En värmande eld

Nu börjar tiderna bli kylslagna och ruggiga. Det har blivit dags att ta på strumporna och leta reda på pläden. Vilket fått mig att fundera på elden. Jag har varit inne på eld förut i bloggarna, men då som majbrasa, häxbål och sabotör av kyrkböcker. Kanske dags att tänka lite på eldens mer positiva sidor. 

Jag har ofta undrat hur det gick till då människan upptäckte elden. Var det när en fräsande blixt antände skog eller mark? Eller var det någon som oförtröttligt gned flintstycken mot varandra och fick till en ordentlig gnista? Förmodligen en kombination. Man kanske hade sett eld som blixten orsakat, och kände igen fenomenet när gnistbildning uppstod. Våra ur-anor måste i alla fall snabbt ha insett fördelarna med elden. Förutom att den värmde gott, kunde man också få varm mat och dryck. Elden gav ljus, och skrämde bort farliga rovdjur. 

När började vi ha eld inomhus? Vikingatidens långhus hade i alla fall eldstad inne, med hål i taket för röken. På vintrarna när det var kallt, samlades både människor och djur inomhus för att hålla värmen. Säkert berättades det många gamla sagor och sägner i skenet från brasan! 

På medeltider såg de stora öppna spisarna dagens ljus. På skånska Glimmingehus, som började byggas 1499, var man före sin tid och hade centralvärme! Från de stora öppna spisarna, drogs rökgångar i murarna, vilka försåg de flesta rummen med skön värme. 

Även till vanliga människors hem kom det så småningom öppna spisar, med murade hällar. Där hängde husmors stora kokgryta på en stång. Oftast var elden också det enda ljusskenet man hade, ljus var en dyr lyxvara. 

På 1700-talet började kakelugnar spridas i de mer burgna hemmen. Med kakelugnen kunde man bevara värmen från elden bättre. Dessutom minskade risken för eldsvådor. Kakelugnarna var dessutom vackra konstverk att beskåda, en ny aspekt av eld som värmekälla. 

På 1800-talet kom vedspisarna alltmer. Man eldade i en lucka, högst upp på plattan satte man kastruller och grytor, och i en annan lucka kunde man värma eller torka saker. Fortfarande var det vedspisen som spred värme i husen. 

Och slutligen, på 1900-talet ersattes elden av olja, varmvattenberedare, gas och elektricitet. Man fnös föraktfullt åt de gamla vedspisarna, installerade gasspisar, elspisar och i vår tid mikrovågsugnar och induktionshällar. 

Men... något verkar ha landat hos folk och fä i denna vår överautomatiserade tid. För numera har den gamla svarta vedspisen fått en renässans! Den är ett säljargument i bostadsannonserna, där den står nyputsad och renoverad mitt i det nu så moderna, sterila industriköket med spotlights och borstat stål. 

Faktum är ju, att inte ens vårt högteknologiska samhälle av idag har lyckats utrota det som heter strömavbrott. Och när strömmen slocknar, är det bara att säga godnatt till varmluftsugn, timer och diskmaskin. Och lägga ved i den gamla trotjänaren för att få lite varm mat och värme i kroppen. Precis som våra anor gjorde för flera hundra år sedan. 

Cirkeln är sluten! 

Bilden: Pampig eldstad på Akershus, Oslo. Foto: författaren.