Bland det roligaste med att vara aktiv i en släktforskarförening är att hjälpa till vid släkforskarjour. Det tycker jag och det har jag säkert bloggat om tidigare. Många föreningar har släktforskarjourer, mer eller mindre regelbundet.

I lördags hade en föreningskollega och jag släktforskarjour på Skiljebo bibliotek, som är mitt eget stadsdelsbibliotek här i Västerås. Vi har haft det ett par gånger tidigare och det blir nog fler gånger. Biblioteket är normalt inte öppet på lördagar men i lördags arrangerades den årliga Skiljebofesten i Skiljebo centrum, på torget utanför bibliotekets dörr och med en del aktiviteter inne på biblioteket.

Här satt jag på Skiljebo bibliotek och hade släktforskarjour förra lördagen. Eget foto (därför är jag inte med på bilden).

Skiljebo är centrum i ett område med många bostäder, både villor, bostadsrätter och hyresrätter, det mesta byggt under andra halvan av 1900-talet. Runt om här bor flera tusen Västeråsbor. En hel del är invandrare från andra länder och vid varje släktforskarjour tidigare har vi fått frågor om sådan släktforskning, t ex i Finland (flera gånger), Italien och Ryssland.

Den här gången blev det två rejäla utmaningar. Allra gladast är jag för att jag kunde hjälpa en man från Somalia.
Men tro för all del inte att jag kunde hitta hans släkt...

När han stannade vid mitt bord var han skeptisk till att över huvud taget kunna släktforska om sin släkt men ändå intresserad. Jag ville inte bara säga att "nej, det går nog inte" utan började i alla fall med att fråga i vilket land han hade sin släkt. Med svaret Somalia förstod jag ju att det skulle nog inte gå. Därför föreslog jag att vi skulle börja med de uppgifter han redan känner till om sina föräldrar och far- och morföräldrar.
Jag visade honom i mitt anteckningsblock hur han kunde göra ett enkelt släktträd med namnen och då fick han ett ljus i blicken. Så han fyllde i alla namn och så kom han på att han vet vad hans farfars far hette, så det blev några generationer. Plus hustruns namn och de han kände till i hennes släkt. Alla i generationerna före honom själv är döda, sa han.
Jag märkte att systematiseringen betydde mycket, att han fick ordning på det. "Det blir som fjärilsvingar" sa han. Jo, så kan man se det.
Sedan visade jag honom Familysearch och sa att vi kan i alla fall prova. Där fick vi flera träffar när vi sökte på hans efternamn och Somalia, jag blev glatt överraskad över att Familysearch ändå har en del information från Somalia. Men det var inga personer han kände igen. Ändå gjorde det att han blev eld och lågor och han sa när han hade vikt ihop papperet med släktträdsskissen att det här skulle han fortsätta med när han kom hem. "Min syster vet nog mer, jag ska fråga henne", sa han.
Det gjorde mig verkligen glad.

Någon timme senare stannade en afghansk kvinna i sällskap med flera barn vid mitt bord. Hon trodde inte heller på att det skulle gå att släktforska men sa att hon så gärna skulle vilja det.
Eftersom vi fått träffar från Somalia tidigare så visade jag henne Familysearch och gjorde en sökning på hennes efternamn och Afghanistan. Det blev en ganska lång lista med träffar där också, flera emigranter som kom till USA i början av 1900-talet. Hon visste att det fanns emigranter i hennes släkt så hon skulle forska vidare när hon kom hem. Minstingen i barnkärran var otålig så vi stannade vid detta.

Naturligtvis inbillar jag mig inte att dessa två från Somalia och Afghanistan ska kunna släktforska så som vi kan i Sverige, men att bara göra ett försök och kanske hitta någon släkting, kan betyda mycket. Jag är glad att digitaliseringen åtminstone ger en möjlighet.

Medan vi släktforskade inne på biblioteket pågick Skiljebofesten på centrumtorget utanför dörren. Det var ett bra tillfälle att ha släktforskarjour. Eget foto.

Nu när temperaturen är behaglig och det är ljust en stor del av dygnet så kan det finnas möjlighet att besöka olika kyrkogårdar och bara ta in alla de öden som finns beskrivna på olika typ av gravutsmyckningar. Behöver inte vara där det finns släkt och det kanske inte är så mycket som kommer fram om man jämför med det som kan fås fram när man nyttjar alla tillgängliga källor.

Funderingarna kan bli några stycken när man står vid häradshövdingens stora sten, välbekant var han säkert, men hur var det med de som ligger under de små stenplattorna som finns framför stenen. Barn efter barn, korta levnadstider, och många är det. Det som jag inte ser är uppgift om mamman, eller kanske det fanns flera mammor, och om det faktiskt finns barn som nådde vuxen ålder. Det syns inte här, det får sökas på annat håll.

Blandningen av åldrar syns på olika sätt, ibland är det uppenbart när namnen finns på samma sten, men annars kan det bli lite gissningslek. Men står jag vid något som ser ut som fyrkantig stenkista och det står med stora bokstäver Familjens urngrav så finns det nog kopplingar mellan de kopparplattor, tror jag det är, med inskriptioner från olika tider.  Tänk att få dra lite streck mellan dem, då finns det nästan ett helt släktträd. Men så långt ska vi nog inte dra det, men tanken kommer ett kort tag.

Eget fotografi från Gärdslösa utan direkt koppling till texten

Även om gravarna ligger bredvid varandra och det är samma efternamn på dem så behöver de ju inte ha någon koppling, men funderingarna finns ju.  Kan det vara pappa som blev 92 år som ligger bredvid sonen som inte blev äldre än 32. Vad kan det finnas för orsaker till skillnad i ålder och hur påverkar det familjens minnen och kopplingar. Fanns det fler som ligger på samma kyrkogård eller är resten av familjen spridd över landet.

Det blir många funderingar när vandringen fortsätter, tänk på alla levnadsöden som finns bakom dessa stenar. Och om tankarna får flyga iväg, tänk på alla de som inte har en markering kvar. De som fick en utsmyckning i form av ett träkors, där finns inget kvar att läsa eller som de släktingar som fick en liten kulle, det räckte ju för att visa var de var och minnena fanns ju kvar, åtminstone då, det är lite svårare med det nu.

Även om det är intressant, och ger upphov till allehanda spekulationer, så känns det skönt att gå ut genom grindarna och möta nu levande människor och få uppleva möten och utbyta erfarenheter. Det får bli en bra blandning av det som varit och det som ligger framför oss.

Olga Dahl och Reinhold Andersson 1919. Fotograf: Albert Nordén, Lövånger. Privat bildsamling.Reinhold Andreas Andersson kom till världen 10 februari 1891 i Istermyrliden inom Skellefteå socken. Han var äldst av sju syskon till föräldrarna Gustaf Reinhold Andersson, barnfödd i Istermyrliden och hans hustru Maria Elisabet Björk, uppvuxen i Svarttjärn, Lövånger. Som tolvåring blev Reinhold moderlös, varför han tidigt fick bidra till familjens försörjning.

1916 flyttade Reinhold till Jukkasjärvi församling. Han arbetade i Tuolluvaaragruvan under tre års tid. Hans kärlek till hembygden var dock stor, vilket gjorde att han återvände hem 1919 och gifte sig samma år. Sin hustru hittade han i Brattjärn, Lövånger. Soldatdottern Olga Margareta Dahl född 1897-12-05. Hon växte upp i Bissjön, Lövånger, dotter till fältjägare Anders Persson Dahl, barnfödd i nämnda by och hans hustru Sofia Evelina Olofsdotter, härstammande från Vallen, Lövånger. Under sin uppväxt bodde Olga i Bissjön i Lövångers socken, Holmsvattnet i Skellefteå socken, Brattlund inom Burträsks dito samt i Brattjärn som tidigare nämnts.

Olga och Reinholds äktenskap blev dock inte långvarigt. De bosatte sig i Bureå. Där föddes deras son 13 mars 1920. Den 24 november samma år dog Olga av tuberkulos i magen. Hon efterlämnade make och en åtta månader gammal son. Efter Olgas död flyttade Reinhold och sonen till hennes föräldrar i Brattjärn. Fem år senare, sommaren 1926, gifte Reinhold om sig med Hildina Magdalena "Magda" Persson född 1895-08-15 i Arvidsjaur men boende i Bureå vid vigseln. Hon hade med sig två barn in i boet från ett tidigare äktenskap. I september 1926 flyttade Reinhold och Magda med barnen till Bureå. De fick fyra gemensamma barn. Familjen bodde på en gård vid Skärvägen i Bureå.

Reinhold hade provat på att syssla med lite av varje. Gruvarbete har tidigare nämnts som en av hans sysslor men Andersson arbetade senare i livet på brädgården vid Bure AB fram till sin pensionering. Han var känd som en duktig och arbetsam människa. Stilla, tyst och försynt vandrade han sin väg genom livet. Han tog dagen som den kom och var hjälpsam mot alla som behövde ett handtag. Tack vare dessa egenskaper var han allmänt omtyckt i sin omgivning. Andersson innehade en positiv livssyn. Trots motgångar och umbäranden hade han en tro på att allting skulle ordna sig.

Hustrun "Magda" somnade in 10 mars 1956, då blev Reinhold åter ensam. Den sista tiden av sitt liv tillbringade Reinhold på Bureå sjukstuga. Han togs in där för vård tisdagen 11 december 1962. På lördagen samma vecka, dvs. den 15 december var han död.

I Fulltofta församlings kyrkoarkiv finns en ministerialbok från 1621–1751. Är det den äldsta bevarade kyrkboken i Sverige? Nej, det är det nog inte. Men den är imponerande gammal i alla fall.

Den boken startades alltså av en präst för mer än 400 år sedan. Närmare bestämt den 29 september 1621. Den prästen var dansk och Skåne, där Fulltofta ligger, var danskt och skulle så förbli i 37 år till, ända till 1658.

Det känns lite speciellt, nästan lite andaktsfullt, att läsa vad prästen skrev då, Anno Domino 1621. Enligt en hembygdssida var det Henrik Jensen som var präst i Fulltofta då. Det var det här han skrev (Bildkälla: Arkiv Digital):

Så vitt jag kan se handlar det om Karna, dotter till Niels i Fulltofta och som döptes på Sankt Mikaels dag som "infalder den 29 september". Eller är det Karna som var mor till barnet? Sedan verkar nästa födelsenotering gälla ett dop den 7 oktober samma år, med föräldrar som hette Kristine och Johannes. Eller?

Fram till 1689 är det bara dop som anges för de födda barnen och det finns en del luckor. Från 1666 är också vigslar och begravningar inskrivna.

Jag som har släkt i Halland vet att det i Hunnestad kyrkoarkiv finns en kyrkbok med uppgifter ända från 1615. Om de blev inskrivna redan då vet jag inte, för boken är förd topografiskt och inte kronologiskt, så prästen kan ha startat boken senare och fört in äldre uppgifter om folk som bodde på gårdarna.

Tidigare bodde jag i Västrums socken i Småland och där är den äldsta ministerialboken från 1633, vilket också är extremt gammalt.

Här i Västerås är domkyrkoförsamlingens äldsta bok från 1622 (bilden ovan). Den 8 december det året döptes Per Bergs dotter och kallades Anna. Då var Johannes Rudbeckius biskop i Västerås men han hade förstås skrivare som skrev i kyrkböckerna åt honom. (Bildkälla: Arkiv Digital)

Har du hittat riktigt gamla kyrkböcker från den här tiden? Kanske finns det någonstans en förteckning över dessa allra äldsta bevarade kyrkböcker?

En bild säger så mycket, brukar vi få höra då och då.  Och det kan stämma, för just nu känner jag mig nästan döv av alla bilder som talat till mig. Jag har hållit på ett litet tag och plockat med diabilder, några tusen sådana som legat i ett par kartonger i 45 år.  Allt är kanske inte intressant med alla blommor man sett, statyer som måste fotograferas, kyrkor ur olika vinklar och inhemsk befolkning när det varit semesterresor för sisådär 50–60 år sedan är lite svåra att placera och det attraherar inte direkt till de som lever nu.

Men det känns lite som släktforskning, att försöka koppla bilderna till tidpunkter, att se sammanhangen och försöka förstå vem som är vem.  Synd att det inte går att få fram DNA ur personerna på bilderna, skulle vara så mycket lättare om det fanns matchlistor att jämföra med och få förslag på hur de är släkt med varande. Är det en kusin, på ett ungefär i alla fall, eller är det en som inte ens dyker upp på min matchlista, den där personen som jag tycker mig känna igen. Men jag får kanske prova något av de nya programmen som använder ansiktsigenkänning, fast hur ska ett sådant veta vem det är.

Tänk om det funnits kameror som tog diabilder för länge sedan, där fotografen kunnat föreviga olika miljöer och människor. Jag tycker det blir ett djupare foto och att detaljerna blir klarare än på vanliga papperskort, men det kanske är en synvilla. Å andra sidan så hade det inte varit lättare att identifiera okända miljöer och människor bara för att detaljerna är bättre. Det är ju inte så vanligt att finns en tidning på diabilden där man kan se utgivningsdatum, och skulle det finnas en tidning så har säkert någon vikt undan just den delen.

Bild tagen av författarens mor, i författarens ägo,

Men nu finns det ju inga kort från så länge sedan så jag får använda de vanliga källorna, bilden visar förresten en riktigt bra källa, kanske inte för släktforskning men för annat. Riktigt bra i vanliga fall men just vid den här tidpunkten så var det torrt i Roslagen, så brunnen i Vagnsunda gav inte så mycket. Det gällde att försöka vicka på hinken längst ner på stången för att få upp något vatten till potatiskoket och till det kaffe som var så viktigt för en av dem på bilden. Det är på liknande sätt när det gäller att hitta något i de källor som finns tillhanda, det gäller att vrida och vända på dem, kanske finns det något mer att utläsa, kanske finns det någon liten anteckning som kan ge spår, när vi letar efter det lilla halmstrået som kan vända allt, till det bättre förhoppningsvis. Fast ibland blir det uppenbart att den lilla uppgiften som dyker upp visar att jag är på fel spår och det kanske blir att radera både det ena och det andra ur mitt träd.

Undrar hur jag kom från diabild till att radera i trädet?  Kanske var det alla de träd som fotograferats men som jag, utan att förstå varför kameran riktats åt det hållet, inte känner att de har något större värde. Men egentligen är ju alla uppgifter viktiga, om vi bara kan sätta dem i rätt sammanhang, och det är inte alltid så lätt med alla motiven som finns.  Säger som många säger om sina album, tänk om det funnits en anteckning om bilden, så mycket lättare det varit.

Nu får jag ta en paus med diabilderna, vädret lockar till utomhusaktiviteter, och visst är det bra att det inte regnar så fikat kan tas i bersån. Men snart så kan det bli som i källan på bilden, den torkar ut och då önskar jag lite regn som fyller på den. Synd att inte våra kyrkbokskällor fylls på lite då och då, de är ju som de är. Men det kommer säkert mer källor, hoppas mycket kommer att digitaliserats, så att vi får mer att ösa ur.

Det är tisdag idag, alltså min bloggdag här på Rötter. Men nu råkar det, för första gången, sammanfalla med nationaldagen. Jag skriver detta med minnesbilder av hovklapper från paraderande hästar, skramlet från kungliga vagnar och leverop från Skansen rullande i huvudet. Ska förstås titta på spektaklet senare, vilket jag alltid gör sedan den gången jag råkade missa just det år då en släktforskarkollega var med i TV för att hämta en fana. Man vet aldrig vem eller vilka som plötsligt kan dyka upp i bild... 

Det är ju inte bara nationaldag i år. Det är också 500 år sedan Gustav Eriksson Vasa besteg den svenska tronen. Man kan tycka vad man vill om Gustav och hans idéer, men faktum är att en ny tid började i Sverige då. Bibeln kom på svenska, monarkin blev ärftlig, och reformationen inleddes. Bland mycket annat. 

Det där med att vi plötsligt skulle bli protestanter hade ju inte så särskilt mycket med religiös övertygelse att göra för Gustavs del. Jag som älskar att göra jämförelser mellan Sverige och England har konstaterat (möjligen i bloggen tidigare, i så fall ber jag om ursäkt) att både Gustav Vasa och kollegan Henrik VIII reformerade av helt andra skäl; Gustav behövde komma åt klostrens skatter för att kunna betala sina tyska legoknektar, som hjälpt honom att bli kung. Henrik ville till varje pris skiljas från sin första fru Katarina av Aragonien, och det gick ju inte i ett katolskt land! 

I Göteborg firar man nu 400-årsjubileum. Det skulle ha skett för ett par år sedan, men på grund av pandemin blev det uppskjutet. När man skulle fira 300 år, grasserade en annan pandemi, spanska sjukan. Så även den gången blev jubileet skjutet på framtiden. Man får ju hoppas att svenska folket är friskare vid 500-årsjubileet! 

Sedan kommer en rad artister att framträda på Skansen i Stockholm. Det finns kanske en och annan som grumsar om att TV-utsändningarna är för ensidigt inriktade på Stockholm denna dag. Men faktum är ju, att just  Skansen har byggnader från i stort sett hela vårt avlånga land! 

Jag avslutar med att önska alla en bra nationaldag. Leve Sverige. Leve det! som kungen brukar utropa. 

Bild: En svensk flagga. Foto:  Pixabay.

Samuel och Matilda Andersson troligtvis med sonen Sigurd. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Samuel Andersson föddes 2 september 1871 i Ljusvattnet, Burträsk som son till Anders Andersson och hans hustru Eva Maria Samuelsdotter. Samuel var barn nummer fem av sju. Han var 12 år när fadern Anders vid laga skiftet 1883 flyttade längre söderut i byn och slog ned sina bopålar. 17 år gammal köpte Samuel hälften av detta hemman och senare den andra halvan.
1903 gifte sig Samuel med Matilda Sofia Pettersson född 1873-05-28 i Ljusvattnet, dotter till Per Gustaf Larsson och hans maka Margareta Elisabet Burlin. Matilda var barn nummer fyra av sju. I Samuel och Matildas äktenskap föddes fyra barn, en son samt tre döttrar. I sina krafts dagar var Samuel en skicklig jordbrukare som genom oförtrutet arbete skaffade sig en god ekonomi. Han tillhörde den stillsamma skaran i landet som aldrig på något sätt ville lysa utåt eller dra till sig uppmärksamhet. För sin familj och för sitt hem var han alltiallo, han strävade för dem så länge krafterna medgav. Under en lång tid av sitt liv drogs han med olika kroppsliga åkommor men allt detta bar han med imponerande tålamod.
Samuel och Matilda överlämnade senare hemmanet till två av barnen. Under en resa till kyrkan i Burträsk ådrog sig Samuel en förkylning. Andra sjukdomar tillstötte och hans liv stod inte att rädda. En månad senare gick han bort, den 27 november 1942. Samuel var en hederlig man som efterlämnade ett ljust och vackert minne.
I sin ungdom arbetade Matilda som piga i hembyn och en tid på mejeriet i Skråmträsk. Efter giftermålet med Samuel blev hon bondmora och skötte hemmet på ett omsorgsfullt sätt. Hon var inte rädd för att ta i, även på karlsidan. Efter att Matilda hade blivit änka hushållade hon hos sonen Sigurd. I november 1951 råkade hon falla och bryta lårbenshalsen. Sedan dess var hon invalid. Från och med hösten 1954 hade de fyra barnen växelvis vakat över henne timme för timme. I maj 1956 fick hon plats på kronikerhemmet i Hällnäs. Där slutade hon också sina dagar den 22 juni samma år. Hon efterlämnade minnet av en lugn och blid kvinna som i ordets rätta bemärkelse varit en hemmets goda fe

För nio år sedan gjorde jag mitt DNA-test och började då med mtDNA och tog senare testet Family Finder. Då var det inte lika vanligt med DNA-test som idag, jag minns t ex när jag bara hade runt 800 autosomala träffar.
Det jag blev mest gripen av i resultat av mtDNA-testet var min haplogrupp H1b. En av de vanligaste haplogrupperna i Europa, om inte den vanligaste.

Mitokondrie-DNA är ju på moderlinjen, alltså mormors mormors mormors... osv. På den linjen har jag Ingeborg Andersdotter som den äldsta anan i mitt släktträd under kyrkböckernas tid, född 1651. Var vet jag inte men hon levde i Ullareds socken i mellersta Halland (jo, det är inte bara ett köptempel utan även en socken). Det är alltså från henne och hennes mor, mormor, mormorsmor... som jag ärvt H1b. Hon bodde med sin make Nils Andersson på en gård i Skärshult, kanske kom hon därifrån.
Karin Bojs skriver en hel del om H1b i sin bok "Min europeiska familj - de senaste 54 000 åren". När jag hade fått mitt testresultat googlade jag förstås och fick då veta att H1b innebär att jag kommer från bönderna som kom till sydvästra Sverige för runt 6000 år sedan och att ursprunget är någonstans i Turkiet/Irak och däromkring.
Det här kom jag att tänka på när jag här om dagen började läsa i boken "Bland megalitgravar och romerskt guld" av arkeologen Peter Bratt. Den handlar om Västergötlands och västra Sveriges tidiga historia. Han beskriver bland annat hur man på senare tid fått skriva om en del av vår äldsta historia, tack vare DNA-testresultat, men också isotopanalyser.

En av gånggrifterna i Karleby i närheten av Falköping. Kanske är någon av mina gamla släktingar begravd här. Foto: Helene Simonsson. Bildkälla: Wikipedia.

6000 år tillbaka, det är ju inte släkforskning men jag tycker att det är väldigt intressant vad DNA kan berätta för oss. Min kända släkt från kyrkböckernas och skattelängdernas tid kommer från både Västergötland och trakterna på andra sidan länsgränsen i mellersta Halland, så på sätt och vis har vi stannat kvar där. Vi fann det gott att vara där.
Fast nu ska jag inte romantisera, mina förmödrar kanske inte alls kunde välja själva.

Givetvis förstår jag att jag har alla andra också i mitt ursprung, både jägare/samlare (mer än hälften) och andra. Mitt ursprung är säkert det allra vanligaste för oss med ursprung i Sverige några hundra år tillbaka.

6000 år sedan är ju svindlande länge sedan, men när jag läser om vad arkeologerna hittat och hur de tolkat sina fynd, då ger det ändå en känsla som överbryggar tiden. De som levde i de trakterna i sydvästra Sverige då, där jag senare växte upp, de var ju människor som du och jag och en del av dem var jag släkt med. Kanske alla.

Mitt ursprung, enligt FamilytreeDNA. Kanske delar jag det med de flesta av er.

Så dök den upp, den lilla svarta anteckningsboken som min morfar skrev ner händelser i. Det som hände runt förra sekelskiftet och beskriver delar av hans ungdom, prydligt nedtecknat och lätt att läsa.  Den kommer fram och sedan stoppas den undan ett tag, men nu var det bra länge sedan som det blev av att läsa lite. Det finns ju så mycket annat som händer, så de små guldkornen kommer inte fram utan blir liggande i det fördolda.

Och det kan ju finnas orsaker, det händer en hel del inom släktforskarvärlden som drar till sig uppmärksamhet. Senast var det Norrländska släktforskarhelgen, vilket underbart arrangemang det lär ha varit. Jag kunde inte vara med, men tänk att nyheten spridit sig ända till Amerika, för det kom ju specialpris på DNA-tester, ända upp till Älvsbyn.  Gäller några dagar till ser jag (slutar 3 juni). Och framför oss ligger lokala/regionala släktforskarveckor på flertal ställen i Sverige.  Bra att Kalendariet på Rötter finns, så det går att se vad som händer, och var det sker.

Men tillbaka till boken, ibland undrar jag om min morfar verkligen visste vad han gjorde. Att han gillade att läsa, det har jag förstått, men det var inte så lätt för en torparpojke att få tag på intressanta böcker. Tänk att behöva gå till bokhandeln för att titta på böckerna, sedan gå hem för att tjäna ihop det som behövdes till rätt bok och sedan gå och köpa den. Låter kanske inte så märkligt, men det var en bra bit över tre mil från hemmet till bokhandeln, så det tog sin tid att skaffa en bok. Hoppas verkligen att innehållet var bra, med tanke på de ansträngningarna. Lite synd att morfar inte skrev upp vad böckerna hette, undrar varför han ville undanhålla mig det. 😊

fritt foto av Aaron Burden på Unsplash

Annars hände inte så mycket på de långa arbetspassen, åtminstone inte sådant som var värt att skriva ner. Men det finns några små anteckningar om tröstlösheten, när det inte blev tid över för att läsa eftersom dagsverkena gjorde att det inte fanns dagsljus nog kvar när han kom hem. Inte blev det bättre av att hans pappa inte mådde bra, då behövde morfar ta i ännu mer. Fast anteckningarna om glädjestunder med böcker blir trots allt fler, och promenaderna till bokhandeln blev inte färre. Tänk om han förstått hur lätt det är idag, slå på mobilen eller datorn och läs nästan vad som helst, var som helst. Inga långa promenader för oss inte.

Det är ju klart att min morfar i sin ungdom tillhörde den grupp som kallades obesuttna, de som egentligen inte hade egendom, och som vanligtvis innehöll torpare, statare, backstugusittare och inhyseshjon samt drängar och pigor. En grupp som har många intressanta infallsvinklar, inte minst för släktforskare. Går det att se händelser, historier, kunskap som påverkade hur de levde och kan förändringar skönjas genom att använda olika källor? Det är intressanta frågor och det är också det ämne som prioriteras av Arvid Lundbäcks stiftelse när det gäller årets stipendier.

Låter det intressant att skriva om, kanske med nya funderingar eller sammanställningar.  Kolla på https://www.rotter.se/senaste-nytt/3930-sok-stipendium-fran-arvid-lundbacks-stiftelse-3 för att få veta mera.  Sista ansökningsdag är första september, så du har fortfarande tid att hitta på något.

Johan och Hulda Boström. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Johan "Janne" Algot Boström föddes 20 juli 1895 i Långviken, Skellefteå socken som barn nummer tre av åtta till Nils Johan Boström, barnfödd i Långviken och hans hustru Anna Margareta Forsman, härstammande från Falmarksforsen.
"Janne" gifte sig 1923 med Hulda Karolina Löfgren född 1889-06-03 i Renbergsvattnet, Burträsk, dotter till Per Anton Löfgren och hans hustru Klara Matilda Gustafsdotter, båda härstammande från Burträsk socken. Redan året efter Hulda föddes, flyttade familjen bestående av föräldrar samt åtta barn till krononybygget Nyborg utanför Långviken i Skellefteå socken. 1912 uppförde P. A. Löfgren ett bostadshus i Långviken vilket skulle bli pensionärsbostad för honom och hustrun. Dit flyttade de tillsammans med några av barnen som fortfarande bodde hemma vid denna tid.
1908, vid 19 års ålder, erhöll Hulda tjänst som piga hos Lars Anton Fahlgren med familj på Sörböle, Skellefteå. 1911-1915 tjänstgjorde hon hos Jonas Leonard Degerman med familj på Sunnanå, Skellefteå socken. Från 1915 fram till giftermålet med "Janne" arbetade Hulda som piga i Bureå hos hemmansägarna Johan Ferdinand Bergström och Gustaf Emil Holmström.
Efter ingånget äktenskap övertog "Janne" och Hulda hennes föräldrars gård i Långviken. Där fostrades makarnas fyra pojkar. Familjen bodde kvar på gården fram till 1938 när de flyttade till ett hemman längre österut i byn. På gården fanns en mindre ladugård som inhyste några kor.
Förutom det lilla jordbruket arbetade "Janne" under många år vid sågen i Bureå men tvingades att sluta när depressionen gjorde sitt intåg. Han var mångsidig och var verksam som montör samt maskinkörare vid Kemiska tvätten med mera. För byn ställde han upp bl.a. som ordförande i bönhusföreningen i flera års tid.
"Janne" erhöll 1951 anställning vid Rönnskärsverken där han arbetade som elektriker. I samband med detta lämnade han och Hulda Långviken. De bosatte sig i Norra Hedensbyn, Skellefteå. 1960 avgick Johan med pension och slutade sitt arbete vid Rönnskärsverken. Liksom sin hustru var "Janne" väl insatt i Bibelns ord. Makarna Boström flyttade 1964 till Morön, Skellefteå.
Tidigt 1970-tal flyttade Johan och Hulda till Klockarhöjdens äldreboende i Skellefteå. Som person var "Janne" glad och gemytlig. Han hade också ett sinne för humor. Johan somnade in 22 april 1982, 86 år ung. Huldas stora intresse var hemmet och familjen. Precis som "Janne" var hon kristligt intresserad och medlem inom EFS. Under tiden i Långviken var hon aktiv i byns syförening. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 24/3 1983, 93 år ung.

I det här röda huset bodde Jenny Trysén med maken Daniel Anton Sundén och deras barn på 1860-talet och där dog hon 1870. Huset, som kallas Sundénska gården, ligger alldeles norr om domkyrkan i centrala Västerås. På huset finns en skylt som berättar om gården:

På en promenad i kvarteren förra helgen råkade maken och jag passera här. När jag såg vad som stod på skylten förstod jag att det var här Jenny Trysén hade bott. Hennes gravsten hade jag sett för ett par år sedan, när jag skulle förbereda en kyrkogårdsvandring för medlemmarna i Västerås Släktforskarklubb:

Jenny Trysén dog 1870 och blev bara 27 år. Här vilar hon tillsammans med sin svärmor Martina.

Inför kyrkogårdsvandringen tog jag reda på vad jag kunde hitta om Jenny Trysén (gift Sundén) och hennes släkt. Hennes släkthistoria visade sig rymma mycket dramatik, tragik och rikedomar. Det visade sig också att släkten förgrenar sig ner till Västervikstrakten, där jag tidigare bott i nästan 40 år.

Men jag visste inte då att det var i det här huset Jenny hade bott under sina få år i Västerås.

Om Jenny och hennes släkthistoria har jag skrivit en artikel i Tjust Släkforskarförenings medlemstidning, sista numret 2021. Den har många intressanta inslag, till och med ett känt mord på 1900-talet. Läs den här, som pdf-fil.

Samtliga bilder är egna foton.

Ibland finns den bara där, en sak, en sång eller något annat, som fångar intresset utan att det egentligen finns någon koppling till oss själva. Riktigt vad som gör att hjärnan fokuserar på just den signalen vet jag inte, men att det händer vet jag.

Vid en promenad på kyrkogården i Köpingsvik, Öland, så står den bara där. En udda gravsten, hög är den, en bra bit över två meter och svart, så svart den bara kan bli. En av sidorna innehåller en text och det är inte den mest vanliga.

----------------------------------------

Här vilar Änkan Anna Carlsson som föddes den 20 juli 1805 i Kläckeberga och som slutade sina dagar den 9 oktober 1866 i Borgholm.

O barn gråt ej för mig jag är ej dödblott sofver här. Jag tillhör gud ej eder nu. Han älskar mig hvi sörjer du?

Som hon levde så hon dog förtröstande på gud mägtige skaparen af denna jord och bad till honom att för hans heliga kärleks skull blifva upptagen i hans eviga rike.

Hon lemnat oss i detta land i rymden af den sköna strand. O gud till oss nu dig bebåda så att ditt ansigte i himlen vi få skåda.

Detta minne uppsatte hennes son Carl Otto Willbad Carlson, Sydney Australia 1888
------------------------------------------

Foto av författaren
Vad är det som gör att en änka från Borgholm får den största, tror jag, stenen på hela kyrkogården? Svaret kanske finns om vi tittar på sonen som 22 år efter mammans död ser till att det kommer ett minnesmärke.  Om den stora stenen står där mamman en gång begravdes, det vet jag inte, men kanske fanns det skuldkänslor eller ville sonen visa att det gått bra för honom.

Carl Otto, föddes 1835 i Pataholm, Ålems socken, på fastlandet nästan tvärs över Kalmarsund, blev som flera av sina bröder sjöman. Det sista spåret i kyrkböckerna är en notering om frejdebevis för att i Kalmar söka sig till sjömansyrket.  Riktigt vad som hände sedan vet jag inte, men 1863 stiger han iland i Sydney, Australien. Han hittar där en flicka som kom från Irland och de gifte sig 1865. I en handling rörande medborgarskap framgår det att han i början på 1870-talet är stevedore, ansvarig för lastningen på fartyg, men sen är det oklart vad han sysslar med. Att det går bra för honom är klart, för 1882 låter han uppföra ett fint hus, Carlson Terrace, och det finns kvar än i dag och räknas in bland de skyddsvärda husen, sett ur historisk synpunkt.

Sardaka (talk) 08:49, 26 April 2012 (UTC), CC BY 3.0 <https://creativecommons.org/licenses/by/3.0>, via Wikimedia Commons

Om han sedan återvänder till Öland vet jag inte, men att han tänker på sin mamma är klart, stenen finns ju som bevis på det. Hans pappa som dog sex år innan mamman vet jag inte vad han tyckte eller tänkte om, han borde ha begravts på samma kyrkogård.  Några av Carl Ottos syskon stannade på Öland, men en bror avled 1878, men efterlämnar ett antal barn, och en annan försvann ut ur böckerna före 1870. En syster flyttar till Stockholm och henne tappar jag bort 1856.  Systern Elisabeth finns i Alböke och där finns det kanske släkt kvar.

Runt sekelskiftet flyttar Carl Otto till en annan del av Sydney, och där bor han i Carlson House fram till sin död 1904.  Huset bebos av änkan och hans dotter med man och det finns en del beskrivet om det huset i källorna. Blir i mitten på 1920-talet barnhem och är det fram till 1980-talet.

Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0, By Linda Brainwood, no change

Att stora gravstenar var viktiga kan vi ju se i Köpingsvik, och vill du se den gravsten som står på den plats där Carl Otto vilar, så kan du titta på https://www.findagrave.com/memorial/149153661/carl-carlson , där den syns i all sin ståtlighet.

Carl Ottos dödsruna berättar inget om vad han sysslat med, men han var en respekterad medborgare och det finns uppslag att följa hans familj om man så vill. Du kan läsa mer på https://trove.nla.gov.au/newspaper/article/104918030

Satt igår och slötittade i Enköpings födelsebok, då jag plötsligt fick syn på en ganska udda namnkombination. Den lille gossen, född 1895, döptes till Gabriel Desiré! Det blev ju att titta två gånger, men det står faktiskt så, se bilden! Hade föräldrarna möjligen tänkt sig att barnet skulle hetat Gabrielle Desiré, så att det alltså var en flicka? Nej, 'pojke' var ordentligt ikryssat. Och Gabriel är ju ett pojknamn. Men Desiré? Vi hade ju en svensk drottning som hette Desirée/Desideria inte så långt tidigare, nog borde föräldrarna haft koll på att Desiré var ett kvinnonamn? Mystiskt. 

Man har ju i och för sig hört talas om att det finns pojkar som döpts till Barbro och flickor som heter Kennet, men de jag har hört talas om har levt i senare tid, och då har det förmodligen funnits en avsikt med dopnamnet. Och dessa barn har i regel ett namn till, med 'rätt' kön. 

Fast egentligen - spelar det någon roll? Det viktigaste är väl vilka människor föräldrarna fostrar barnen till, inte om barnen har ett förnamn med 'korrekt' könstillhörighet? 

Sedan visade det sig att Desirée/Desideria faktiskt har namnsdag idag, och det var ju en lustig tillfällighet. Jag har läst Annemarie Selinkos roman 'Desirée' om drottningen från Frankrike i mina ungdomsår, och det var mycket gripande läsning för en tonåring. Idag inser jag att författarinnan nog tagit hjälp av sin fantasi i många avseenden, även om basfakta säkert är mer eller mindre korrekta. Icke desto mindre, vinterkylan och våra stränga, lite ålderdomliga seder här i Sverige måste ha varit mycket nedslående för en fransk kokott utan 'kunglig' uppfostran. Jag är inte förvånad att Desirée åkte tillbaka till Paris! Men till slut accepterade hon ju sitt svenska öde. 

Till sist en glad nyhet, åtminstone för undertecknad: jag har fått bord i Östersund! Så nu dyker jag upp på årets släktforskardagar i augusti! Jag har aldrig varit i Östersund förut, inte ens i Jämtland, slår det mig. Släktforskarmässigt har jag lite Blix med omgivande släkt i landskapet på mammas sida. Men det är långt tillbaka i tiden. Så det blir ny mark för mig, men jag hoppas förstås att träffa någon eller några av er där! 

Fast det kommer väl en eller annan blogg innan dess...

Bilden: En gosse vid namn Gabriel Desiré är född i Enköping! Foto: författaren

Jonas och Helena Skog. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Jonas Anton Skog föddes 1881-08-05 i Ljusvattnet, Burträsk som son till pigan Maria Eufrosyna Skog. 1893 kom Jonas Anton till Brönstjärn. Han blev fosterbarn där hos Johan Gustaf Andersson med hustru. Under uppväxtåren lärde sig Jonas Anton till skomakare.

1905 flyttade Jonas Anton till Degernäs, Burträsk. Han gifte sig samma år med Helena Amalia Stenlund född 20/5 1886 i Lillblåbergsliden, dotter till Nils Petter Stenlund och hans maka Anna Amalia Renman. Helena var barn nummer tre i en syskonskara på tio. Från fyra års ålder växte hon upp i Degernäs dit hon flyttat med sina föräldrar och syskon. Jonas Anton och Helena bodde i fyra år efter vigseln i Degernäs. Där föddes också deras två äldsta barn, en son som levde i 14 dagar samt en dotter. 1909 flyttade familjen till Ljusvattnet. Ytterligare tio barn fostrades i hemmet.

Familjen blev arrendatorer i Sittuträsk 1917, ett ensamställe mitt i skogen utan farbar väg, sex km söder om Ljusvattnet. 1938 köpte Jonas och Helena ett hemman i Hedbacka, Burträsk. De bosatte sig där med tillsammans med fyra av barnen. I mitten av 1940-talet flyttade Jonas och Helena till Åbyn, Burträsk.

Jonas var begåvad med en strålande ljus optimism. Det lär vara ett fåtal personer som av naturen utrustats med en sådan orubblig livsenergi. Hans livsgärning var mödornas dag från början till slut. Man måste se upp till honom som kunde reda sig bland den stora barnaskaran, ett helt dussin. Han var också en rejäl make, familjefar och en uppskattad granne. Jonas Anton dog 30 januari 1954.

Helena var en energisk och duktig husmor. Redan från barnsben var hon van vid vedermödor. Hon kämpade sig fram med en avsikt att hålla hemmet rent och snyggt. Helena somnade in i hemmet i Åbyn 4 juni 1954. Hon var sjuk de sista fem åren av sitt liv och drabbades av en hjärnblödning. Vid hennes bortgång levde åtta av de tolv barnen.

Idag för 299 år sedan föddes min mormors mormors morfars farmor Ragnhild Ivarsdotter, den 20 maj 1724.
Idag för 211 år sedan föddes min farmors farfar Mårten Nilsson, den 20 maj 1812.
Detta är de två personer jag hittat i mina släktträd som är födda på dagens datum, en i min mammas släktträd och en i min pappas.

Ragnhild Ivarsdotter
Ragnhild Ivarsdotter kom från Lyssebäck i Fagereds socken. Förr i tiden skrevs det Lösebäck, som jag har sett på äldre kartor och i kyrkböcker. Den 27 maj döptes hon till Ragnilla, vilket jag har normerat till Ragnhild i mitt släktträd.
Hennes föräldrar hette Ivar Svensson och Ingegerd Persdotter, båda födda på 1680-talet. Så vitt jag vet var de bönder på sin gård i byn. Vanligt folk, alltså.
Fagered är förstås en fager bygd, den ligger ju i Halland. Närmare bestämt på gränsen till Västergötland lite norr om det idag välbekanta Ullared. Ragnhild gifte sig 1744 med Jöns Bengtsson som också kom från Fagered men från Höghults by, fast han var född i Hässlehult. Efter vigseln bodde de i Höghult för där föddes sonen, min förfader Sven, i september 1744. Sedan fick de åtta barn till.
Med sina tre äldsta barn flyttade de 1756 till en gård i Dughult i Ullareds socken, ungefär en mil åt sydväst. Varför vet jag inte. Kanske hade det med makens jobb att göra. Han var polis. Ja, inte sådan polis vi har idag utan kronofjärdingsman. Fast egentligen var det inte ett jobb på den tiden, utan ett förtroendeuppdrag. Att upprätthålla lag och ordning var något han sysslade med vid sidan om sitt jordbruk. Som fjärdingsman var han underställd kronolänsmannen.
Ragnhild och hennes make levde på 1700-talet och det finns inte någon husförhörslängd från hennes tid. Men hennes bouppteckning finns bevarad. När jag släktforskade om den här släktgrenen för kanske tio år sedan fanns inte hennes bouppteckning i något sökbart register, men nu gör den det. Så det kan löna sig att ta nya tag. Det är i bouppteckningen efter Ragnhild som hennes make kallas kronofjärdingsman.
Ragnhild gick en förskräcklig död till mötes när hon insjuknade i rödsot vintern 1773, samtidigt med flera andra sockenbor. Det var en hemsk sjukdom. Den 9 januari dog hon, 48 år gammal. Makarna hade det nog ganska gott ställt för bland lösöret fanns en del silver. De hade häst, fem kor, getter, får och svin. Gården i Dughult ägde de inte, utan var åbor, dvs arrendebönder.

Ragnhilds (Ragnillas) födelse i Fagereds kyrkbok 1724. Bildkälla: Arkiv Digital.

På häradsekonomiska kartan ser vi Fagereds kyrkby till vänster och Lyssebäck (Lösebäck) uppe till höger. Bildkälla: www.kartbild.com.

Ragnhild och hennes make Jöns Bengtsson flyttade hit till Dughult 1756. Jag letade upp gården 2018, men ingen var hemma och ingen verkar ha bott här på länge. Eget foto.

Mårten Nilsson
Min farmors morfar Mårten Nilsson kom från Karlsvik i Grimetons socken, några mil västerut från Ullared. På hans tid kallades det Kalfsvik, så står det i kyrkböckerna. Det var ett torp men har sedan blivit gården Karlsvik. Den ligger vackert vid en vik av Skärsjön.
Året innan han föddes hade föräldrarna Nils Svensson och Maria Johansdotter flyttat dit från grannsocknen Sibbarp, då kyrkböcker saknas under en stor del av 1700- och 1800-talen. Så föräldrarna vet jag inte mycket om. Kalvsvik var ett nybygge när de kom dit, troligen var det ett torp de själva tog upp. Det låg i frälseskogen ganska nära sockengränsen mot Sibbarp.
1834 gifte sig Mårten med Anna Beata Gudmundsdotter från torpet Kopparåsen, under Skottgården som också kallas Lars Eskilsgård och som också låg i Grimetons socken. Efter vigseln flyttade han till henne.
Enligt bouppteckningen efter hans far Nils hade Mårten och hans två gifta systrar Beata och Johanna fått var sin ko, förmodligen när de gift sig, men inte systern Eleonora. Nu fanns det ingen ko kvar i fähuset, bara ”en liten stut och en rödstjernig qvige kalf”. Kalven var ett halvt år gammal. Grannen Per Bengtsson åtog sig att ta hand om båda och föda upp kvigkalven så att den skulle växa till sig och när den blivit en ko skulle Eleonora få den. Stuten blev nog hans betalning för den uppfödningen. Så ordnade sig allt, man hjälptes åt när det behövdes.
Torpet Kopparåsen hörde till Grimetons kyrkby men låg på utmarken, i det som idag är friluftsområdet Åkulla bokskogar. Det verkar som om Mårten blev torpare ganska snart efter att han flyttat in, trots att Anna Beatas föräldrar levde. Men hon hade inga syskon och då blev det mågen som fick ta över torpet. Med tiden fick de sju barn, varav dottern Olivia, näst yngst i syskonskaran, blev min farmors mor.
Mårten levde till 1907 och blev 95 år, han hade då varit änkling i 28 år. De sista decennierna före sin död kallas han fattighjon i kyrkböckerna. Någon bouppteckning verkar inte ha bevarats efter honom och kanske hade han i stort sett inga tillgångar. Långt före hans död hade sonen Otto tagit över torpet och kanske hade Mårten sålt torpstugan till sonen då. Idag finns bara lite rester av husgrunderna kvar inne i skogen. Själv har jag inte varit där, men har fått bilder från en tremänning som besökt platsen.

Mårtens födelse i Grimetons kyrkbok 1712. Bildkälla: Arkiv Digital.

Generalstabskartan. Karlsvik ligger till höger vid en vik av Skärsjön och Grimetons kyrkby till vänster. Bildkälla: www.kartbild.com.

Så här fint är det vid Karlsvik vid Skärsjön. Enda gången jag varit där är för ett år sedan, i maj förra året. Eget foto.

Hur började det här med släktforskning, det kan man fråga sig. Jag tänker mer på det personliga planet, inte rörelsen som helhet, och definitivt inte flera hundra år tillbaka. Eftersom alla inte släktforskar så måste det finnas något som lockar och drar, eller finns det ett hot någonstans i bakgrunden.  En del börjar tidigt och håller på så länge orken finns, andra börjar sent och återigen andra börjar och slutar ganska fort.  Finns det någon förklaring, eller är det bara tillfälligheter som styr alltihopa.

Jag kan berätta att för egen del så var det några brev som tände gnistan med släktforskningen. Jag var ganska tidigt intresserad av historia, men det föll mig aldrig in att sätta in mig själv i det historiska skeendet, eller rättare sagt min egen familj. Men när jag plockade med en del efterlämnade papper efter min bortgångne pappa så började intresset spira. Brev med uppgifter om för mig helt okända släktingar på andra sidan Atlanten och några svarsbrev, tydligen skickades det kopior till några anhöriga i Sverige så att alla fick veta som sades.

Fritt foto av Kurt Liebhaeuser på Unsplash

Det var nästan som att tända luntan på en kruttunna, varför hade jag aldrig funderat på var de fanns, släktingar som på något försvunnit i en dimma. Hur många fanns det, och hur var deras liv. Kunde jag hitta mer om det som hänt och hur gjorde man i så fall. Själv blev Rötters Anbytarforum min räddningsplanka och det känns nästan pinsamt att se de tafatta frågorna om det som idag upplevs, av mig, som självklarheter. Jag är så tacksam mot de som orkade svara och lärde mig grunderna, borde kanske gått en kurs, men det var inte aktuellt då.

Det är många gånger jag tänkt på hur det började och måste påminna mig om det när jag ser frågorna från andra, som nyligen startat sin släktforskarresa. Om tålamodet riskerar tryta så är det bara att gå tillbaka till Anbytarforum och läsa mina egna inlägg, bara det visar för mig hur fantastiskt värdefull  alla sparade meddelanden är. Lite skillnad mot de andra kanalerna som nyttjas idag, där frågor och svar försvinner i en rasande fart.

Det har varit bra att ha den där ryggsäcken kvar, med mina första tafatta försök, när det  kom in nya verktyg i släktforskningen. Vikten av att lära sig grunderna var ju så uppenbara och det visade inte minst den genetiska släktforskningen, som exploderade när de första DNA-testerna blev tillgängliga.  Det var nästan som att börja om, men skillnaden för mig var att nu fanns det inte några som kunde svara på de enkla frågorna. Vi var alla nybörjare och fick tillsammans bygga en ny kunskapsbas.

Att det finns mycket kunskap inom de olika delarna av släktforskning blir helt klart när jag besöker olika tillställningar där det finns ett personer eller föreningar som visar upp vad de själva kunnat åstadkomma. Det är fantastiskt att få se hur mycket kunskap det finns och ibland känner jag att jag är tillbaka vid mina brev, de som en gång tände gnistan.

Vad var det som tände ditt intresse och känner du som jag, att ju mer jag lär mig desto mer ser jag att det finns oändligt mycket kvar för mig att lära.

Frans och Ebba Widmark med familj. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Frans Oskar Widmark föddes 20 november 1877 i Tarsmyran inom Skellefteå socken som son till Johan Olofsson Widmark, härstammande från nämnda by och hans hustru Maja Lena Andersdotter Bjurman, barnfödd i Drängsmark men uppvuxen i Bodan, Ersmark samt Bjurån i Skellefteå socken. Frans hade fem bröder.

Som 15-åring sysslade Frans med timmerhuggning och flottningsarbete. Från och med år 1901 arbetade han som rallare vid den under uppbyggnad varande Riksgränsbanan. Fem år senare erhöll han anställning vid SJ:s maskinavdelning på stationen Riksgränsen. I samband med detta flyttade han till Kiruna. Där gifte han sig 1908 med min mormors mors tremänning Ebba Maria Stenberg f. 1888-09-25 i Bjurström, Skellefteå socken, dotter till skomakare Per Stenberg, bördig från "Rajmirbränne", Skellefteå socken och hans maka Sara Magdalena Andersdotter, härstammande från Djupträsk, Jörn. Ebba hade sex syskon. Inom loppet av två år föddes två pojkar i deras hem. 1913 flyttade familjen till Norrböle, Skellefteå. Där utökades barnaskaran med en dotter och en son. 1916 bosatte sig Frans och Ebba med sina barn på Åsgatan 26 i Skellefteå. Efter flytten tillbaka till Skellefteå var Frans fortsatt anställd vid SJ. Familjen kompletterades med tiden och bestod sammanlagt av tio barn.

Frans var ideellt och religiöst intresserad. I Skellefteås föreläsningsförening och blåbandsförening var han en aktiv medlem. Dessutom arbetade han idogt inom stadens lokalsjukkassa. Som person var Frans sympatisk och försynt. Han hade skaffat sig en stor skara vänner. En stor sorg för honom och hustrun Ebba var när dottern Judit avled 1932 i sviterna av tuberkulos, blott 16 år. Sjäv somnade Frans in i sitt hem 30 maj 1939.

Ebbas stora intresse var barnen och deras studier. Med en exceptionellt vänlig försorg följde hon dem alla på de skilda levnadsbanor de valde. Hon var gladlynt och hjärtegod till hela sin personlighet, begåvad med ett utmärkt intellekt, vilket alla barnen ärvde. Fru Widmarks andra stora intresse var Svenska kyrkan och missionsverksamheten. Det måste ha glatt henne särskilt, att äldste sonen valde att bli en kyrkans tjänare.

Under sin sista levnadstid led Ebba av svagt hjärta och högt blodtryck. Hon rörde sig med viss möda, men det vänliga leendet lyste mot varje känd Skelleftebo hon mötte under sin vandring. Strax före sin bortgång togs hon in på Bureå sjukstuga där lunginflammation satte punkt för ett liv nära den Herre hon högt älskade och väl tjänade. Hon somnade in 25 oktober 1954. Närmast sörjande var de nio barnen, bland andra Göran Widmark tidigare tjänstgörande präst i Nilivaara, Harads och Pajala, senare sekreterare vid SKM, Germund Widmark, kamrer, gift med Laila Immonen, Gusten Widmark, arkivarie och ortnamnsforskare vid Uppsala universitet, gift med textilkonstnär Birgit "Bibbi" Lindgren, Sverker Widmark, tingsnotarie, gift med reklamtecknare Gabriella Hellström, Gunnel Widmark, folkskollärare, gift med chaufför Tore Enmark, Mait Widmark, socionom, gift med laborator Arvid Nilsson, Gunvor Widmark, handelsbiträde, gift med direktör Carl-Gustav Sandström.

Sommaren har kommit, åtminstone om vi bara tittar på hur vädret är just nu. Då kommer också tanken på utflykter. Här får du tips på två utflyktsmål där du kan se hur dina gamla släktingar levde på 1800-talet.
Ett ligger på västkusten, där jag är född och uppväxt. Ett ligger på ostkusten, där jag bott större delen av mitt vuxna liv. Båda är oskiftade byar som bevarats så som byar såg ut före laga skiftet.
Har du tips på andra liknande utflyktsmål så skriv gärna om det i en kommentar här. Jag hoppas ni kommer med många tips.

Äskhults by
Byn ligger i norra Halland i Förlanda socken i Kungsbacka kommun. Den har fyra gårdar i en byklunga och är byggnadsminne sedan 1981, numera kulturreservat.
Läs mer om byn.
Se en film från Äskults by.

Äskhults by. Foto Mattias Blomgren. Bildkälla: Wikipedia.

Stensjö by
Byn ligger norr om Oskarshamn och är kulturreservat sedan 2020. Kungliga Vitterhetsakademien äger byn och brukar den på gammalt vis. Bebyggelsen är bevarad med husen samlade i bykärnan.
Läs mer om byn.
Se en film från Stensjö by.

Stensjö by. Eget foto.

Stensjö by besökte jag för några år sedan och det var verkligen en upplevelse att gå där och förstå hur man en gång levt tätt ihop i en by med gårdarna samlade. Större delen av mina gamla släktingar var bönder i Halland och före laga skiftet såg deras omgivning ut ungefär så här, förstår jag. Inte som de ensamgårdar vi är vana vid idag.
I mina släktböcker har jag använt mig av foton från Äskhult och Stensjö, för att visa hur det kan ha sett ut på de gårdar som fanns i min släkt på 1800-talet.

Det finns så många olika delar av släktforskning. Det kan handla om att leta långt tillbaka bland så gamla handlingar att det knappt går att se vad det står, och de faller isär om de inte hanteras rätt. Ibland får man inte ens se på dem, de kanske är fulla av mögel eller skadade på annat sätt att de är väl fördolda för alla, oavsett rang och utbildning.

Andra dokument kan upplevas gamla, men det behöver inte vara så långt bort i tiden ändå.  Och i motsatt ände till de riktigt gamla så kanske det är en träfflista baserat på ett DNA-test. Finns det något intressant att läsa, är det svaret på den svåra frågan om vem som är pappa eller kanske farfar. Oavsett vilket så har varje dokument, varje skriven rad, någon form av budskap som kan vara av intresse om det är rätt person som läser den. För andra kan det ses som rena skräpet, vare sig det mögligt eller en utskriven lista.

Fritt foto av Christa Dodoo på Unsplash

Själv hittade jag ett litet korrespondenskort, adresserat till min pappa med titel och allt. Såg viktigt ut och det var det också.  Det var från en uppsatt person, en distriktsöverlärare. Undrar hur man blir en sådan, kanske är det mycket utbildning och lång tjänst som ger den titeln. Texten på andra sidan såg nästan lite domedagslik ut. Det var ord som det sjöng kanslispråk om och det var nästan så jag rös när jag såg mitt eget namn handtextat bland de tryckta raderna. Det var nog inte så hemskt som det kunde se ut, det var en uppmaning till mina föräldrar att se till att jag inställde mig på min första skoldag, och vad min första lärares namn var. Det var inte undertecknat, men det stod med feta bokstäver Distriktöverlärare som den som kommunicerat budskapet.

För någon annan än mig, eller i bästa fall kanske något av mina efterlevande, så finns det inget värde i ett sådan kort. Men jag vet nu vilken dag jag började skolan, tack vare distriktsöverlärarens kort.  Tänk om det dyker upp om flera hundra år, och någon frågar sig vem det avsåg, då kanske jag blir upptäckt på nytt.  För visst är det så att vi letar spår efter våra förfäder, och varje liten information kan vara av intresse för att få fram en bild, en bild av hur det var när just den personen levde.  Undrar om jag ska stoppa ner kortet i mitt eget arkiv och om jag ska se till att det och andra hamnar hos någon arkivinstitution.  Blir kanske lite svårt att övertyga någon tjänsteman om vikten av information, men vem vet.

Nu är det kanske annat som ska sparas till eftervärlden, så att de som blir släktforskare i kommande generationer har något att leta efter och kanske glädjas åt. Men tänk om de bara letar i digitala register, vad händer då med mitt lilla kort, måste jag scanna in det och spara det på något sätt. Undrar om Arkiv Digital tar emot en scannad fil med alla mina papper, eller finns det ett bättre ställe att skicka filen till.

Vad tänker du spara undan till eftervärlden, alla bilder och alla små papperslappar, eller kanske fina diplom, har du någon plan?

Nils och Ackvelina Olofsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Nils Rickard Olofsson kom till världen 27 maj 1885. Han växte upp i Nyträsk, Jörn som yngst av sju syskon. Föräldrarna var bonden Olof Jonsson och hans hustru Klara Fredrika Karlsdotter. När Nils var ett halvår gammal avled hans far. Nils fick därför redan tidigt göra rätt för sig och skaffa föda till hemmet. Under en tid var han dräng hos sin äldre bror Jonas som övertog en del av föräldrahemmanet i Nyträsk. Nils fick slita ont många gånger men med sin okuvliga energi och driftighet gick det bra.
1915 vigdes Nils med min mormors mors tremänning Anna Ackvelina Jonsson född 27 december 1894 i Melsträsk, Jörn, dotter till Jonas Olofsson och hans maka Marta Fredrika Persdotter. Ackvelina var näst äldst av tio syskon. 1917 byggde Nils en egen gård i Nyträsk till sin familj. Där slog de sig ner och där växte deras tio barn upp. Ett av barnen levde endast i tolv dagar. Ett mindre jordbruk bedrevs på gården.
Nils var till sin läggning lugn och gladlynt. Humorn lyste i hans ögon. Han var omtyckt av alla som han hade kommit i beröring med och han gav gärna en hjälpande hand när så behövdes. De sista åren av hans liv sviktade hälsan. Trots detta kunde man se honom göra sina inköp inne i samhället (Jörn). Stillsamt ville han leva sitt liv och stillsamt somnade han in i sitt hem 20 februari 1958, 73 år gammal.
Som ung tjänade Ackvelina som piga, vilket ju var brukligt på den tiden. Efter att hon hade gift sig skötte hon hemmet och fostrade barnen samt hjälpte till med sysslorna på gården. Liksom sin make var hon god och glad. Gästfriheten var stor i det ”Olofssonska” hemmet. Alla som kom på besök blev väl mottagna av fru Olofsson. ”Lina”, som hon kallades, var djupt religiös. En stor sorg för henne var när hon tvingades att följa näst äldsta dottern till graven 1961. Samma år lämnade hon också hemmet i Nyträsk, nära Lundbacka och flyttade till yngste sonen Kurt i Stavaträsk. 70 år fyllda var hon fortfarande pigg och kry för sin ålder. Det var mest barnbarnen som då fick ta emot hennes omsorger. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 16 januari 1979, 84 år ung.