Så gick det till på sockenstämman

Aina Wallström i Göteborg är släktforskare sedan många år och har läst historia på Göteborgs unversitet på senare år. När vi träffades på en släktforskarkurs i Gamleby förra sommaren berättade hon om sin mastersuppsats i historia från våren 2021. Här kan du läsa den på Göteborgs universitets hemsida.
Den handlar om sockenstämman och prästens roll under sent 1700-tal. Här finns mycket intressant för oss släktforskare.

Aina Wallström berättar i uppsatsen om prästens ställning i församlingen, både allmänt i det dåtida ståndssamhället och lokalt gentemot sockenstämman. Hon konstaterar att prästen var både kyrklig och civil ledare i lokalsamhället. Enligt lagen var prästen ordförande i sockenstämman.

Det handlar om prosten Fredric Åhrberg (född 1724 i Vansö i Sörmland) i Sköllersta socken i Närke i slutet av 1700-talet. Aina Wallström har gått igenom sockenstämmoprotokoll från 1776–1794 för att se hur sockenstämman fungerade i praktiken, vilken kontroll prosten hade och om konflikter som uppstod.
När han installerades i Sköllersta 1778 var Fredric Åhrberg redan 54 år. Han anlände tillsammans med hustrun Johanna Hülphers (född 1740 i Västerås) och två döttrar.

protokoll

Fredric Åhrbergs första protokoll från Sköllersta sockenstämma 1778. Bildkälla: Arkiv Digital.

Sockenstämmorna hölls inte regelbundet utan när prästen ansåg att det var dags. Ibland blev det bara några få per år, ibland betydligt fler, men minst två per år var obligatoriskt och de hölls vår och höst. 1779 hölls 18 möten i sockenstämman i Sköllersta, vilket är förhållandevis många. Åhrberg var en ambitiös och idog präst. Men hans ambitioner ledde till konflikter med sockenborna, trots att målet var att stämman skulle vara enhetlig i sina beslut.

Hon berättar i detalj om hur sockenstämmorna fungerade och under vilka förutsättningar.
Vi får veta en hel del om sockenstämmornas historia. I sockenstämman hade socknens jordägande bönder rösträtt i förhållande till sitt jordinnehav. En sådan bonde kallades sockenman, vilket vi kan se i t ex dödböckerna.
Även de som inte hade rösträtt kunde uppenbarligen närvara under stämman. Åhrberg närmner i bl a ett protokoll 1789 att mötesrummet (sockenstugan) "var fullt med folk som inte uppförde sig". De sorlade och ropade och ville blanda sig i stämmodiskussionen.
En stor del av sockenstämmans verksamhet handlade om sockenbyggnaderna (kyrka, sockenmagasin, prästgård, sockenstuga etc). Annat som frekvent togs upp var att utse olika förtroendevalda, som sexmän, sockenhantverkare m fl. Frågor om fattigvården och skolundervisningen ingick, liksom om kyrkotukten och så klart också kyrkokassan och fattigkassan.

Aina Wallström skriver att kyrkoherde Åhrberg troligen förväntade sig enhetlighet i besluten och nog blev överraskad över att sockenmännen ibland gick honom emot. Bl a kom han i långvariga konflikter med ståndspersoner i socknen.
Något som vållade konflikt var fördelningen av stolplatser i kyrkan, alltså rätten till en specifik plats i kyrkans bänkar. De förnämsta skulle sitta längst fram och det betalade de för. Bänkdelningen var något som ofta var grunden till bråk bland besökarna i de svenska kyrkorna förr i tiden. I protokollen från Sköllersta förekommer det flera gånger klagomål på att torpare och inhysehjon trängde sig in bland de besuttnas bänkar. Hierarkin var viktig.

I den här uppsatsen finns verkligen mycket intressant sockenhistoria.
Känner du till andra publicerade uppsatser som tar upp ämnen för oss släktforskare, så tipsa gärna i en kommentar.

OLM 2003 25 1233

Flygbild på Sköllersta kyrka med fristående klocktorn, sockenstuga, sockenmagasin och skola. Bildkälla: Örebro Läns Museum.

SamuelLindskog OLM Nr.2898 1

Sköllersta kyrka är från medeltiden och har kvar en ålderdomlig interiör. Så här kanske det såg ut även på Fredric Åhrbergs tid. Åtminstone är det samma predikstol. Foto: Samuel Lindskog. Bildkälla: Örebro Läns Museum.

Fortsätt läs mer
1082 Träffar
9 Kommentarer

Tre – i en smäll

Det kan vara lite farligt att uttrycka sig allt för likt ett ordspråk, för det kan då bli så att de som läser omedvetet associerar till den text de tro sig läsa, så jag vill därför direkt klargöra att titeln inte har något med flugor att göra. Min överskrift kopplar i stället till det kort som jag har med i bloggen.  Bara så att vi överens 😊

Hittade ett vykort, ja det är adresslinjer och en liten ruta för frimärke på baksidan, i en samling som om nu inget flyttats runt torde tillhöra min farfar och hans syskon. Lite allmänna kort men många med koppling till Vara, min farfar föddes i en socken i närheten, Long.  Men hans familj, utom storasyster, flyttade till Dalsland, där det fanns billiga gårdar, tillräckligt stora för att försörja en hel familj ganska tidigt.

Så vem kan det vara som beställt detta fantastiska vykort, med sina tre delar, bra att få allt på samma kort, sparar ju porto om man vill att någon ska kunna se alla barnen. Jag har lite svårt att placera dem i tid, en del ser väldigt moderna ut.  Först tyckte jag att de två vänstra flickorna var så moderna att de hade trådlösa hörlurar på sig, men det är säkert något annat. Om de nu inte är tidresenärer.

Vykort i författarens ägo


Fotografen, hans namn syns i rätt belysning är J A Kock och när kortet gjordes så stavade han orten han verkade på som Wara.  Om honom kan man läsa på Rötters porträttfynd, jag citerar rakt av, det får man om man anger källan och inte tar med så mycket: Johan Albert Kock föddes 1873 i Halmstad och avled 1954 i Vara. 1900 gifte han sig med Ellen Alexandersson (1874-1952). Från 1903 drev makan en fotoateljé i Vara under namnet Ellen Kock. J.A. Kock står som fotograf från ca 1911.

Med tanke på ovanstående så förstår jag att vykortet torde vara från 1911 eller senare. Undrar om kläder och frisyrerna på barnen gör att det går att komma närmare. Det får jag kanske veta om rätt personer ser min text, eller rättare sagt ser vykortet och kan dra slutsatser. Undrar också om det är en familj, eller om det är kusiner eller något sådant som syns på kortet. Vad tror du, ser du likheter som gör att det går att säga något om detta.

Idag kan man ju få fram ursprung med hjälp av DNA, om alla inblandade är intresserade, tänk om man kunde göra något liknande med gamla kort. Det finns ju ansiktsigenkänning, men fungerar det på de gamla kort som ligger i allsköns lådor och kuvert över hela vårt land. Undrar om jag ska försöka få till ett projekt som ökar antalet inlästa kort på Rötters porträttfynd och sedan köra allt genom ansiktsigenkänning. Kanske kan vi slå det som jag ser i reklam, skriv in ditt namn och få ut ett helt släktträd, och nu kör vi med, titta in i arkivet och få bilder på alla dina släktingar.

Visst vore det helt underbart med ett fullt träd med bilder, ett träd som också är DNA-verifierat, både nära släkt och långt tillbaka på mamma och pappalinjer. Det bara dyker upp finns där, hur lätt som helst. Fast vad ska jag då göra under alla de timmar och dagar som jag tänkt mig släktforska om allt redan finns. Måste jag komma på något annat intressant eller ska jag bara sitta och titta på alla bilder och bara njuta.

Nu får jag nog lugna ner mina tankar och återgå till de tre småbilderna, som blivit ett vykort. Får nog försöka se om det kan finnas någon lämplig familj i Vara-trakten bland mina släktingar. Tänk om jag kan komma på det, så har jag en anledning till att åka dit. Fast den främsta anledningen är nog ändå Nordpolen.  Ja, inte den med en massa is utan Conditori Nordpolen, som jag längtar till. Ser att det startades 1903 så kanske har de på vykortet suttit där och firat tryckningen, när de kunde hämta den hos J A Kock och få se slutresultatet.

Kanske inte det första man tänker på med släktforskning, att koppla ihop vykort och conditori, men varför inte, det ska ju vara njutningsfullt att ha en så trevlig sysselsättning som vi håller på med.

Fortsätt läs mer
1224 Träffar
2 Kommentarer

Robert och Jenny Nilsson

Robert och Jenny Nilsson med fosterdottern ConstanceRobert och Jenny Nilsson med fosterdottern Constance. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Nils Robert Nilsson föddes 1862-06-07 i Ytterbyn, Lövånger som näst yngst av sju barn till Nils Fredrik Olofsson och hans hustru Anna Margareta Pehrsdotter.
Robert lärde sig till skomakare. Han gifte sig 1898 med min farmors fars kusin Jenny Maria Renman född 1872-01-19 i Svarttjärn, Lövånger, som ett av sex barn till Abraham Anton Renman och hans hustru Ulrika Albertina Jonsdotter. Jenny hade från 18 års ålder fram tills att hon gifte sig, tjänstgjort som piga och mejerska i Mångbyn hos handlare Henrik Bexelius.
De sju första åren efter ingånget äktenskap bodde Robert och Jenny i Svarttjärn. Ett hemman i Gärde, Lövånger inköptes och makarna flyttade dit 1905. Året därpå tog de en fosterflicka, Konstantia "Constance" Elisabet Lindström född 1905-11-10 i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Hon kom till makarna Nilsson 1906 och blev som deras egna dotter.
Robert hade en positiv syn på livet. Han levde alltid efter devisen: "god och glad skall människan vara". Det var med humorns glimt i ögonvrån han såg på livet och dess händelser. Nilssons goda humör hade skaffat honom flertalet vänner. Robert gick bort 13 mars 1941 i sitt hem.
Hustrun Jenny avled på Bureå sjukstuga 2 december 1943. I sina krafts dagar var hon en sällsport duktig kvinna som utfört ett omfattande arbete i det tysta. Hon var redbarheten och pålitligheten personifierad. En stark känsla av rättvisa och sanning hade hon också. Hon sörjdes närmast av fosterdottern samt syskon. 

Fortsätt läs mer
885 Träffar
1 Kommentar

AI-transkribering av arkivhandlingar

Igår blev jag intervjuad av en student från Göteborgs Universitet om hur vi släktforskare använder arkiven. Det var inte bara allmänna frågor utan även om hur jag ser på AI-transkribering av handskrivna texter i arkivhandlingar.
Naturligtivis är det intressant att få ge sina synpunkter som släktforskare i sådana här ämnen. Vi släktforskare är kanske de största arkivanvändarna, sett till mängden handlingar/volymer vi använder, även om mycket annan arkivforskning också pågår.

Vi talade bl a om det projekt som pågår på Göteborgs universitet som innebär att polisrapporter från 1868–1902 transkriberas med hjälp av AI. Om jag fattat rätt går det till så att dataprogrammet som gör transkriberingen tränas att läsa handskriven text, för att så småningom kunna läsa med stor tillförlitlighet.
Träningen sker med hjälp av handpåläggning, alltså manuell rättning, tills programmet lärt sig känna igen varje bokstav i dess olika variationer. Så har jag uppfattat projektet.

Tillägg 15 oktober: Här kan du söka i polishandlingarna: https://transkribus.eu/r/archives-sweden/

AI kan ju kännas lite skrämmande, men när det gäller detta kan det säkert vara till stor nytta. Den stora fördelen är att texterna blir sökbara. Får jag en träff när jag söker kan jag sedan gå till källan för att kontrollera att transkriberingen är korrekt.
Det är ju så vi släktforskare gör, eller hur? Vi går till källorna eftersom det inte går att lita på till 100 procent att en avskrift är korrekt.

Ett område som skulle vara till stor nytta att få transkriberade är domböckerna. Tänk att i en avskrift av en dombok kunna söka på gamla släktingars namn! Idag behöver jag ha ett datum att gå på för att hitta i domboken, om jag inte är beredd att läsa sida upp och sida ner.
Jag vet att det finns släktforskare som gjort så, och både gjort register och avskrifter. Heder och stort tack till er som delar med er av detta!

I domböckerna finns livet beskrivet, så som det var. Väldigt många hamnade i domboken förr, inte bara genom kriminalitet utan som vittnen eller i fastighetsaffärer eller privata tvister. Men det finns ju så oändligt många domböcker och att AI-transkribera dessa skulle väl ta en oöverskådlig tid, antar jag.

transkribering dombok

Den här domboken skulle jag gärna se transkriberad och sökbar. På de här sidorna är en av mina förfäder omskriven, vid urtima ting i Faurås häradsrätt i Halland den 16 augusti 1750. Just de här sidorna har jag redan läst eftersom jag skrivit om rättegången i min släktbok om min mammas släkt, men i den tjocka domboken på flera hundra sidor är säkert fler av mina gamlsa släktingar omnämnda. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
1946 Träffar
8 Kommentarer

Sveriges sista grottmänniska - och sedan

Lasse i Berget, Lars Eriksson har ibland benämnts som Sveriges sista grottmänniska. En säregen man med en tålmodig och fantastisk fru, hur blev det för deras familj. Lasse och hans hustru tillbringade lång tid i sin grottliknande boning i Husaby, som är känd för att vara den plats där Olof Skötkonung lät döpa sig och även har en ståtlig kyrka.  Lasse, som dog 1910, är så känd att det till och med har gjorts en film om honom och hans liv i Kinnekulleskogarna.

Det finns en del historier om Lasse och hans fru, en del återkommer i filmen och en del berättas det om vid hans boning. Men det är inte alltid som det dyker upp berättelser om hur det gick för Lasse och Ingas barn.  Visserligen finns det en del berättelser, men det skadar inte att berätta lite mer, för alla kan inte ha sett allt.

En man som inte kunde läsa eller räkna, det sas så i alla fall, hur kan hans barn bli? Kanske var Inga som fick vara den hjälpte och stöttade barnen när Lasse var ute på sina jaktturer. Det sägs att han var en fantastisk skytt, kunde skjuta en hare på 600 meters håll. Nu gick det väl inte att skjuta så långt med hans hemmagjorda bössa, men vad gör det, duktig var han i vilket fall som helst.

Minnessten på Husaby kyrkogård. Egen bild.

Det blev bra folk av barnen, och de som stannade i Sverige tänker jag inte beröra här utan det är mer de som emigrerade, vad blev det av dem. Vi kan börja med Frans, född 1865, som 1891 reste över till Amerika och hamnade i Elk County, Pennsylvania. Han arbetar i en gruva och gifter sig med en flicka från Östergötland. Och här kommer en avstickare, en pojke från Västergötland gifter sig med en flicka från Östergötland, det hände även på andra delar av jorden, det låter precis som min farfar och farmor 😊

Frank, som han nu kallas, sliter och släpar för att försörja sina sex barn. Det slutar inte så bra, en hjärtattack ändar hans liv 1908. Änkan får nu slita rejält, men familjen klarar sig och kan så småningom flytta till svenskstaden Jamestown i staten New York. Barnen växer till sig och samtliga bildar familj och en del av dessa är numera medvetna om sin förfaders exencentriska leverne. Vid en kontakt med en av familjerna kom en spontan reaktion. Nu förstår vi sonens intresse för jakt och fiske. Vissa delar sitter kanske i generna och förs vidare.

Maria, som var två yngre än Frans, reste några månader efter honom och hamnade först på samma ställe som han bodde i. Hon gifter sig med Oscar och de flyttar till New Haven, Connecticut. Tre pojkar når vuxen ålder. Oscar dör 1919 och Maria uppmuntrar sina söner till högre studier. Maria avlider 1943 och jag tror att vissa i Husaby hade höjt på ögonbrynen om de fått veta att Vice President i New Haven Savings Bank var dottersonson till den egensinnige ”grottmänniskan” som inte kunde läsa och skriva.

Förutom dessa två barn, så fanns det barnbarn som emigrerade. En av dem var Maria Kristina, född 1888, som reste över 1906, och träffade sin man, även han från Sverige. Hon blev med barn och reste hem 1910 och fick en dotter. Stannade i Sverige till 1913, då hon reste och lämnade kvar dottern hos sin mor. Hon skulle komma tillbaka och hämta dottern, men så blev inte fallet. Det sas att hon dog strax efter återkomsten, men det stämmer inte, hon dog inte förrän 1924. Den i Sverige boende dottern finns i alla fall med i hennes tankar för i den amerikanska folkräkningen 1920 anges paret ha en dotter, som är i skolan vid räkningen. Undrar om de berättade att hon gick i skolan i Sverige.

Det här är plockat ur en artikel jag skrev 2011, så det är inte precis färskvara, men vad gör det. Livsöden kan se olika ut och det här vara några. Jag kan också säga att artikeln fanns med i Husaby Hembygdsförenings Årsskrift, om nu någon känner igen texten. Och det känns nästan som det blir en förflyttning bakåt i tiden när den skriften dök upp i mina gömmor. Det är inte så dumt att plocka lite och se vad som hände förr, och då menar jag inte så långt tillbaka med det blev i det här fallet i alla fall 12 år.

Bilden visar den minnessten som finns rest vid Husaby kyrka.

Fortsätt läs mer
1362 Träffar
1 Kommentar

På Eriksgata

Eriksgata

I den disiga medeltiden, när en ny kung hade valts vid Mora stenar i Uppland, var det meningen att han ganska omedelbart därefter skulle rida ut på en Eriksgata.

Namnet kommer förmodligen inte från någon särskild kung eller storman vid namn Erik, utan troligen ur den ursprungliga betydelsen av ’Erik’, som är ungefär ’allsmäktig’. Kungen skulle helt enkelt visa sig i varje landskap som tillhörde riket, bli ’erkänd’, samt visa sin respekt för landskapens respektive lagar, och lysa frid. Han reste från Uppland via Södermanland, Östergötland, Småland och Västergötland. Därefter red man genom Tiveden upp till Närke, över Oppboga bro över Arbogaån in i Västmanland, och därifrån tillbaka till Uppland. Vid varje landskapsgräns mottogs kungen av det nya landskapets lagmän, som medförde gisslan och följde majestätet till nästa landskapsgräns. På vägen skulle man alltid stanna till vid tinget, där stormännen säkerställde att kungen verkligen var den han gav sig ut för. Man hade ju inga fotografier eller målningar att utgå ifrån på den tiden…

Det var viktigt med Eriksgatan. Framför allt var det viktigt att man gjorde allting rätt. En viss konung Ragnvald Knaphövde red Eriksgata 1125-26, men när han ridit in i Västergötland, glömde han att ’ta gisslan’. Vredgade över att den nye kungen inte fruktade för sin säkerhet utan bara helt nonchalant red på genom landskapet, slog västgötarna ihjäl honom i trakten av Falköping.

Den första säkert dokumenterade Eriksgatan reds av Magnus Eriksson år 1335. Även efter att Sverige blivit ett arvkungadöme, var det en tid efteråt lag på att kungen måste rida Eriksgata. Den siste som var skyldig att göra detta var Karl IX vintern 1609. Sedan ändrades lagen. Men även mer sentida kungar har genomfört Eriksgata-liknande rundresor. Bland annat Karl XI red land och rike runt, och han har tillskrivits mängder med äventyr på sina resor genom landet. Gustaf III red också liknande rundresor, och i modernare tid har både gamle kungen Gustaf VI Adolf och vår nutide Carl XVI Gustaf gjort rundresor som kallats Eriksgator. Även om de nog inte behövde ta gisslan vid landskapsgränserna som på medeltiden.

Första gången jag läste ordet ’Eriksgata’ var i veckopressen, där det stod om kungen att han hade haft ett hårt program med representation och Eriksgator. Med tiden förstod jag ungefär vad som menades med begreppet, och i somras blev Eriksgatan plötsligt ett mycket konkret inslag i mitt liv, där jag stod vid Anundshögen och häpet tittade på den svaga urskålningen i marken, som strök tätt förbi runstenen.

Källor: Nordisk Familjebok 1953

Wikipedia.

Bilden: Här gick alltså Eriksgatan. Tätt förbi runstenen vid Anundshögen. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
863 Träffar
0 Kommentarer

Hjalmar och Edith Stenmark

Edit och Hjalmar StenmarkEdith och Hjalmar Stenmark. Foto: Simon Lindfors. Privat bildsamling. Lars Hjalmar Stenmark föddes 25 november 1899 i Båtfors, Norsjö som äldst av sju barn till Lars Stenmark, barnfödd i Båtfors och hans hustru Maria Lovisa född Vestermark, från Bruträsk, Skellefteå socken. Hjalmar bodde hela sitt liv i Båtfors med undantag för åren 1900-1905 när familjen bodde i Bjurliden, Skellefteå socken.

1925 vigdes Hjalmar med Edith Viola Karolina Nygren född 1905-02-06 i Fallet, Skellefteå socken. Hon var barn nummer fem i en syskonskara om sju till föräldrarna Ernst Salomon Nygren, bördig från Fallet och hans hustru Tilda Margareta Johansson, barnfödd i Plan, Skellefteå socken. Hjalmar och Edith övertog 1929 hälften av hans föräldrars jordbruk i Båtfors. Byggnader uppfördes på hemmanet och cirka en hektar mark uppodlades av Hjalmar. Vid sidan av jordbruket bedrev makarna en mindre diversehandel i byn. Hjalmar arbetade under vintrarna i skogen. Hjalmar och Edith fick tre barn. 1943 bestod kreatursbesättningen på gården av en häst, tre kor, en kalv, en gris, två får och tre höns.

Hjalmar var en god granne, djupt religiös deltog han i DUF:s samt kyrkans verksamhet. Han insjuknade och vårdades bland annat i Stockholm. Efter ett års sjukdom somnade han in i sitt hem den 7 november 1954, omgiven av sin familj. Efter makens bortgång bodde Edith kvar en tid i Båtfors. 1970 kom hon till Bjursele, Norsjö som hushållerska. Hon tyckte om att handarbeta och var medlem i byns syförening. Tidigare hade hon varit medlem i Båtfors syförening. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 16 juni 1983.  

Fortsätt läs mer
735 Träffar
0 Kommentarer

Rusthållarens rustkammare

Vi som har soldater i släkten är många. De många krigen under 1600- och 1700-talen påverkade livet för folket i Sverige och många unga män skickades ut i fält för att aldrig mer komma hem.

Några av dessa soldater kom från Tibble i Badelunda socken här i Västmanland, från en gård som var rusthåll. Rusthåll var gårdar som mot skattefrihet skulle hålla Indelningsverket med en ryttare. Både soldatens uniform och annan utrustning och hästens utrustning låstes in i rustboden för att inte användas och slitas på i onödan. Det var ganska kostsamt att utrusta en ryttare med häst. Rustkammaren i Tibble finns kvar, den bod där soldatens utrustning förvarades mellan tjänstgöringarna. 

(Samtliga foton har jag tagit själv, alla utom ett i lördags.)

rustkammaren2

Tibble rustkammare.

Tibble rustkammare (som rustboden kallas) förvaltas numera av Badelunda hembygdsförening och hålls öppen då och då, som förra lördagen då vi fick en guidad visning. Den byggdes i mitten av 1700-talet. Hembygdsföreningens ordförande Bengt Wallén berättade och de två föreningsmedlemmarna Björn och Tomas Lindell visade sina karolinska uniformer. De två bröderna Lindell är aktiva i föreningen Svenska Lif-Compagniet.

rustkammaren1

Bröderna Björn och Tomas Lindell deltog vid visningen av rustkammaren, iklädda karolineruniformer. Till vänster Björn i uniform från cirka 1704, till höger Tomas i uniform från cirka 1687, som var den första enhetliga uniformen för infanteriet.

rustkammaren3skor

Skorna med sin tvära tåhätta är riktigt bekväma, berättade Björn Lindell. Det finns plats för att få i lite halm för att hålla värmen.

rustkammaren5

I rustkammaren finns vapenrocken är från Livregementets grenadjärkår. Modellen fastställdes 1875 och har burits av grenadjären Per Frick. Byxorna är lite äldre. Sadeln nere i bildens högra hörn kan vara från 1792 eller äldre, troligen använd av ryttaren Anders Lindberg men det är oklart. I mitten till vänster syns en del av en hjälm från 1845, troligen använd av grenadjären Carl Johan Lennqvist.

rustkammaren6

I rotekistan förvarades bl a soldatens uniform, för att den inte skulle slitas i onödan. Den användes bara vid tjänstgöring och parader. Kistan är från tidigt 1800-tal men inte från Tibble utan möjligen från Odensvi.

rustkammaren4

Rustkammaren visades av hembygdsföreningen i lördags.

På de flesta rusthållsgårdar finns nog inte de gamla rustbodarna kvar. I Tibble har den bevarats tack vare den tidigare ägaren Karl Wässman som på 1900-talet lade grunden för det som nu är hembygdsmuseum.

Det var soldaten nr 22 i Överstelöjtnantens kompani i Livregementet till häst (som sedan blev Livregementets grenadjärkår) som kom från Tibble rusthåll. En av de första av dessa är Måns Olufsson Lindman/Linnman/Linman som finns med i rullorna från och med 1684. Då hade Tibble nr 23, under några år var det nr 24 men har nr 22 från och med 1694.

rustkammaren gmr1695

Från generalmönsterrullan 1695, när Måns Oluffson var soldat nr 22 på Tibble rusthåll. Bildkälla: Arkiv Digital.

Soldattorpet finns kvar i Tibble, norr om byn alldeles intill vägen mot Anundshög. Där har det legat sedan mitten av 1700-talet men det som finns där idag är byggt på 1800-talet:

soldattorpet

Soldattorpet Tibble nr 22 är idag privatbostad.

Det var nog inte alltid som rustboden var en egen byggnad, som i Tibble. Den kan säkert ha varit inrymd i en annan byggnad på rusthållsgården, till exempel i mangårdsbyggnaden. Finns det fler rustbodar/rustkammare kvar på rusthållsgårdar i Sverige? Berätta gärna i en kommentar här.

Fortsätt läs mer
1356 Träffar
2 Kommentarer

Hur blandade är vi


Det finns många intressanta aspekter av släktforskning. Att försöka komma långt tillbaka i tiden är en av de som många tror är den stora drivkraften, det märks inte minst på att det verkar vara en av de vanligaste frågorna som släktforskare får. Hur långt tillbaka har du kommit, den kommer nästan varje gång jag möter nya personer, som inte själva är släktforskare.  Och visst kan det vara intressant, men många säger att det inte är så viktigt.

Men det kanske är viktigt om vi börjar titta på det som kan komma fram med nya verktyg, där den närmaste släkten inte är det primära utan när vi börjar fundera på varifrån vi kommer och hur vi blev de vi är, med lite längre bakåtsikt än närmaste släkten. Varifrån kommer mina linjer när vi kommit bortanför de skriftliga källorna, finns det något gemensamt med oss i byn, staden, landsdelen eller landet vi bor i. 

Fast de frågorna hör inte hemma i släktforskningen hävdar vissa, för då är vi inte längre släkt utan har andra kopplingar. Må så vara, då får vi kanske kalla det något annat, men jag tycker fortfarande det ligger inom samma intresseområde, varifrån kommer vi och varför är vi som vi är, så jag kopplar ihop frågorna. Allt behöver ju inte finnas på pränt för att det ska vara intressant.

Och visst är det så att många tror och tycker att vi ska kunna se gemensamma drag eftersom vi bor i en del av världen där vi alltid bott. Inte har det varit så stor blandning av människor under det senaste årtusendet, vi har bott i våra byar och har vi rest har det varit till den närmaste grannbyn, men inte mycket längre. Där släkten bodde i början på 1500-talet, där har vi bott kvar. Så tycks det vara enligt många av de jag möter, men visst har det flyttats runt i en större utsträckning än vad som sägs.

Se förklaring sist i posten. Bild från FTDNA Discover, tillstånd mededelat mig
Och går vi 1000 år tillbaka från 1500-talet och tittar både där och lite hitåt i tid och ser vad som hänt så finns det många och stora omflyttningar. Folkvandringstiden har ju ett namn som talar om vad som hände. Att de som vi idag kallar vikingar for runt stora delar av världen vet vi, och att de tog med sig både män och kvinnor tillbaka är känt av de flesta, även om det tycks ta emot att acceptera den slavhandel som fanns. Både då och lite senare ser vi att det skett utflyttningar eller ska vi kalla det omflyttningar av grupper som till stor del behållit sitt kulturella arv.

Att försöka hitta gemensamma drag, när det gäller det genetiska arvet, är inte så lätt. Vi förändras och det samma gäller våra gener. Det blandas och blandas igen så det tar inte så lång tid innan vi förlorar spåren efter de som gått före.  Men det finns ju två linjer som vi kan följa, och även om de bara visar på en bråkdel av vårt arv, så visar de tillräckligt för att vi ska kunna dra vissa slutsatser. Den rena moderslinjen och faderslinjen kan vi följa bakåt, långt, långt bakåt med hjälp av DNA-spår.

Och ju mer vi lär oss, desto mer fantastiska upptäckter gör vi. Blandningen av ursprung blir mer och mer klar, ju fler som testar sig, och vi ser att det blir allt svårare att placera in oss i olika fållor. Det går inte att säga med säkerhet var olika grupperingar egentligen uppstod, även om det finns indicier.  Det som förut framstod som säkerhet blir mer och osäkert, när riktigt gammalt DNA och nyare används för att ta fram det vi kallar ursprung.  Mycket blir klarare ju fler som testar sig, men bryderierna blir också större.

Det är en spännande framtid vi går till mötes, med många nya upptäckter och ju fler som ser och förstår att det går att använda DNA till mer än att hitta pappor och andra närstående, vilket i sig inte är något fel, ju mer kunskap får vi. Tänk vad mycket som kan gå att få fram, när vi sammanställer uppgifter och kan se att det vi en gång trodde inte var så, det var inte renodlade grupper som bodde tillsammans utan det finns influenser från många håll.  Och ju mer vi vet, desto mer förstår vi hur mycket vi har kvar att lära, bara det gör ju livet än mer spännande att leva.

Vad visar bilden? Det är en bild på min raka linje bakåt på ”pappasidan”.  Överst finns tidsaxeln, som längst till vänster börjar när vår tideräkning börjar.  Den röda markeringen i mitten är den grupp som jag tillhör, och det går att se att den bildades runt år 500, och att det bara är jag, än så länge, som har den. Innan och efter år 500 har linjerna delats och det som jag kan se är att någonstans under årens gång har kopplingar till de brittiska öarna uppstått.  Om min linje kommer från den ön, eller om de andra kommer från norden går ännu inte att se.

Fortsätt läs mer
1558 Träffar
0 Kommentarer

Albert och Agnes Lindberg

Agnes Boman Albert LindbergAgnes och Albert Lindberg. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Albert Johannes Lindberg föddes 1897-05-07 och växte upp i Örliden, Skellefteå socken som yngst i en syskonskara om elva. Föräldrarna var torparen Nikanor Lindberg, barnfödd i Eriksberg, Skellefteå och hans hustru Emma Fredrika Sundqvist, bördig från Örliden. 12 år gammal fick Albert hjälpa sin far med jordbruket och skogsavverkning. Under en följd av år var han dessutom dräng i byar i trakten.

Julaftonen 1922 vigdes Albert med Agnes Lovisa Boman född 1898-09-25 i Loberg, Skellefteå socken, som ett av åtta barn till Olof Boman, barnfödd i Finnfors och hans maka Anna Lovisa Nilsdotter, härstammande från Loberg. Albert och Agnes bodde det första året efter vigseln i Örliden, där föddes också deras första barn. Albert och Agnes arrenderade ett hemman i Holmselet, Skellefteå socken dit de flyttade år 1924. Två år senare började Albert sin anställning vid Boliden gruvab. Han var bland annat med och uppförde det så kallade radhuset i Boliden, som än i dag står kvar, centralt i samhället. I Holmselet utökades familjen med fyra barn. 1937-1938 bodde familjen i Boliden. Det sistnämnda året bosatte sig Albert och Agnes samt de fem barnen i Stensjön, Byske. 1941 återvände de till Boliden för att år 1945 flytta till Ytterbyn, Lövånger där de köpt sig ett hemman. Ända fram tills dess hade Albert arbetat vid gruvan i Boliden. I fem år var han verksam som jordbrukare i Ytterbyn. Åren 1950-1953 bodde han med sin maka och yngste sonen i Furunäs, Klemensnäs, Skellefteå socken. Det sistnämnda året flyttade familjen till Skellefteå stad. Aldergatan 4 i Skellefteå var adressen för Lindbergs år 1953.

Albert erhöll anställning vid kalkbruket i Bergsbyn ett halvår före sin bortgång. Han var känd av både sina arbetskamrater och förmän som en duktig samt arbetsam herre. Som person var han begåvad med ett glatt humör samt en okuvlig energi. Albert avled måndagen 30 november 1953, hastigt och oväntat. Han hade på morgonen farit ner till sitt arbete vid kalkbruket, fullt frisk, när han efter en kvarts arbete plötsligt segnade ner och dog.

Makan Agnes tyckte mycket om att baka. I yngre dagar hjälpte hon ofta till på bagerierna i Degerbyn och Sörböle. Hon var dessutom händig med sömnads- och handarbeten. Varmt religiös och medlem i missionsförsamlingen var hon också. Av sina vänner och grannar var hon omtalad som en trevlig kvinna. Hon somnade in måndagen 26 april, 1982.

Fortsätt läs mer
882 Träffar
0 Kommentarer

Den kringvandrande mannen

Ibland får jag mail med tips på ämnen till mina blogginlägg. Det glädjer mig verkligen, att jag har så aktiva och intresserade läsare.

Dagens inlägg kommer från släktforskaren Lars Hillerström som gjort ett verkligt kyrkboksfynd, när han egentligen letade efter något helt annat. Det tackar jag varmt för!

Lars berättar att han i Norns bruksförsamlings dödbok C:1 (opaginerad, bild 53 hos Arkiv Digital) såg denna ovanliga begravningsnotis som är den första i församlingen 1833:

NornsBruksfs C1

Lars har sänt mig en avskrift av vad prästen skrivit i dödboken:

Aflednas Namn och hemvist: Kringvandrande mannen Mats Junkare eller Mats Matsson

Gift eller Ogift: Ogift.

Uppförande: Hans Lefverne var egensinnigt o självsvåldigt i yngre år och så länge han bordt kunna förtjena något.

Han ankom hit 1783 tjente hos L OS i fallet och gick under tid i nattvarsskola. Sedan tjente han hos Lars S i Fingården och var fr. 1788 till 1790 såsom kohldräng hos mäster P Nordgren – återflyttade till Norberg i dylik tjänst – blev sedan soldat i Davidshyttan och antog namnet Junkare – blef derpå gardeskarl, varifrån han rymde årskilliga gånger och sökte undanflyckt här i skogarna. Sedan har han vistats mest härstädes under 30 – 40 år utan att vara skrifven eller bevistat någon gudstjänst, han kunde dock någorlunda läsa – var ärlig och ej känd för lögn, stöld eller druckit.

Sjukdom : Ålderdomsbräckligheter – var dessutom ??? och usel – torde hända en följd av hans mindre nyktra, overksamma och ovårdsamma lefnad i yngre år. Han kunde på flera år ingenting uträtta eller förtjena, och kunde svårligen herbergeras för den stank och ohyra , som omgaf honom. Han måste derföre taga sitt herberge i hyttan eller smedjorna, och i gårdarne, antingen i skjulen eller badstugan.

Dödsdag och Ort: Han dog den 27 april 1833 i öfra stångjernssmedjan och stod lik i Hyttan. Fattigkassan bestod till en del i kistan och qvinnorna i Sotbo och Fallidan gåvo honom svepning alla utom de som voro från den gård till vilken han först kom från Norberg

Ålder: 66 år

Begrafningsdag: Den 1 Maj

Såsom vara utan alla anhöriga och utan att skrifven här så vidtalde Pastor några att hjelpa honom till grafven. Med stor bredvillighet hjelpte honom följande personer vilkas namn jag för deras stora bredvillighet att hjelpa fattiga vill tacka. De voro:

P. P.S i Knifven, J. J.S i Hörngåden, Eric Myrberg i Myrbo, L ES i Högberget o till en del P LS i ??. Dessas hustrur föranstaltade ett vackert graföl åt den husvilla. Byggmästaren Stolpe och Mäster A E Norgren bidrogo äfven något till den usles hädanfärd, o J Hedmark i Sotbo lika med de först tecknade.



Fortsätt läs mer
1081 Träffar
0 Kommentarer

Jonas "Sörträsk-Jonk" Söderberg

Jonas och Greta Kajsa Söderberg SörträskJonas och Greta Söderberg, Sörträsk. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Jonas Andersson Söderberg, ”n’Sörträsk-Jonk” kallad, föddes 1847-03-12 i Sörträsk, Skellefteå socken som näst yngst i en syskonskara på sju. Föräldrarna var Anders Jonsson, bördig från Villvattnet, Burträsk och hans hustru Greta Hansdotter, barnfödd i Finnfors, Skellefteå socken.

Jonas gifte sig 1871 med Amalia Olofsdotter född 1843-12-21 i Tjärn, Skellefteå, som ett av nio barn till bonden Olof Nilsson, härstammande från Hjoggböle och hans hustru Brita Greta Andersdotter, bördig från Morön, Skellefteå. Jonas och Amalia övertog hans barndomshem i Sörträsk. I deras äktenskap föddes sju barn, tre flickor och fyra pojkar. De tre flickorna avled i barnaåren.

26 dagar före Jonas och Amalia skulle ha firat silverbröllop efter 25 års äktenskap, dog Amalia. Det var den 31 oktober 1896. Gårdens djurbesättning bestod då av två hästar, sex kor (varav en utlånad), en tjur, en gris, en hund, en katt, tio får och fem höns.

1897 flyttade ”Jonk” och de fyra sönerna till Myckle där han köpt ett hemman. Året efter gifte Jonas om sig med änkan Greta Kajsa Larsdotter född 1851-11-27 i Röjnoret, Skellefteå socken. Hon var dotter till Lars Anton Olofsson, barnfödd i Tjärn, Skellefteå och hans hustru Stina Greta Jönsdotter från Kusmark i samma socken. Greta hade tidigare varit gift med Johan Johansson i Plan nära Finnforsfallet. De blev föräldrar till fem barn, en dotter och fyra söner. De två yngsta sönerna hade Greta med sig in i boet när hon gifte sig med Jonas Söderberg.

1904 återvände Jonas till Sörträsk tillsammans med sin andra hustru Greta samt en son till henne. Sonen gifte sig men dog året efter. Den 15 juli 1926 gick Greta bort på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom. Några år senare sålde Jonas hemmanet i Sörträsk till en dotterson åt sin avlidna hustru Greta. Själv bodde han dock kvar på gården. Han hade varit en duktig och driftig jordbrukare. Om man besökte ”n’Sörträsk-Jonk” hittade man honom med säkerhet i snickarverkstaden, särskilt på äldre dagar. Där ägnade han sig åt snickeri och laggning från tidig morgon till sen kväll. Jakt var också ett stort intresse för Söderberg. Han berättade gärna om sina jaktäventyr i yngre dagar. Vid 85 års ålder var Jonas fortfarande frisk och pigg, endast hörseln var något nedsatt. Han var verkligen en kärngubbe av den gamla stammen. 25 februari 1935 somnade han in i sitt hem, nästan 88 år ung.

Fortsätt läs mer
1042 Träffar
0 Kommentarer

Boktips för släktforskare

Idag tipsar jag om tre släkthistoriska böcker.

bokbild

Eva Martinsson: Jordgubbsfarmen (Blue Publishing, 2023)
Gustaf Rödin blev Gus Rodin sedan han emigrerat till Amerika. Om hans liv i Sverige och i sitt nya hemland berättar Eva Martinsson i sin nya bok "Jordgubbsfarmen". För det är det som är hans amerikanska dröm, att ha en jordgubbsfarm. Den drömmen driver honom hela tiden framåt.
Vi får följa honom under hans uppväxt i Dalsland, hans ungdom som dräng och soldat och hans sökande efter ett eget och bättre liv i Amerika. Detta är författaren Eva Martinsson andra bok. För ett par år sedan skrev honom Alma, en ung kvinna som sökte sin lycka i Göteborg. Gustaf är hennes bror.
Det ska poängteras att boken är en roman, men den bygger på verkligheten. Gustaf Rödin har funnits och vi får anta att de stora dragen i berättelsen nog följer verkligheten, åtminstone så som den är känd.
Gustaf sparar ihop pengar så att han ska kunna köpa en Amerikabiljett, men det tar lång tid. Först 1928 kommer han iväg och skulle då fylla 23 år. Väl ombord på båten får han veta att det är lättare att komma in i Kanada än i USA, kraven på hälsointyg är betydligt strängare i USA. Dessutom skulle han få tillbaka pengar på sin biljett om han hoppar av redan i Halifax i Kanada. Till slut hamnar han i trakterna av Winnipeg, efter många turer.
Gustaf är en god människa, det är tydligt redan från början. Inte bara snäll och hjälpsam utan också en som tror andra om gott. Och han träffar osannolikt många andra goda människor under sina många år i Kanada och i USA. I boken nämns då och då brev från de hemmavarande syskonen och troligen bygger en hel del av berättelsen på de brev som Gustaf skrev hem. Kanske berättade han bara om de goda människor han mötte.
Det är en ömsint och fin berättelse om en människa vars liv är värt att berätta om och lyfta fram i ljuset. Det här är en bok som jag tyckte mycket om att läsa. Ett extra plus för mig är att jag kan se paralleller med min egen farmors bror Karl som emigrerade 1909. Han tog också vägen över Kanada och kanske var det av samma skäl.

Carl Otto Mattsson: Otto Julius – Svenskamerikanen som vände åter (Artcopy förlag, 2016)
"Min far Otto Julius levde i en tid då de flesta av livets problem och bekymmer kunde lösas med en enkel biljett till Amerika."
"Tio år i Amerika var en behaglig piruett i ditt liv, men det var hemmet på slätten som var din självklara plarts på jorden."
Ovanstående två citat är för mig kärnan i den här boken. Författaren skriver om sin far Otto Julius, som utvandrade men återvände, och om hans många syskon. Av familjens nio barn som blev vuxna, födda 1874–1897, utvandrade sex. Och de höll ihop, både i Amerika och hemma i Sverige. Flera tusen brev mellan syskonen och till föräldrarna finns kvar i kartongenr på gården i Edsvära socken i Västergötland, en gård som Carl Otto Mattsson tagit över efter sin far och använder som fritdshus. För det här är inte en gård som lönar sig att driva idag.
Det mest framträdande i boken är sammanhållningen mellan de många syskonen och deras längtan hem till föräldragården. Otto Julius blev den som tog över den, inte minst för att hans syskon skulle ha ett hem att komma till vid besök i Sverige. Men kärleken till gården och det tunga arbetet var också en drivkraft.
Det är en riktigt fin berättelse, ömsint och kärleksfull, men också självständig med reflektioner kring både författarens far och hans syskons tillkortakommanden. Carl Otto Mattsson ger oss nedslag i historien och skriver med stor inlevelse. Vi får veta mycket om livet för de svenska emigranterna i Amerika, om livsvillkor, hur de tog sig fram, hur de roade sig och om engagemang i svenskamerikanska föreningar. Allt är dokumenterat i de många detaljerade breven hem.
Det här är en riktigt fin och läsvärd släktbok.

Ulla-Maria Andersson: Skamluvan (Norstedts, 2022)
Det är ett eländigt liv som hon lever, den unga Lovisa från Torslunda på Öland. Fattig backstugusittare, faderlös och beroende av andra. Om Lovisa har författaren Ulla-Maria Andersson skrivit romanen "Skamluvan". Den utspelar sig under nödåren 1867–1869 och fram till 1871.
Lovisa är 17 år när vi möter henne första gången, som piga på en gård i hemsocknen Torslunda, idag inte långt från Färjestaden. På gården måste hon freda sig mot den vuxne bondesonen och mot drängen och stå ut med en vresig matmor. Hennes mor Christina i backstugan lever på svältens rand och svägerskan, änkan efter hennes döde storebror, bor på fattigstugan. Lovisa vill ta sig ur detta liv och drömmer om att flytta till storstan, få arbeta i affär och klä sig i fina kläder. Slippa nöden.
Till Stockholm kommer hon inte, däremot till Gävle. Men inte blev det bättre där. Den fattige hade ingen rätt till något eget liv.
Vi får följa Lovisa under de här fyra åren. Berättelsen är inte någon dokumentär men bygger på Ulla-Maria Anderssons egen släkthistoria. Jag tror att författaren hade tänkt sig en fortsättning, men hon avled i vintras.
Det är en läsvärd bok. Dyster, men gripande. Den känns trovärdig, för Lovisas livsvillkor finns skildrade av så många.

Fortsätt läs mer
951 Träffar
0 Kommentarer

Det lilla kortet

Att bläddra i gamla dokument har sin speciella känsla. En del tycker att det är underbart, att försiktigt vända på de blad som det skrevs på för länge sedan. Att använda vita handskar för att skyddade ålderdomliga arken, så att de håller länge till och kan ses av andra.  Andra tycker kanske att det bara är jobbigt, svåra att läsa och har man minsta anlag för dammallergi så kan det bli rena pesten att öppna och få pusten av gammalt, riktigt torrt damm i näsan. Det blir ganska korta besök i läsesalar för de personerna.

Men allt behöver inte vara så gammalt och finnas i arkivens läsesalar. Det kan vara en fröjd att bläddra i nyare material också, kanske lite beroende på hur vi var och en kategoriserar begreppet nyare.  Efterlämnade buntar med vykort gillar en del och kan lägga ner mycket tid och energi på att datera, katalogisera och klassificera.  Det blir ungefär som att samla frimärken. Andra kanske tittar i vykortsalbumet och konstaterar att det var en flitig korrespondens de hade på den tiden och slår ihop albumet. Vad de går miste om vet ju varken de eller jag, men kanske fanns det någon rolig bild därinne.

Och är det inte album så kanske det är en liten ask, som någon lagt små saker i. Att öppna och titta vad som finns däri kan ge en bild av den som en gång sparade på dessa saker. Kan man se vad som var intressant då, kan man se om det finns någon röd tråd som kanske kan användas för att skapa sig en bild av personen, att kunna få kött på benen som en del säger. Det finns ibland mer intressant i sådana små samlingar än det man kan utröna med hjälp av arkiven, de beskriver vanligtvis inte hur människan var utan kalla fakta om avgörande livshändelser, och det säger ju långt ifrån allt.

I de små samlingarna kan det ibland ses kopplingar till det som var statusprylar också. Jag tänker på bilder av motorcyklar eller bilar, från de motoriserade fordonens barndom.  Det måste ha varit en speciell känsla att kunna visa upp ett kort, där den stolte, nyblivne ägarenstår nonchalant lutad mot det som få kunde unna sig.  Idag motsvara kanske det de som lutar sig mot ett flygplan eller en stor yacht. För en del var det kanske andra saker som blev en del av att kunna visa på välstånd.

Kort i författarens ägo

Det kom också in små detaljer på olika kort som skickades och jag tycker att kortet som finns på bilden är ganska intressant. Det gäller att hylla mamma och då undra jag hur kopplingen till radion kommer in i bilden, om den nu inte visade på välstånd. Det är ju bra att kortet är daterat, för då vet vi att det är skrivet två år efter det att Radiotjänst fått monopol på svenska radioutsändningar. Det var också två år efter starten av Barnens brevlåda, kan undra om det programmet som avlyssnas på kortet.

Tänk vad mycket funderingar små kort, som det ovan, kan ge upphov till. Jag lägger till en egen fundering, undrar vem som skrev namnet Tyra, kan det vara hon själv vid fem års ålder eller har hon fått hjälp och kan det då vara hennes pappa som skrev det, eller kanske någon av hennes syskon. Det får jag nog inte reda på, och det har ju egentligen ingen betydelse. 

Har du dina egna små gömmor som du tittar i då och då, och kanske hittar något intressant.

Fortsätt läs mer
964 Träffar
1 Kommentar

James och Lova Forsell

Lova och James Forssell Svanström beskurenLova och James Forssell. Okänd fotograf. Privat bildsamling. James Engelbert Forsell föddes 16 oktober 1900 i Holmfors, Skellefteå i en stor syskonskara. Föräldrarna var Olof Anton Forsell och Maria Kristina Eriksson. I unga år fick han söka sig ut för att kunna försörja sig. Han ägnade sig bland annat åt flottningsarbete. 1924 erhöll han tjänst hos änkefru Stina Marklund i Svanström, Skellefteå, vars hemman han senare kom att överta.

1936 vigdes James med Stinas dotter Marta Lovisa "Lova" Marklund f. 1890-05-31 i Svanström. Makarna fick inga barn. Hennes far var Nils Larsson Marklund och modern som nämnt ovan. Makarna byggde sig en modern och fin gård med alla dåtidens bekvämligheter. Alltid gladlynta och gästfria träffade man makarna Forssell.

James var en stor person, både bildligt och bokstavligt. När han gjorde värnplikt vägde han 108 kg utan en tillstymmelse till fett på kroppen. Hans rygg var stor som en ladugårdsdörr och hans kroppskrafter var därefter. Hans kragmått var 48. Därför kunde han inte få tag på skjortor i rätt storlek i Skellefteå-trakten utan han var tvungen att beställa från en butik i Stockholm.

Som person var James munter och en stor humorist. Han var en bra historieberättare och snabb i repliken när det handlade om munhuggning. Hans fyndigheter var vida och välkända. Han tyckte om att berätta "historier", gärna lite grova på olika sätt. James var en känd och respekterad man i bygden. Han anlitades ofta som auktionist. James hade ett sinne för ekonomi och var jämförelsevis välbemedlad. Han var också rökare men det upphörde han med under en resa med häst och vagn till Holmfors. Han skulle under färdens gång tända och njuta av en cigarett men han hade glömt tändstickorna hemma. Det gav honom tid och orsak att i stället börja fundera på rökningens ekonomi. James räknade ut hur mycket pengar han gjorde av med på det viset. När han hade kommit till bron över Grundforsbäcken (Bjurån) hade han tänkt klart. Han knölade ihop cigarettpaketet och tände aldrig mer en cigarett.

James skaffade sig också körkort. Hans första bil var en vinröd Volvo PV med utvändigt solskydd över vindrutan. Bilen använde han vid sina ärenden i trakterna. Han körde alltid 70 kilometer i timmen, för han hade räknat ut att man kom längst per volymenhet bränsle om man höll den farten. Därför gjorde han det. Till saken hör att han körde 70 km/h överallt där han for fram. Det funkade nog genom byarna men det blev omedelbart värre när han skulle köra genom staden, Skellefteå. En person som blivit ögonvittne till James framfart, när han vid ett tillfälle kom körande längs E4 söderifrån och skulle svänga in på Kanalgatan, kunde tala om att den bredaxlade föraren från Svanström hade lämnat ett trafikkaos bakom sig. Bilförare som var rädda om sina fordon fick helt sonika akta sig och lämna företräde. James fortsatte dock obekymrad sin färd körandes 70 kilometer i timmen …

James hade alltid mycket kontanter på sig under sina resor, som han förklarade med att han inte ville vara utan pengar om han fick tillfälle att göra en bra affär. Någon lär en gång ha påpekat det riskfyllda i att traska runt med så mycket pengar av hänsyn till risken att bli rånad. Den som kände James slog dock direkt bort all oro för det och menade att den rånaren fort skulle avvänjas med sitt hyss om han hamnade i James armar.  

Vid sidan om jord- och skogsbruket ägnade sig James åt slakteriyrket. Han var dessutom mycket intresserad av hästar och ägde hingsten AB Bottne. Han tillhörde hästpremieringsnämnden som bedömde och premierade bra bruksdjur till nytta för aveln med nordsvenska hästar. Hela livet hade James varit frisk med bibehållen ungdomlighet och arbetskapacitet.

"Lova", som Lovisa kallades, var kristligt intresserad och förutom det var hemmet hennes stora intresse. De sista åren av sitt liv var hon sjuk. Hon avled på Skellefteå lasarett 15 november 1971, 81 år gammal.

Efter Lovas död gifte James om sig 1976 med änkan Dagmar Maria Anetty Lundberg född Forsell från Bjurån, Skellefteå. Hon var född 2 oktober 1903 och hade tidigare varit gift med min mormors morbror Karl Lundberg i Bjurliden. I samband med sitt andra äktenskap flyttade James till Bjurliden men han ägde gården i Svanström fram till sin bortgång. Han lämnade jordelivet hastigt den 2 september 1979, 78 år.

Fortsätt läs mer
699 Träffar
0 Kommentarer

Villa Björkås i Vargön

I oktober förra året träffade jag två av mina bröder och mina svägerskor hos min storebror som bor i Vargön . Efter maten tog vi en promenad i omgivningarna. Han ledde oss till Villa Björkås, ett vackert gammalt hus som numera är ett kafé drivet av Västra Tunhems pastorat.

Bjorkas1

Bjorkas3

Som ni ser på bilderna är både huset och parken betagande vacker. Min bror berättade lite om stället och själv blev jag naturligtvis intresserad av vilka som bott där.

Bilderna på Villa Björkås har legat till sig på min hårddisk ett tag och idag tänkte jag ta reda på lite mer om dessa människor och berätta för er. Men det behövs inte, för det är redan gjort. Någon i pastoratet är släktforskare och har forskat om husets och invånarnas historia. Läs på Svenska Kyrkans hemsida.

Så föredömligt bra gjort! Så glad jag blev av att man bemödat sig om detta.

VMSGP00816

Foto från början av 1900-talet. Av kläderna att döma kan det vara 1920-talet, tror jag. Kanske medlemmar av familjen Sandberg. Foto: Vikner, K & A. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Det är många hus och fastigheter som fått sin historia utforskad och berättad, kanske av en hembygdshistoriker eller släktforskare, och det är alltid roligt att se.

När du hittar släkt på en gård du inte känner till så mycket om, så kan det ju finnas någon annan som vet desto mer. Intresset för historia, inte minst bebyggelsehistoria, är mycket stort idag. Det gynnar oss släktforskare, vi kan ibland få veta mycket om släkt som bott långt bort från våra egna trakter.

Fortsätt läs mer
1310 Träffar
2 Kommentarer

En gång släktforskare...

Jmtlandsutsikt

Visst har vi alla perioder där den egna släktforskningen helt enkelt blivit liggande, av olika skäl. Men det hindrar ju inte en durkdriven släktforskare från att konsultera sina kära kyrkböcker ändå! Ibland kan det räcka med ett TV-program eller en notis i en tidning för att den genealogiska nyfikenheten ska väckas, och vips sitter man där och letar efter en person med ett märkligt liv eller ovanligt efternamn i längderna... 

Själv hörde jag ett så ovanligt namn i 'Det sitter i väggarna' att jag genast satte igång att efterforska personen ifråga. Nu har jag inte hunnit med att forska vidare på grund av annat som kommit emellan, så jag ska be att få återkomma till den här personen så småningom. 

Jag har som yrke att korrekturläsa talböcker, och tro mig, det är en brokig samling litteratur jag fått under ögonen, eller snarare i öronen under mina drygt tre år i branschen. Precis nyss har jag tagit mig igenom en megatjock bok om Dag Hammarskjöld och hans politiska gärning. Tufft och, ärligt talat, bitvis extremt tråkigt, men jag föreställer mig att en politiskt intresserad person skulle sluka boken. Nåväl, jag blev omedelbart sugen på att sätta igång att släktforska på denne vår svenske generalsekreterare, men jag tror att det redan finns gjort. 

Är det fler än jag som blivit utskrattade för att rent automatiskt ha forskat fram vad en hyperaktuell person har för rötter? Men det är ju så: en gång släktforskare alltid släktforskare! Precis som när en bilgalen person automatiskt noterar märke och årsmodell på alla mötande bilar, eller en musikälskare lika automatiskt noterar vad det är för låt och artist som spelas i högtalaren på caféet eller i butiken. 

Den genealogiska nyfikenheten är starkt vanebildande! 

 

Bilden: Tjusig tågutsikt på väg till Släktforskardagarna i Östersund. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
1169 Träffar
3 Kommentarer

Johan och "Mina" Bexelius

Mina och Johan Bexelius MångbynVilhelmina och Johan Bexelius. Okänd fotograf. Bild från Lövångers hembygdsförening. Johan Bexelius (vars farfar med samma namn var komminister i Lövånger) föddes 13 september 1858 i Mångbyn, Lövånger som son till handlaren Henrik Bexelius, bördig från nämnda by och hans maka Clara Åman, barnfödd i Innervik, Skellefteå socken. Johan var barn nummer tre i en syskonskara på tio.

Som äldste sonen var det naturligt enligt dåtidens sed, att Johan övertog gården efter sina föräldrar. Modern Clara dog 1881. Johan tog över handelsrörelsen cirka 1894 efter sin fader.

1902 gifte sig Johan med telegrafisten Josefina Vilhelmina "Mina" Nordsvan född 1859-09-21 i Piteå landsförsamling, dotter till skepparen Michael Nordsvan och hans hustru Josefina Johansdotter Dahlberg. "Mina" var äldst av åtta syskon.

Några tillbakablickar i Vilhelminas liv:

Hon avlade telegrafistexamen 1879. Under de närmast efterföljande åren hade hon tjänst vid telegrafstationerna i Piteå, Töre och Kalix. 1883 dog fadern. 1883-1885 sommarvikarierade "Mina" som telegrafist vid telegrafstationen i Lövånger. 1885 flyttade modern och alla barnen till Piteå stad. 1888 fick Mina fast tjänst som telegrafist vid stationen i Sikeå, Bygdeå. Hon innehade den tjänsten till år 1894 när hon lämnade för flytt till Kalix men redan året efter återvände hon till Sikeå. Där stannade hon till 1902 när hon ingick äktenskap med Johan Bexelius. Makarna fick inga egna barn men de tog hand om en fosterflicka vid namn RUT Amalia Hägglund född 1917-10-25 i Svarttjärn, Lövånger, dotter till soldat KARL Adrian Munter Hägglund och hans maka Eva Kristina Bergmark. Rut kom till makarna Bexelius vid tre års ålder och stannade där fram till år 1940.

"Mina" var särskilt avhållen som telegrafist av allmänheten för sitt alltid trevliga och hjälpsamma sätt. Ett fint bevis på denna uppskattning tog hon emot när hon lämnade Sikeå, i form av en textad tacksamhetsadress från Bygdeå kommun och dess invånare.

Efter att fru Nordsvan hade slutat sitt jobb som telegrafist var hon värdinna i det gäsVykort på Bexeliusgården i Mångbyn. Påskrivet 2 dec. 1921. 2015 001 083Bexeliusgården i Mångbyn före 1921. Okänd fotograf. Privat bildsamling. tvänliga Bexeliuska hemmet i Mångbyn, som hon skötte väldigt bra. Hon var en fin person, varmhjärtad och sympatisk. Ett av hennes stora intressen var missionen, för den offrade hon både tid och omtanke. "Mina" var även medlem i Mångbyn-Broänges syförening. "Mina" Bexelius avled 10 januari 1935 av lunginflammation. Hon hade många vänner som ärligt deltog i sorgen efter henne. Mycket folk följde henne till den sista vilan. Hennes närmast efterlevande var maken Johan Bexelius, fosterdottern Rut och två systrar.

Maken Johan "Janne" Bexelius var som tidigare nämnts handlare. Han innehade också flertalet olika förtroendeuppdrag. Under flera års tid var han bland annat kommunalstämmans och vägstyrelsens ordförande i Lövånger. Dessutom var han landstingsman, där han representerade högerpartiet. Han var även föreståndare för mejeriet i Mångbyn och han var den som låg bakom kvalitetsstämpeln "W" på Västerbottensosten.

Större delen av sin tid ägnade han dock åt sin egen affärsrörelse. Först som ensam ägare av firman och de sista åren tillsammans med Claes Sjöstedt under firmanamnet Bexelius & Sjöstedt. När Sjöstedt flyttade med sin familj till Umeå 1933 avvecklades affärsverksamheten.                                                                                                                                                                                                    

Johan Bexelius tillhördeHerrgårdssalongen Bexeliusgården i MångbynHerrgårdssalongen, Bexeliusgården i Mångbyn. Augusta Nordsvan i fåtöljen. Okänd fotograf. Bild från Lövångers hembydsförening. sedan 1918 Odd Fellow-logen nr. 61 Karlavagnen i Skellefteå. Som person var han aktad och redbar. 80 år fyllda var han fortfarande kry för sin ålder. Han somnade in vid 82 års ålder 24 september 1940. Närmast sörjande var fosterdottern Rut, brodern ingenjören Henrik Bexelius den yngre i Stockholm samt syskonbarn.                             

Efter Johans död övertogs gården av Röda Korset som byggde om den till vilohem för trötta husmödrar som där fick vila ut i två veckor. När brandinspektionen dömde ut byggnaden avvecklades verksamheten och fastigheten såldes. 

 

Fortsätt läs mer
1101 Träffar
0 Kommentarer

Mammas släkt eller pappas släkt

För en tid sedan hade jag en diskussion om släktforskning med en bekant, en person som inte släktforskar. Jag frågade varifrån hennes släkt kommer och det visade sig att hon hade bra koll på sin pappas släkt men inte mammans. Den skulle komma från någonstans i Värmland. Eftersom jag hade min dator till hands visade en snabb sökning i Arkiv Digitals register att det stämde bra och vi hittade snart tre generationer därifrån.
En av mina släktforskarkunder hade bara dagarna innan konstaterat att han haft bättre kontakt med sin mammas släkt under uppväxten och därför vet mer om den, men inte mycket om pappas.

Så är det för mig också. När jag växte upp bodde vi på cykelavstånd till mina morföräldrar i Okome i Halland och där bodde också flera av min mammas syskon. Vi var ofta till Okome, mycket oftare än vi besökte mina farföräldrar utanför Varberg. Jag var nog bara 11-12 år när jag själv cyklade till mormor men till farmor och farfar skulle jag inte kunnat hitta, det var två och en halv mil dit. Inga avstånd idag, men då var det märkbart.

pappa familjen30tal

Min farmor och farfar Gerda och John Johansson med sina åtta barn någon gång i slutet av 1930-talet. Min pappa var yngst av sönerna men han hade två yngre systrar. Sedan förra året är alla döda. Fotografiet är repat lite precis där min pappa är.

Är det så här för dig också? Alltså att du känner den ena sidan av din släkt mycket bättre än den andra?

Att det var så här för mig bidrog till att jag började släktforska om min pappas släkt före min mammas. Jag visste inte lika mycket om pappas släkt. På min mammas sida hade jag till och med träffat hennes mormor, som dog det året jag fyllde åtta år. En annan bidragande orsak till min prioritering är också att mammas släkt var utforskad av andra före mig. Det finns tidigare släktträd, med namn, födelsedatum och platser. Men pappas släkt var helt okänd för mig, förutom att jag redan som barn sett ett foto på pappas farfar fast jag inte riktigt visste vem i släkten det var.

Fortsätt läs mer
1203 Träffar
3 Kommentarer

Avkoppling

De senaste dagarna har det känts som att jag hänger mellan olika händelser. Efterdyningarna som kom efter Släktforskardagarna i Östersund har gjort sig påminda, det finns den ena lilla arbetsuppgiften efter den andra som ska göras. Skicka paket till Houston, Texas, svara upp mot de jag lovade någon åtgärd, skriva ner en liten sammanfattning så att det finns något att gå tillbaka till nästa år, då vi förhoppningsvis ses i Malmö.  Det där med framförhållning får en viss innebörd när ett bra hotell ska letas fram och det ska bokas några nätter om ett år.

Och mitt i detta hängande så ska det planeras lite för den närmaste tiden, men varför inte försöka hitta lite avkopplande upplevelser också. En av dessa var ett digitalt möte med G-gruppen, något som bara dök upp i flödet av händelser på Facebook. Varför inte hoppa in på mötet, det var öppet för alla, så det var bara att trycka på länken och sedan var jag med. För de som inte vet vad G-gruppen är så kan en kort beskrivning vara att det är en förening för släktforskare som söker sina rötter i länderna kring Östersjön med särskild betoning på Tyskland, Finland, Baltländerna och Polen. Områden som jag inte är inne på så ofta.

Fritt foto av Chris Montgomery på Unsplash

Att bara hoppa in i en gemenskap som är lite främmande kan kännas lite sådär, men det var inga problem. Och jag fick en möjlighet att ställa några frågor om bland annat hur genetisk genealogi, eller släktforskning med DNA, fungerar, då främst i Tyskland. Intressanta synpunkter och idéer kom fram samtidigt som det var spännande att få höra om problem och möjligheter när det gäller åtkomst till arkiv i olika landsdelar. När jag hör det, så blir jag glad över Riksarkivets och Arkiv Digitals satsningar på att göra så mycket material tillgängligt för oss alla.

Om jag nu lämnar G-gruppen och funderar på det som ska göras näst, så blir det kanske inte så mycket gjort, det finns ju ett Släktforskarcafé med Genealogiska Föreningen som jag besöka, via min dator eftersom det är digitalt.  Då går det en tid till det och det innebär att jag inte behöver anstränga mig för att hitta på något annat. Serverat på silverfat kan man säga. Och om jag har mer problem att fördriva tiden så kan jag på lördag förmiddag vara med på GRS Göteborgsregionens släktforskares happening, som de kallar DNA bara för att det kul. Undrar om man kan få vettiga svar där, eller har de bara roligt.

Nu när jag hittat lite att göra, som omväxling till annat som också ska göras, kom jag på att det finns några hål i mitt träd som måste fyllas. Undrar om jag ska kunna hitta min Anders Larsson som enligt Niklas ska finnas på Håkesgården i Fyrunga runt 1860, han gäckar mig fortfarande. Fast jag har ju egentligen inte tid att leta, jag ska ju försöka hänga med i hela det enorma utbud som finns i Rötters kalendarium, så att jag inte blir akterseglad när någon ställer en klurig fråga.

Har du tid för din egen släktforskning när det finns så mycket annat roligt  😊

Fortsätt läs mer
844 Träffar
1 Kommentar