Blir släktforskarkollektivet allt äldre?

Fyra generationer släktforskare granskar ett släktträd – en dröm för släktforskarrörelsen? Bild genererad av ChatGTP.

På en ytlig nivå, om släktforskarkollektivet vore en bestämd grupp av personer, så är svaret trivialt ja: Alla i gruppen blir ett år äldre varje år. Släktforskarkollektivet är dock inte en bestämd grupp  av personer utan dess sammansättning förändras varje år.

Varje år försvinner några av vad kan kalla åldersskäl och varje år tillkommer ett antal nya släktforskare. Den första effekten föryngrar gruppen men effekten av den andra är obestämd – det beror på åldern hos de nya jämfört med åldern hos dem som kvarstår.

Går det att komma närmare ett kvantitativt svar på frågan? Ett första problem är förstås att definiera »släktforskarkollektivet«, vilka ingår och vilka ingår inte? Väl framme med en definition gäller det att identifiera vilka som ingår olika år och när de föddes. 

En närmast omöjlig uppgift, varför jag i det följande gör en definition som passar de data jag har. Så i det följande tänkte jag diskutera hur åldern förändrats bland Genealogiska Föreningens (GF) medlemmar. I GF:s arkiv finns nämligen data som kan användas.

Jag kommer att jämföra tre tillfällen:

• 1933–1934: GF grundades i november 1933 och hade vid slutet av året 74 medlemmar. Under 1934 tillkom 44 medlemmar men sex medlemmar lämnade också. Kvar 112 medlemmar vid slutet av 1934 för vilka födelseår finns för alla.
• 1997: Statistik baserad på 2706 medlemmar 31 december 1997.
• 2023: Statistik baserad på 2907 medlemmar 31 december 2023.

Innan jag presenterar data kan det vara på sin plats att påminna hur släktforskningen och dess förutsättningar har förändrats under det knappa sekel som gått sedan GF startade sin verksamhet.

När GF bildades 1933 hade de dåvarande landsarkiven, Riksarkivets regionala organisation, börjat byggas upp. Endast de allra äldsta delarna av kyrkoarkiven fanns dock hos dem och för att få uppgifter från de yngre delarna var släktforskarna tvungna att vända sig till församlingarna genom besök eller med brev. Det var heller inte ens självklart att man kunde få ut gamla uppgifter från landsarkiven. I en tvist med Landsarkivet i Uppsala nekades släktforskarpionjären Ella Heckscher det efter beslut i Svea hovrätt. Först 1937 infördes 70-år sekretessen. 

Situationen 1997 var helt annorlunda. Under efterkrigstiden hade mormonerna fotograferat kyrkoarkiven med mera och dessa bilder hade tillgängliggjorts genom kopior av filmerna som kunde fjärrlån till bibliotek. Enkla läsapparater, som exempelvis Genealogiska Föreningens Vidiolog (se Bild 1), hade introducerats. Sedan kom under 1980-talet samma bilder  lätt tillgängliga på mikroficheoch det blev lättare att släktforska. Vi stod på tröskeln till digitaliseringen.

Bild 1. Annons för Vidiologen i Släkt och Hävd 1978:1/2.

Idag har digitaliseringen slagit igenom med full kraft och ett omfattande digitalt källmaterial är tillgängligt på var mans skrivbord till mycket liten kostnad. En mångfald databaser och register finns dessutom som underlätta att hitta i källmaterialet. Senast i år har vi sett introduktionen av hur AI kan läras igenkänna handskriven text från olika århundraden (HTR). 

Låt oss ha med oss detta när vi tittar på data. I tabellen nedan visas medianåldern vid de tre tillfällena:

Medianåldern är ofta ett bra sammanfattande mått på en variabel. Att studera medianen innebär att hälften av personerna är yngre än medianen och hälften är äldre. Enstaka extremvärden i svansarna av fördelningen (mycket låga eller höga värden) påverkar inte medianen. Medelåldern kan också sammanfatta gruppen men är känslig för hur fördelningen av personer ser ut, utan enstaka extremvärden kan få effekt. Medelåldern behöver inte förändras om det finns många äldre som balanseras av många yngre. Om den balansen inte finns kommer medelvärde och median att avvika från varandra.

Om vi först tittar på medianåldern är det uppenbart att grupperna skiljer sig åt: Medianåldern har ökat från under 50 år till över 70 år. Medelåldern har intressant nog ändrats från att ha varit högre än medianen 1933–1934 till att 2023 var lägre. Över hälften av medlemmarna var alltså yngre än medelåldern vid GF:s grundade medan 2023 var det tvärtom. Däremot har inte mini- och maximiåldrar förändrats mycket.

Bild 2–4: Genealogiska Föreningens medlemmars åldersfördelning 1933–1934, 1997 och 2023.

De tre bilderna (Bild 2–4) visar så kallade histogram. De grå boxarna har bredden 10 år och höjden visar hur många personer som finns inom respektive intervall.

Jag tycker själv skillnaderna är ganska remarkabla. Den största gruppen vid de olika tillfällena har skiftat från 40–50 år 1933–1934 till 70–80 år vid de senare tillfällena.  Fördelningar var visserligen inte jämn 1933–1934 men den har successivt pressats samman, fått en tilltagande slagsida mot högre åldrar och foch dessutom har hela fördelningen förflyttats till högre åldrar. 

Hur ska vi förstå det?

Mitt förslag till förklaring är att 1933–1934 var kostnaderna för att bedriva släktforskning relativt höga och bör därför främst attraherat de mest intresserade (nördarna) som fanns inom alla åldersgrupper. Samtidigt var släktforskarrörelsen bara i sin barndom och rekryteringsbasen liten.

Över åren har de direkta kostnaderna för släktforskarna sjunkit så även de som inte är nördar kan tycka att det är värdefullt att ägna sig åt släktforskning vilket attraherat flera. Samtidigt har tiden blivit mer värdefull, inte bara krävs det oftast två arbetsinkomster för att försörja en familj utan pensionsreformerna har på olika sätt och av olika skäl skjutit upp tidpunkten för pensionering. Det blir då främst pensionärer, med mer tid till sitt förfogande, som finner det värt att spendera den på släktforskning. Vi pensionärer blir dessutom allt fler.

Kan man generalisera detta till fler än GF:s medlemmar? Jag tror att man får liknande resultat när det gäller de som är organiserade i en släktforskarföreningen. Exempelvis har var GF:s medlemmar bott varit ganska (men inte helt) konstant över åren– ungefär häften har bott och bor i Stockholms län och hälften utanför. 

Men det finns många släktforskare som inte är organiserade och för dem är det inte lika självklart. Gissningsvis är de också i högre utsträckning kvar i arbetslivet eftersom de visserligen har högre tidskostnader men de kan ändå utnyttja de lägre kostnaderna för att få tillgång till arkivmaterial hemma utan tidskrävande arkivbesök – och de undviker föreningslivet eftersom det är tidskrävande. Man kan heller inte utesluta att den allmänna tillbakagång som kännetecknar folkrörelserna drivs av förändrade värderingar hos yngre generationer.

Utmaningen för oss i släktforskarrörelsen är göra det attraktivt för den gruppen att engagera sig i släktforskarföreningarna inom ramen för de restriktioner de har på sin tid. Det finns säkert andra djupa slutsatser som jag inbjuder andra att bidra med.