Att registrera uppgifter från mantalslängder

Allt fler släktforskare börjar använda mantalslängder. Och det av ett väldigt enkelt skäl: förr eller senare upphör husförhörslängderna när man går tillbaka i tiden. Ibland därför för att de brunnit upp, ibland för att de helt enkelt inte sparades när de inte längre behövdes och ibland för man passerat tidpunkten då de allra första längderna tillkom.

Mantalslängderna är en utmärkt källa att (i vart fall delvis) ersätta och komplettera husförhörslängderna med. De är konsekvensen av de experiment som genomfördes avseende skatteuppbörden och skatternas utformning under Karl IX:s och Gustaf II Adolfs regeringar samt drottning Kristinas förmyndarregering. Dessa experiment gav oss såväl länsstyrelserna med deras regionala och lokala uppbördsorganisation i statlig regi som den skatt som kom att kallades mantalspenning. 

Tidigare hade skattesystemet byggt på skatter på jord, som »årliga räntan« och »tiondet«. I samband med vissa krissituationer, som exempelvis freden i Stettin 1571 som ledde till att kronan var tvungen att betala 100 000 riksdaler för få tillbaka Älvsborgs fästning med kringliggande härader, använda man en förmögenhetsskatt för att få ihop summan. Det man nu prövade var att knyta skattebetalningen till fysiska personer. Tanken var att i princip skulle alla personer över en viss ålder betala en mantalspenning. 

Efter de inledande experimenten blev skattens utformning i stort bestående från 1642 till och med 1938 då den avskaffades. För att säkerställa rätt skatteuppbörd upprättades längder som med olika detaljrikedom i uppgifterna vid olika tidpunkter och på olika platser registrerade hur många skattskyldiga det fanns i varje hushåll Det finns alltså oftast mantalslängder långt innan det finns bevarade husförhörslängder.

Husförhörslängderna upprättades i ett exemplar och de fördes under en längre tid än ett år, ofta med förödande resultat för läsbarheten när rättelser och tillägg gjordes. Förstördes eller slängdes de var de borta. 

Mantalslängderna upprättades årligen i ett exemplar vid själva förrättningen men kronan hade behov av flera exemplar varför originalet renskrevs i tre exemplar så det blev totalt fyra exemplar av samma längd. Ett exemplar skickades till den centrala skatteförvaltningen i Stockholm och förvaras idag i Riksarkivet. Ett andra exemplar kom att ingå i länsstyrelsen ekonomiska redovisning, som sköttes av dess landskontoret och ingår nu i respektive landskontors arkiv. Ett tredje exemplar behölls av häradsskrivaren som skötte uppbörden lokalt och ingår idag i respektive häradsskrivares arkiv. Landskontorens och häradsskrivarnas arkiv förvaras nu hos Riksarkivets regionala arkivinstitutioner, de före detta landsarkiven. Det fjärde och sista exemplaret gick till socknen. De båda första exemplaren är idag oftast bevarade från 1600-talet medan häradsskrivarnas exemplar mer vanligen finns från början av 1700-talet och socknarnas exemplar sällan kan återfinnas. Saknas något exemplar kompletterar ofta de andra.

Mantalslängderna upprättades årligen, först i början av året men från tidigt 1700-tal i slutet av föregående år. Även om det finns husförhörslängder kan mantalslängderna vara värdefulla då de enklare släpper ifrån sig informationen vilka hushållsföreståndarna var ett givet år. De har därför också fördelen att vara lätta att läsa utan överstrykningar och ifyllda namn mellan raderna. Nackdelen är att de, utom undantagsvis, innehåller mycket mindre information än husförhörslängderna. Syftet med längderna var ju endast att dokumentera hur många som var skattskyldiga i de olika gårdarna. Ibland drevs det så långt att endast antalet bruksarbetare vid ett bruk noterades i längden utan att några namn togs med. Ibland kan man dock, i något av exemplaren, hitta den namnlista på bruksarbetare som var underlaget.

Skattskyldighet inträffade inledningsvis från tolv års ålder men redan 1652 höjdes den till 15 år. Egentligen fanns ingen högsta ålder för skattskyldighet men som en tumregel brukar man använda 63 år. Undantag och befrielser fanns av olika slag för olika grupper under olika perioder: främst militär personal samt adeln och deras hushåll.

Hur detaljerat längderna fördes växlar från uppbördsområde till uppbördsområde och över tiden. I extremfallet får man bara veta hur många skattskyldiga som fanns i hushållet men det normala var att man fick dem uppdelade i kategorier: man, hustru, son, dotter, dräng, piga, inhyses etcetera. Hushållsföreståndaren nämndes normalt sett vid i vart fall förnamn och gård/by och ibland även patronymikon. Ibland kan vissa av de övriga kategorierna anges med personnamn. Undantaget verkar vara de gifta kvinnorna som mycket sällan fick sina namn i längderna utan bara benämndes »hustru«.

Ibland noterar uppbördsmännen även icke skattskyldiga i längderna. Ett exempel är underåriga barn, ofta med en notering om att exempelvis en nämndeman intygar underårigheten. Detta för att komma ihåg den underårige när de kommit i ålder. Även undanhållandet av skattskyldiga barn kan man ibland hitta, om än mer sällan, dokumenterat med notering om de böter som betalades.

När man arbetar med mantalslängder måste man i normalfallet skilja mellan en registreringsfas och en forskningsfas. Vad gäller husförhörslängder sammanfaller ofta registrering av källornas uppgifter med själva forskningsfasen då slutsatser dras: ofta skriver man in uppgifterna direkt i sitt släktforskarprogram. Registreringsfasen innebär att man följer ett eller fler hushåll vid en gård, en by, flera byar eller till och med en hel socken eller härad under en lång följd av år. Först när registreringen är avslutad för urvalsområdet och den period man är intresserad av börjar man dra slutsatser, men då krävs normalt sett även tillgång till andra källor.

I fall då kyrkoarkiv brunnit händer det att släktforskare försöker rekonstruera exempelvis de förlorade husförhörslängderna. Registrering av uppgifter från mantalslängder är inte samma sak som rekonstruktion av kyrkoarkiv även om de registrerade uppgifterna kan användas i rekonstruktionssyfte.

Mantalslängderna kan alltså ha skiftande utseende men den grundläggande enheten är ett hushåll med en angiven hushållsföreståndare. I anslutning till denne antecknas med olika detaljrikedom uppgifter om de mantalspliktiga. En gård kunde ha flera hushållsföreståndare om gårdsbruket var uppdelat.

För att skapa en gemensam ram för registrering av mantalslängder konstruerade för några år sedan ett antal medlemmar i Genealogiska Föreningen, personer med forskningsintressen från hela landet, en registreringsmall. Den har lagts ut härtillsammans med en manual och en kort instruktionsfilm. Den kan fritt användas med undantag för kommersiella ändamål. Registreringen sker med fördel i valfritt kalkylprogram (säg Excel, Numbers etcetera). Se Bild 1.

Bild 1.    Exempel på registrering i mallen. Vissa kolumner är dolda. Källa: Genealogiska Föreningen.

Grundtanken vid registreringen i mallen är att varje omnämnd person (med eller utan namn, mantalspliktig eller inte) registreras på en egen rad. I många fall är endast hushållföreståndaren namngiven. Med dennes namn konstrueras variabeln HushållsID som är gemensam för alla i hushållet. I exemplet i bilden finns inga andra personer omnämnda med namn. Istället särskiljs de åt genom relationen till hushållsföreståndaren. I instruktionen gav vi exempel på ett knappt tiotal olika relationer. Själv använder jag idag vid registreringen av en socken upp emot 30 olika relationer. 

Mallen är flexibel på flera sätt. Exempelvis kan man registrera uppgifter från andra källor än mantalslängder som exempelvis domböcker, födelseböcker, bouppteckningar och kyrkoräkenskaper. Registrerar jag födelseböcker brukar jag använda barnet för att konstruera HushållsID och sedan registrera föräldrar, vittnen och övriga på var sin rad. Man kan även lägga till egna kolumner för särskilda ändamål. Själv har jag tillfört en kolumn för antalet mantalspliktiga, en uppgift som redovisas på hushållsföreståndarens rad. Det finns kolumner även för källhänvisningar och för bildid (från RA eller AD) för att enkelt hitta tillbaka aktuell sida.

Man kan sedan använda kalkylprogrammets funktioner för att sammanfatta uppgifterna. Ett sätt är att skapa en tabeller med hushållets medlemmar på raderna och årtal i kolumnerna med markering de år de finns i hushållet (pivottabell). Det är sådana tabeller som tillsammans med andra källor används i forskningsfasen.

Mantalslängderna innehåller visserligen inte information om vem som äger en gård utan bara vilka som brukar den. Vad gäller skattejorden är dock brukaren med hög sannolikhet en ägare, även om det kan finnas andra ägare som inte är brukare. När man hunnit en bit i registrerandet av mantalslängder, i synnerhet om man registrerar en hel socken, kan man använda materialet tillsammans med andra källor. Dessa är framförallt domböckerna. Här är uppbudsnotiserna, deklarerandet att fast egendom skulle säljas, viktiga för avgöra ägandet. Eftersom släktingar till säljaren hade förköpsrätt är de också viktiga för att dokumentera släktskap mellan personer. Tidpunkter för brott i brukarlängden ger ofta en bra indikation i vilka domstolsprotokoll man ska börja leta i.

Mantalslängderna finns digitaliserade hos såväl Riksarkivet (den centrala skatteförvaltningens exemplar) som hos Arkiv Digital (främst landskontorens exemplar men vid luckor kompletterade av övriga tillgängliga exemplar).