Dagens blogg kommer att handla om något som är så tabubelagt som det över huvud taget kan bli:

INCEST

Det är inget ämne man gärna vill läsa, än mindre skriva om. Ändå är det en (o)mänsklig företeelse som behöver belysas från alla synvinklar, även den som heter släktforskning och DNA.

Många som testar sig gör det i förhoppningen att de skall kunna identifiera en eller flera okända fäder i antavlan. Sådana har vi alla och ibland går det faktiskt att, med hjälp av triangulering och andra smarta metoder, få fram tänkbara kandidater, som med stor sannolikhet kan sägas vara just de vi letat efter. Indicierna hopar sig och med allt fler som testar sig förvandlas antagandet i bästa fall till en sanning.

Men ibland går det inte alls. Trots att många i släkten testat sig, kanske till och med en bukett helsyskon vilket lär vara bra i sammanhanget, så går det inte att komma vidare. 

Det man hoppas på är ju att man ska få en massa "oförklarliga" matchningar, gärna med höga Centimorgan-tal, som då rimligen bör komma från de okända fädernas andra ättlingar eller släktingar. Men så blir det inte alltid och man börjar fundera på vad som kan vara felet. Om det går att identifiera eller förklara alla matchningar en tre-fyra generationer bakåt i tiden är kanske förklaringen den, att det inte finns några utomstående. Att de okönda fäderna i själva verket är insiders:

Familjemedlemmar! 

Illa nog om det är kusiner eller sysslingar som haft ihop det - men ibland är det värre än så. Bröder som ger sig på sina systrar, farbröder som förför unga brors- och systerdöttrar och, värst av allt, perversa fäder som våldför sig på sina egna döttrar. I vissa fall handlar det om regelrätta våldtäkter, ibland om mer subtila om än lika avskyvärda metoder.

Låt oss nu lämna all rättskipning - för incest är ju på alla sätt olagligt - och alla moraliska resonemang åt sidan och fokusera på det som allt för ofta blir resultatet av dessa förbjudna aktiviteter: BARNEN! Hur känns det att vara barn och få veta att min morfar också är min pappa? Får de över huvud taget veta det, eller ljuger modern och hela släkten om det pinsamma, det onämnbara, och tar sanningen med sig i graven? Förklarligt i så fall, men knappast försvarbart. Alla människor har rätt att få veta sitt ursprung, hur hemsk historien än är. Till och med nutida provrörsbarn, tillverkade med med hjälp av anonyma danska spermadonatorer, som kanske har 50 eller fler ättlingar ...

Med nuvarande teknik är det inte alltid möjligt att avslöja barnafadern om han är en mycket nära släkting. Osäkerhetsfaktorerna blir för många och matchningslistorna blir mer förvirrande än förklarande. Det kan hända att DNA-tekniken så småningom utvecklas och förfinas, så att den kan lösa även sådana problem, men än är vi inte där.

När kan man då börja ana att allting inte står rätt till i släkten? Jo, om man oförklarligt blir för nära släkt med någon. Om man har för många cM gemensamma med sina sysslingar, så att de förefaller vara kusiner. Eller om en brylling verkar  vara en syssling och så vidare. Det finns "prutmån" åt alla håll och generösa "korridorer" - men ser man ut att vara närmare släkt med någon än man enligt folkbokföringen borde vara, då är det dags att börja fundera ... 

Eller ska man låta bli?