Aldrig för sent .....

Det är aldrig försent att börja sa Gustaf, som fyllde 85 i måndags, när han satte sig framför den stora skärmen, de säger att den är en 80-tummare, som vi kopplat till datorn. Att det fanns en släkt det var ju helt klart, men hur såg den ut. Fanns det något vi kunde se tillsammans, som kunde komplettera den egna historien som han skrivit. Att allt var handskrivet och att datorn inte var en så stor vän gör sitt till, men innehållet i texten som finns är full av intressanta kommentarer, hämtade från historier som berättades i morfar och mormors hus för länge sedan.

Det känns nästan lite konstigt att koppla in dagens fantastiska verktyg som finns kopplade till datorn, några knapptryck och fram kommer sådant som förr var endast var tillgängligt för de som hade någon med gott minne och berättartalang. Det kommer så mycket information så det känns stört omöjligt att komma ihåg mer än bråkdelar av allt det som snurrar på skärmen. Just i det ögonblicket, när Gustaf börjar se vad som finns så dyker det upp en textrad hos mig, hämtat från ett mail från Urban Sikeborg, runt en fråga om Bureboken. Vi talade om trovärdigheten i uppgifter, hur kan vi tro på det som skrevs ner. Att han själv kunnat påvisa det som förts fram i hans egen släkt om händelser som timat 300 år tidigare är en sak, men det som nu dök upp var ett konstaterande. ”Det är först efter den fjärde generationen som man inte har behov av att memorera hur släktskapen såg ut, eftersom bördsrätt och arvsrätt och de kanoniska påbuden om äktenskap i förbjudna led bara sträckte sig till fjärde led.”  Bara sträckte sig till fjärde led, och jag som knappt kommer ihåg min egen födelsedag.

Fri bild från Stocksnap

Det var nästan magiskt att följa Gustafs nerskrivna rader och kunna visa vad kyrkböcker och annat material hade för uppfattning. Det ena efter det andra stämde, minnena från barndomens berättarkvällar, upptecknade nästan 80 år senare, passade in på händelser och personer som fanns i de gamla böckerna. Visst är det bra med digitalisering och datorkraft, men de kunde minnas förr också.

Allt som vi kunde få fram fanns inte med i minnena, men vissa passager i texten ledde till munterhet när vi kom lite längre tillbaka i tiden. Att det i familjen fanns berättades om obehaget att ibland få höra att medlemmarna var lite udda, de kom nog från Italien, var något som även Gustaf fått höra som ung. Men hela släkten, åtminstone så långt tillbaka som alla berättelser räckte handlade ju om värmlänningar. Det var nog större risk att det funnits ett eller flera troll, med långt svart hår både på huvudet och svanstippen, som varit framme än en italienare, fick jag veta. Och inte hittade vi den minsta lite anteckning om någon sådan i alla de källor som vi tittade på, inte någon gång under de dagar vi satt framför skärmen.

Italienaren fanns inte, men kanske såg vi spår av annat, det kom fram namn som kan associeras med det som nog är det vanligaste många släktintresserade vill vara. Eller kanske inte det vanligaste men det näst vanligaste, för många vill vara kungliga, åtminstone de som stammar från emigranter, men sedan kommer nog vallonkopplingen.

Fram på skärmen kom namn som bröt av mot alla son och dotternamn, där kom bland annat Hjerpe, Gevert och Stockhaus. Fram med Smedskivan, kanske kan det finnas uppgifter som Föreningen för Smedsläktsforskning har bland sina alster. Spännande att återigen få använda den, det finns så mycket både spännande och intressant bland alla de tusentals poster som finns där.

Det var en ganska road Gustaf, som plötsligt fick klart för sig varför några av hans släktingar tycks ha fått byta jobb ganska ofta. Kan det vara arvet efter en gammal förfader som gjort sig påmint?  Fast det kan ju finnas andra orsaker än det som gjorde att  Jean Godet från Vendresse i Frankrike inte blev så långvarig på sitt jobb. Från Smedskivan hämtar vi beskrivningen:  Kontrakterad 1620-06-04 i Sedan, Vallonien. Ett halvår senare skedde en utbetalning till hans hustru Anna Hesan, som stannade i hemlandet. Han avskedades eftersom han misskötte sitt arbete vid Finspångs bruk, och skickades tillbaka till hemlandet på våren 1621.

Nu finns det nog andra förklaringar till bytet av jobb, men Gustaf tyckte det var en av många höjdpunkter, när texten kom fram på den stora skärmen om en av de som förmodligen är hans förfäder. För att förstärka hela historien så väntar vi nu på svaren från DNA-testet, och även om det inte går att visa på släktskap så långt tillbaka i tiden, eftersom det är på mormors sida den gynnaren fanns så kan vi säkert få svar på andra frågor. Det blir säkert fler stunder framför jätteskärmen, där vi, på säkert avstånd, kan hitta mer och fler intressanta uppgifter