Att resa eller ej

Det finns stunder då jag funderar på det härmed släktforskning, både min egen och andras. Vad är det som gör att timme efter timme, dag efter dag läggs ner på att titta tillbaka, när det finns så mycket spännande i framtiden.  Denna vecka lyssnade jag på radio och det fanns en person som försökte förklara vad släktforskningen gör med oss, och om det svaret, som handlade om alla möjliga infallsvinklar var rätt så är jag nog ganska udda, för jag kände inte igen mig.

Kan det vara letandet som driver, kanske är det inte svaren som är den egentliga drivkraften. Är det en detektivgen som finns hos vissa av oss, som ger sig uttryck i släktforskningen. Det finns ju hela tiden nya mysterier att ta tag i, även om de kanske hamnar längre och längre bort från min egen nära släkt. Eller är det ren och skär nyfikenhet. Jag vill veta mer om vad det än må vara, för det ger nya vyer när jag tittar på livet som det levdes då och hur det levs nu.

Kan det ha varit nyfikenhet som drev många av de som gav sig ut på resa, som lämnade kända marker och kända gemenskaper för att pröva lyckan någon annan stans. Eller var det ren överlevnadsinstinkt, som var drivkraften, något som är kopplat till den utvecklingslära som vi ser resultat av både här och där.

Kanske finns det inte ett svar utan många, för det som gjorde att bönderna, som startade sin resa i det som idag är Turkiet, för många tusen år sedan och som följdes av många strömmar av unga män från öst har inte mycket gemensamt med Frida, som också gjorde en resa. Hon drevs av en önskan om att kunna få det annorlunda, inte bara av överlevnadsinstinkt.  Mat fanns det bordet och hemmet var inte fattigt. Men vad var det som väntade, när det var hennes bror som skulle ta över gården och det enda som egentligen fanns som framtidsutsikt var att hitta någon som var villig att gifta sig med henne och därefter ett inrutat liv, kringgärdat av samhällets inskränkta syn på kvinnans roll.

Bild i författarens ägo

Det framskymtar i breven hem att möjligheternas land, som många kallade Amerika förr, kanske inte var så öppet och fritt som hon hoppats. Det fanns inte så många möjligheter att försörja sig, men när det gavs möjlighet till fritid så tog hon chansen. Hon beskriver träffarna med de andra flickorna, tävlingar om vem som hade den mest utmanade hatten och tänk att det fanns möjligheter att gå på lokal och få dansa. Det var något som aldrig hade kunnat hända hemma i socknen. Och presenter fick hon av uppvaktande kavaljerer, bara en sån sak.

När jag försöker hitta uppgifter om henne i de amerikanska arkiven så är det få spår som syns, det finns den amerikanska folkräkningen som gjordes, och görs fortfarande, vart tionde år och där är hon med. Men det som hände mellan dessa räkningar, inte ett spår och då förstår man styrkan med de svenska husförhören.  Vore det inte för de sparade breven så visste vi inget. Och frågan är om vi vet något alls egentligen, var breven en kuliss, var det så trevligt som det framskymtar eller fanns det en mörk baksida som hon inte berättade om. Att vara hembiträde och sedan kokerska i privata familjer, hur många arbetstimmar var det per vecka, hur många timmar fanns det att tillgå förde trevligheter som beskrivs.

Vi får aldrig veta sanningen, vi kan bara ana att breven, som kom med allt längre intervaller inte gav hela bilden. Några i släkten avundades hennes fria liv, men andra var tacksamma för den säkra, inrutade, framtiden de hade framför sig. Berättelsen om Frida, som jag fått mig tillhanda genom berättelser från två olika håll visar på hur svårt det är att hitta hur det egentligen var och hur det blev för henne och hennes önskan om ett friare, bättre liv långt från den svenska inkröktheten. Att hon tidigt lämnade jordelivet gör det inte lättare och numera finns det bara en omärkt grav efter henne.

Har du berättelser från din släkt, eller bekantskapskrets, som påminner om Fridas. Det gick säkert bra för vissa och mindre bra för andra, men hur hade det gått om de stannat hemma och inte tagit chansen till, om inte bättre, så ett annorlunda liv.