Alla måste tro på nå't....

Sol. Vatten. Eld. Berg. Jord. Träd. Alla dessa krafter i naturen har förekommit i människans tro från urminnes tider. Vi kan ju bara föreställa oss med vilken förundran urtidsmänniskan såg och upplevde elementens kraftprov, och det är inte särskilt konstigt att elementen vördades och rentav fruktades (gör så än idag på sina håll som gudomliga krafter. Sedan kom förädlade människor som kallades gudar och gudinnor och tilltroddes övernaturliga krafter av olika slag. Så småningom dök olika former av samlade  skriftliga och muntliga  förkunnelser upp i världen. De olika världsreligionerna såg dagens ljus.  Alla var och en på sitt sätt avgörande för människans dagliga leverne. 

Tro har brukats och missbrukats i tusentals år för att få människor att uppföra sig på vissa sätt och lyda regler från vissa mer eller mindre självutvalda makthavare i de samhällen som uppstod. Men tro skänkte åtminstone förhoppning om ett bättre liv efter den ganska usla tillvaro som de flesta 'vanliga' människor levde i. 

Genom århundradena efter medeltiden har människans uppfinningsrikedom och alltmer framträdande allmänna bildning lett till andra former av tro än den som religionen förespråkade. Man har trott på politiker, samhällskritiker, byggmästare, läkare och många andra. 

Vadan alla dessa funderingar om tro? Jo, jag håller på att läsa en bok om Storbritanniens premiärministrar, och har nu hunnit fram till första halvan av 1900-talet. För några kvällar sedan läste jag om Neville Chamberlain. Ni vet, han som åkte till München 1938 och skrev ett avtal med Hitler, och myntade uttrycket 'Fred i vår tid'. Jag citerar (och översätter, boken är på engelska): " Årtionden senare är det fortfarande populärt att anklaga Chamberlain för att vara en närmast idiotmässig fredsmäklare",

Jag ska erkänna att jag också tänkt med ett visst förakt på hans stora naivitet. Vad jag inte vetat tidigare men nu lärt mig var, att när Chamberlain kom hem från München, hyllades han som en stor hjälte av både politiska kollegor, politiska motståndare, och allmänheten. Både han själv och resten av de förenade kungadömena (med vissa undantag) trodde fullt och fast på att Chamberlain just räddat freden i Europa, och Storbritannien från att kastas in i ett nytt stort krig. Och, slog det mig, vad skulle han annars ha trott? Adolf hade ju gått med på villkoren i avtalet, han hade skrivit under det! Dålig människokännedom kanske, och avsaknad av 'sjätte sinne' eftersom Adolf tyvärr visade sig vara ungefär lika pålitlig som en hungrig skallerorm. Men hade inte Chamberlain en viss rätt att vänta sig att avtalet skulle följas av båda parter? 

Som vi väl alla vet, krossades Chamberlains tro på avtalet, det blev krig, och Winston Churchill, en av de få som högljutt varnat för Hitler under hela 30-talet, kom till makten istället. Det var på våren 1940, Chamberlain dog senare samma år.  Men till och med Winston har ju sagt: 'De som är duktiga på att vinna krig, skapar sällan någon god fred, och de som kan få fram en god fred, skulle aldrig vinna kriget'. (Boken heter 'British Prime Ministers och är skriven av Robert J Parker).

Så, vem ska man egentligen tro på? 

Själv tror jag på ett snabbt tillfrisknande från min förkylning. 

Snirf på er alla till nästa vecka! 

Bilden: Nikolaikyrkan i Halmstad representerar en typ av tro... Foto: författaren