Antingen... eller?

Jag letade häromdagen i Adolf Fredriks dödbok för år 1873 efter en försvunnen an-släkting. Till min förvåning såg jag då en notering om en 4-årig pojke som blivit ett tidigt offer för den stora smittkoppsepidemi som bröt ut i Stockholm året efter, 1874. Det som förvånade var, att förnamnen var prydligt antecknade, men efternamnet på raden, som angavs vara Andersson, hade en notering ovanför, där prästen inom parentes skrivit 'eller Persson'.

Det var då första gången jag stött på en präst som inte vetat om efternamnet stämde! Först tänkte jag att det kanske var frågan om ett så kallat 'oäkta' barn med okänd fader, men på raden stod antecknat att 'fadren arbetss'. Så det verkade ju inte så. Tillkallade släktforskarkollegor kunde dock berätta att fenomenet inte var helt ovanligt. 

Sedan insåg jag att vi befann oss i nådens år 1873, och då hade svenska folket börjat få vidgade vyer. Tack vare skollagen från 1840-talet var läskunnigheten nu stor, och dagstidningar började bli var mans egendom. Via tåg och ångfartyg, kunde man också resa oftare och längre än förut. Gemene man hade både här och där börjat tycka att detta med att heta fars förnamn i efternamn, som man alltid hade gjort, var ganska ute. 

I högermarginalen i dödboken står antecknat att dödsfallet ägt rum i Österåker, och meddelats via en attest från pastorn där. Kanske var det därför vår präst var lite tveksam angående vilket efternamn som barnet egentligen haft. 

Jag har inte fortsatt forska i just det här fallet, men kanske hette den döde gossens farfar Anders Persson, och hans son hellre ville starta en släkt som hette Persson än kalla sig Andersson. 

Sedan kom jag på att jag faktiskt har ett fall i min egen forskning. Morfars mormor, hon med Grangärde-anor, hette från början Persdotter, men någonstans omkring 1900, finns det en liten ändring i husförhörslängden i Norberg, att det numera skulle vara Persson istället. 

Det var nog rätt många som ville 'uppdatera' sina ålderdomliga patronymikon vid den här tiden. Måste ha varit besvärligt för prästerna då, och inte så lite knepigt för oss släktforskare nu, om prästen slarvat och glömt att notera namnbytet! Kan vi då någonsin vara helt säkra på att det verkligen är en och sammma person? Särskilt om det gäller någon som är ogift... 

Kanske tur att vi fick lagstiftning om namnbyte så småningom. Numera är det som bekant inte så lätt att byta namn utan vidare...

Bilden: Utdrag ur Adolf Fredrik om gossen med två efternamn. Foto: författaren