250-årsjubileum för judar i Sverige

Stora synagogan I Stockholm (utsnitt). Foto: I99pema Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0

I år det 250 år sedan judar för första gången fick vistas i Sverige, i vissa utvalda städer, och utöva sin religion. Judar hade kunnat vistas temporärt i Sverige innan och det fanns också de som fick stanna: Om de konverterade. Under Karl XI regering ägde de välkända så kallade judedopen rum i Tyska kyrkan i Stockholm. Ättlingar till dessa konvertiteter lever fortfarande i Sverige.

Från början utgjorde de judiska grupperna inte församlingar i egentlig mening utan hade betydande frihet när det gällde de civilrättsliga reglerna vars tillämpning kunde avvika kraftigt från majoritetssamhället. Det förekom exempelvis giftermål med nära släktingar som inte var tillåtna i majoritetssamhället. Det var först med det så kallade emanicpationsediktet 1838 situationen ändrades och de mosaiska församlingarna, som de då kom att heta, uppstod och blev (formellt) tvungna att följa majoritetssamhällets regler för exempelvis äktenskap. Nu kallas de judiska församlingar och var och är till sin natur extraterratoriella. Från 1863 tilläts civiläktenskap över religionsgränserna. Innan hade den judiska partnern formellt varit tvungen att konvertera till lutherdomen, även om det finns exempel på giftermål över religionsgränserna från första hälften av 1800-talet. Det är dock först från 1952 som judars medborgerliga rättigheter inte är inskränkta i något avseende.

För de som härstammar från personer bland de första generationernas judiska invandrare finns det förstås möjligheter att utforska deras liv i Sverige. De delar av judiska församlingarnas arkiv som motsvarar kyrkoarkiven, särskilt Stockholms, är hyggligt bevarade och digitaliserade, om än inte så utförliga som i Svenska kyrkans församlingar. Exempelvis saknas av naturliga skäl de för Sverige unika husförhörslängderna, även om judiska familjer kan förekomma i husförhörslängderna för de territoriella församlingar där var folkbokförda. En nackdel är också att församlingsböckerna avseende sina äldsta uppgifter är efterhandsrekonstruktioner. Även de äldsta begravningsböckerna saknas i Stockholm. Här har man god nytta av Leon Frieds 1927 utgivna Gamla judiska gravplatser i Stockholm, tillgänglig digitalt hos Litteraturbanken, som dokumenterat och från hebreiska översatt gravstenarna på de två äldsta begravningsplatserna i Stockholm, Aronsberg och Kronoberg. En välgärning eftersom många stenar blivit oläsliga av tidens tand.

Behöver man lämna den svenska arkivmiljön och bege sig utomlands är det alltid en utmaning som kräver andra kunskaper. Idag finns det dock många resurser, verktyg, handböcker och inte minst internationella nätverk som kan hjälpa en i släktforskningen avseende judar utomlands. I Sverige finns dessutom Judiska släktforskarföreningen i Sverige med många kompetenta och erfarna släktforskare. 

Vem är förresten jude? Judisk identitet kan vara religiös, kulturell eller nationell och varje person kan och borde naturligtvis själv få välja från det smörgåsbordet. 

När vi släktforskar definierar vi normalt sett en släkt som personer som delar blodsband. Det är också ett mycket vanligt sätt att definiera tillhörighet till en grupp, exempelvis medborgarskap i ett land: Att man blir medborgare i det land där en av eller båda föräldrarna är medborgare (jus sanguinis).

Även den judiska religiösa lagen, halacha, som är mycket gammal, definierar judiskhet efter blodsband. Enligt halacha är den jude som fötts av en judisk mor. Liknande i de så kallade Nürnberglagarna, som infördes av nazisterna i Tyskland, som definierade judiskhet efter blodsband så att man betraktades som jude om minst en av ens far- eller morföräldrar var jude.

Halacha tillmäter dock individens eget val betydelse genom att tillåta konvertering till judendomen. Halacha och Nürnberglagarna har dock gemensamt att judars konvertering till kristendomen inte har någon betydelse för vem som betraktades som jude. 

Judendomen som religion är idag splittrad i frågan om vem som är jude så att idag finns i exempelvis USA riktningar som accepterar patrilinjär eller matrilinjär judisk härkomst. I båda fallen krävs dock ett aktivt val och publika handlingar för att manifestera judiskheten. De judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö accepterar även som medlem den vars far är jude.

Nürnberglagarna har fått vissa konsekvenser in i nutid. Efter att Israel utropades 1948 antogs 1950 den så kallade återvändandelagen som tillkännagav att alla judar kunde emigrera till Israel och bli medborgare. Det var dock först i ett tillägg 1970 som frågan om vem som var jude besvarades: Varje barn eller barnbarn till en jude (underförstått enligt halacha) och deras makar, med undantag för den som frivilligt lämnat den judiska religionen, omfattades nu av lagen. Att en jude konverterar till kristendomen ändrar alltså inget enligt halacha men återvändandelagen kan alltså inte tillämpas. 

Många som invandrar till Israel med hjälp av återvändandelagen uppfyller därför inte den religiösa lagens rekvisit, även om de skulle ha betraktats som judar enligt Nürnberglagarna. Eftersom civillagstiftningen i Israel endast tillåter äktenskap inom religionen kan de inte gifta sig med judar i Israel.

Situationen i Israel är alltså liknande den som rådde i Sverige före 1863 då civiläktenskap infördes. Innan kunde man inte heller här gifta sig lagligt utanför religionen. Det berodde på att även om emanicipationsediktet från 1838 likställde judar och lutheraner var det en kunglig förordning som övertrumfades av 1686 kyrkolag som förbjöd äktenskap över religionsgränsen. I den process som ledde till att civiläktenskap infördes 1863 hade en judisk man, Samuel Levison, och en luthersk kvinna, Sofia Mathilda Lindberg, en märklig roll. De hade gett varandra äktenskapslöften och hade tre barn tillsammans men inte kunnat gifta sig. Pastorsämbetet i Storkyrkoförsamlingen vägrade äktenskap, ett beslut som stadfästes av domkapitlet  och Regeringen. Sofia Mathildas förmyndare, som jag uppfattat det som en provaktion mot myndigeheterna, stämde då Samuel för brutet äktenskapslöfte och slutligen beslutade hovrätten att Samuel var skyldig att ingå äktenskap. En omöjlighet och pinsamt för myndigheterna. Det hela löstes genom civiläktenskapets införande. Vi är Samuel och Sofia Mathilda tack skyldiga.

För ett antal år sedan deltog jag i en årligt arrangerad lärandehelg om judiskhet som organiserades av föreningen Limmud. I en matpaus med judiska bekanta kring bordet gjorde jag en Facebook-uppdatering om var jag var och gjorde. Min vän »G« kommenterade då omedelbart inlägget med att hans mormors mormor var »en Lamm». Släkten Lamm är en välkänd judisk släkt. När jag nämnde det vid bordet kom kommentaren (möjligen skämtsamt) att »ja då är han jude«. 

Det gick alltså väldigt snabbt att etikettera min vän. Den religiösa tillhörigheten hos en av hans 16 anor i generation fyra, den matrilinjära, var tillräckligt och vilka de 15 andra anorna var spelade ingen roll. Lite det omvända mot 1600-talets Sverige där en enda icke adlig ana bland de 16 anorna solkade ner hela antavlan. Till saken hör att min vän »G«, vilket de vid bordet inte visste, på fädernet sedan slutet av 1600-talet hörde till en obruten linje av präster i Svenska kyrkan och själv var präst i Svenska kyrkan. Möjligen kan någon av min väns anmödrar ha konverterat till kristendomen, men i den religiösa lagens perspektiv har det alltså ingen betydelse.

Var min vän »G« jude? I sina egna ögon inte även om han hade judisk härkomst, men uppenbarligen (vid första påseende) i vissa andras ögon.

I varje demokratisk stat borde frågan om etnisk, kulturell och religiös identitet vara medborgarens eget val och inte tillskrivas av andra vare sig andra individer eller offentliga myndigheter. Och rättsreglerna för medborgare i en stat borde inte bero på härkomst eller på den etniska, kulturella eller religiösa identitet man väljer att anta. Jag väljer vem jag är! Sedan får föreningar bestämma om de vill ha mig som medlem eller inte.