Rötterbloggen
Rötterbloggen

Byggmästare Karl Ludvig Vikström, Nedre Bäck

Carl Ludvig Vikström Nedre BäckKarl Ludvig Vikström, Nedre Bäck. Foto: O. P. Engström, Piteå. Privat bildsamling. Byggmästare Karl Ludvig Vikström föddes 14 juli 1862 i Nedre Bäck, Skellefteå som yngst av tre barn till Olof "Ol-Orsa" Vikström och hans hustru Anna Katarina Bergström. Redan som pojke hade K. L. börjat intressera sig för det tekniska. Det var således ganska naturligt för honom, att han kom med idén att bygga en damm med vattenhjul, där de kunde slipa liarna, då de var i Bäckänget i slåttern. Bäcken är i norra delen av Bäckänget delad i två vattenfall. I det ena byggdes vattenhjul med slipsten och i den andra bäckfåran en skurdamm för reglering av vattentillförseln. Dammen var gjord av friskt, bilat timmer. 

Om detta var Vikströms första försök i byggbranschen, var det verkligen inte det sista. För honom blev det som för Karl XII: "Detta skall hädanefter bliva min musik." I vuxen ålder tillverkade han dessutom en flerstämmig orgel, vilken helt och hållet var ett handarbete, även stämmorna samt tangenterna. Orgeln såldes till Johan "Janne" Andersson i Risbölenoret. "Janne" hade en son som hette August. Vid den sistnämndes bortgång inropades orgeln på auktion och hamnade i Lövånger. 

Det berättas att K. L. Vikström vid 20 års ålder tillsammans med några kompisar reste till Båtvik, Byske, ett sågverk med tre ramar. Där stannade han i några år som sågare. Därefter gick resan vidare till Munksund, Piteå sommaren 1888. Ett sågverk som bestod av tolv ramar. Där träffade han Johanna Kristina Bergström född 30 oktober 1860 från Arnäs, Ångermanland. De gifte sig 15 juli samma år. 1892 flyttade makarna till Nedre Bäck, Skellefteå där de övertog Karl Ludvigs barndomshem tre år senare. 1893 avled Johanna Kristina i lungsot. Äktenskapet blev barnlöst. 22 juni 1902 gifte Karl Ludvig om sig med Katarina Augusta Karlsson f. 1867-01-22 från Risböle, Lövånger. De blev föräldrar till en dotter och en son. 

K. L. Vikström var byggmästare och fick med tiden smeknamnet "Byggen". Han ritade och uppförde ett flertal sågverk, kvarnar och spånhyvlar som drevs av ett vattenhjul. Även mindre kraftverk i byggde han i olika vattendrag. Vikström var begåvad med en särskild humor. Den kom väl till användning för honom som arbetsledare och byggmästare såväl som i umgänget med grannarna i byn. En tillrättavisning i jobbet kom ofta blandad med en gnutta humor, som framkallade ett gott skratt, vilket lättade stämningen. Han såg på sig själv med samma skämtlynne.

Ritning för vattensåg i BäckRitning över vattensåg i Nedre Bäck som K. L. Vikström uppfört. Privat samling. Okänd fotograf.

Han talade om att han en gång var på en byggarbetsplats där han var tvungen att stanna över helgen. För att få lite motion tog han på sin lediga tid en spatserkäpp, som någon av herrarna lämnat i farstun, och gick en runda i samhället. Han svängde runt med käppen, och rätt som det var så slog han sig rakt i pannan. "Men, yttrade han, då skyndade jag och såg mig om, om någon sett missödet." Tydligen var han inte så van vid dylika manér.

K. L. Vikström var mycket ömhjärtad om de som var sjuka och behövde hjälp. En gång var han på besök hos en änka. Hon hade en flicka som hade kommit hem från södra Sverige och hon var inte riktigt frisk. Han tycktes förstå att hon kanske kunde ha äggvita (kallas även albuminuri eller proteinuri reds. anm, se länk nedan för mer info). Det hade han själv haft och det tyckte han var en svår sjukdom. När han följande dag kom till mejeriet för att avlämna mjölken. Det var vanligt att man stannade en stund i mejeriets stora invägningsrum för att diskutera aktuella frågor. Han berättade då hur det förhöll sig med den sjuka flickan och tyckte att det var oförlåtligt av dem, som grannar, att inte ordna så att hon fick komma till läkaren i Skellefteå för undersökning. Man beslöt att genast vidtala Johan Forsberg att skjutsa henne till doktorn och byamännen skulle betala resan.

Beskedet från läkaren visade att det inte var något fel på tösens hälsa och att det nog skulle ordna sig med tiden. Efter hemkomsten från Skellefteå blev det snart känt i byn vilken sjukdom det var fråga om, och när K. L.  kommande dag kom till mejeriet med mjölken, frågade en av de närvarande spetsfundigt, hur det var för honom när han var som ovannämnda flicka. Svaret lät inte vänta på sig: "He skå jig tala om för däg att om du fatt försök henderna, nog hava flisern gatt borti tannom a dä." (Det ska jag tala om för dig att om du fått försöka det där, nog har flisor gått ur tänderna av dig.) Ett vanligt uttryck på den tiden. Vikström var sällan mållös.

1916, mitt under brinnande världskrig, uppstod en viss brist på importvaror som exempelvis fotogen och oljor, tenn, koppartråd med mera. Därför bestämde sig byggmästare Karl Ludvig Vikström för att bygga en kraftstation i anslutning till den vattendrivna ramsågen i byn. En mindre tillbyggnad byggdes för detta ändamål på norra sidan av sågen och där placerades generatorn med tillhörande instrument. Turbinen var på 5 hk och tillverkad vid Ursvikens mekaniska verkstad. Generatorn med tillhörande instrument och en del armatur, köptes från Skellefteå Ångbryggeri AB när de kunde erhålla ström från kraftverket i Finnfors.

Kraftstationen var belägen drygt 400 meter från Vikströms gård och för att kunna fjärrmanövrera den placerades linskivor i ledningsstoplarna. I dessa placerades grova järntrådar, vilka var kopplade till turbinen. Hemma vid fastigheten var en snäckväxel monterad på utsidan av väggen. På insidan fanns en voltmätare och en ratt, där man kunde starta och stanna maskineriet samt reglera till önskad spänning.

På hösten samma år var allt klart för provkörning. Det var en stor upplevelse när strömmen släpptes på och de 20 ljuspunkterna spred sitt sken. Allt fungerade klockrent. Redan samma kväll kom de första intresserade från byn för att titta. En man var känd för att vara ytterst rapp i munnen. Han sa till Vikström: "Veisst fa I ga hit om he jer vackert ver å sätt me attve knuten å lääs tininga, I hall a si se ill vä den belysning I hav hääm?" (Visst får jag gå hit om det är vackert väder och sätta mig utmed knuten och läsa tidningen, jag håller att se så illa med den belysning jag har hemma). Vikström svarade: "Jåå, veisst fa du he, män he jett vara Skelletblae du lääs!" (Ja, visst får du det, men det måste vara Skelleftebladet du läser).

Ljust värre var det hos Karl Ludvig och hans familj när de hade dragit in elektricitet i sitt hem. En av grannarna kom på besök. K. L. satt och läste tidningen. Denne såväl som övriga bybor satt vid sina karbidlampor som visserligen gav ledljus men som självklart aldrig kunde jämföras med elljus. Vikström utbrast: "Jig ha tainkt att däm som läsa Skelletbladet däm ska fa seitt inni köken, men däm som läsa Norran däm ska fa seitt uta bron." (Jag har tänkt att de som läser Skelleftebladet de ska få sitta inne i köket men de som läser Norran de ska få sitta ute på bron). Vikström höll själv Skelleftebladet och Aftonbladet med bilagan Brokiga blad.

Under den första tiden kraftstationen var i bruk försåg den nämligen endast Vikströms fastighet med elektricitet. Ett par närliggande fastigheter fick sent på hösten 1916 respektive nästkommande år elström inmonterat. Installationerna begränsades till några ljuspunkter i varje fastighet. 1917 var bristen på fotogen påtaglig, varför byborna tvingades skaffa karbidlampor. Denna åtgärd medförde att byborna redan året därpå inledde förhandlingar med Vikström om att få bilda en förening och driva kraftstationen gemensamt. Så blev det också. Mer om den föreningens historia en annan gång.

Varje höst när släkten från Stockholm var hemma i Risböle på semester, brukade man anordna en jaktdag på sjöfågel i Bäckfjärden. Detta var i seklets början varför cykel ej var vanligt förekommande, utan K. L. Vikström kom gående finklädd med bössa över axeln och hade förmodligen rott efter Storträsket. När han kom tillbaka på kvällen frågade en granne hur det hade gått med andjakten. Han replikerade: "Ja, he ha vöre eitt förfärligt bombardemang uti Bäckfjölom, men naga sjöfågla hava ve eint fatt." (Ja, det har varit ett förfärligt bombardemang i Bäckfjärden, men några sjöfåglar har vi inte fått).

Vid tiden för första världskriget var Vikström tillsammans med sina svågrar delägare i det så kallade Trust bolag med ångsåg på Kolgrundet. Skog inköptes som rotposter från byarna i närheten. De flesta bönderna i Risböle och Nedre Bäck var med i timmerkörningen, så även K. L. Vikström. Det ville sig dock inte bättre att hans märr fick en skada i lokstaden, så han tvingades att sluta med timmerkörningen och kom aldrig tillbaka den vintern. Svågern K. G. Karlsson kom under våren på besök och passade då på att fråga hur det var med märren. K. L. svarade: "Jig knoog å tjöör gönniga inni Bäckänge, men jig hav ein förfärligt stor krakhop ätter mä." (Jag knogar och kör gödning i Bäckänget, men jag har en förfärligt stor hop av kråkor efter mig).

Vikström besökte ofta sin svåger Johan Forsberg. En varm sommardag satte de sig på brunnen vid ladugården för att samspråka. Det var troligtvis något intressant, då brukade K. L. lägga ena benet över knäet och svänga med foten. Detta observerade en bagge som gick och betade på gården. Det dröjde inte länge förrän han backade, tog sats och fick in en fullträff på smalbenet. K. L. svor och baggen fick en spark så att han rullade flera varv efter marken.

Karl Ludvig Vikström hade Nedre Bäcks första bil som han köpte 1924. Det var en T-ford. K. L. Vikström avled 76 år gammal 29 maj 1939. Hustrun Augusta avled fem år senare, 1944-02-21.

TV-tänk
Boken om Velhults rote
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Guest
31 oktober 2020
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Bloggare

Eva Johansson
310 inlägg
Ted Rosvall
249 inlägg
Mats Ahlgren
134 inlägg
Helena Nordbäck
128 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
76 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg