En liten stamp

När man släktforskar så finns det många olika källor att använda. Att de som kallas kyrkböcker är de vanligaste kan nog alla hålla med om, men det finns så många fler källor och det kommer nya hela tiden. Ibland känns det som att det mer och mer tid av släktforskarens går åt till att lära sig alla nyheter, så det blir knappt något kvar att leta upp intressanta uppgifter på. 

Men om vi nu lägger alla nya digitala källor åt sidan och funderar vad som kan finnas mer att gräva i, så är efterlämnade småsaker något som vi ofta glömmer bort. Det kan vara både det ena och det andra som någon lagt ner i ett skrin, en låda eller kanske ett kuvert. Om tanken vara att spara något till framtiden eller om det var ett utslag av städning får vi kanske aldrig veta. Hur länge det vi hittar varit gömt kan vi kanske ha svårt att avgöra men ibland är det möjligt att åtminstone kunna säga att det säkerligen inte brukats efter ett visst årtal. Och det går ibland att avgränsa när det skaffats också, beroende på de kännetecken som finns.

I ett litet skrin, med sluttande lock, som säkert används som en form av skrivplats i ett enkelt hem, hittar jag en del småsaker.  Det är inga dyrbarheter men de berättar om en annan tid, när vi inte kunde kommunicera via elektroniska meddelanden och inte heller legitimera oss med Bank-ID.  Att skriva brev eller att skriva under handlingar kunde göras med namnteckning eller med ett bomärke, och var det lite viktigare så fanns det en del som hade en egen sigillstamp eller sigillstämpel.  Och det var två sådana i det lilla skrinet.  Från början var det de översta i samhället som hade det, ofta med det egna vapnet som visades när man tryckte till i lack eller vax.

Stamp i min ägo, egen bild

Sigillstampen som användes under många hundra år, naturligtvis med olika utseenden, finns det mycket skrivet om, speciellt den medeltida delen i Vapenlikhetsfällan, en bok som Genealogiska Föreningen gett ut.  Där beskrivs bland annat bruket att stampen skulle förstöras efter ägarens död, det var ju ett identitetstecken och då kunde den inte användas efter ägarens död. Nu finns det naturligtvis olika grad av denna tradition, men det viktigaste vi kan lära oss är att det var inte släkter som använde samma sigill utan det tillhörde bara en särskild person.

De två som jag hittade i lådan var av lite olika beskaffenhet, en fyra centimeter hög stam som liknade en hund, men huvudet är borta, så den ser sliten ut.  Den andra, som syns på bilden, har också en hund men den sitter på någon form av pelare. Känns gedigen och ger ett bra intryck. Och i botten finns det naturligtvis ett spegelvänt monogram, som berättar om vem som ägt detta verk. Jag kan se att det står C A N f och med tanke på var jag hittade stampen så vet jag att det är Carl Anders Nanfält som haft den.  Jag kan då med säkerhet säga att den ena skaffats tidigast 1868, för fram till dess hetta han Nilsson, och jag vet att den inte använts efter 1919 då Carl Anders avled.

Stamp i egen ägo, min bild

Men varför har Carl Anders skaffat de två stamperna. Han fick det nya efternamnet när han blev soldat i Nanberga, Götlunda. Det Götlunda som ligger nära Arboga. Kan undra om det var vanligt att man som soldat skaffade sig en stamp. Eller är de från senare tid, efter tiden på soldattorpet när han behöll sitt soldatnamn och blev brukare av egen mark och hade en del uppdrag i socknen. Var det då stampen behövdes, tillsammans med lackstången, för att underteckna dokument i socknens namn. Det får jag nog aldrig veta, men det spelar ingen större roll, jag kan titta på dem och bara njuta av att de finns kvar och att det också finns en lackstång, så jag vid något lämpligt tillfälle kan använda den för att se hur det såg ut förr, och också känna lukten av lack, för sådana upplevelser får vi inte från Bank-ID idag.