En man med många namn

Den 2 maj för 250 år sedan fick den förste juden fick tillstånd att bo i Sverige och utöva sin religion. Det gavs först som ett personligt kungligt privilegium till en person och hans familj (Aaron Isaac) men utvidgades till fler och generaliserades 1780 genom det så kallade Judereglementet som gav judar rätt att bosätta sig i Stockholm, Norrköping och Göteborg. Juridiskt utgjorde judarna ett främlingssamhälle med egen rättsskipning där judisk lag tillämpades. Vanliga svenska regler för exempelvis äktenskap i förbjudna led och arv gällde inte för dem. Tekniskt sett var alltså inte judarna främmande trosbekännare utan hade sin egen civilrättsliga sfär där domsrätten utövades av rabbinen. Judereglementet upphävdes 1838 och judarna blev då svenska mosaiska trosbekännare, om än med vissa under en tid kvarvarande restriktioner.

Levin Hirsch Levi (1734–1794), som kom till Stockholm 1780, var inte den förste rabbinen bland judarna i Stockholm men han var den förste överrabbinen. Termen kommer från tyskans landesoberrabbin som tydligare antyder att överrabbinen skulle vara en slags överdomare över de övriga rabbinerna i landet. Så blev i praktiken aldrig fallet i Sverige utan titeln överrabbin blev närmast en hederstitel.

Judarna som då kom till Sverige var askenasiska judar. Bland dessa praktiserades ett namnskick som liknade det som var mycket vanligt bland den svenska allmogen in på 1800-talet nämligen uppkallelse med bunden namngivning efter nära äldre släktingar. En egenhet i det askenasiska namnskicket, som inte hade sin motsvarighet i det svenska, var att uppkallelsen endast fick ske efter avlidna släktingar. Att det skulle vara en avliden släkting hade ingen religiös grund utan berodde på vidskepelse. 

Bild 1. Överrabbin Levin Hirsch Levi (1734–1796). Källa: Eskil Olán, 1924, Judarna på svensk mark. Historien om israeliternas invandring till Sverige, s. 59.

Något som är lite egenartat med Levin Hirsch Levi är att han i källmaterialet dokumenterats med en rad synbarligen olika namn: Jehuda Löb (i brevet med utnämningen till rabbin), Juda Löb och Ariel (hans gravsten), Löb Halevi (sonen Jakobs gravsten), Juda Löb Segal (sonen Hirschs gravsten) och Jehuda Halevi (dottern Beatas gravsten). 

De många varianterna får sin förklaring i att askenasiska judar vid denna tid ofta hade vad man kan kalla såväl sakrala (det egentliga namnet för användning inom familjen och i religiösa sammanhang) som sekulära namn (för användning med omvärlden). Om vi sedan lägger på det att namnen kunde förekomma på olika språk (främst jiddisch, hebreiska och tyska) går det att få lite ordning och reda på rabbinens olika namn. 

Hans hebreiska förnamn var J(eh)uda. Levin, Löb och Ariel härrör från patriarken Jakobs (1 Mos 49:9) välsignelse av sonen Juda med orden. »Ett ungt lejon är Juda«. Namnet substitueras därför ofta med namnvarianter som kan härledas från ordet lejon på olika språk; Levin (jiddisch), Löb (tyska) och Ariel (hebreiska). Lejonet var den hebreiska stammen Judas symbol.

Halevi och Levi innebär (påstådd) härstamning från den hebreiska stammen Levi vilken svarade för tempeltjänsten i Jerusalem. Segal i olika former (mest känd kanske Chagall) är enligt en teori en akronym (SGL) för den hebreiska frasen SeGan Leviyyah, med betydelsen levitens tjänare. Leviternas symbol är en bägare och en sådan återfinns också på Levin Hirsch Levis gravsten.

En vän av ordning frågar sig då varför han gått till historien som Levin Hirsch Levi: varifrån kommer Hirsch? Kan uppkallelse med bunden namngivning ge ett svar? Problemet är att man inte känner till mycket om hans härkomst. Aaron Isaac skrev i sina memoarer att han var son till »herr Pinchas« och enligt gravstenen var han son till »herr Samuel«. Inte många ledtrådar men med tanke mängden namnformer och namnvarianter utesluter det inte heller andra alternativ. 

Bild 2: Sonen Abrahams »födelsenotis«. Källa: RA, Judiska (Mosaiska) församlingen i Stockholm, Kyrkböcker AI:1, uppslag 29. Foto: Riksarkivet.

Man vet genom församlingsböckerna i Judiska församlingen i Stockholm hur Levin Hirsch Levi uppkallade sina barn. Den äldsta församlingsboken är egentligen en födelsebok upplagd 1822 men tillbakablickande på födslar från 1781. Alla barnen tog sig patronymikon Levisson. Det är också här man, såvitt jag vet, första gången ser benämningen Levin Hirsch Levi. Se Bild 2.

Äldste sonen i första äktenskapet hette Hirsch, född 1760, och äldste sonen i andra äktenskapet Abrahamı, född 1786. I det senare fallet är det känt att morfadern hette just Abraham, som synbarligen sonen Abraham alltså var uppkallad efter.

I fallet Hirsch är det uppenbart att sonen inte är uppkallad efter fadern (som levde) utan istället rimligast då efter farfadern. Rimligt är därför att Hirsch i Levin Hirsch Levi är ett förkortat patronymikon, vilket är förenligt med att det är uppkallelse efter farfadern istället för någon annan avliden manlig släkting på fädernet. Rabbinens fars namn skulle alltså då varit Hirsch (tyskans hjort) eller om vi vänder tillbaka till Jakobs välsignelse (1 Mos 49:21) Naftali: »Naftali är en hind som rör sig i frihet och föder vackra kalvar.« En hind är en hjortko, på tyska hirschkuh.

Utöver de i källorna ovan nämnda namnen förkommer ytterligare en variant i litteraturen. Josef Fischer, som 1917 biograferade efterträdaren som överrabbin Simon Isac Kalkar, benämnde Levin Hirsch Levi stället Levin Bendix Levi. Bendix är en holländsk eller nordtysk variant på Benedictus (Bengt) med betydelsen välsignad. [TILLÄGG: Det motsvarar då det hebreiska Baruch som har samma innebörd.] Öknamn eller tillnamn?

Vad som ovan sagts om Hirsch får betecknas som spekulation. Jag tar gärna emot argument som skjuter resonemanget i sank och ännu äldre hellre evidens som kan kasta ljus över frågan.

Bibelcitaten kommer från Bibeln, SOU 2000:100.