Andreas Lindström

Andreas Lindström med sin trotjänarinna Linnéa Stoltz. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Mormors morbror Johan Andreas Lindström föddes 1896-12-12 i Bjurvattnet utanför nuvarande Boliden som yngst av tre syskon till snickaren Johannes Lindström och hans hustru Margareta Gustafsdotter. Fadern dog när Andreas var ett halvår gammal. Margareta gifte om sig efter makens död med Karl Lundberg från Nybo, Jörn. De bodde ett år i Gamla Falmark innan de 1902 köpte ett hemman i Bjurliden och bosatte sig där. Det var i samband med detta köp som Fågelmyran kom i Margareta och Karls ägo. Året efter dog Karl. På Fågelmyran hittades  guldmalm den 10 december 1924, vilket blev grunden till samhället Boliden. Andreas bodde kvar på gården och hjälpte sin mor med gårdens sysslor efter att hon hade blivit änka. 

Redan 1923 bodde det flera geologer hos Lundbergs i Bjurliden, bland annat två österrikare, Otto Meier och Fritz Kautsky. Den förstnämnde hade deltagit i första världskriget och hade mycket att berätta därifrån. Det var en del andra också. Enligt Andreas fanns det i detta gäng riktiga festprissar. De hade gjort upp med taxibilar i Skellefteå att varje lördag blev de hämtade och skjutsade till Skellefteå. Där festade de på Statt och kom hem på söndag eftermiddag.1923 gjordes inga malmfynd och sökandet upphörde under vintern.

1924 började mätningsarbetena igen. Många av Bjurlidenborna arbetade med detta. En 24-årig mätningsingenjör vid namn Tore Kättström kom då in i bilden. Andreas menade att om det var någon som skulle tillskrivas äran att gruvan verkligen hittades så var det Kättström. Han bodde i kammaren uppe hos Margareta Lundberg, Andreas mor. Andreas hade många minnen av honom.

Andreas berättade att Kättström en kväll kommit hem från dagens mätningsjobb i skogen, det var på hösten och det hade regnat hela dagen. Då satte sig Kättström ner på en stol och tittade på den vid det laget ganska slitna gröna rock han hade haft hela sommaren. ”Ja den här rocken börjar att vara sliten och ruggig men jag hade inte tänkt att byta rock förrän jag hittat malmen”, sa Kättström.

Centralgruppens emissionsaktiebolag (senare Bolidens gruvab), som finansierade malmletandet, började att ha en ganska ansträngd ekonomi. I slutet av augusti 1924 beslutade man därför att stoppa allt vidare malmletande.

Längst upp i bild syns det stora bostadshus som Andreas uppförde i början av 1930-talet. Till vänster om det syns sommarstugan byggd 1859, vilken ännu står kvar på platsen. Huset i mitten av bilden, där bodde Margareta samt Andreas och hans syskon. Huset kallas för Bolidengården och är sedan många år tillbaka flyttat till Boliden. Till höger i bild syns ladugården som ännu står kvar. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Det finns några olika versioner om hur det verkligen gick till när malmen hittades men här är en version. En afton kom Tore in till Andreas och sade att de fått order från Stockholm att avbryta allt letande efter malm. Då fattade Kättström ett beslut som kom att bli avgörande för hela gruvfyndigheten. Han frågade om Andreas kunde skaffa fram någon man till hjälp så skulle Andreas och den andre mannen hugga upp en sticklinje till. Då skulle Kättström på eget bevåg flytta borraggregatet dit och göra ytterligare ett borrhål.
Andreas vände sig till ”Valle” Brännström. Det var de två som högg upp sticklinjen över Fågelmyran. Där lät Kättström uppföra ett borrskjul och lät sina diamantborrare borra vidare. Det hela pågick i någon vecka och Kättström började att förstå att de hittat malm. De trodde att det var koppar, vilket var vad de hela tiden hade letat efter. Det bestämdes att några borrkärnor en viss dag skulle borras upp. Dessa skulle skickas till Stockholm för analys. Andreas hade fått order om att infinna sig i borrskjulet på en bestämd tidpunkt. Där skulle vara en representant för bolaget, en för bergmästarämbetet i Luleå och en för markägaren. Den sistnämnda blev alltså Andreas. Det var ju vinter när detta skedde. Andreas berättade att det blåste kallt i det glesa borrskjulet. Borrmaskinen krånglade flera gånger, man fick in vatten och lera i röret. Trots alla dessa missöden lyckades de att få upp några borrkärnor som skickades till Stockholm för analys. Resultatet blev ju en världssensation, det var ju inte bara koppar i analysdegeln utan även högprocentigt guld. Guldruschen kunde börja!

Gruvepoken börjar. Efter guldfyndet blev det alltmer liv och rörelse på Fågelmyran. Bolidengruvan uppstod. Någon riktig väg fram till gruvan fanns inte vid denna tid. Allt gods som kom med järnväg och lastades av vid järnvägsstationen i Finnforsfallet, hade Andreas tagit på sig att transportera med häst därifrån till gruvan. Transporten skedde då på en skogsväg som gick från Finnforsfallet över Bruträsk innanför Bjurlidensjön och till Fågelmyran där gruvan var. En dag skulle den första provisoriska gruvhissen anlända. Det var en begagnad sådan som bolaget köpt från en nedlagd gruva i mellansverige. Den kom i tre delar, med en vikt på cirka 1500 kg vardera. Andreas hade tagit hjälp av ytterligare två kuskar, Gunnar Lundström och Gustaf Gustafsson. Till en början gick allting bra men när ekipagen skulle passera Brubäcken hände följande: Gustafsson hade en häst som var ganska hetlevrad, hans lass fastnade mitt på bron över bäcken. Hästen ryckte till vilket gjorde att hela hissdelen gled av lasset och ner i Brubäcken. I första skedet blev Andreas och hans kamrater förstummade över vad som hänt. Det var bara att ta nya tag. De högg slanor och stack under hissdelen. De kopplade om hästarna så att alla tre hjälptes åt att dra hissdelen uppför den glidbana som slanorna utgjorde. Så småningom fick de upp allting på lasset igen och kunde fortsätta färden mot gruvan.

En undertröja i halvylle som Andreas har använt och som hans mor har tillverkat. Som synes är tröjan lappad och lagad flera gånger. Ett klädesplagg som förmodligen inte är så bekvämt. Foto: Anton Rosendahl. Tröjan finns sedan länge hos Skellefteå museum. 1931 övertog Andreas hemmanet i samband med moderns död. Han uppförde ett nytt bostadshus på gården där han också bosatte sig. Han var kunnig i lite av varje. Jordbruksarbete, timmerhuggning samt träförädling var några av de yrken han ägnade sig åt. Han hade även under en tid lastbilstrafik med lejd chaufför. Tillsammans med sin svåger Oskar Eriksson ägde Andreas ett mindre sågverk i Bjurliden. Sågverket fungerade som "byasåg". Byborna kunde lämna in sina fällda träd och få brädor tillbaka. Gruvbolaget Boliden AB var dock sågverkets största kund.

Hela livet var Andreas ogift men han hade genom åren flera olika hushållerskor som hjälpte honom med gårdens sysslor. Den hushållerska som tjänstgjorde längst tid hos honom hette Linnéa Stoltz. Hon var där från 1954 fram till sin bortgång 1977. Andreas var intresserad av politik. Via press, radio och tv höll han sig uppdaterad om vad som hände ute i vida världen.

Snäll, lugn och enkel var egenskaper som kännetecknade Andreas Lindström. Han var tillbakadragenheten personifierad. Allmänt omtyckt var han av sin omgivning. Trots att han saknade egna barn brukade han sköta sina syskonbarn. Bland annat gungade han sin syster Jennys barn när de satt i gungstolen. Jennys make Oskar var sjuk en tid och därför hjälpte Andreas Jenny en del. Andreas var arbetsam och duktig. Han såg med tillförsikt på framtiden. När han fyllde 80 år 1976, planerade han var han skulle avverka skog om 20 år, han hade tänkt att leva länge! Andreas somnade in 1981-04-28.