Anton och Maria Forssell, Holmfors

Olof Anton Forssell föddes på nyårsafton nödåret 1867 i Holmfors, Skellefteå som son till Johan Olofsson Forssell och hans hustru Eva Lisa Jakobsdotter. Anton hade fem syskon men tre av dessa dog som spädbarn.

Anton vigdes 7 december 1893 med Maria Kristina Eriksson f. 3 juli 1874 i Finnforsberget, Skellefteå. Hennes föräldrar var Anders Eriksson och Ulrika Jonsdotter. Anton och Maria övertog Antons barndomshem i Holmfors. De fick nio barn, varav de två yngsta dog som små. På gården bedrev makarna jordbruk.

Maria insjuknade i lunginflammation sommaren 1909 och avled 28 augusti samma år, endast 35 år. Anton gifte om sig 5 november 1911 med Ulrika Lundgren f. 30/9 1870 i Risliden, Norsjö.

28/10 1919 fick Holmfors och närliggande byar elektricitet. Transformatorn var placerad hos Antons, "oppa Antons djääla" som de sa. ("Djääla" betyder odlat område). Högspänningsledning var dragen från Holmfors till Krångfors och vidare till Gråberg. Ledningarna var smala vilket hade till följd att vid snöfall, böjdes träd över trådarna med strömavbrott som konsekvens. Längsta avbrottet inträffade i början av juni 1932 när det föll en meter blötsnö över trakterna. I stort sett samtliga stolpar var avbrutna vid markytan. Vårtvätten pågick som bäst och de gamla hederliga strykjärnen som värmdes upp i eld, kom till användning igen. Strömmen återkom inte förrän efter "slåttanna".

Anton Forssell var en aning närsynt. Han råkade en gång vid vedhuggning fälla en björk över högspänningen varpå trådarna slogs ihop och brann av. Eftersom det inte fanns telefon i byn på den tiden skickades bud följande dag med mjölkköraren till Svanström där telefon fanns. Dagen därpå kom bröderna David och Artur Forssell från Svanström. De bar på ett trådknippe och ett par stolpskor för att reparera ledningen. Anton var synnerligen förfärad över vad han hade orsakat. På kvällen samma dag när en grannpojke tittade in för att hämta tidningen hade han redan gått till sängs och dragit fällen över huvudet. Han tittade upp och sa: "Ja he jer änt skämt för meg som ha feld-å lenja, ennan i måran kwell jer i införpassad i kronohäktet i Umeå". (Ja det är inte skämt för mig som har fällt av linjen, innan i morgon kväll är jag införpassad i kronohäktet i Umeå).

Anton hade en hund som kallades för "N´sprätti". Det var en färgrik vovve som i dag kallas för Norrbottenspets. När det var djupsnö brukade de ha honom i ryggsäcken. De åkte upp spår kors och tvärs genom skogen, så att han skulle kunna ta sig fram. Han satte sig på spåret, såg upp i träden och fixerade ekorrens position. En underlighet var att hunden var dresserad så att han, när det önskades, inte skällde utan bara smågnisslade. Det var nämligen hård konkurrens om ekorrarna och det sågs inte med blida ögon, om man jagade för nära gårdarna.

Det finns många berättelser om Anton i Holmfors. Förr var ju avstånden stora och vägarna dåliga i dessa trakter. Därför var det tradition att ta till rejält med tid när man skulle passa ett fastställt klockslag. Holmforsborna var kända för att vara morgontidiga. I andra byar pratades det om "Holmfors-tin". Anton i Holmfors slog alla rekord i att vara tidig. Följaktligen skulle han en gång åka med tåget från Krångfors till Skellefteå, ett tåg som avgick från Krångfors vid kl. 08:00. Någon klocka hade han inte på sig, men han hade tagit till så pass tid, att han skulle vara säker på att hinna. Detta var vid den tiden när kraftstationen byggdes i Krångforsen. (Kraftstationen byggdes under åren 1926-1928). Anton mötte i Krångbacken en av anläggningsarbetarna, som han frågade:

-Tro du att I henn tåge? (Tror du att jag hinner tåget?)

Rallaren tog fram sin klocka och tittade efter.

-Ja du gubbe, ska du hinna med tåget får du allt sno på! 

Anton sprang allt vad han kunde och berättade sen:

-He vart just så pass att I henne dit'a stasijon, så komme tåge å he vart hoj-vaj å I glamd hånska däri väntrummen. (Det blev just så pass att jag hann till station, så kom tåget och det blev bråttom och jag glömde handskarna i väntrummet).

Framkommen till stan tyckte han att det var märkligt att alla "bodar" var stängda. I efterhand insåg han att han hade åkt med tåget som avgick från Krångfors kl. 06:00.

Anton var väldigt morgonpigg. Det berättas att han brådstörtat väckte en dräng med orden: "Nu jett du opp, för sola ha redan gatt opp." (Nu är du tvungen upp, för solen har redan gått upp). De skulle ut och slå hö på ängarna. När de hade hållit på ett tag konstaterade drängen lite ironiskt att: "i dag vál he vart för nöuw ga he raint opp ein sol deill." (I dag blir det varmt för nu går det faktiskt upp en sol till). De hade startat slåtterarbetet långt före soluppgången. 

Anton insomnade 5 juni 1938 och hans andra hustru Ulrika gick bort 3 mars 1947.