Drömmen om Amerika

Att idag försöka skriva ett utvandrarepos är nog ingen bra tanke, flertal har skrivits tidigare och fått stor genomslagskraft. Men var det så att alla hade samma drivkraft och hur tänkte de när de åkte. Ville de lämna landet de var födda i för att få det bättre, ville de åka över för att sedan komma hem på ålderns höst eller vilka andra drivkrafter fanns det.

Jag har hittat en del uppgifter om min farfars äldre bror, Sven Johan, född 1862 ute på Varaslätten i Västergötland. Han flyttade med sina föräldrar och syskon senare till Brålanda i Dalsland och det blev den svenska knutpunkt som han såg som sin svenska plats.  När familjen flyttade till Brålanda 1882 var han den äldste sonen i huset och det innebar att han sågs som den som skulle ta över gården när det var så dags. Men att syssla med det dagliga i jordbruket var inte så lockande, så det blev många diskussioner med fadern om hur framtiden skulle utveckla sig. Sven Johan var mer intresserad av mekaniska saker och mindre av grödor och kor.

Vid 23 års ålder går färden till USA, resan är betald av hans far, trots motstånd, och det finns en uppgörelse om att han ska återvända om det behövs för gårdens skull. Redan året efter kommer det en prövning, ska han åka tillbaka till Sverige när hans mamma dör, endast 52 år gammal. Sven Johan är då ganska nyanställd i en mekanisk verkstad och slits mellan önskan om att få lära sig mer och sitt ansvar för syskonen. Beslutet blir att stanna kvar, efter överläggning med resten av familjen, där de två systrarna och den yngsta brodern, då bara nio år, lovar att ställa upp.

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap

Sven Johan lär sig snabbt och blir något av en liten uppfinnare, hans klurighet nämns av andra i brev hem till Sverige. Men något händer, oklart vad, som gör att han lämnar sin anställning och bestämmer sig för att resa hem efter att ha tillbringat 5 år i Pennsylvania. Kanske fanns det en längtan, inte till jordbruket, men till sin familj, uppgifterna går isär när jag försöker läsa och minnas vad min faster berättade för många år sedan.

Oavsett vad som lockat tillbaka Sven Johan, så blir det ganska snart klart att längtan till Amerika finns kvar. När han varit hemma något år så gifter fadern om sig och har nu ansvar för två gårdar, varav den ena lämnas mer eller mindre till barnen att driva. Barn och barn kan man tänka, Sven Johan är nu närmare 30 år.  Inte långt efter faderns bröllop så kommer ett erbjudande, eller kanske än mer en önskan, från ägaren till den verkstad han arbetade i under sin tid i Amerika. Kom tillbaka, du och dina idéer behövs.

En ny resa, den här gången med ett klart mål och utan funderingar på hur det är att gå iland och utan fundering på hur och var varje natt ska tillbringas. Att komma fram och vara behövd och efterlängtad, den sköna känslan beskrivs i brev hem och jämförs med den första ankomsten. En oerhörd skillnad och det var nästan som att resa till ett himmelrike. Beskrivningarna av ankomsten och de första åren är fyllda av glädje. Lite senare blir tonen annorlunda, det kommer en saknad av mänsklig kontakt, kanske var det inte bara arbetet som var viktigt, även om det gick bra och nya uppfinningar kom fram.

Efter sex år vänds kosan hemåt igen, hem till familjen och gården. Men det blir inte bara jordbruk, det finns många som behövde lite hjälp med mekaniska lösningar och efter en tid så köps en verkstad och där startas tillverkning av ståltrådsnät till staket, skönt att slippa taggtråden, och inte minst de egna patenterade råttfällorna.

Det fanns en underton i de berättelserna som jag fått mig till del, att längtan bort från hembygden blandades med längtan hem. Kanske var det en längtan till något annat, som inte gick att beskriva, det får vi aldrig svar på. Undrar om det var likadant för andra emigranter, kände de sig lite rotlösa var de än var?