En liten bok, eller...

Det finns många berättelser om hur tidigare så kallade brick walls, tegelstensväggar kan det översättas till, som plötsligt rämnat när nya vinklar används. Jag har vid flera tillfällen skrivit om både det ena och den andra fallet där tidigare konstigheter fått sina förklaringar, eller som vi ser ibland att det blir än värre när vi dyker ner i nya källor.

Varför kan inget få vara som det var förr, när vi trodde på det som berättades och sedan slutade fundera på var den röda hårfärgen eller de bruna ögonen kom ifrån. Det var inte så viktigt och det som ingen talade om, det glömdes eller ska vi säga gömdes för att aldrig mer dyka upp.

Visst kan det vara lugnast så, det finns ingen anledning att dra på för mycket utan vi lutar oss bakåt och låter tiden ha sin gång.

Ungefär så var det några som sa i en diskussion vi hade över ett sammanträdesbord i en hembygdsgård. Det vi egentligen skulle tala om var hur vi bäst skulle hantera en uppsjö av nya saker, som folk har hittat och som man tycker nu ska sparas och bevaras åt eftervärlden. Ett förslag var att varje sak skulle ha en skriven historia bifogad, för att den skulle tas emot. Om man gjorde så skulle ursprunget kunna bevaras och användningsområdet förklaras. Nu vet jag inte hur det gick med hela projektet, men under första tiden så fungerade det bra.

Fritt foto av Dim Hou på Unsplash

Tänk om vi kunde ha samma inställning till våra familjeband. Alla skriver ner sin egen beskrivning och låter den få en plats i familjearkivet. En berättelse om mina upplevelser och vilka delar som varit av betydelse för mig. Når något nytt händer, så är det bara att uppdatera och lägga till lite mer. Tänk om den bok som många barn fick när de föddes, där någon skulle fylla i vikt och längd, beskriva första gången rullning sker och första stegen tas, kunde fortsätta att få följa med och bli uppdaterad. Sista bladet sparas för att någon ska avsluta boken, någon som kan fylla i det som huvudpersonen inte har möjlighet att göra.

Undrar hur sådana böcker ska förvaras, boken om mitt liv, för efterkommande att läsa. Idag slängs ju det mesta, finns det en liten möjlighet att någon kan tänkas vilja spara på en sådan liten bok. Undrar vad Riksarkivet svarar om jag föreslår att de måste ta emot den bok som jag tycker ska bli obligatorisk för alla.

Nu är han allt lite stolligt, säger de flesta, och så kanske det är. Men varför inte börja, jag kan skriva min egen lilla bok, helt utan några krav och vill fler vara med så ….  Undrar bara om den ska vara handskriven, hur många kan då läsa min skrivstil. En bok i datorn lär försvinna när hårddisken kraschar, undrar vilka mer hinder jag kan hitta på för att slippa  😊

Kanske är det inte boken som är viktig, utan att vi försöker fånga de spår som varje människa lämnar efter sig, och bevara dessa på ett så bra sätt som möjligt, så att det blir mycket mer kött på benen för alla framtida släktforskare. När kyrkböcker och DNA sagt sitt, så finns det en källa till att ösa ur, det vore en fantastisk upplevelse!