Karl Gustaf Lundström. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Min morfars farbror Karl Gustaf ”Kalle” Lundström reste till Fernie, B.C. Kanada tillsammans med sin svåger, smeden Per Lindberg. Han var gift med Karls syster Hildur. ”Kalle” och Hildur var barn till Oskar Lundström den äldre och hans första hustru Viktoria Nordström . De bodde i Kalvträsk, i Västerbottens län. "Kalle" var född år 1891.

1910-07-01 lämnade ”Kalle” och hans svåger Per Lindberg Göteborgs hamn med destination Liverpool i Storbritannien. De reste vidare med fartyget S/S Saxonia till Boston. Dit kom de den 14 juli 1910. De hade dock biljetter till Medicin Hat, Alberta, Kanada och förmodligen åkte de tåg dit från Boston.

De båda flyttade strax därpå till Fernie, i British Columbia. Där arbetade de som skogshuggare. Tyvärr insjuknade ”Kalle” under hösten och besökte en läkare men han kunde återvända till jobbet efter en vecka. Senare drabbades han av tyfoidfeber och blev intagen på sjukhuset i Fernie. Där blev han mer sjuk och dog där den 19/11 klockan 14. 

Dagen efter "Kalles" död skrev Per ett brev hem till sin svåger, Kalles äldre bror, Herbert Lundström där han berättade vad som hade hänt. Ett brev som fortfarande finns bevarat i släkten. Han skriver bland annat:

Fernie B.C. den 20/11 1910

God dag på dig Herbert. Härmed får jag taga pennan i min hand för att först och främst svara på det brev du hade skrivit till Kalle. Jag får först och främst säga att jag lever som vanligt bra till hälsan. Men det är just inte roligt att skriva denna gång. Kanske du redan anar vad som kommer att skrivas här nedan. Ett ganska svårt bud för er alla där hemma och inte minst för mig. Jag har haft det så ledsamt nu i tre veckor. Du må säga det för alla andra. Var försiktig och börja tala smått i sänder så att du inte säger det direkt till dem andra. Du ska inte tro att jag inte har gjort mitt bästa, men det är en annan man som allting styr och ställer. Det har sett ut hela tiden som om han ingen lycka skulle ha här.

Han var ju först sjuk en vecka, så var han till doktorn, han var ej så mycket sjuk då han arbetade som vanligt. Men så blev han sämre igen. Han fick nervfeber, så han måste in på sjukhuset. Där han har legat i nära tre veckor. Jag har gått där dagligen och tröstat honom. Han trodde genast han blev liggande att det skulle bliva döden för honom och även jag anade detta. Så jag har troget bett till Gud att han skulle förbarma sig över hans fattiga själ. Han sade själv att det var det enda som kunde hjälpa honom både i liv och död och han sade att det är den enda utvägen. Att lämna allt åt herren. Då må det bEster Lundström född Vestman. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.liva som det vill.

Jag tror att han skall ha gått hem till Gud och jag vill inte att ni ska tro att jag har varit likgiltig utan tvärtom. Jag har bedit Gud för honom alltsedan han blivit liggandes så jag har gjort mitt bästa. Men det var väl herrens vilja, att han skulle gå bort ur tiden i så unga år. Men ni skall inte sörja, så att ni mister förståndet utan bedjen Gud att han hjälper eder i sorgens stund. Jag tror att han har gått hem till Gud. Därför skall vi inte sörja alltför mycket. Du må försöka trösta dem andra. Jag har ingen som tröstar mig utan jag får lämna allt i Guds hand och med det får jag vara nöjd.

I dag den 22/11 skall vi begrava honom, vilket är den dag som känns ledsam. Vi skall samlas klockan två, det är många skandinavier som skall deltaga i begravningen. Så får jag säga att vi har samlat ihop till en fin kista åt honom. 25 dollar. Hans begravning kostar 45 dollar, så det blir dyrt. Det är nästan 100 kronor. Vi ville att han skulle få en hederlig begravning.

Jag skall taga reda på hans kläder och allt vad han har. Nu måste jag visst sluta för denna gång, för mina tankar är så hårt ansatta av sorg och det kan ni ej undra på. Så om ni har ett tröstens ord att sända mig så nog är det bra.

 Innan ”Kalle” och hans svåger Per reste till Kanada hade ”Kalle” förlovat sig med Ester Vestman. Hon gifte sig, efter Kalles bortgång, med hans bror Herbert den 30/9 1917. Med honom fick hon tre barn innan Herbert hastigt insjuknade i lunginflammation efter en olycka i timmerskogen. Han avled på Skellefteå lasarett den 6 mars 1927, 39 år gammal. Ester blev lämnad ensam med tre små barn, där min morfar var yngst, knappt fyllda fem år. Dessutom hade de ett jordbruk att sköta. Herberts pappa Oskar Lundström och hans dåvarande hustru Selma levde när Herbert gick bort och de hjälpte Ester med sysslorna på gården. Utan Oskar och Selma hade nog inte Ester klarat av livet efter makens bortgång. Livet var många gånger väldigt tufft förr. I dag är mycket bättre och vi har nog inte riktigt förstått själva hur bra vi har det i dag jämfört med hur våra förfäder hade det. 

Vi bor numera på gammal åkermark. Kanske har det varit sjöbotten ännu tidigare. Åkrarna tillhörde Björhovda gård och bostadsområdet där vi bor heter Bjurhovda, som är det sentida namnet. Området ingår i Badelunda församling, en socken med många fornlämningar strax öster om centrala Västerås.

Även om vi ännu inte hunnit packa upp alla flyttkartongerna har vi tagit oss tid att se oss om i omgivningarna. Områdets historia är det jag är mest intresserad av, som ni nog förstår. Jag har läst på VLT att gården Bjurhovda brukades fram till slutet av 1960-talet, sedan bebyggdes marken med flerbostadshus. Siste bonden på gården blev Eric Agrell och hans efterlevande efter hans död 1966. De arrenderade gården för den ägdes sedan 1860-talet av Domänverket. Då hade den varit kronogård sedan 1500-talet och varit officersboställe. Innan dess var den ett löneboställe för prästerna i Västerås stift. Gustav Vasas historieskrivare Peder Svart bodde här i mitten av 1500-talet. Så visst är det en plats med gamla anor jag hamnat på.

Läs om historien på VLT, en artikel till där du får scrolla ner till slutet.

På Eniro kan man se flygfoton från 50- och 60-talet och se hur det såg ut då, jämfört med dagens karta. I mitten är gårdsbyggnaderna på Bjurhovda gård innan området bebyggdes med flerbostadshus. Vi bor i ett hus till vänster om den gamla gården. Idag ligger det ett äldreboende ungefär där mangården låg.

Idag är det bara en sten från den gamla flaggstångshållaren på gården som finns kvar. Alla hus är borta, i stället är det parkmark här. Eget foto.

Intill platsen där gårdsbyggnaderna stod finns en fornlämning, en hällkista som ingår i ett gravområde från stenåldern. Delvis schaktades den bort under byggtiden men har sedan restaurerats. Eget foto. Läs på VLT.

Badelunda kyrkoarkiv har en ovanligt gammal husförhörslängd bevarad, ända från 1667. Då fanns det en bondefamilj på Bjurhovda. Husbonde var Lars Persson och hustrun hette Karin. Hette hon Tyrisdotter i efternamn? Jag tror det. I familjen fanns också Margareta Larsdotter, Jöran Jacobsson, Malin Larsdotter, Anna Jacobsdotter och Ingar. Uppenbarligen var det Karins andra gifte för Jöran och Anna verkar ha varit styvbarn till Lars. Jöran befann sig i Västerås. Ett par inhyse hette Johan Matsson och Karin Andersdotter. Källa: Arkiv Digital, Badelunda (U) AI:1 (1667-1703) Bild 21 / sid 12.

Den äldsta kartan jag hittat är från 1652. Manbyggnaden låg mitt i den högra kartdelen, enligt markering. Källa: Lantmäteriet.

Så här såg det ut 1737. Källa: Lanmäteriet.

Det här är bara en första titt på Bjurhovdas historia och jag räknar med att återkomma till den längre fram. När området bebyggdes var det ett miljonprogramområde och som hade en del sociala problem. Det här hängde i sig ett tag har vi förstått, men nu har flera av våra nya grannar sagt till oss att det inte är så längre utan väldigt lugnt och problemfritt sedan flera år tillbaka. Vi får väl hoppas det stämmer. Själva trivs vi i alla fall. Lagom långt från centrum, nära till butiker, cykelbana och busshållplats, fina omgivningar. Och jag har redan haft kontakt med en släktforskare i grannhuset...

En dag ledig, utan något måste, vad kan man göra då? Det finns naturligtvis hur många svar som helst på en sån öppen fråga, men för mig blev den dagen en utflykt till Västergötland, till Billingens fot, närmare bestämt till det av många kända Varnhem.  Inte första besöket, men tidigare har det varit klosterkyrkan med alla sina minnesmärken och det utgrävda klostret som varit den stora attraktionen. Nu finns det ytterligare nya upptäckter att titta på och leva sig in i, både i form av det som redan upptäckts och det som hittas just i den minut jag står där, vid de utgrävningar som håller på just nu, som en del av utbildning på Göteborgs universitet.



Att stå på den lilla höjden, bara ett par hundra meter från klosterkyrkan, och försöka visualisera hur det kunde ha sett ut för 1 000 år sedan. Den stora vikingatida gården, med många hus, och bredvid den tidigare gravfältet, där varje liten kulle påminde om en kremerad släkting eller vän.  De fick ligga kvar, trots att de som bodde där redan lämnat både tron på asagudarna och kremeringstekniken bakom sig. Något nytt hade kommit och med den kristna tron kom nya sedvänjor, det behövdes mer mark eftersom de döda begravdes med kroppen i rätt läge och precis som de såg ut när de dog. En samlingsplats behövdes, inte så stor eftersom det troligen bara var de som var knutna till den stora gården som använde den. En liten träkyrka byggdes och begravningsplatsen växte runt denna kyrka. Närmast kyrkan var det finast att ligga och där fanns säkert ägarfamiljen, sedan de som var fria brukare av mark och längst ut de ofria, kanske kallades de trälar. Idag beräknas begravningsplatsen ha fyllts på runt 3 000 gravar under de 250 år den användes. Allt är inte utgrävt, men det som undersökts visar att det är många barngravar, i alla delarna av platsen.

Som intresserad av DNA och släktforskning så dyker naturligtvis drömmen upp om att kunna testa de som begravdes där och sedan jämföra med de som bor i trakterna i dag.  Hur stor del av den dåtida befolkningen har likheter med de som bor där idag?  Finns det någon som har koppling de som bodde där under vikingatiden.  Är någon i serveringen (gott fika, som kan rekommenderas) en ättling till en av de begravna? Det kanske bara är en dröm, men det kostar inget att fråga de ansvariga om de kan söka lite bidrag för ett sådan intressant uppföljning.

Ett kort besök på en av de aktuella utgrävningsplatserna, och då blev jag visad en cylinderformad sak. Det fanns ett ritat mönster på en del av den och det som var så konstigt var att den var så tung, någon form av metall tror jag på, men inte var det bly, för den är ganska mjuk på ytan och den här var stenhård. Det ska bli spännande att se om den här lilla prylen någon gång nämns i en rapport, om det går att få fram vad det är för material och om liknande hittas i närheten.

Jag försökte ta en bild på Kata, som till viss del symboliserar gården och kyrkan, där hon ligger tätt vid kyrkmuren, med den sten som tidigare legat över henne. Men med ett glasgolv och ljus som kommer in från ett fönster så blir bilden fylld av allehanda reflexer, men försök att se vad som finns där.



Kanske inte så mycket släktforskning, men en mycket intressant del av vår historia som finns att se i Varnhem.

Paret på bilden är Matilda "Tilda" Jonsdotter Hedberg (1860-1921) och Jonas Jonsson Sundbom (1852-1950). Hon var född i Gran, Skellefteå som dotter till Jonas Gustaf Martinsson Hedberg och hans hustru Sara Johanna Gustafsdotter. När Matilda var nio år gammal dog hennes far. Hon fick därför växa upp med sin mor och sina tre syskon. Familjen bodde som inhysta hos en annan familj och de hade det nog ganska fattigt.

Jonas var född i Rajmirbränne, Bjurvattnet, Skellefteå. Hans föräldrar var Greta-Stina Olofsdotter Rosengren och Jon Persson. Matilda och Jonas gifte sig 1880. År 1885 köpte Jonas och ”Tilda” ett skäl skogsmark för 50 riksdaler samt en liten gammal stuga i Bjurström. Två år senare köpte de ytterligare två skäl skogsmark, den gången för 75 riksdaler. De bodde först i Svanström men flyttade till Bjurström först 1905 där de bodde resten av sina liv. Jonas odlade upp marken han köpt, byggde om stugan helt själv. Murade, snickrade och målade gjorde han. I hemmet fostrades åtta barn, sex döttrar och två söner. Makarna var med om flera umbäranden i livet, bland annat tvingades de begrava tre av sina barn.

Sonen Axel som föddes i januari 1888, avled i februari 1889, han blev alltså bara ett år gammal. År 1899 fick Jonas och ”Tilda” ännu en son, även han fick namnet Axel. Han levde till vuxen ålder och dog 63 år gammal.

Dottern Hedvig hade gift sig med gruvarbetaren Gustaf Johansson och bosatt sig i Kiruna där maken arbetade i gruvan. Makarna hade två barn tillsammans, en dotter och en son. Sonen avled ett år gammal 1910. Året därpå avled Hedvig i sviterna av tuberkulos. Dottern var bara fyra år gammal vid moderns bortgång.

Äldsta dottern Johanna "Hanna" avled 1918 i barnsäng när hon skulle föda sitt sjätte barn. Hon var gift med Nils Marklund och de hade sedan tidigare fyra gemensamma barn. (Johanna hade en son före äktenskapet med Nils). Enligt vad som berättats var halva barnet ute när hon avled. Hennes make gifte sedan om sig med Johannas syster Ester och fick med henne ytterligare fem barn. Makarna bodde i Bäckfors, Skellefteå.

Om ”Tilda” vet jag inte så mycket. Hon avled 1921 av bröstjukdom. Efter hennes bortgång överlät Jonas hemmanet i Bjurström till sonen Axel.

Jonas hade varit soldat på Gumboda hed och Vännäs läger i 26 år för Svanfors rote. Han brukade prata om när han varit till Gumboda hed (Västerbottens regemente hade en samlingsplats där för indelta soldater) på läger och han sa att det small så snabbt där, men så snabbt kan det inte ha smällt för de hade ju mynningsladdare. När Jonas son Axel kom hem från andra världskriget (de hade väl haft beredskap under den tiden) så skulle han prova uniformen och gjorde honnör! Han såg sig nog fortfarande som soldat. Han arbetade även som snickare och murare. Han var duktig inom dessa yrken. Han var lite barsk men skrattade gott efteråt till skillnad från sina bröder. När Jonas fyllde 85 år 1937 hade en grannfru bakat en tårta åt honom och när de gick dit med den för att uppvakta honom så var han ute i skogen och högg ved. Tala om en pigg 85-åring! När Jonas fyllde 90 år 1942, var han en av de få ännu levande från indelningsverkets tid som ju avskaffades 1901 när allmän värnplikt infördes. Då var han fortfarande pigg och kry för sin ålder. Han läste tidningen och var uppdaterad om vad som hände i världen. Fortfarande vid 95 års ålder högg han ved, hackade torv i ladugården och utförde snöskottning när det behövdes. Han var fortfarande vid god vigör 95 år gammal. Endast synen var något försämrad. Jonas, som blev 97 år gammal, var klar i minnet enda till slutet. Jonas var lite less att leva så länge, han önskade att han skulle få "knäpp a" som han själv sa.

Jonas goda gener för att leva länge fördes vidare till barnen. Dottern Ida blev 104 år gammal och var då Skellefteå landsförsamlings äldsta invånare. En annan dotter, Ester, uppnådde 90 års ålder och dottern Anna levde tills hon var 87 år gammal.

Hoppas ni har en fortsatt fin midsommarhelg, med alldeles lagom varmt väder och att ni sluppit regn under firandet utomhus. Själv har jag firat lagom, eller egentligen inte alls utom den traditionsenliga matjessillen och färskpotatisen på midsommarafton, denna gången på balkongen. I övrigt är vi mitt uppe i uppackningen av flyttkartongerna och anpassningen till vårt nya boende.

Vi hann inte med något offentligt midsommarfirande här i Västerås så det får bli en bild av midsommarfirandet i Lysekil någon gång kring förra sekelskiftet i stället. Foto: Hugo Hallgren. Bildkälla: Bohusläns Museum.

Nu har jag i alla fall packat upp mina gamla släktpapper och fått in dem i ett eget skåp. Nu ska allt kunna samlas på en plats och inte vara utspritt på flera i takt med att de tillkommit. Sortering är en bra följd av att flytta.

Igår kväll, när många andra kanske tog sig en nubbe till sillen, satte jag ihop en nyinköpt pall från Ikea. Vi har ett tag tänkt skaffa några sådana, för barnbarnen att sitta på när de är hos oss (pallarna är lagom mycket högre än en vanlig stol) men väntat tills efter flytten. En del andra småsaker blev det också från det stora möbelvaruhuset. Fast vi hade för mycket möbler i huset är det ändå en del nytt som behövs här i lägenheten, helt enkelt för att allt det gamla inte passar in. Eget foto.

Vad är en bondedagbok och vad kan det finnas för intressant i en sådan. Nordiska museet har samlat in sådana och det finns idag 78 stycken presenterade i Svenska bondedagböcker: Ett nationalregister. En bondedagbok är fokuserad på verksamheten inom jordbruket, och skrevs av bönder eller torpare.

I måndags var jag på ett evenemang runt en av dessa 78 bondedagböcker, på Ingarö i Värmdö kommun, en del av Stockholms skärgård. Den lilla träkyrkan var fullsatt när Barbro Maasen presenterade sitt arbete baserat på Axel Ludvig Wennberg tolv dagböcker, katalogiserad av Nordiska Museet som Ingarödagboken 1860–1914.

Genom många års arbete har författaren skaffat sig kännedom om Axels liv, och också om det samhälle i förvandling som han erfor under de 54 år han skrev sin dagbok. Beskrivningar av dagliga räkenskaper blandas med uppgifter om familj, släkt grannar och naturen. Genom att koppla uppgifterna i dagboken till andra källor så finns det en berättelse som visar på ett samhälle stadd i förändring och hur det påverkar gårdar och individer, hur skiftet från att mestadels odla för eget bruk skiftar till mer av stordrift och där nya inkomstkällor växer fram. Att ha fosterbarn, eller att åka den nya ångbåten till storstan för att sälja sina varor. Att sommargäster kan tänka sig att betala för ett enkelt boende är en annan påverkande faktor till de förändringar som sker.

På ett intresseväckande sätt beskriver författaren historien, samtidigt som vi får lära känna olika familjer och uppleva olika personliga öden.

Jag tycker personligen att den framställning som vi ser i boken är intressant, det finns en vinkel av berättande som kombinerar ekonomisk historia med familjehistoria, med en varsam behandling av innehållet som gör läsningen intressant.

Bokens hela titel är:  Lerkan siöng alla dagar och förliden gårdag hittade jag blåsippor i knopp, Ingarödagboken 1860-1914

Som jag tidigare skrivit om här i bloggen, är Varberg en mycket speciell stad för mig. Rent släktforskarmässigt så har jag haft anor som levt i staden framför allt under 1700-talet. Och just på 1700-talet, närmare bestämt år 1759, publicerar  journalisten Johan Rosén, nygift med Varbergprästen Hammars dotter (som för övrigt var systerdotter till en av mina anmödrar) en serie artiklar om 'Warbergs historia' i Götheborgsposten. Artiklarna ges ut i tryck av B Möller i Lund 1923, och den boken har jag lyckan att ha i bokhyllan. 

Så ta nu på er trekantshattarna och muslinklänningarna, så beger vi oss till Varberg för en guidad tur med Johan Rosén som ciceron!

Vi anländer efter sju mil i hästdragen kalesch från Göteborg till rikets 23:e stad i storleksordning, Varberg. En stenig, sand- och bergaktig ort, inte särskilt naturskönt belägen. Vi kommer in i staden via Norra porten, sedan vi först blivit 'besökta' (av stadstullen). 

Gatorna är av god standard; de flesta är stensatta, jämnbreda och regelbundna. Totalt korsar fjorton gator staden, fem i nord-sydlig riktning, nio i öst-västlig riktning. Bland de förra finns Östra Vallgatan, som sträcker sig mellan vagnmakaren och prostinnan Dahlbergs hus. (Prostinnan ifråga heter Anna Christina Lunnaea och är en av mina anmödrar).  Bland de senare gatorna kanske någon i sällskapet höjer på ögonbrynen lite när vi kommer till Bäckgatan och Brogatan. Här finns visserligen något som påminner om ett bredare dike, men där är ju inget vatten? Nej, berättar vår guide, där fanns vatten tidigare, men då bäcken envisades med att svämma över i tid och otid, ledde man någon gång i slutet av 1600-talet vattnet runt staden istället. 

Det byggs mycket i staden. Vid Norra porten, där vi kom in, håller man just på att anlägga en liten förstad. Där blir boställen för de många sjöfarare som bor i och reser till Varberg; pip- och pottaskeraffinaderier håller på att anläggas, det byggs tjärbodar och flera lastplatser

Varberg har 250 tomter, men bara 200 gårdar. De största gårdarna omfattar dock flera tomter. De flesta privathusen är i två våningar, allesammans har fått tegeltak, som nyligen blivit lagstadgat. En gård ägd av herr Anders Lagerbohm 'prålar' (Johans uttryck) dessutom med blå tegelpannor. Två murade och valvade källare är tillsammans med kyrkan stadens enda stenbyggnader. 

Vi söker oss först till torget, den självklara samlingsplatsen i staden. Där grönskar det från trädplanteringarna, bland annat hittar vi flera valnötsträd. Härifrån vindlar en väg ut tll fästningen, och bortom den har havet grävt en naturlig hamn mellan fastlandet och Getterön. Utsikten över havet är strålande. Vår guide Johan berättar att stadens handlande brukar vandra upp till fästningen för att titta efter ankommande fartyg, och kan då via 'konstöga' (= kikare) identifiera 'sina' fartyg. 

Vi kanske skulle  börja med att titta in i kyrkan, när den ändå ligger alldeles intill torget? Grundmurarna är i gråsten, som sträcker sig ungefär 1,20 meter uppåt, därefter tar teglet vid. Taket har tegelpannor. Johan Rosén fäster vår uppmärksamhet på att kyrktornet till största delen är av trä, vilket han finner gammalmodigt och inte särskilt turistvänligt. Det är ju närmast att betrakta som ett fattigdomsbevis, menar han. 

Inne i kyrkan tinar han emellertid upp, och förevisar glatt de många målningar och andra ting som kommit kyrkan till del under uppbyggnaden efter den hemska branden 1666. Uppbyggnaden av kyrkan har gått långsamt; Johan skämtar om att när predikstolen till slut kom på plats 1698 stod prästen och 'predikade på kredit i sin egen predikstol'. Kyrkorgelns historia är inte sämre den. Den beställdes från en firma i Göteborg och skulle kosta 1350 daler När orgeln slutligen anlände, försenad, visade det sig att notan istället landade på 1790 daler. Prosten Eberhard Dahlberg (min anfader) fick förskottera pengarna, orgeln kom på plats och Eberhard invigde den 1733. Man har startat en insamling bland borgarna i staden för att få ihop restsumman, men ännu när vi gör vår vandring, är orgeln inte färdigbetalad, berättar vår guide. 

Inte långt ifrån kyrkan ligger det gamla kaplanshuset. Det har en gång varit ståtligt, men är nu svårt förfallet. Johan menar att huset är 'obeboeligt', man kan numera 'skära fnösk ur väggarna'. I början av århundradet inhystes ryska krigsfångar i huset, ett tag kallades det därför 'fånghuset'. Stadens komminister bor sedan många år på annat håll i staden, och numera har huset 'en lustig trädgård'. 

Om vi från kaplanshuset fortsätter Drottninggatan uppåt, kommer vi till stadens pionjärverk; skolan. Den stod klar 1745. Rektorn och collegan (= överlärare ungefär) bor på övervåningen. I bottenvåningen finns separata rum för varje lärare. Lärarna har två klasser var, och ibland kan det bli riktigt fullt i lokalerna. Johan Rosén berättar med stolthet att vissa terminer är det över trettio elever i skolan. 

Hamnen då? Vi måste väl ta en sväng ner till hamnen, när vi nu är i Varberg? Vår guide är inte speciellt entusiastisk. Han menar att hamnen verkligen skulle behöva rustas upp. Grund är den, bara 18 fot ner till sandbottnen på djupaste stället. Och sedan man för något tiotal år sedan högg ner större delen av den ekskog som växte ute på Getterön, har hamnen blivit betydligt mer oskyddad för vindarna än tidigare. För närvarande finns endast tjugo fartyg 'skrivna' på Varberg, och det tidigare så livliga fisket i hamnen har avtagit, möjligen för att hamnen blivit grundare. Men, berättar Johan, lite längre söderut fiskas det mycket torsk och vitling. Sillfisket har varit bättre förr, men är ändå en viktig inkomstkälla för stadens befolkning. Att hamnen är så grund, innebär också att fartygen måste lossas via pråmar, som i sin tur lämpar över lasten i vagnar på land. 

När vi blickar ut över vattnet, förstår vi att det inte kan vara lätt att navigera in till Varbergs hamn, framför allt för de ganska många utländska fartyg som kommer med varor. De känner ju inte till vattnen. Många rev och klippor, där åtskilliga fartyg strandat genom århundradena omger hamnen. Man får ta sig in söderifrån, förklarar vår guide. Trots allt kommer det ganska många utländska fartyg till staden, framför allt från England och Holland. 

När vi ändå är alldeles intill, tar vi vägen upp till fästningen, och kan beundra den vackra utsikten över havet. Besättningen är numera ganska liten, Johan räknar till sammanlagt 49 militärer stationerade på fästningen, och dessutom finns där 18 eller 19 fångar. 'Uslingarna' bor alldeles intill slottsporten, men arbetar inne i fästningen eller i artillerismedjan. Fästningen är numera lätt förfallen, för fem år sedan kom påbud att ingen restaurering eller tillbyggnad skulle få ske på den, får vi också veta. 

Utanför stadskärnan brer åkrar och ängar ut sig; det är mestadels stenig och sandig jord av medelgod kvalitet. Flygsanden är ett stort problem. Johan Rosén skakar på huvudet: 'Herr rådman Tinkel förer långa och kostsamma krig mot en flygtig men envis fiende'. Alla åkrar och ängar har namn: Holmagärde, lilla Karin, Sandhålorna (om den sistnämnda säger vår guide att 'den kunde ej föda 2 caniner'). Där växer hö och råg. En och annan trädgård finns också anlagd. De flesta åkrarna är anlagda i norr och väster. Först nyligen har man börjat odla områden i öster och söder också. Inte alltid med lyckat resultat, Johan ger oss följande målande beskrivning: 'Et intag är i synerhet märkvärdigt, hvilket rådman Tinkel (han med flygsanden) och borgaren Jöns Hanson vågat på östra sidan om landsvägen, som går till Götheborg. Innan stenmuren var lagd, hade ingen pröfvat grunden. Här lofvades et lätt arbete; men hvad hände? När jorden skulle köras, bestod hon af idel klapper-sten, öfverdragen  med en liten jordskorpa. Lyckan har hittills intet annat kastat af sig, än några 1000 Lass af dyr och kostelig gråsten. I år växer den första dugliga grödan...' Bland rågen och höet finns också några små tobaksplanteringar. Dessa arrenderas av mäster vid stadens spinneri, och för detta betalar han 120 daler tunnlandet. 

Vi tackar  Johan Rosén så mycket för hans initierade och mycket personliga rundvisning, och återvänder till vårt eget århundrade...

Bilden: Varberg år 1752 ur Jacob Richardson: Hallandia antiqua et hodierna. 

Detta är en nedkortad version av en artikel jag publicerat i släkttidningen An-Lunden 2004:2

På bilden ovan syns Evald och Albertina med sina barn. Stående från vänster: Eugenia (1900-1996), Jenny (1895-1991), Magdalena "Magda" (1898-1971), Alexis (1904-1993). Sittande från vänster: Evald Johansson (1866-1955), Rudolf (1911-1984) och Albertina f. Renman (1866-1945). 

Evald Johansson (1866-1955) och Albertina Antoinette Renman (1866-1945). De vigdes 1893 i Burträsk av kyrkoherde K. L. Strinnholm. Äktenskapet varade i 52 år. Makarna fick fem barn tillsammans. Familjen bodde bland annat i Bygdeträsk, Burträsk, där de fyra äldsta barnen föddes, senare flyttade familjen till Lappvattnet, Burträsk där yngsta sonen föddes 1911. År 1919 flyttade familjen till den lilla byn Stavvattenskälen inom Lövångers församling. Där bodde Evald och Albertina enda fram till 1940 när de flyttade till Ängsbacka i Lövånger där de bodde sista tiden av sina liv.

Alla deras fem barn var duktiga inom sitt gebit. Äldsta dottern Jenny utbildade sig till mejerska och barnmorska (blev senare distriktsbarnmorska i Skellefteå stad), dotter nummer två (Magda) skötte föräldrarna så länge de levde, sedan arbetade hon inom vården. Yngsta dottern Eugenia utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde som det i många år bland annat i Lossmen, Kalvträsk. Sonen Alexis blev busschaufför och den yngste sonen Rudolf hade tänkt att studera religion men arbetade istället som kock. Sönerna tog sig efternamnet Evaldsson efter fadern.

Evald, som var född i en stor syskonskara på elva barn, växte upp i byn Lillåkälen, Degerfors (Vindeln). När han var fyra år gammal, 1870, ändrades förmodligen sockengränsen mellan Vindeln och Sävar, varför byn kom att tillhöra Sävars församling. Han kom tidigt ut i arbetslivet och arbetade bland annat som tummare åt skogsbolag. Han var en duktig och energisk jordbrukare. Han var också intresserad av hästar. Förmodligen har ett hundratal unghästar fått träning hos honom och gjorts färdiga för körning. Även upp i högre ålder deltog han i olika förvärvsarbeten. Arbetsglädjen och energin som han visade var beundransvärd. Detta fortsatte han med långt efter att han hade fyllt 80 år. Han ville alltid hålla sig uppdaterad om vad som hände i omvärlden och deltog alltid i möten av bland annat religiös läggning. Tidningen Norra Västerbotten, numera Norran, hade i augusti 1950 anledning att hylla och hedra en syskonskara på fem personer, som tillsammans var 436 år. Evald var yngst av dessa fem. När Evald gick bort var han den siste i syskonskaran som lämnade jordelivet. Till sin personlighet var Evald pratglad och trevlig. Han avled i sitt hem i Ängsbacka, Lövånger i januari 1955. Han efterlämnade ett minne som sent ska glömmas. 

Albertina var född i Svarttjärn, Lövånger i en syskonskara bestående av sex systrar. Dessutom växte en fosterdotter upp i deras hem. Alla syskonen, inklusive fosterdottern, gifte sig och bosatte sig inom Lövångers socken. Flera av dem blev kvar i hembyn Svarttjärn. Albertina var en hemmets kvinna som arbetade outtröttligt in i det tysta. Hennes vilja att hjälpa andra var stor. Hennes ord och handlingar var osjälviska och bestod av stor offervilja. Hennes minne ska tacksamt bevaras. Hon avled på Skellefteå lasarett i december 1945 efter en tids sjukdom.

Egentligen skulle det inte bli något blogginlägg den här lördagen för jag är mitt upp i vår flytt. På måndag kommer flyttbilen och tills dess måste allt vara klart, allt som ska sorteras och packas och som inte får glömmas bort. Så jag har ett tillfälligt avbrott i släktforskandet just nu.

Som släktforskare är man ju en samlare, jag samlar på information och människor i mitt släktträd. Men jag samlar också på saker. Alldeles för många, det har jag verkligen blivit varse nu när allt så småningom ska bäras ut ur huset. Hur har vi kunnat bära in så här mycket? I drygt tio år har vi bott i samma hus och både mina och makens föräldrar har gått bort under de här åren, och även andra släktingar som lämnat släktklenoder efter sig.

Jag tror att vi kommer att ha över hundra flyttkartonger när allt är packat. Är det rimligt? Är det inte vanvett att ha så mycket? Vad ska vi med allt till?

På måndag går i alla fall färden till vår nya bostad i Västerås. Det kommer att bli bra, vi ser fram emot att flytta dit och jag ska genast gå med i Västerås släktforskarförening.

Men det är naturligtvis kluvet också. Vi lämnar bakom oss fantastiska grannar som betyder så mycket för oss, och det är en sorg att lämna Helgerum. Att påstå något annat vore lögn. I grannhuset bodde makens farfar och farmor och där föddes hans far 1914. Här har vi känt oss hemma under alla år och lärt känna en bygd som blivit oss kär. Så är det.

I det här huset har vi bott sedan 2009. Just nu är det som finast här, med försommargrönska. Snart blir vi stadsbor i Västerås, ett annat liv.

Men nu är det dags att bryta upp. Efter flytten kommer jag betydligt närmare mina barnbarn, vilket jag glädjer mig särskilt åt. Och jag ska nog snart vara igång med släktforskandet igen men också med utforskandet av en ny hembygd.

Det här är ett gästblogginlägg skrivet av Mikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker. Mikael är dessutom ett vandrande uppslagsverk och denna gång handlar det, passande nog, om fotboll.

Just nu spelas det mycket fotboll i världen. Det svenska damlandslaget – som är rankade som nionde bästa lag i världen – spelar VM i Frankrike där de möter USA, Chile (vinst i tisdags med 2-0) och Thailand. Herrlandslaget spelar EM-kvalmatcher mot Malta (vinst i fredags med 3-0) och mot Spanien (förlust i måndagsmed 0-3).

Fotboll har spelats i flera tusen år, men i den form vi känner den i dag kan den härledas till mitten av 1800-talets England. 1863 bildades det engelska fotbollsförbundet och 1872 spelades den första landskampen mellan England och Skottland. Båda lagen ställde upp med tio anfallsspelare och matchen slutade 0-0! 1888 startade, i England, det första seriespelet och den första ligamästaren blev Preston. 1908 blev fotbollen officiell OS-gren och 1930 spelades det första världsmästerskapet. Det första europamästerskapet för damer spelades 1984 och det första världsmästerskapet 1991. OS-gren blev det 1996.

Under första världskriget var damfotbollen stor i England – herrarna var ute och krigade och det ordinarie seriespelet låg nere. Tydligen blev intresset för damfotbollen för stort, för engelska fotbollsförbundet förbjöd 1921 damfotboll att spelas på herrklubbarnas planer – ett förbud som inte upphävdes förrän 1971. Englands damer spelade fram till 1922 några inofficiella landskamper mot Frankrike, vilka även under 1920-talet spelade mot Belgiens damlandslag. I Norden var det Danmark som låg längst fram och där startades en damserie 1959 – nästan 30 år före Sverige.

Syfabriken Gefa AB:s damlag 1963, föregångaren till Öxabäcks, som senare kom att bli första laget att bli svenska mästare. Bild från Öxabäck IFs museum. Övre raden från vänster: Stina Andersson, Gunnar Wilhelmsson, Rut Oskarsson, Ingeborg Wilhelmsson, Kerstin Johnson, Marita Wilhelmsson, Margareta Johansson. Nedre raden från vänster: Helena Heldebring, Nelly Lindegårde, Lena Karlsson, Gunnel Wilhelmsson, Gun-Britt Andersson.

Till Sverige kom fotbollen från Storbritannien på 1870-talet och etablerade sig först på västkusten. Det första svenska mästerskapet på herrsidan vanns av Örgryte 1896 och 1925 startade allsvenskan. I början av 1900-talet spelades det några uppvisningsmatcher mellan damlag, men det dröjde till 1960-talet innan det spelades riktigt seriespel. Öxabäck blev de första svenska mästarna 1973 och 1988 startade damallsvenskan. Den första herrlandskampen spelades 1908 mot Norge och slutade med svensk seger med 11-3. Den första damlandskampen spelades inte förrän 1973, då Sverige spelade 0-0 mot Finland.

Sveriges landslag 1908. Bildkälla: Wikimedia commons

Nedan följer laguppställningarna från de första landskamperna. Kanske har du någon släkting som spelade?

Sverige – Norge 11-3 (5-2)

12 juli 1908 i Göteborg. Bäste målskytt Erik Börjesson med 5 mål.

Här är hela laguppställningen:

Ove Erickson (IFK Göteborg) – Theodor Malm (AIK), Nils Andersson (IFK Göteborg) – Sven Olsson (Örgryte IS), Hans Lindman (IFK Uppsala), Thor Eriksson (Örgryte IS) – Gustaf Bergström (Örgryte IS), Erik Bergström (Örgryte IS), Erik Börjesson (IFK Göteborg), Karl "Köping" Gustafsson (IFK Köping) och Karl Ansén (AIK).

Damernas första landskamp:

Finland-Sverige 0-0

25 augusti 1973 i Mariehamn, Åland

Gun Hellestig (Hammarby IF) – Anita Fredriksson (Göta), Ebba Andersson (Öxabäck), Ingalill Arvling (Hammarby), Ulla Nilsson (Ope) ersattes av Birgitta Johansson (Hammarby) i 30:e minuten) – Maj Gunnarsson (Öxabäck), ersattes av Inger Arnesson (Öxabäck) i 52:a minuten), Agneta Björck (SGU Falköping) – Birgitta Söderström (Göta), Ann Jansson (Hammarby), Ann Magnusson (Jitex), Kajsa Ketola (Kronäng) ersattes av Susanne Erlandsson (Halmia) i 44:e minuten).

På herrsidan är de största framgångarna OS guld 1948, OS-silver 1952. VM-silver 1958 och VM-brons 1950 och 1994. 1992 slutade Sverige delad trea i EM.

På damsidan vann Sverige det inofficiella europamästerskapet 1984 och tog silver 1987, 1995 och 2001. VM-silver togs 2003 och brons 2011. I OS 2016 blev det silver.

Mikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Porträttfynd, fotografier och fotografer 1860–1920. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter.

Regionarkivet i Huddinge, vad är det?  Frågan hängde i luften när jag åkte dit för att få en visning

Att det var det som tidigare hette Stockholms Landsting, som numera heter Region Stockholm, som var huvudman framkom snabbt.  Men vad är det för intressant i det här arkivet.  Att det arkiveras sjukjournaler, det är uppenbart, men att det fanns så mycket annat intressant, det var för mig en nyhet.

Landstinget hade många strängar på sin lyra, och mycket från alla dessa verksamheter finns i arkivet. Uppgifter om personal, om affärsverksamheter inom olika områden och inte minst om olika institutioner och skolor som funnits inom ramen för dåvarande Landstinget.

Så många olika aspekter av livsöden, som bevarats från de senaste 200 åren (ungefär), vilka kan bli synliggjorda om arkivhyllorna rullas till rätt ställe så att den aktuella volymen kan tas fram.

Nu blev det en journal från Stockholms Hospital för Sinnessjuke, som tilldrog sin min uppmärksamhet. Det var inte bara knastertorra mediciniska termer, det kändes mer som en berättelse.

Jag läser om Josefina Wilhelmina, skeppardotter från Skå församling. Hon är 20 år när hon den 19 juni 1884 tas in på ansökan från Kommunalnämnden i Skå, stödd av intyg från doktor och präst.

Josefina är klen, visar ovilja mot att utföra det arbete som föräldrarna försökt ålägga henne. Hon synes ha haft mycket lust att läsa, men hennes skolgång har varit mycket försummad, hon har i allmänhet i mycket torftiga förhållanden. De senaste 8 åren har familjen bott i en så kallad tegelugn, som så när inretts till bostad. Ett sparsamt ljus kom in genom tvenne gluggar placerade uppe vid taket, men det bästa dagsljuset kom in genom skorstenen när spjället öppnades. Måhända har dessa ytterst ogynnsamma hygieniska förhållanden varit en orsak till sjukdomen. När sjukdomen inträffade kan inte sägas men hon sedan sitt tionde år blivit sämre och sämre.

När hon tas in skrivs det: Kroppsutveckling normal, ansiktsuttryck fånigt. Osnygg, dålig sömn, blodfattig. Rör sig långsamt och tafatt, muskulaturen dålig. Omväxlande svårmodig och upprymd, tänker långsamt och talet är svårbegripligt och suddigt.

Spridda anteckningar om ovilja att arbeta om humörsvängningar blandat med problem med att få Johanna att äta, sondmatning skrivs det, undrar om det borde stå tvångsmatning. Humöret går upp och ner, frånvarande, exalterad, slö, livlig blandas o de korta kommentarerna.

Den 1 september 1885, mer än ett år efter inskrivningen, försöker familjen ta hem henne, men redan efter tre dagar är hon tillbaka på sjukhuset. Den sista kommentaren är skriven lite mer än en månad senare, kort och koncis:  Pat. afled idag kl. 12 middagen

Vill du veta mer om Regionsarkivet?   Titta på www.regionarkivet.sll.se

Detta dramatiska uttryck innebär väl egentligen att man ska försöka sluta använda sina favoritord och -uttryck för att inte upprepa sig i onödan i tal eller skrift. Men även som nybliven släktforskare insåg jag, och säkert de flesta med mig, att vissa förutfattade meningar, var det bäst att raskt göra sig av med. 

Vi präglas alla av den tid vi växer upp i, för min del var det framför allt under 1970-talet. Jag läste mycket skvallertidningar på den tiden, och noterade att det bland kända män var väldigt 'inne' att vara ihop med en äldre kvinna. Samtliga dessa kändismän försäkrade att 'äldre kvinnor har mer att ge, även sexuellt'. Det var väldigt modernt och radikalt på den tiden. En annan nyfeministisk företeelse var att kvinnan när hon gifte sig (om hon nu gjorde det, äktenskap var inte trendigt på 70-talet) behöll sitt eget efternamn. Detta trodde jag var ett helt nytt fenomen.  

När jag började släktforska och plöjde igenom Gävle husförhörslängd omkring år 1860, hittade jag inte bara min farfars farfar, utan också en del intressanta sanningar. Bland annat såg jag rätt snart att åtminstone hälften av kvinnorna var äldre än sina män. Dessutom lärde jag mig att en gift kvinna alltid stod med sitt eget efternamn i husförhörslängden. Senare lärde jag mig att det var först i slutet av 1800-talet som det började bli allmänt att kvinnorna bar sina mäns efternamn. 

När jag gick i skolan, fortfarande huvudsakligen under 70-talet, så var det frivilligt att välja mellan trä- och syslöjd. Åtminstone på pappret. I den dystra verkligheten så fanns förstås alla killar på träslöjden och alla tjejer i syslöjden. När vår studierektor en dag kom förbi, berättade han att under hans skoltid på 50-talet var det till och med förbjudet för killar att ha syslöjd och vice versa. Han och hans kompisar hade ändå kommit över garn och virkat sig varsin flott slips... 

För några år sedan läste jag om stickningen och dess utbredning i framför allt södra Halland. Där 'bingade' både män och kvinnor flitigt så fort de fick en chans. Stickningen gav extrainkomster som behövdes då jorden var mager och svårbrukad. 'Binga' betyder 'binda' på halländska, man 'band' alltså garnet... Så det fanns både bingare och bingerskor. Sedan insåg jag också att nästan alla skräddare var manliga förr i världen. Och de flesta av de klassiska skaparna av kvinnligt mode under 1900-talet har ju varit män! Där rök en 'darling' till....  

Efter att ha läst ett stort antal olika socknars husförhörslängder, där det är fullt med Andersson och Persdotter, kastade jag mig tacksamt över mina prästerliga rötter. Äntligen lite ovanligare efternamn! Fast i vissa fall... Jag har en borgmästar- och prästsläkt som heter Agrell. Det visade sig att min anmoder på den grenen gift sig med en vilt främmande präst som också han hette Agrell, utan att de var släkt. Sedan har vi kompositören Johan Agrell, som har sina rötter på helt annat håll än någon av mina Agrellsläkter. Senare uppdagade jag också att det fanns en släktforskare Agrell i Halland, som jag vid ett tillfälle kom att tala i telefon med under mina år på GF. En försiktig fråga klarlade att här hade vi ännu en släkt Agrell.... 

Undrar hur många Agrellsläkter det finns i Sverige egentligen... Det kommer ju av latinets 'ager' = åker, vilket antyder bondeursprung. Så det kan ju finnas hur många Agrell som helst.... Ytterligare en 'darling' borta.

Med åren myntade jag ett litet uttryck angående detta med efternamn: Det finns inte ett efternamn som är så ovanligt att det inte finns minst två olika släkter med det namnet, som aldrig har hört talas om varandra. 

Fast det finns ju undantag... Se där, då dödade jag min egen 'darling' också! 

Bilden: Äkta halländsk 'binge', här utfört av en kvinna: Kersti Nilsson heter hon enligt bildtexten. 

Nu ska jag berätta om Adam och Maria Stenberg. Maria Johanna (1860-1948) hette Selberg som flicka och var född i Mångbyn, Lövånger, dotter till fältjägare Johan Henriksson Selberg och hans hustru Maja Stina Selberg. Maria var i unga år piga i Önnesmark, Lövånger. Hon flyttade 1885 till Sandberg, Skellefteå där hon arbetade i två år som piga. 1887 flyttade hon till grannbyn Mullkälen och blev piga där. Där träffade hon också sin blivande make Adam Jonsson Stenberg som varit dräng i Mullkälen. De gifte sig samma år och bosatte sig på ett torp i Mullkälen. 1899 bytte de hemman och bosatte sig i Norra Grundfors. De bytte alltså Mullkälen och två kor mot Norra Grundfors. De betalade 50 kr för detta. Flytten skedde vid i slutet av augusti 1899, det hade varit oväder och snön låg mot naven på vagnshjulen. Adam och Maria fick sju barn tillsammans, sex söner och en dotter. En son dog nästan åtta år gammal.

Adam (1862-1955) var född i ”Rajmirbränne”, utanför Bjurvattnet i Skellefteå församling. Han byggde både huset, ladugården och sommarstugan på gården. Med köpet av Norra Grundfors följde det med en äldre kvinna som tidigare hade bott på gården med en dotter. Hon hette Sara Fredrika Andersdotter och var född 1817 i Ersmark, Skellefteå men hade bott i Norra Grundfors sedan 1843. Hon hade ett så kallat förgångskontrakt, som ju innebar att hon fick bo kvar på gården med vissa förbehåll. Hon var blind och rörelsehindrad. De delade på hennes skötsel med grannarna. De bar över kvinnan på ett sofflock och hämtade igen henne efter en vecka. Då hon kom tillbaka var hon full av lus. Till slut tröttnade Maria på att lusa av henne varje gång och bestämde därför att det var bättre att ha kvar henne hemma för att slippa lusa av henne. Det blev ju tanten nöjd med. Sara Fredrika avled 1905.

Adam var en hederlig och ärlig karl. I Norra Grundfors finns det kvar ett brev där någon som lånat ut 25:- till Adam tackade för att han fått tillbaka pengarna men att han aldrig var orolig för att han visste att Adam var en hederlig man. 

När sonen Viktor övertog hemmanet av Adam och Maria flyttade de till en mindre stuga i byn. Adams största intresse var sedan flytten snickeri. I stugan hade Adam en snickarverkstad där han tillverkade laggkärl och näverdosor. 

Adam var alert och rörlig för sin ålder långt upp i åren. 90 år gammal åkte han fortfarande spark tre till fyra kilometer, men han kunde också åka längre än så. I 75-årsåldern deltog han i skidtävlingar för äldre män därhemma och vann alltid med briljans. På senare år åkte han enbart skidor till dottern i Skelleftehamn eller någon gång ibland till en kammare i Bonnstan i Skellefteå när det var någon särskild kyrkhelg.

Adam var också lite av en pessimist, ett stående uttryck som han brukade använda var: "Det var så förskräckligt onödigt!”

Maria hade under sin uppväxt utanför Lövånger lärt sig att knyta fiskenät. Hon hjälpte därför fiskarna i Krångfors, Skellefteå med att laga deras fiskenät. Maria var en vänlig och humoristisk person. De som en gång besökt familjen Stenbergs hem, glömde inte, i första taget, den skojfriska och vänliga ”bondmoran” i huset. Hon var en lugn människa som inte beklagade sig över missöden. Hon visste att livet bestod av både med- och motgångar.

Min farmors bröder Karl och John emigrerade till Amerika 1909 respektive 1911. De hette Kristoffersson när de lämnade Sverige men i USA tog de sig namnet Oteen, efter Karl som också hette Otto. Båda gifte sig i USA. Karl två gånger men han fick inga barn där. John gifte sig en gång (möjligen två gånger) och fick en son på 1940-talet. Bröderna bodde på var sin kust i det stora landet. Ungefär så mycket visste vi i släkten här hemma i Sverige.

2015 tog jag reda på vad som hänt med de två emigranterna. Det finns mycket att berätta om dem (det har jag delvis också gjort här i bloggen).

På olika vägar lyckades jag hitta Johns barnbarn, tre syskon som alla är några få år yngre än jag. Vi är alltså tremänningar. Deras far var min fars kusin. Ganska nära släkt, eller hur?

Äldst i syskonskaran var Linda. Efter några trevande försök fick vi en fin kontakt och bytte släkthistoria med varandra. Hon fick veta mycket om sin släkt här hemma i Sverige och jag fick veta vad som hänt med John och hans amerikanska familj. Hon växte upp hos sina farföräldrar och hade mycket att berätta. Linda var intresserad av sin svenska släkt och ville gärna komma till Sverige så småningom för att se varifrån hennes farfar kom. Visserligen bara lösa planer men vem vet vad som kan ske i framtiden?

Det var under våren 2015 vi hade som mest kontakt och sedan mer sporadiskt. Hon har fem barn och ägnade mycket tid åt sina barnbarn. I måndags fick jag veta att hon avlidit. En galopperande cancer tog hennes liv.

John Oteen blev fruktodlare i Florida. Jag vet inte säkert vem av de båda männen som är John, men kvinnan är hans hustru och pojken är hans son. Förmodligen är det den magrare mannen som är min fars morbror, för alla i den släkten är magra.

Trots att vi aldrig träffats och inte haft någon djupare personlig kontakt känns det ändå svårt att ta in. En avlägsen släkting långt där borta i Kentucky, men en så viktig länk i den stora släktkedja vi ingår i. Jag är djupt tacksam för att vi fick kontakt och för allt hon berättade för mig. Jag har kunnat föra det vidare till övriga släkten, framför allt till min pappa och de av hans syskon som jag hann berätta för innan de gick bort, de som kom ihåg släkthistorierna om sin mammas två bröder som emigrerade. När mina barnbarn blir stora kommer de att få läsa om sina ganska avlägsna släktingar i USA. Så förs släkthistorien vidare.

Med de nya verktyg och informationsbärare som nu finns tillgängliga inom släktforskning så får man lära sig en del nya knep.  Egentligen är inte metodiken ny, det är bara lite annorlunda underlag att lära sig.

Jag fick DNA-träff på en kvinna boende i Florida. Det fanns inte mer än namn och en konstig mailadress angiven. Mailadressen fungerade inte så den vägen var stängd. Samtidigt dyker kvinnan upp på kusins matchlista, så då vet jag att bör vara på min pappas sida, eftersom det är där vi hänger ihop. Och min kusin får en träff till, med samma något udda efternamn. Ingen extra information där heller. De anges ha DNA-likhet som motsvarar 3 – 5 männingar. Lite kontroller på de som hänger ihop med träffarna gör att sökandet hamnar på min farfars sida. Som en liten utvikning kan jag säga att de som läste vad jag skrev förra veckan såg honom som handlare i Varberg.

Med ett något udda efternamn och boende i Florida så kom det upp en tråd via Google. En kvinna, född 1922 som avled 2004 hade samma efternamn som de båda träffarna, och de finns med som barnbarn till den avlidna. Man kan undra om det är via denna farmor som vi har kontakt. De två träffarnas mamma dök också upp, men hennes bakgrund var mer åt södra Europa, åtminstone med de initiala kontrollerna som grund.

Det ska inte vara så svårt att hitta någon, tycker nog de flesta, när det finns födelsedatum och även farmorns föräldrars namn.  Det gick att få upp spår, men det var lite olika uppgifter som florerade så det blev en del sökande. Pappan var från Texas och det syntes ingen koppling till Sverige, om det nu var rätt man jag följde. Mamman, till farmor, som hette Esther, uppgavs vara född i Sverige på några ställen, i Kane, Pennsylvania på andra.

Där satt jag fast, dags att be om hjälp, vilket jag gjorde på en sida som handlade om svensk-amerikansk genealogi. Med hjälp av lokala register, som några har tillgång till så kunde sökandet smalnas av. Esthers mamma, Hanna, tycktes finnas lite överallt, Chicago, Pennsylvania, Chicago och sedan Texas för att sedan dyka upp i Chicago igen. Inga korta förflyttningar precis.

Men det gick så småningom att hitta de som angavs som föräldrar, pappan hette Carl Swanson och det är knappast ovanligt alls, så på honom slog det stopp. Men Hannas mamma hade ett något ovanligare namn och efter en del letande så dyker familjen upp.  En koll i husförslängden ger vid handen att Hanna är född i Norrtälje, och föräldrarna är från samma område. Norrtälje, i Roslagen, där har jag ju släkt, men inte på farfars sida utan på mormors. Och inte hittar jag någon koppling till mig i en snabb sökning.

Suck, det gav inte så mycket. Men så kom ett nytt uppslag, det verkar som de angivna föräldrarna gift sig först sex år efter Esthers födsel.  Var det så att det fanns en annan pappa, eller kanske mamma, som kunde leda spåret vidare. Eftersom de flesta uppgifter som finns är de 10-åriga folkräkningarna, och både födsel och det nya giftet skett inom samma 10-årsperiod så gav den vägen inget. Men hjälpsamma ögon hittade ett dödsbevis som kunde vara till hjälp.  Och visst var det så, efter några andra kontroller så dyker Selma, född 7 oktober 1874 upp. Och då klarnar det.

Selma Johansdotter är farfars mosters dotter
OCH farfars morfars morbrors dotterdotters dotter
OCH farfars mormors fasters sondotters dotter till Mats Ahlgren

Undertecknad hör absolut inte till dem som förgyller sina TV-kvällar med diverse underliga dokusåpor.  Men jag läser om programmen i TV-tablån och funderar på 'Farmen' och 'Bonde söker fru'. Såvitt jag har förstått, handlar den förstnämnda om att lyckas sköta en bondgård i grupp, den senare om att hitta en partner som vill leva med en bonde ute på landet. På något sätt tycker jag att dessa TV-program sätter fingret på hur svårt det är att få någon att vilja eller kunna bli bonde idag. Det är svårt att få det ekonomiskt lönsamt, man blir uppbunden av att sköta djuren, och kommunikationen med omvärlden är ofta begränsad. 

Som släktforskare kan jag inte låta bli att dra en parallell till hur det var för inte så värst länge sedan. För 150 år sedan skulle många flickor ha köat för att få gifta sig med en bonde! Den som hade boskap eller stora åkrar, hade inga problem med att hitta en livspartner. På gården fanns ju allt man behövde. Kor, grisar och höns försåg hushållet med kött, mjölkprodukter och ägg. Åkrarna med vete, havre, korn och råg stod för mjöl till bakning, gröt eller välling till frukost, och foder till djuren. Bland mycket annat. Som bonde kunde du också väljas in i riksdagen för bondeståndet, du hade mycket att säga till om bland torparna i bygden, och du kunde också sälja ägg eller kreatur på marknaden och få in kontanter som kanske rentav räckte till lite lyxigare varor. Kanske en sidenschalett till bondfrun och några karameller till barnen? 

Och nu tar man alltså TV till hjälp för att få folk att förstå livet på landet. Och kanske förhoppningsvis lockas av det. Men som tur är, finns det ju faktiskt en del driftiga personer ute på landsbygden idag! Det finns mikromejerier som gör getostar och bagerier som gör eget knäckebröd. En del gör egna skor eller kläder som de säljer. Andra ordnar logdanser och loppisar för traktens folk och bilande turister.  

Det kanske verkligen kan börja bli 'livat på landet' i framtiden ändå! 

Bilden: Ullared, ett typiskt exempel på en gammal bondebygd, där driftigheten har lett till en osannolik invasion av tokshoppande människor från när och fjärran. Själv har jag faktiskt anor på bygden, och lärde mig namnet långt innan jag fattat att det är dit man ska åka för att handla...

Snart flyttar vi och de senaste veckorna har varit intensiva med förberedelser. Inte bara att packa utan framför allt att sortera. Sortera bort. I många år har vi bott på samma ställe, i ett stort gammalt hus på landet. Nu bär det av till en stadslägenhet och givetvis med mindre plats. Ingen trädgård, ingen källare, inga skjul där allt kan samlas.

Döstädning kan man nog säga. Det är ju ett modernt begrepp. För med i tanken är inte bara flytten utan också att rensa bort en massa grejer som barnen ska slippa ta hand om den dagen vi är borta.

Under flyttbestyren har maken också tagit sig an sin fars stora gamla verktygslåda. Den har stått orörd under alla år här, sparad för att gås igenom en dag. Den dagen har inte kommit. Inte förrän nu när vi måste.

I verktygslådan finns massor av gamla verktyg från första halvan av 1900-talet. Flera gamla hammare. Borrsväng. Moraknivar och hyvlar. Bra grejer i fint skick men totalt omoderna. Idag är det väl specialverktyg som gäller. Kanske kommer en del från svärfars äldre bröder och från makens farfar, en gång rättare på gården där vi nu bor.

Min svärfar, död sedan många år, är inte mina barns farfar och det finns ingen annan efterlevande till honom än maken. Och något museum ska vi inte ha. Vi sparar många gamla släktreliker men inte alla dessa, bara ett urval.

Men inte kan man väl kasta fina gamla verktyg? Nej, det kan man inte. Tack vare en snäll granne som tar hand om dem får de vara kvar här på gården, som de från början kommer ifrån, och kanske bli till både nytta och glädje ändå. Det känns bra.

Ska vi shoppa lite?  Visst kan det vara skoj att bara ströva runt och titta på det utbud som finns.

Jag hittade ett kort, från Varberg 1901. På den tiden var det en viss distans mellan varorna och köparen, en disk var i vägen. Och det fanns gott om personal, så den stackars kunden fick inte en lugn stund, eller var det kanske skönt att stå i centrum och bli uppassad på bästa sätt. Och fanns varan inte på hyllan, så snabbt ut på lagret och hämta in det åtråvärda.

Ser ut som det är chefen som står vid kassan och håller ordning, allt ska ju vara rätt och i god ordning. Undrar hur många transaktioner som gjordes på en dag, och hur många rader det blev i kassaboken i slutet på dagen, allt måste ju göras innan hemgång.

Det syns inget speciellt i bilden, inget som sticker ut, men för mig betyder den en del. Jag vet vem chefen är, och det finns en historia bakom bilden. Han var nummer åtta i en syskonskara, en liten sladdis, som fick ta ett ansvar när hans mor avled. Han var nio år och fem av syskonen var utflugna ur boet, två systrar fanns kvar hemma. En kort tid efter mamma dött, så gifter pappa om sig med en änka i granngården, och då hinns inte allt arbete med gården med, så barnen får ta ett stort ansvar för den ena. Tid för skola och umgänge med andra i samma ålder blir till ett minimum, slit och släp och stupa i säng blir det som karaktäriseras dagen. Det ger inte mycket mer än trött rygg och valkiga händer, men det var inte vad pojken drömde om. Han försökte få några minuter innan sömnen kom, några få till att åtminstone kunna läsa några sidor i boken som pappa gett honom. Kanske var det flera böcker han fick, för pojken hade läshuvud, men han behövdes så väl i arbetet för att få ekonomin att gå ihop. Långt senare skriver pappa ett brev till sonen, och berättar om de funderingar som fanns, hur göra för att det skulle bli rätt i slutändan. När en av de äldre bröderna återvände från en av sina resor till Amerika, blev det lite lättare med arbetet på gården och det fanns en viss möjlighet att läsa in någon kurs pojken hittat i en tidning. Pojk och pojk, han blev ju äldre och det hanns med en kurs till.

Gårdarna fungerade bättre och det gick att anställa hjälp, och barnet nummer åtta var nu en ung man. Han lämnade och fick anställning i en skoaffär, kanske inte det roligaste, att hjälpa damerna med att prova skor, men han lärde sig något. Strax därefter kom erbjudande om ett nytt jobb, förestå en affär i Varberg, och det är där vi ser honom på bilden. Han står till vänster och håller ordning, sköter både denna och en affär till, några år efter att ha slutat på gården och rest iväg. Han behövde inte söka lyckan i Amerika som många andra gjorde, han fixade det på hemmaplan. Trots den  något stökiga början så visade han att det gick!

Fick e-post från utställaransvarig inför Släktforskardagarna i Borås idag. Man ville ha lite upplysningar om mitt förhoppningsvis kommande häfte till mässkatalogen. Detta fick mig att fundera. Jag har hittills gett ut två häften om strövtåg i anornas fotspår, men har vid långt flera tillfällen gjort sådana resor utan att det blivit något häfte (hittills...). Jag har ihop med vänner eller släktingar varit i Gävle och blivit visad var min ff ff bodde, samt fått en massa intressant text om de båtar han förde. Jag har blivit visad runt Varberg av ett oerhört kunnigt gift par, med ännu större intresse för stadens äldsta historia än jag (om det nu är möjligt...). i Västergötland har jag 'trakasserat' kyrkvaktmästare, privatpersoner, hembygdsentusiaster... Jag har ringt till säkert hundratals personer genom åren och ställt mer eller mindre lösryckta frågor av typen: 'är det sant att XX bodde på gården YY 1667-1701?' och därmed tvingat någon stackars hembygdsforskare att kanske bläddra i dussintals pärmar eller slå i ett antal dataregister för att få fram svaret. 

Många av dessa personer har visat ett glödande, medryckande intresse för sin kyrka, sitt ämne eller sin hembygd. Man har utan vidare gått från släktkaffet, biltvätten eller begravningsbestyren för att visa en halvtokig Stockholmare var någonstans i kyrkan hennes anfader är begravd, eller vilken gård i byn som en gång tillhört hennes släkt. Det är inte sällan man har ställt upp på lördagar och söndagar heller, för den delen. Många är de som villigt offrat dyra bensinmil för att köra mig till någon avlägsen minnesplats eller torpgrund ute i skogen. 

Man talar ofta i media om idrottens många frivilliga, personer som tränar knattelag eller skjutsar veteraner till olika tävlingsplatser. Allt detta utan att få någon ekonomisk ersättning att tala om. För det mesta ingen alls. 

Jag tror mig lugnt kunna påvisa att släkt- och hembygdsforskarvärlden har minst lika många frivilliga, ja, föreningsvärlden överhuvudtaget! Det finns så oerhört många eldsjälar, många föreningars existens vilar helt och hållet på deras axlar. 

Jag brukar försöka komma ihåg att lägga en slant i frivilligbidraglådan om sådan finns, men oftast viftas mina slantar bort med 'jamen, det var ju bara roligt!'.

I dessa bedrövliga tider vi lever i, blir åtminstone jag glad över att komma ihåg alla dessa människor jag mött utmed vägkanter och på kyrkoparkeringar i vårt avlånga land.

Jag kan inte tacka er alla, men jag gör det ändå! 

Bilden: Lampkrona i kyrkan i Ambjörnarp, svenskt krigsbyte från 1600-talet. 

Detta är bonden, häradsdomaren och nämndemannen Erik Hansson Stenlund (1843-1930) och hans tredje hustru Helena Sofia Andersson (1859-1931) och deras gemensamma dotter Axelia Paulina (1893-1927).

Erik var född i Bölesvik, Skellefteå som ett av tio barn till Hans Anton Stenlund och Greta Magdalena Ersdotter. Han gifte sig första gången 1870 med Mariana Kristina Persdotter (1835-1874) från Sjöbotten, Skellefteå. Makarna fick tre barn tillsammans. Dessutom hade Mariana en dotter född före äktenskapet med Erik. De bosatte sig på Eriks hemgård i Bölesvik. När deras tredje barn Anna föddes 1874 avled både hon och Mariana i barnsäng.

Två år senare (1876) gifte Erik om sig med Eliana Andersdotter Lindström (1847-1882) från Hjoggböle. Tillsammans fick han även med henne fyra barn. 35 år gammal, 1882 dog Eliana i sviterna av en hjärnblödning.

Erik gifte sig 1889 för tredje gången med lärarinnan Helena Sofia Andersson (1859-1931) från Bureå. Hon var dotter till Anders Andersson och hans hustru Lena Catharina Andersdotter i Bureå. Sofia var bland annat lärarinna i Holmsvattnet och i Bölesvik. Skolan var ju ambulerade på den tiden och hon var lärarinna åtminstone från 1882-1888 i dessa byar med flera i närheten. Detta enligt anteckningar i en gammal anteckningsbok som en man född 1847 i Holmsvattnet har skrivit.

Två år efter giftermålet kom sorgen ännu en gång att drabba familjen. Eriks son från första äktenskapet, Otto Axel född 1871 avled 1891 i lungsot, blott 20 år gammal.

Tillsammans fick Erik och Sofia dottern Axelia Paulina (1893-1927), som gick i sin mors fotspår och blev lärarinna. Det berättas att hon blev döpt efter sin halvbror Axel som dog två år innan hon föddes (läs mer ovan). Axelia blev lärarinna i Långviken där hon också gifte sig 1921 med byggnadsarbetaren Karl Sigfrid Gren. 1923 flyttade makarna till Gamla Falmark och bosatte sig där. Makarna fick en son tillsammans innan sorgen kom att drabba familjen ännu en gång. Axelia dog 1927. Tuberkulos var det som ändade hennes liv. Sigfrid gifte om sig 1930 och fick sex barn till i det andra äktenskapet.

Erik och Sofia Stenlund bodde kvar i Bölesvik fram till 1929 när de sålde hemmanet till Bureå kommun och flyttade till Gamla Falmark där sonen Hjalmar med familj köpt ett hemman. Erik och Sofia bodde hos Hjalmars fram tills dem avled. Erik avled i februari 1930 i sviterna av åderförkalkning. Sofia dog av tuberkulos i november 1931.

Det har berättats för mig att några av Eriks barnbarnsbarn brukade skämtsamt kalla Eriks tredje hustru Sofia för namn som slutade på "-iana", hans två första fruar hade ju den ändelsen i sina förnamn (Mariana och Eliana). Erik blev med åren ganska hörselsvag. Man fick prata högt för att han skulle höra vad man sa.