Att bygga en kyrka...

När man som jag släktforskar mycket om präster, följer det med en del annat på vägen genom kyrkböcker och kyrkobokföring.

En sak som jag tidigt noterat, var att påfallande många kyrkor ligger på eller intill gamla hedniska offerlundar, järnåldersgravar eller liknande. Enligt historisk expertis byggdes de första enkla träkyrkorna gärna vid sådana platser för att man riktigt skulle kunna 'stampa bort' de gamla hedniska gudarna och riterna ur folks medvetande. För min del undrar jag om det inte snarare var så, att man försökte mildra övergången från hedendom till kristendom genom att lägga kyrkorna vid hedniskt viktiga platser. Om folket ändå var vana att resa till offerlunden för att blota, kunde de ju lika gärna åka dit för att gå i den kristna kyrkan! Och många hedniska ritualer 'målades om' för att passa in i den nya religionen: midvinterblotet blev julhelgen, med mera.

Tidevarv komma´och tidevarv försvinna även vad gäller kyrkornas utseende. Ibland skär man som historienörd tänder när man läser om hur nonchalant eller rent okunnigt äldre kyrkoinventarier och gamla medeltidskyrkor har behandlats. Alla dessa rivningar och ombyggnader, beroende på tycke och smak. Alla medeltida väggmålningar som vitkalkades, alla stenkyrkor från medeltiden som byggts om till oigenkännlighet, eller rentav rivits och fått lämna sten till böndernas hönshus eller ladugårdsgrunder...

Men ibland noterar man små poänger när man plöjer igenom kyrkohistorik på nät och i papper. Och på plats. Vid Öja kyrka på Gotland, minns jag hur vår guide berättade om den vackra Öjamadonnan från 1200-talet, som såldes till privatpersoner och på lite krokiga vägar hamnade i en trädgård i Visby. Husets barn hade tröttnat på att leka med trädockan, och den var på väg att bli kaffeved, när familjen lyckligtvis fick besök av en viss herr Säve. Denne eldsjäl och grundare av Gotlands Fornsal fick syn på statyn, insåg att den var vad den var, och tog hand om den. Originalskulpturen finns fortfarande på Fornsalen. En fint gjord kopia är på plats i Öja kyrka.

På besök i västgötska Toarps kyrka för några år sedan, blev jag av kyrkvaktmästaren försedd med en diger pärm, som jag i lugn och ro studerade på plats medan kyrkfolket förberedde en begravning. Det var en imponerande lunta, tyvärr vet jag inte vem eller vilka som sammanställt den. Man hade gjort sig omaket att gå igenom sockenstämmoprotokoll och kyrkoräkenskaper från långt tillbaka, och jag kunde följa kyrkans historia i detalj via både människor som uttryckt sitt missnöje med ett eller annat, och beslut som fattats om ombyggnader och reparationer. Särskilt noterade jag från 1770-talet ett avsnitt där man bekymrar sig över att vårfloden alltid tycks hitta in genom norra kyrkodörren... Man beslutar därför att strax utanför kyrkdörren ifråga gräva ner ett 'röhr' för att leda vattnet på avvägar. Sagt och gjort, och det verkar ha fungerat.

När jag släktforskade på min styvmors norrländska släkt och saknade uppgifter i kyrkboken, övergick jag istället till kyrkoräkenskaperna. Jag läste där att den eftersökte anfadern fått betalt av församlingen för mureriarbeten på kyrkogrunden. Vilket alltså berättade att denne bonde tydligen också var en duktig murare!  Jag vet att andra har sagt det förut, men jag fyller på: Glöm inte kyrkoräkenskaperna när ni släktforskar, de kan vara enormt innehållsrika!

När jag talar om präster, halkar jag förr eller senare in på Halland, och nu är det dags igen. I Steninge, en liten bit utanför Halmstad, finns en kyrka med rötter i 1200-talet, men förstås ombyggd ett flertal gånger genom historien. Inte bara tycke och smak spelade ju in när man ville bygga nytt, församlingarnas växande befolkning var också en kraftigt bidragande orsak. I slutet av 1700-talet beslöt sockenstämman i Steninge att riva sitt gamla träkyrktorn och bygga ett nytt och bredare i sten. Poängen var att det bredare tornet skulle kunna rymma en del av långhuset på kyrkan, och således generera en hel del nya sittplatser. En bygdens son gjorde upp en ritning som på övligt vis skickades till Överintendentämbetet i Stockholm för godkännande. Tyvärr godkände överheten i Stockholm inte alls ritningen, utan lät istället en av sina egna tjänstemän rita ett helt nytt torn och skicka ner till Halland. Det var bara det, att tjänstemannens torn var betydligt smalare och inte skulle generera en enda ny sittplats. Sockenstämman gjorde då den djärva manövern att i brev godkänna överhetens ritning, men i all tysthet låta bygdens sons torn byggas... Lite riskabelt, men det var väl inte så troligt att Överintendentämbetet skulle komma resande från Stockholm till lilla Steninge. Tyvärr fick man ett litet dilemma cirka tjugo år senare, då man behövde göra en ny dörr på kyrkan. Då måste man återigen skicka ritning till Stockholm. Och vad göra åt tornet, man hade ju inte alls följt överhetens ritning? Jo, man ritade helt enkelt in statstjänstemannens torn på den nya ritningen! Förutom att Överintendentämbetet såg sig nödsakade att rita om hela ritningen (ack byråkratiskt slöseri, hur länge har det funnits egentligen?) så hade man inga invändningar. Församlingen drog förmodligen en lättnadens suck...

Planritningar eller rapporter om kyrkobyggnader låter väl inte sådär överdrivet lockande för en släktforskare. Men se så mycket roligt man kan hitta!

Fotnot: Uppgifterna om Steninge kyrka kommer ur en broschyr vars innehåll baserats på en skrift av C M Andersson 1984.

Bilden: Steninge kyrka, med det famösa tornet....