? Med andra ord hade han varit predikant i 55 år.
Johansson skötte själv fastigheten. Han städade och högg den ved som behövdes. Odla potatis och rotfrukter i den lilla trädgården hann han också med. I en intervju från 1964 sade han: "Hälsan är god. Han såg verkligen pigg och vital ut. Skrattade så att det ekade i rummet, när han mindes någon rolig episod från sitt långa liv. Erik hade ibland svårt att sova. Då steg han upp mitt i natten och kokade kaffe. En natt var klockan 01:30 när han vaknade och kokade kaffe.
Hur hade då samarbetet mellan E. A. och prästerna varit?
-Gott, mycket gott, svarade han själv när han fick frågan om detta. Särskilt då med de äldre. Johansson berättade att han åtminstone vid två tillfällen fått böja knä och bedja vid två prästers sista läger. Det säger väl det mesta om hur accepterad Johansson varit som förkunnare och predikant. Som predikant underlättar det ju att ha en bra sångröst. Det hade Erik. När Anna och Erik vigdes av kyrkoherde Svartengren sjöng han en ovanlig vigselpsalm för dem: "När jag lägger mig att sova". Erik själv hade under sin levnad sjungit många andra psalmer och sånger. När han skulle sövas på lasarettet stämde han upp och sjöng: "Tryggare kan..."


I 25 år bodde Erik, Anna och barnen i Hörnsjö. 1942, samtidigt som Anna slutat sitt jobb som lärarinna och avgått med pension, köpte de en fastighet på Skolgatan i Umeå av en farbror till Anna. De flyttade dit och bodde där länge.
Hustrun Anna då? Ja hennes vagga stod som sagt i Umeå stad där föräldrarna idkade både jordbruk och åkerirörelse. 1903 avlade hon folkskollärarexamen i Umeå. Hennes första tjänstgöring var i Gästrikland. Där i det gamla skolhuset mitt i skogen, där råttorna förde ett väldigt väsen, blev hon inte kvar länge. 1904 fick hon ordinarie plats i som lärarinna i Hörnsjö. Hon stannade kvar i tjänsten fram tills pensionen vid 60 års ålder 1942, när hon och åtta kollegor fick patriotiska sällskapets medalj för trogen tjänst. Liksom sin make var Anna religiös. Under tiden i Hörnsjö var hon ordförande i Hörnsjö Lutherska ungdomsförening. Efter flytten till Umeå var hon medlem i Umeå Lutherska missionsförening. Det kan också tilläggas att fru Johansson hade, liksom sin make, haft god hälsa långt upp i åren. Hon hade aldrig under sin långa tjänstgöringstid haft någon tjänstledighet.
En stor sorg för Anna och Erik var när äldsta dottern avled 1964 vid 45 års ålder. Den sista tiden bodde Erik och Anna på äldreboendet Sofieborg i Umeå. Där somnade Erik in 20 maj 1972, 94 år ung. Anna avled 20 mars 1976, 93 år fyllda.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Ogift mor?!
Gott Nytt Släktforskarår!
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
29 mars 2024

Captcha bild