"Aldrig vara med hemma mer..." - eller?

För en tid sedan fick jag några handskrivna brev i min hand för renskrift. Breven tillhör en god vän till familjen, och visade sig vara skrivna av en utvandrad sjöman till en syster hemma i Sverige. Det framgår av breven att systern flera gånger frågat när brodern tänker komma hem och hälsa på dem. Svaren är lite svävande. Han försäkrar att han vill komma tillbaka till 'den gamla hemstaden' och gärna träffa släkten, men vad ska han göra sedan? Stanna i Sverige eller åka tillbaka till Amerika? Han tycker att Amerika är ett 'better' land och där finns 'plenty of money'. 

Jag började här fundera på hur emigranternas syn på landet i väster förändrats. När förebilderna för Karl Oskar och Kristina reste iväg på 1860-80-talen så var de medvetna om att de nog aldrig skulle återse släkt och vänner i Sverige. Man skulle helt enkelt, som  Kristina tänker 'aldrig vara med hemma mer'.  Å andra sidan hägrade ju paradiset! Mjölk och honung, guld och gröna skogar hägrade. Man kunde 'skära guld med täljknivar' och bli rik som ett troll lätt som en plätt. 

Vår sjöman skrev sina brev hem på 1920-talet. Det märks att vi nu passerat 'fram och tillbaka-gränsen'. Förbättrade kommunikationer, mer reguljär tåg- och båttrafik har gjort passagen över Atlanten enklare och snabbare. 

Det fanns ju trots allt en del svenskar som misslyckades i paradiset (guldet blev till sand och allt det där). Och visst, en del emigranter bredde nog på lite smör i breven hem till Sverige, som jag skrivit om tidigare en gång (Anorna som pratade för mycket). Men de flesta rapporterade säkert ärligt vad de funnit. Och tidningarna, som under den här tiden mer och mer blivit var mans egendom, berättade ännu mer om det stora landet i väster. Kanske bidrog det också till att svenskar i allmänhet fick en mer realistisk syn på emigration. Visst fanns det 'plenty of money' i Amerika, om man var beredd att jobba hårt för att tjäna dem. Och man fick betalt i slantar, inte som statarna hemma en lusig bostad och en tunna lankigt mjöl. Och ville man hugga skog eller leta guld istället, behövde man bara muta in sin lilla utsedda landlott, ingen godsägare kunde protestera. Men också de gröna skogarna och guldet krävde sin arbetstribut. 

Under 1900-talets första decennier har jag läst om åtskilliga 'pendel'-emigranter som åkt över till USA för att arbeta, och sedan återvänt till Sverige med slantarna, köpt sig ett hemman och slagit sig till ro. Andra reste över för att arbeta i flera omgångar, för att slutligen slå sig ner i endera landet.Mina egna farföräldrar reste med Svenska Amerika-Linien, men blev inte borta mer än något halvår. Det började också bli vanligare att släktingar korsade Atlanten för att hälsa på utvandrade anhöriga vid den här tiden.  Att emigrera behövde inte längre betyda att släkt och vänner var förlorade för evigt. 

Bilden: Modernare fartyg i Las Palmas för några år sedan. Foto: författaren