Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Rötterbloggen
- 6 varianter av S
6 varianter av S
Att läsa gammal handstil tycker många är svårt. Men ju mer du läser gamla arkivhandlingar desto mer lär du dig. Den konsten måste nötas in, tror jag. Övning ger färdighet, så ge inte upp. För ett tag sedan kände jag att det lossnade, att jag faktiskt kunde se vad det stod skrivet fast det vid första anblicken mer såg ut som ett slarvigt korsstygnsbroderi än skriven text.
För min egen del har jag haft stor hjälp av den läskurs jag gått i vår lokala släktforskarförening. Vi har övat på många texter av olika slag och det har gett resultat. Men fortfarande är en del texter svårtolkade och jag hoppas fortsätt bli bättre på detta med tiden.
Att skriva läsligt kanske inte ingick i prästutbildningen, misstänker jag. Det var väl bara prästen själv som behövde kunna läsa det han skrivit. De som var anställda som skrivare eller protokollförare, till exempel vid häradsrätterna eller på länsstyrelserna, hade nog andra krav på sig att skriva läsligt men även där kan ju handstilen vara mycket svårläst. Mitt allmänna intryck är att 1700-talets handstil är den svåraste, med mycket snirklar och slängar på bokstäverna. 1600-talets skrift kan vara lättare att läsa.
Det är inte bara handstilen som avgör om jag kan läsa vad det står. Bokstäverna kunde också variera och periodvis se mycket annorlunda ut än vad de gör idag. Plus att man använde ord vi inte längre vet vad de innebär. Men det får en lära sig.
S är en bokstav som kunde skrivas på flera olika sätt samtidigt. För ett tag sedan stötte jag på det här exemplet i en kyrkbok från 1688. Bokstaven S har skrivits i sex olika varianter på dessa få rader: 
Bokstaven S på sex olika sätt: 1. Versalt i gårdsnamnet Sjögård. 2. Så att det mer ser ut som f med en krok på när det är dubbla s i Jönsson och Bengtsson. 3. Som ett f ihopskrivet med t i ordet hustru. 4. Nästan som ett d med en hög släng på slutet i namnet Jöns och ordet föddes. 5. Som ett vanligt modernt s i ordet Ejusdem. 6. Som i ordet son (andra ordet från slutet före Anno 1689). Egentligen finns det en variant till, nämligen s i slutet av ordet döptes, där slängen fått ett extra hack. Bildkälla: Arkiv Digital, Gunnarp (N) CI:1 (1688-1731) Bild 31 / sid 41.
Håll dig informerad
När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.
Om författaren
Bloggare
Eva Johansson
491 inlägg
Mats Ahlgren
305 inlägg
Ted Rosvall
264 inlägg
Helena Nordbäck
237 inlägg
Anton Rosendahl
233 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
31 inlägg
Chris (Kerstin) Bingefors
28 inlägg
Stefan Simander
1 inlägg
Annonser
.png)
Kommentarer 8
Eva, vilken bra bild av svårigheterna. Sen kommer förstås även dubbelessen och alla andra dj-ans bokstäver och förkortningar.Tack för fina inlägg/ Sune Hansson i Kalmar
Sune! Tack för din kommentar! Ja, det finns mycket mer än detta som påverkar hur vi kan tolka olika handstilar.
Hej Eva!Det är verkligen inte min avsikt att agera besserwisser, men i sin "Läsebok för släktforskare"har även Henrik Anderö med flera exempel på hur lilla s kan skrivas i en "Flyttningsattestfrån Norrköping 1755". Där transkriberar han 2. Så att det mer ser ut som f med en krokpå när det är dubbla s i Jönsson och Bengtsson. som enkelt s. Vem av er som sitter innemed det korrekta s- rep. ss:et kan inte jag avgöra, ville bara uppmärksamma problematiken.Tack för dina trevliga bloggar!Vänliga hälsningarIrene JohanssonBorås
Irene! Menar att det inte skulle vara dubbelt s i mitt exempel? Men jag kan inte tolka det på annat sätt än att prästen menar Jönsson (eller Jöns son), dvs dubbelt s. Anderös bok har jag, och har haft stor nytta av.
Man får kanske vara ödmjuk över att inte alla bokstäver i alfabetet har minst en handfull olika utseenden. Sedan behöver man inte gå ända tillbaka till 1700 talet för att hitta svårläst text. Jag tänker på min egen pappa som ibland inte kunde läsa vad han själv hade skrivit.
Lars! Visst har du rätt i det. Vi får vara tacksamma för att det går att läsa så mycket som det faktiskt går.
Hej igen Eva!Ja, det menar jag (efter exemplen i Anderös bok). I Anderös bok finns det s:et i bl a som och sig.Även Lars Bägerfeldt i sin "Bokstäver & gamla handskrifter transkriberar detta s som enkelt. Bokenfinns att ladda ner här på Ineternet, se t ex sid 58 http://www.fnf.nu/_filer/bagerfeldt/55%20bokst%C3%A4ver%20och%20gamla%20skrifter.pdfLigaturen dubbel-s eller s k tyskt s ser ju annorlunda ut.
Irene! Mycket märkligt. Då har väl prästen använt fel version av s, för här måste det ju vara dubbelt s som avses, i både Jönsson (Jöns son) och Bengtsson (Bengts son). I exemplet på sidan 58 i pdf-filen ser jag inget sådant s som i mitt exempel nr 2 ovan, utan där verkar s mest ha skrivit som ett nutida f utan den där extra kroken eller slingan (som s i mitt exempel nr 3 ovan och det första s i ordet Jönses som inleder femte raden.)