En dag på Polismuseet

För någon dryg vecka sedan såg jag en blänkare på facebook om en utställning på Polismuseet. Jag insåg lite snopet att jag faktiskt aldrig varit där överhuvudtaget, och tänkte att det kanske kunde vara dags.... Förra torsdagen slog jag till. 

Det var inte helt lätt att upptäcka entrén från gatan, men när jag rundat rätt hörn, och bara precis undvikit att krocka med anordningen som höll den lilla polishelikoptern i luften, var jag framme. 

Större delen av utställningarna finns på entréplanet, och jag blev omedelbart uppslukad av utställningen om polisens fotografering. De första polisfotografierna togs så tidigt som på 1840-talet i Belgien. Därifrån spreds det något årtionde senare till Danmark, och så vidare till övriga Skandinavien. Ett tungt namn inom kriminologin, Alphonse Bertillon, fastställde runt 1890 hur ett typiskt 'mug shot' skulle se ut: en bild av förbrytarens profil, med örat väl synligt, och en bild framifrån. Han fastslog också (det hade dock förekommit tidigare, bland annat i Sverige) att man utöver fotografiet skulle lämna en beskrivning på hår- och ögonfärg, och särskilt noga redogöra för eventuella särdrag i utseendet, exempelvis ärr. Bertillon kom också på hur viktigt det var att mäta såväl lik som avtryck efter brottslingar. Genom att exempelvis konstatera att en brottsling hade ovanligt stora fot- eller handavtryck, kunde måtten hjälpa till med identifieringen. Bertillon och hans mätmetoder omnämns i Stieg Trenters 'Lysande landning' där man konstaterar att en misstänkt brottsling har en ovanligt stor bakdel.... 

Så kommer en enorm fotovägg med gamla foton av kvinnor från livets skuggsida. Det är ett lapptäcke av prostituerade. Jag står ganska länge vid den fotoväggen. De flesta kvinnofotografierna är namnade, men några saknar namn. Jag kan inte låta bli att fundera över hur jag som släktforskare skulle reagera om jag plötsligt kände igen ett foto på någon av mina släktingar.... För prostitution, om än kanske mer tillfällig, förekom ju även bland andra kvinnor än rena 'gatflickor'. Det hände ju inte sällan att en kvinna av 'bättre familj' råkade på obestånd; hon blev föräldralös, eller änka med ett antal hungriga barn. Då var prostitution ofta enda utvägen.  Jag konstaterade, där jag stod vid collaget,  att jag nog inte skulle kliva in på museets reception och glatt meddela: 'damen utan namnpåskrift på fotot längst ner till vänster är min mormors moster Eulalia'. Det skulle förstås bli en chock, även om tidsavståndet skulle minska tryckvågen en del. Men, som jag bloggat om förut: vi som lever idag kan inte ta på oss ansvaret för brott eller misstag som våra anor begått. 

När jag lämnar de prostituerade, hamnar jag vid en annan vägg med foton, som är minst lika intressant. Det handlar om den så kallade Ryssligan, som i en villa utanför Stockholm omkring 1919 avrättade ett antal personer som de anklagade för att vara 'bolsjeviker'. Tydligen var det då man för första gången använde sig av brottsplatsfotografier i ett mordfall i Sverige. Förfärlig historia, men också intressant. 

En trappa upp, får jag också fördjupade kunskaper i ett annat mordfall som intresserat mig: Salaligan, som härjade på 1930-talet. Det har visserligen gått dokumentär om dem på TV för inte så länge sedan, men här fanns mycket mer fakta att hämta. Jag lär mig massor, inte minst hur vinklad en TV-dokumentär faktiskt kan vara. I det här speciella fallet, inser jag att dokumentären jag sett intresserat sig mest för hur-kunde-det-hända och inte alls lika mycket för att återge vad som faktiskt hände.

Och där slogs jag av en tanke som släktforskare, återigen: vi släktforskare läser ju gärna gamla tidningsartiklar om händelser som våra anor eller anhöriga varit inblandade i. Kan vara lämpligt att hålla ett öga på HUR artikeln är skriven också. Som vi alla vet, så är tidningsartiklar sällan så objektiva som de borde vara. Och det var de inte förr heller. 

Efter berättelsen om Salaligan, som fört mig en trappa upp i museet, kände jag mig färdig för dagen och åkte hem, utrustad med många nya lärdomar av olika slag. 

Mycket intressant museum, rekommenderas!

Bilden: En polisbåt på Nybroviken 2019. Foto: författaren