Bryggor och bojar

Uttrycket »bryggor och bojar« myntades  såvitt jag vet av släktforskaren Håkan Skogsjö (född 1958). I vart fall använde han uttrycket i en liten broschyr, utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2004, med titeln Om bryggor och bojar eller Konsten att släktforska utan att det blir fel. Håkan har sedan med stor utförlighet återkommit till innebörden av uttrycket i sin handbok Släktforskning på riktigt som i en första upplaga publicerades 2019. Håkans broschyr föregavs vara nummer ett i en serie »Kvalitet i släktforskningen«, men något ytterligare nummer kom inte.

När broschyren publicerades var ordet »kvalitet« mycket omdiskuterat i släktforskarrörelsen. Sveriges släktforskarförbund hade redan 1999 tillsatt den så kallade Kvalitetsutredningen (Guno Haskå, Annika Otfors och Bodil Persson). De hade  slutfört sin utredning 2001 men den gjordes först sommaren 2002 (efter ganska omfattande kritik på Anbytarforum) allmänt tillgänglig. 

Jag tycker det är värt att uppmärksamma 20-årsjubileet av utgivningen av Håkans lite oansenliga men än så viktiga broschyr. Den innehåller även fler guldkorn och är lämplig att sätta i händerna på alla som börjar släktforska.

I korthet är tanken med »bryggor och bojar« följande: I släktforskningen stöter vi på uppgifter om en person som föddes, vigdes och dog på vissa datum och platser enligt födelse-, vigsel- och dödböckerna. Var och en av notiserna är så att säga fast förankrade bojar i den meningen att var och en av dem handlar om just de personer som finns omtalade. 

Vårt problem är att vi måste säkerställa att notiserna hör samman. Hur vet vi att pojken som föddes är identisk med den unge mannen som senare vigdes och den gamle mannen som till sist avled? Problemet blir mer besvärande när vi vet att före mitten av 1800-talet var antalet förnamn som landsbygdens folk använde ytterst begränsat liksom förekomsten av genuina släktnamn. Hur kan vi vara säkra på att den (säg) Anders Andersson som de tre notiserna omnämner är samma person alla tre gångerna? Vi behöver då binda ihop dessa bojar med varandra över Anders Anderssons livslinje. Vi måste bygga bryggor mellan dem. Vid forskning i kyrkoarkiven utgörs dessa främst av husförhörslängderna. Om vi i husförhörslängderna kan följa Anders från födelsen på hans väg genom livet till dess han dör kan vi säkerställa att det handlar om samma person.

I praktiken kanske det är lite mer komplicerat än så och kan kräva tillgång till ytterligare källor. Grundprincipen för metoden är dock densamma som i det lite enklare exemplet ovan.

Metoden verkar ju så självklar i sin enkelhet att man förväntar sig att släktforskare funderat på detta tidigare och i skrift formulerat metoden före Håkan: även om de inte använde en lika klatschig liknelse.

Vad skrev egentligen författarna till 1900-talets tre bästsäljande handböcker för släktforskare om detta? Uppdragsforskaren Ella Heckscher (1882–1964) skrev 1939 i första upplagan sin Sex kapitel om släktforskning. Kort handledning för amatörer följande:

I dopboken står då som regel för en person, född under 1800-talet, föräldrarnas namn, födelsegården, faddrarnas namn [...] 

Därefter går man till husförhörslängden i samma församling det år hans föddes. 

[I husförhörslängderna] finner man vanligen uppgift endast om familjens medlemmars resp. namn utan även om deras födelsedata, födelseförsamlingar [...] 

Observeras bör emellertid att det är tillrådligt att slå upp familjen i alla husförhörslängder [...] (s. 32 och 34)

Någon sammanhållen beskrivning av detta finns inte hos Heckscher och jag har i citatet tagit mig friheten att ur ett längre textavsnitt ta ut de meningar som uttryckligen berör hennes perspektiv på forskning i kyrkoarkiven. Vi uppmanas slå upp familjen i alla husförhörslängder, men varför? Att syftet är att på detta sätt säkerställa identifieringen genom att följa en person från vaggan till graven är inte klart uttalad. Istället är fokus på att växla mellan kyrkböckerna och husförhörslängderna för att komma ytterligare generationer tillbaka. Syftet är att följa linjen bakåt. Heckschers handbok kom ut efter hennes bortgång med en sista sjätte upplaga 1966.

En ny handbok, Släktforskning för alla, kom 1971 författad av Börje Furtenbachs (1901–1976). Den utkom sedan i fyra upplagor, den sista (även den efter författarens bortgång) 1983, och som ljudbok så sent som 2006. Den var baserad på de studiecirklar som bedrivits i Genealogiska Föreningens regi under 1960-talet. I ett avsnitt med rubriken Gången av forskning i kyrkoarkiv (första upplagan, s. 62) gav han uttryck för samma tanke som Heckscher: »På detta sätt ”saxar” man sig tillbaka i växelvisa steg mellan födelseböcker och församlings- eller husförhörsböcker. Har man tur kan man komma flera generationer tillbaka.«

Den tredje storsäljaren skrevs av Per Clemensson (1936–2020) och Kjell Andersson (född 1950) och utkom första gången 1983 med titeln Släktforska! Steg för steg: »Forskningen i kyrkobokföringen bygger på ett slags sicksackande mellan de olika typerna av kyrkoskrivningshandlingar.« (tredje upplagan, s. 19). Visserligen skriver man att man ska kartlägga den familj man fokuserar på ordentligt, men något explicit perspektiv att från vaggan till graven följa de enskilda familjemedlemmarna uttrycks inte heller här. Fokuset är alltså även här på anlinjerna tillbaka, inte över en persons livslinje.

Man ska dock notera att precis samma sak som dessa författare beskriver med saxandet mellan olika handlingar i kyrkoarkiven för att följa linjerna bakåt återfinns i Håkan Skogsjös handbok (första upplagan, s. 68–69). Alternativet att följa en persons livslinje genom att saxa mellan handlingar i kyrkoarkiven finns dock därutöver i detalj beskrivet i ett avsnitt med titeln just »Bryggor och bojar« (första upplagan, s. 103–106).

Håkan Skogsjö har alltså inte bara formulerat en klatschig term utan också varit innovativ genom att klart formulera i text hur man bör applicera saxandet över en persons livslinje och inte bara som tidigare författare gjort över över generationerna. Han beskriver hur man använder inte bara kyrkoarkivens handlingar utan också i andra källor som domböcker och bouppteckningar för att följa en person längs dess livslinje för att säkerställa att det handlar om samma person.

Håkan Skogsjö har gjort många bidrag till svensk släktforskning och belönades därför 2015 av Sveriges släktforskarförbund med hederspriset till Viktor Örnbergs minne. Tyvärr omnämns inte författandet av den till synes oansenliga broschyren »Om bryggor och bojar ...« från 2004 i prismotiveringen.

När jag reflekterar över innebörden av metodanslaget inser jag att undertiteln på broschyren skaver lite. I vart fall för mig. Den ovan nämnda Kvalitetsutredningen ägnade felaktiga uppgifter viss uppmärksamhet och hade ett avsnitt kallat »Korrigering av felaktiga uppgifter«. Om egna fel skrev de följande: »Det bästa sättet att slippa att behöva rätta sina tidigare misstag är att inte göra några. Inom släktforskningen är det givetvis en omöjlighet att helt undvika alla fel.«  Jag kan bara instämma. Vi kan nog aldrig säkerställa att det alltid blir rätt men vi kan använda forskningsmetoder som minimerar misstagen och underlättar korrigerandet av felktigheter. Det kan finnas skäl att återkomma till det.

Om det hade varit jag som idag skulle bestämma titeln på broschyren hade nog istället  Bryggor och bojar från vaggan till graven varit en stark kandidat.