En 'stjufmor'.... eller flera

I litteraturen, framför allt i de klassiska sagorna, framställs styvföräldrar ofta som elaka och orättvisa. I Hans och Greta övertalar barnens styvmor fadern att lura iväg barnen ut i villande skogen. Askungens problem med styvmor och styvsystrar, ska vi bara inte prata om! Styvfäder är elaka, druckna och slår sina stackars styvbarn sönder och samman. 

Verklighetens styvföräldrar ter sig nog lite annorlunda. Förr i tiden förekom de ofta. Dödligheten var hög, och de flesta som blev änka eller änkling såg sig helt enkelt tvungna att gifta om sig. Man rådde inte med torpet och den ofta stora barnaskaran ensam. Inte sällan hade den nya föräldern egna barn med sig i boet. Visst förekom det ibland konflikter, men inte verkar problemen med styvföräldrar ha varit större då än de är nu. 

Bland mina egna anor noterar jag att min präst Anders Wetterlund från Stora Lundby när han gick i skolan i Göteborg, 'hade en stjufmor som ofta vandrade en mil om dagen för att ge honom föda'. Förmodligen hade de en god relation... 

Strax utanför porten till Sankt Laurentii kyrka i Falkenberg, står en mycket medfaren gravsten utan blommor. På stenen står namnet 'Beata Wetterlund'. Ingenting mer. Beata var andra hustru till min ff mm f, August Julius Wetterlund. Han gifte om sig med henne några år efter att hans fem barn blivit moderlösa, närmare bestämt skedde giftermålet 1861. De ganska utförliga uppgifterna i vigselboken berättar att Beata kom från Köinge i Halland, att hennes far var död, samt att hennes mor lämnat sitt skriftliga samtycke till vigseln. Det underliga är att av Beatas fem styvbarn, så är det bara ett, det yngsta, som nämnt henne bland sina anteckningar. Man undrar lite varför... De var ändå gifta i 17 år...

Sedan har jag ett lite äldre fall, där styvföräldrar verkligen lyckats trassla till bilden. Tack vare min släktforskarkollega Josefine Nilson i Huskvarna, fick vi ordning på det hela till slut. I Carl Sjöströms: Göteborgs nation i Lund står det att läsa om en ung dam: 'Kallas vid något tillfälle Johanna Sjöberg, vilket tillnamn möjligen är oriktigt...'. Men tyvärr är det Sjöström som är ute och cyklar denna gång. Johanna ifråga, en annan av mina anmödrar, föds 1734 i Vesterlycke, Skölvene, Västergötland. Hennes far är inspektor på närbelägna Sämsholm och heter Petter Sjöberg. Han är gift med Maria Sabina Holmer. Sedan måste Johannas mor ha dött, för Petter gifter om sig med en kvinna som heter Birgitta och framgent kallas 'Birgitta Sjöberg'. Jag vet inte om hon också var född Sjöberg, eller om det var makens namn. Sedan dör Petter också, och Birgitta gifter om sig med fältväbeln Andreas Rabe, boende i Sätila. Det är förmodligen där Johanna träffar sin blivande man, Birger Bergendahl. Vid vigseln kallas hon 'Johanna Rabe' för första och enda gången. Vid det laget har även Birgitta dött, och Andreas Rabe har gift om sig. Johanna växer alltså upp hos sin styvmors nye man och hans nya fru! 

Och så tycker vi idag att det är trassligt att hålla reda på bonusföräldrar och bonusbarn....

Bilden: en suddig kopia av Beata Wetterlunds grav på kyrkogården i Falkenberg. Foto: författaren