Diamanter varar evigt

Det var många som utvandrade från Sverige under perioden 1850-1930. Vi kan läsa mycket om dem, de dyker upp på olika sätt och i olika sammanhang. De flesta reste till den nordamerikanska kontinenten, men det fanns ju andra resmål också. Ibland kan vi se bilder från Brasilien, dit ganska många från Kirunaområdet reste. Vi ser frågor från Australien, Nya Zeeland, Argentina, Kuba och Asien om olika personer som sagts vara från Sverige. En del av dem går att identifiera, men det var inte ovanligt att man glömde det gamla landet, av en eller annan anledning. 

I Edsberg , Närke, fanns Karl Johan Lindholm, född 1842, han brukade jorden och det verkar som de flesta av hans och hustru Kristinas barn fick jord under naglarna eller vad det var som höll dem kvar i trakterna runt Edsberg. Av de sju barnen stannade sex av dem nära föräldrahemmet, skaffade familj och barn. Det är en som sticker ut lite, en av pojkarna i mitten av barnaskaran, som inte fann det så roligt att han ville stanna. Erik David, som kallar sig David, föddes 1877, och växte upp under tid då lockropen från Amerika var starka, dessutom fanns det inte så många jobb att söka och den lilla tegen som pappa och mamma hade gick inte att dela på. Visserligen blev det att ta tag i vissa arbetsuppgifter tidigt eftersom pappa dog redan när David var sex år. Som barn i mitten av barnaskaran så hamnade han nästan lite i skymundan.

Något var det som drog och han bestämde sig för att söka lyckan i Stockholm, det var en tillräckligt lång resa tyckte mamma. Han gick till prästen och bad om flyttningsbetyg, till Katarina skulle han, och i samma stund som han fick betyget så skrevs han ut ur socknen och då och där försvinner spåren efter David. Om han kom till Katarina vet jag inte, men jag ser att rotemannen inte fångade upp hans ankomst och därmed inte heller hans avresa. Han tycks inte finnas i de vanliga registren för utresande heller, men på något sätt så måste han ha rört sig för det finns en familjehistoria om att det fanns diamanter att hämta någonstans i världen. Kanske tröttnade han på sina svenskkopplingar och bytte namn, gifte sig och försvann. Det verkar som ingen vet, åtminstone ingen som jag kommer i kontakt med. Kanske fanns det någon som visste något ändå, för vid mammans bouppteckning 1920 så finns inte sonen Erik David nämnd. Inte ett ord, kanske visste man inte om han levde men då brukar de ändå stå med. Eller hade han redan fått ut sitt arv.

Skärmbildskopia från Familysearch, som hat tillstånd från NATIONAL ARCHIVES OF SOUTH AFRICA NATIONAL ARCHIVES OF SOUTH AFRICA 24 HAMILTON STREET ARCADIA PRETORIA

I det här läget så kan man ge upp, men då dök det upp en ledtråd. Det stod att det fanns ett dokument från en domstol i Kimberley, Kapprovinsen i Sydafrika. Det var ganska spännande att leta fram det och se vad som fanns att se, kanske fanns det ett jättestort arv.  Att personen hette David Lindholm var ett första steg, att han var i rätt ålder och att föräldrarna benäms hyfsat rätt gör det troligt att det är rätt person. Uppgiften om att han var ”diamond digger” gör att hjärtat slår några extra slag. Dokumentet visar att David dött på ett sjukhus den 11 juni 1912.

Hoppet om det stora arvet försvann när det räknades upp de tillgångar som fanns. Konstigt nog står det inget annat än det som han hade med sig på sjukhuset, men det var kanske allt. Två klockor, en klockkedja, en nyckel och en bankbok med 12 sydafrikanska pund. Det sistnämnda motsvarar runt 4 500 kronor idag, så helt utfattig var han inte. Vad som hände med tillgångarna framgår inte, kanske användes de till att ordna en begravning.

Spåren slutar där, vi vet inte hur han kom till Sydafrika och vi vet inget om hans liv där. Att han anges vara singel gör att funderingarna på familj kan läggas på hyllan. Skönt i alla fall att få veta lite om honom, även om det inte fanns en massa diamanter.