Vad är sant och vad är falskt?

I en släktutredning till en kund kom jag nyligen till gården Träske i Kräklingbo socken på Gotland på 1700-talet. I kundens släkt finns en man som hette Jacob Larsson, född den 17 april 1713 och död den 17 januari 1786. Den 18 oktober 1737 gifte han sig med Brita Jostesdotter och flyttade då till hennes föräldragård Österby i samma socken.

När Jacob dog står det i kyrkboken att hans föräldrar var Lars och Helena i Träske. Ordagrant står det "Lars et Helena Träske". I flera socknar vid den här tiden har prästerna bara skrivit förnamn och gårdsnamn på folk. I dödsnotisen står också Jacobs födelsedatum:

1786

1737

I vigselnotisen 1737 står det att Lars kom från Träske och Brita från Österby, dvs "Jacob Larsson Träske och Bryta Jostesdr. Österby" (vigsel nr 1).

När jag såg detta förväntade jag mig att gossen Jacob som föddes den 17 april 1713 också skulle vara född i Träske, men när jag sökte i Arkiv Digitals eminenta register för födda, vigda och döda i delar av Sverige står det Ekeskogs som födelseort i träffen. "Så de bodde där först och flyttade sedan" hann jag tänka medan sidan i födelseboken laddade. Men när jag läste där står det ju Träske. Eller... Vad säger du? Jag tolkar det som Träskes även om den versala bokstaven T nästan ser ut som ett E. Jag tolkar det definitivt inte som Ekeskogs. Har jag rätt eller har jag fel? Födelseboken 1713:

1713

Två barn föddes i Träske på våren 1713. Årets födelse nr 2 i Kräklingbo var Pers dotter Elisabeth. Där läser jag att det står "Pär Treskes dotter". Födelse nr 3, där läser jag "Lars Treskes son" som föddes den 17 april och fick namnet Jacob.

Jag kan förstå hur det har gått till. Att den som gjort avskriften tolkat begynnelsebokstaven som E och sedan kanske sett ett k i namnet och tagit för givet att det då måste vara Ekeskogs, en av socknens gårdar.

Igår skickade jag in en rättelse till AD och jag förutsätter att någon där granskar detta, så får vi se om jag får medhåll.

Mitt syfte med det här inlägget är att visa att det är viktigt att kontrollera alla registeruppgifter i originalkällorna. Det kan inte nog poängteras. Men tänk också på att söka lite kreativt i alla sökbara register. Det är avskrivna uppgifter och det kan givetvis bli fel, inget konstigt med det.

Jag är verkligen tacksam för alla de register som numera finns hos AD och förstår att det kan bli fel. Registren kommer från många olika håll, både föreningar, enskilda släktforskare och (tror jag) AD:s eget samarbete med My Heritage.

Det som är mer allvarligt är att fel sprids mer eller mindre okontrollerat på nätet, och i det här fallet har det skett innan AD hade register. Så bara för att en uppgift finns på flera ställen på nätet betyder det inte att den är sann. Uppgiften att denne Jacob skulle vara född i Ekeskogs finns i flera upplagor på nätet, både på Geni, i Anbytarforum och i privata släktträd.

Ett annat fel som spridits i samma sammanhang är namnet på Jacob Larssons mor. Hennes namn uppges på flera ställen vara Maria Mårtensdotter men i dödsrunan i kyrkboken skrev ju prästen att hon hette Helena. Hur kunde det bli så? Svaret tror jag beror på följande.

Jacobs far hette Lars Persson. I Kräklingbo CI:1 på sidan 51 finns en notis om att Lars Pedersson gifte sig med Maria Mårtensdotter från Lilla Hammar den 29 november 1691. Där nämns inget gårdsnamn för Lars Pedersson så vi kan inte vara säkra på att det är Jacobs far, men det kan det ju vara:

1691

I Träske föddes ett tvillingpar 1693 med Lars som far men inget namn på modern. Båda tvillingarna dog som spädbarn. 1708 föddes flickebarnet Helena i Träske med Lars som far och Elin som mor. När Jacob föddes 1713 står inte moderns namn i kyrkboken. Om Lars Pedersson är Jacobs far så kan ju Maria Mårtensdotter ha dött och fadern gift om sig i en annan socken med Helena/Elin. Elin kunde användas som en kortform av Helena så Elin som är nämnd som flickans mor 1708 och Helena som är skriven som Jacobs mor vid hans död måste vara samma person.

Det som förvånar mig är att uppgiften att Maria Mårtensdotter skulle vara mor till Jacob Larsson har spridits trots att det står i hans dödsnotis i kyrkboken att hon hette Helena.

Själv har jag bara läst i kyrkböckerna, inte i domböcker, skattelängder eller andra arkivhandlingar där mer uppgifter kan finnas om den här familjen.

Bildkälla, samtliga bilder: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
1069 Träffar
2 Kommentarer

Semestertider

Det är sådana där tider nu, semestertider säger många. Men kan man ta semester från sina intressen eller är det bara en prioritering av tid som gäller? Varför släktforskar man inte mer när man är ledig, kam man undra. Eller gör vi det, fast på ett annat sätt än att bara grotta i gamla arkiv. Är en tanke på de som gått före när man passerar en vägskylt med ett namn som finns i förteckningen av släktingar en typ av släktforskning.  Visst kan det vara så och än mer påtagligt blir det om man följer skylten och svänger av den tänkta vägen och tittar till platsen/området där de gick en gång, våra anor. De som faktiskt gjort att vi finns till på det sätt som vi gör.

Det går ju också att inspirera andra genom att peka på sådant som är kopplat till släkten, kanske kommer någon ihåg berättelsen från en resa senare i livet och börjar kontrollera vad som egentligen hände. Det finns många sätt att väcka intresse och det är inte alltid som man kan räkna ut vad det var som tände en gnista. Så lägg inte släktforskningsintresset på hyllan utan berätta gärna, även om det bara blir små anekdoter. Någon gång kommer det kanske att resultera i ny släktforskning.

Fast jag kan inte få semester, säger någon i min omgivning, jag är ju pensionär. Precis som att det inte innebär en massa åtaganden, och man kan inte skylla på att man inte hinner för att man måste arbeta. Det kan ju bli svårt att koppla av när dagarna ser nästan likadana ut, vare sig det är semestertider eller ej. Men att ta sig en tur när det är bra väder kan man ju vare sig man är pensionär eller inte.  Och det tar kanske på krafterna så man inte orkar med det vardagliga, så det blir en kortare blogg än vanligt, känns mer som en liten semesterhälsning, även om jag inte får ha semester. 😊

Bild av Himmelsberga Norrgård. Fotograf Olaf Meister publiceras enligt CC BY-SA3.0 via Wikimedia commons

Redan förra veckan skrev jag om Himmelsberga, dit jag ska på söndag. Himmelsberga mitt på Öland som firar Öland-Amerika dagen. Att Öland är det landskap som hade flest emigranter om man räknar per innevånare är det inte alla som vet, men det ger en bra grund till firandet av just den här dagen. Jag och sex andra, Fredrik, Cecilia, Tomas, Hanna, Karin och Gullan ska försöka vägleda så många som möjligt i släktforskning och då primärt emigrantforskning. Ett spännande avbrott och samtidigt en möjlighet att träffa många intressanta människor.

Ha en bra tid framöver, vi kanske ses någonstans, så håll ögonen öppna.

Fortsätt läs mer
1270 Träffar
1 Kommentar

Med arkiven som källa

Ska du skriva en släktbok? Kanske funderar du på hur du ska utforma den och vad du ska ta med. Om du ska göra en ren faktabok eller dramatisera?

Ett inspirerande föredrag finns i Riksarkivets Youtubekanal där arkivarien Petra Nyberg berättar om hur hon gjorde med sin bok "Missgärningar" (Lava förlag 2021). Boken handlar om en kvinna som blev mördad på uppdrag av kvinnans make och hans nya flickvän. Det här hände i Skåne 1849 och skilsmässa var inte aktuellt.
I boken får vi veta bakgrunden till mordet och vad som hände sedan. Vi får en fyllig bild av de inblandade familjerna. Författaren väver in detta i en nutida historia och tillbakablickar till mitten av 1900-talet. Den äldre berättelsen bygger på ett verkligt fall som Petra Nyberg hittat i arkiven och gjort en dramadokumentär om.

Det gillar jag.

PetraNyberg

Utsnitt från husförhörslängden med anteckning om vad som hände med anstiftaren till mordet. Boken inleds med ett avsnitt om avrättningen. Bildkälla: Arkiv Digital. Till höger Petra Nybergs bok.

Det här är en mycket läsvärd bok och som jag tror kan vara en bra inspiration, inte minst tillsammans med föredraget om att använda arkiven som källa till ditt skrivande. I föredraget berättar Petra Nyberg om vilka primärkällor och sekundärkällor hon använt, hur hon hittat dem och hur hon använt dem. Hon ger också bra tips på hur man hittar användbar information för att få en bakgrund till den historia man vill berätta.

"Allt finns i arkiven!" säger Petra Nyberg i sitt föredrag och det håller jag verkligen med om. Våra arkiv är fantastiska källor till information.

Nu på måndag den 10 juli ska jag hålla ett föredrag om att skriva släktbok. Det är en del av Västmanlands Släktforskarvecka som ordnas av släktforskarföreningarna här i Västerås med omnejd i år.

Ta gärna en titt på resten av Riksarkivets Youtubekanal, där förmedlas mycket kunskap.

Fortsätt läs mer
714 Träffar
3 Kommentarer

Början till slutet

Jag har tagit ett test på min Y-kromosom och kan nu se att det som i dagsläget är den markör, SNP, som jag har gemensamt med flera andra, uppstod runt mitten på 500-talet.  Det är länge sedan och mycket vatten har hunnit rinna under broarna. Efter att den mannen fört sin Y-kromosom vidare så har det naturligtvis skett vidare utveckling, genom att nya mutationer tillkommit, men av de 13 mutationer som är unika för mig finns inget spår hos någon annan nu testad.

De jag delar den där SNP från mitten av 500-talet med anger att de kommer från brittiska öarna, så nu undrar jag om deras förfäder kommit dit från Skandinavien eller om det är mina som kommit från de brittiska öarna. Det fanns ju stora folkrörelser under den aktuella tiden, den kallas ju folkvandringstiden av den anledningen. Jag lär aldrig få veta i vilken riktning som flyttningarna skett, om det inte dyker upp intressanta arkeologiska fynd.

Eget foto

Men jag kan ju försöka gå bakåt i tiden och se om det finns några kända linjer som jag kan koppla mig till. Men nu ser jag hur lätt det är att Y-linjer liksom bara försvinner, en del ättlingar får inga barn alls och andra får ”bara” döttrar och eftersom Y-kromosomen ärvs från far till son så blir det stopp om det bara finns döttrar. Om jag tar mig själv så har jag döttrar, bröder och manliga kusiner har inga barn eller döttrar, så min linje slutar i nutid.

Och går jag bakåt, så hade farfar visserligen sju syskon, med av de fyra männen så var det bara en som fick barn och han fick fyra döttrar och en son, men sonen fick inga barn, så där var det stopp. Och farfars far, hur var det med honom, hade han manliga syskon. Och visst finns det en Anders Larsson, född 8 maj 1821 i Önum, Västergötland.  Men den rackarn han försvinner för mig när han 1842 påstås flytta från Jungs socken till Winköl, Vinköl idag, men han är som uppslukad efter det. Tänk om jag kunde hitta honom och se om han fick efterlevande söner, som fått söner och så vidare.

Men i avvaktan på denne Anders så går vi ett steg till bakåt, till Lars född 1 januari 1786 i Önum, kan hans pappa ge fler ledtrådar. Kanske kan han om jag bara visste vem han var, Lars pappa.  Han påstås, i uppgifter från Lars vigsel, ha hetat Lars Bengtsson men han finns inte synlig någonstans. Och att hitta farfars farfars far via DNA i de socknarna i Västergötland är inte det lättaste, oavsett hur många olika DNA-tester jag tar. Undrar hur många som hittat okända farfars farfars far via DNA, det vore en intressant fråga.

Så i mitt sökande efter spår bakåt får jag förlita mig på att fler testar sin raka pappalinje, kanske kommer jag inte lika långt tillbaka som Buresläkten, men de har ju haft ett stort antal raka faderslinjer, som inte avslutats med döttrar eller barnlösa, så förutsättningarna skiftar. Jag får kanske åka till Önum och se till att ha ett riktigt topsarparty, med inriktning på Y-test. Fast de flesta som kanske kunde finnas i min linje bor säkert någon helt annan stans.

Under tiden som jag letar kan jag ju hitta på lite annat, och då kan jag tipsa om Öland-Amerikadagen på Himmelsberga, det fina museet på Öland. 16 juli är det och då finns sju eminenta emigrantforskare på plats för att svara på frågor och hjälpa till. Passa på att träffa Cecilia, Fredrik, Hanna, Karin, Gullan, Tomas och mig, det kommer säkert att bli både trevligt och spännande.

Fortsätt läs mer
901 Träffar
4 Kommentarer

Gustaf och Stina-Lisa Marklund

Familjen Marklund BjurlidenFamiljen Marklund, Bjurliden. I mitten sitter Gustaf och Stina-Lisa. Till höger om dem sitter dottern Margareta. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Min mormors mormors far Gustaf Fredriksson Marklund föddes 1 februari 1843 i Bjurliden utanför nuvarande Boliden som yngst i en syskonskara på sex barn till bonden Fredrik Johansson, barnfödd i Fällfors och hans hustru Maja Greta Johansdotter, bördig från Gummark. I samband med att Gustaf gifte sig 7 januari 1866 med Stina-Lisa Larsdotter övertog han också en del av föräldrahemmet i Bjurliden. Stina-Lisa var dotter till Lars "Penslar-Lasse" Larsson, född i Torrbergsliden, Burträsk och hans hustru, mångsysslerskan Greta-Stina Olofsdotter Rosengren, bördig från Innervik, Skellefteå. Stina-Lisa föddes 7 juli 1839 i Bjursele, Norsjö. Hennes far dog när hon var fyra år gammal. Det berättas att Lars som kallades för "Penslar-Lasse" eftersom han var målare, hade en förkärlek till sprit och att den också ändade hans liv. Modern var tvungen att ta tjänst som piga och efter några år träffade hon sin andre make, Jonas Persson, allmänt kallad "Jon-Pers". De bodde i en liten stuga på en plats som i folkmun kallas för "Rajmirbränne", nära nuvarande Kankbergsgruvan, inte så långt från Bjurvattnet. Marken tillhörde Bjurvattnets byamän. 

1856 erhöll Stina-Lisa tjänst som piga i Gillervattnet hos Per Persson (bror till Jon-Pers) och hans hustru Greta Fredrika Fredriksdotter (syster till Stina-Lisas blivande make Gustaf Fredriksson) samt deras familj. Där blev hon kvar i ett år innan hon vände hem till Bjurvattnet igen och tjänade som piga hos en familj där. 1862 blev hon piga på nytt hos tidigare nämnda familj i Gillervattnet. Där stannade hon tills hon gifte sig med Gustaf fyra år senare.

Gustaf och Stina-Lisa blev föräldrar till tio barn, där min mormors mormor Margareta var äldst i barnaskaran.1890 tog Gustaf efternamnet Marklund. På våren 1894 såldes hemmanet i Bjurliden till två av sönerna, Olof och Gustaf som delade på detsamma. Den relativa välgång som familjen från början hade haft, upphörde när Marklund tvingades att ansöka om personlig konkurs. På hösten 1894 hölls konkursförhandlingarna i Skellefteå tingslags häradsrätt. Även Stina-Lisas guldsmycken, däribland vigselringarna, såldes på auktionen. Dessa ropades in av en förstående man från Nyholm som gav henne dem tillbaka. Gustaf och Stina-Lisa kunde bo kvar på gården. Det var dock inte slut på motgångar för makarna. Den obeveklige liemannen kom och tog tre av deras barn ifrån dem. 

Gustaf var en mångsysslare, en allt-i-allo. Han var händig och kunde utföra alltifrån murningsarbMargareta Lundbergs gård 0002Margaretas hus. Notera den vridna skorstenen. Okänd fotograf. Privat bildsamling.eten till att snickra. Gustaf och Stina-Lisas äldsta barn, dottern Margareta bodde med sin familj i en av de äldsta gårdarna i Bjurliden. I Margaretas mangårdsbyggnad fanns en skorsten som inte fungerade som den skulle. Röken ville inte dra ut på vanligt sätt, det var ständiga problem. Gustaf kom då på idén att göra ett experiment. Han rev ner den befintliga skorstenen till vattentaket och murade upp den nya i spiral. Detta utförande lyckades och röken sögs ut genom skorstenen. Guldmalm hittades ju på Margaretas mark på 1920-talet och i samband med detta blev hennes hem ett mål för många att besöka. De flesta besökare fastnade för den spiralformade skorstenen (den enda av denna typ som är känd) och undrade av vilken anledning den var murad på detta sätt. I tidningar skrevs det att förklaringen till det sällsynta utförandet var vidskepelse, att hindra onda andar från att komma in i huset. Troligtvis en reporters påhitt för att få det att låta intressant. Orsaken till att inte muren fungerade från början påstods vara att en vattenåder gick fram mitt under murstocken och att den tydligen hade viss dragningskraft på röken. Det kanske också var vidskepelse, jag vet inte. Stugan med den vridna skorstenen finns kvar än i dag. Den står vid Sidtjärnen i Boliden. 

Stina-Lisa insjuknade och avled måndagen 3 januari 1916 kl. 01:00. Det var fyra dagar före hon och maken skulle ha firat guldbröllop efter 50 års äktenskap. Hon sörjdes av den stora barnaskaran, barnens familjer samt en stor krets vänner. Gustaf levde längre än sin hustru. Han tvingades att följa sin äldsta dotter Margareta till graven när han var 88 år gammal, 1931. De sista 15 åren var han blind på grund av katarakt, grå starr. Med tiden blev han mycket lomhörd. På sin höjd hörde han om man skrek honom i öronen. Trots sina funktionshinder var han lugn och höll humöret uppe. Han klagade aldrig utan alla sorger och prövningar bar han med jämnmod i medvetande om att det varit Guds vilja och en del av Guds märkliga fostran. Gustaf var skröplig och mager. Han var en sympatisk och godhjärtad människa. När Gustaf fyllde 90 år 1 februari 1933, hade alla hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn, samt en del andra inbjudna, ett 50-tal personer samlats i hans hem för att gratulera honom. Han var aktad av sina grannar och av alla han kommit i kontakt med. Marklund blev sjuk och behövde sakkunnig vård. Han togs därför in på Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå där han bodde sista månaden av sitt liv och vårdades av en sondotter. Den 24 april 1933 somnade han in, drygt 90 år ung.

Fortsätt läs mer
609 Träffar
0 Kommentarer

Poliserna som löste morden

1748 kom Henric Jakob Sivers i biskopens ställe till Västerviks trivialskola som examinator. Tio år senare hade han skrivit en bok om Västerviks historia, trots att han aldrig bodde där.
Henric Jakob Sivers var en präst verksam i Tjust härad och en av många ganska väldokumenterade präster. Född i Lübeck den 8 april 1709 och död i Tryserum den 8 augusti 1758. En mångsidig och omtalad man.
För den som bor i Västervik och är intresserad av sin hembygds historia är nog Henric Jakob Sivers ett känt namn, tack vare sin bok om Västerviks historia. I stan finns en gata uppkallad efter honom, Siversgatan. Och under senare delen av 1900-talet hade Västervik en gatuchef med efternamnet von Sivers, född i Örnsköldsvik 1928 men som återkommit till sina rötter eftersom Henric Jakob Sivers är hans farfars farfars farfar.
I sin bok ger Henric Jakob Sivers en karaktäristik av Västerviksborna. De är "hederlige, hövlige och fägnesamme emot sina vänner och främmande; älska renlighet och snygghet samt stadighet" och skriver att de flesta hustrur i staden är "artiga, snälla och dygdiga; och så uppfostra de även sina döttrar". "De sätta inte bort dagen med otidiga visiter, utan sköta sitt arbete och sina sysslor hemma". Han berömmer också stadsborna för att de går till fots till kyrkan och inte åker vagn av bekvämlighet.

Fadern Henrik Sivers var kantor och lärare i Lübeck. Hans mor hette Regina Katarina Pagendarm. Möjligen var hans farfars far Erik von Sivers i svensk tjänst i början av 1600-talet.
19 år gammal disputerade Henric Jakob vid universitetet i Rostock och blev då filosofie magister. Teologiska studier ledde honom sedan till prästbanan.
Anledningen till att han bosatte sig i Sverige ska vara att han råkade bryta ett ben då han befann sig i Linköping på resa 1735, där han prästvigdes samma år. Under tiden som konvalescent utsågs han till pastor i tyska församlingen i Norrköping.
Här träffade han sin första hustru Anna Maria Aschania och bildade familj. Efter hennes tidiga död 1738 var han gift med prästdottern Maria Margareta Rising från Vimmerby och efter skilsmässa från henne samma år de gift sig 1739 gifte han sig med prästänkan Helena Retzia. Under de här åren gjorde han karriär som präst och utsågs till hovpredikant 1746. Året därpå blev han prost i Tryserum, Hannäs och Fogelviks församlingar och 1750 för hela Norra Tjust härad.
I Tryserums församlings kyrkbok finns alla hans titlar inskrivna i noteringen om hans död: "Kungl hovpredikanten, häradsprosten över Norra Tjust kontrakt och kyrkoherden över Tryserum och Hannäs högvördige herr doktor Henric Jacob Sivers".
Henric Jakob Sivers var inte bara präst och teolog utan även naturvetenskaplig vetenskapsman. Han hade en stor mineralsamling som i bouppteckningen värderades till 1800 riksdaler. Det var för att förkovra sig i naturvetenskap som han gav sig ut på sin resa till Sverige.
Som vetenskapsman var han också författare och gav ut flera skrifter före sitt storverk om Västerviks historia. Dessutom hade han samlat på sig ett ansenligt bibliotek. Vid hans död gjordes en egen katalog över bibliotekets innehåll. Hans bibliotek värderades till 3329 riksdaler, en mycket stor summa och som låg långt över vad de flesta lämnade efter sig.

Sivers far son

Till vänster: Porträtt att Henric Jakob Sivers från boken "Westerwiks Stads Historia och Beskrifning", utgiven 1758.. Illustration av C. Fritzsch 1756.
Till höger: Sonen Nils Liljensparre, polismästare i Stockholm. Målning av Johan Erik Bolinder (1768-1808).

Har du orkat läsa så här långt så ska jag komma till saken, eller poängen.
Henric Jakob blev far till minst nio barn. Äldste sonen Nils, född 1738 i Norrköping och son i första äktenskapet med Anna Maria Aschania, blev polismästare i Stockholm. Han blev adlad Liljensparre men kallade sig von Sivers, vilket bestått in i vår tid. Kanske kommer alla von Sivers i dag från prästen och historieskrivaren Henric Jakob Sivers.
Nils blev den som utredde och ganska snabbt löste mordet på Gustav III. Alf Henriksson har skrivit om Nils att han var "en skicklig och energisk polisman" som gick metodiskt fram och resolut tog sig an uppgiften och att det då inte längre var aktuellt för attentatsmännen att utropa en revolution. Vi vet ju att kungen så småningom dog och att Anckarström greps för mordet och gick en gruvlig död till mötes.
Polismästare Liljensparre började med att stänga dörrarna och ingen tilläts lämna maskeradbalen förrän de uppgett vilka de var och kunde förhöras. Nästa dag kontaktades alla pistolsmeder i Stockholm för att identifiera den pistol som hittats efter mordet och på så vis kunde Anckarström identifieras som mordvapnets ägare.
Nils Liljensparre bör under en del av sin uppväxt ha bott i prästfamiljen i Tryserum i Tjust härad, där Västervik ligger.
Vill man dra en nutida parallell så tänker jag på mordet på utrikesminister Anna Lindh för snart 20 år sedan. Polisutredningen leddes av polisen Leif Jennekvist (som blev polismästare 2008) och mordet klarades upp förhållandevis snabbt. Leif Jennekvist kommer också från Västervik och är lillebror till min avlidne tidigare arbetskamrat Lennart Jennekvist på Västerviks-Tidningen, där vi båda arbetade vid tiden för mordet på Anna Lindh. Leif Jennekvist har skrivit en bok om mordet på Anna Lindh, den är väl värd att läsa.
Att jag kom att tänka på detta är att jag just nu läser Hans-Gunnar Axbergers bok "Statsministermordet" där han gör en jämförelse mellan Nils Liljensparres resoluta arbete efter mordet på Gustaf III och polismästaren Hans Holmérs kaotiska och resultatlösa arbete efter mordet på Olof Palme.

Se där, nu fick ni några boktips igen, fast det inte var min tanke från början.

Men tänk så mycket man kan hitta i arkiven. Själv blev jag ganska fascinerad när jag läste bouppteckningen efter kyrkoherden och prosten Sivers i Tryserum.

Källor, i huvudsak:
Håhl: Linköpings stifts herdameinne, del II (1846)
Ada Rydström: Boken om Tjust, andra delen (1921)
Alf Henriksson: Svensk historia, del II (1978)
Tjust häradsrätts arkiv, volym FIIIa:114 (1756-1758) sidan 58

Fortsätt läs mer
537 Träffar
0 Kommentarer

De dör ut, eller

Jag satt och tittade på uppgifter om personer som tidigare funnits i min närhet och fastnade för en arbetskamrat. Vi hängde ihop för riktigt länge sedan och var nästan oskiljaktiga under en period. Det fanns inga släktkopplingar, men det kändes som våra familjer hängde ihop på något sätt. Och det är väl inget konstigt med det, träffas man regelbundet och olika familjekonstellationer möts både här och där så uppstår det ji sådana känslor.

Av olika anledningar skildes våra vägar, fast vi under en tid hörde av oss till varandra. Det blev längre och längre mellan gångerna och till slut så dog kontakterna. Det är sånt som händer och det är inte så konstigt när nya konstellationer skaps, när det gemensamma arbetet inte finns längre och nya intressen kommer in. Att geografin spelar in är också självklart, någon flyttar hit och någon annan dit. Nu var ju detta inte släkt, men detsamma händer ju där. Kontakter tappas, ibland finns det kontroverser bakom, ibland blir det bara så.

När jag nu, som jag skrev överst, satt och tittade på några uppgifter, påpassligt redovisade i Arkiv Digitals sammanställning från 1940 och framåt, och som en liten förberedelse inför några nerslag i de olika släktforskarveckor som är aktuella i dessa dagar, så dök namnet upp. Vad hade hänt med min forne arbetskamrat och hans familj, det var frågan. Spåren hade ju tidigare bleknat och nu var det inte så mycket som syntes. Och då fick jag ta till hjälp ett bra verktyg, men med sorgsna förtecken, Sveriges Dödbok, sammanställd av släktforskarförbundet.

Sveriges Dödbok, klipp från Rötters bokhandel där du kan köpa den

Dödboken är en bra uppslagsingång, det kan leda till många intressanta upptäckter, men också till sådana som man egentligen inte vill ska finnas med bland sökträffarna. Visserligen är jag lite till åren kommen, men att hitta ett bekant namn känns inte alls bra. Det kommer så nära och det blir lite annorlunda mot att registrera de i släkten som dött för länge sedan, det som är tråkigt men förståeligt.  Alla namn i det här verktyget borde inte finnas där, de ska ju vara bland oss.

Min arbetskamrat fanns med, och det gjorde att jag fortsatte titta efter andra i hans familj. Det ena namnet efter det andra, några gamla och därmed ganska naturligt att de finns med, men när den ena yngre än den andra finns med och de jag letar efter blir färre och färre så kommer funderingarna. Ska det vara så här, ska det gå så illa att hela den familj jag en gång känt, nu är utraderad. Det finns inte ett levande spår efter dem. Att de lever kvar i olika personers minne är ju för väl, det ger åtminstone en del tröst.

Tänk att det jag lärt mig genom släktforskningen ska ge sådana här resultat, det är på gränsen till att jag önskar att jag lärt mig något annat i stället. Fast å andra sidan så är det inte så här med alla nedslag på tidiga bekanta, jag har på en annan bekant hittat att han faktiskt sitter i en liten stuga inte alls långt från där jag befinner mig nu, så det nog bli en liten tripp. Undrar om vi hamnar på en ljugarbänk och sitter och drar skrönor om allt vi (kanske) gjorde en gång i tiden.

Fortsätt läs mer
1419 Träffar
0 Kommentarer

Släkt och vänner

Mellandagarnyr-012

Under den gångna midsommarhelgen, kom min mor med ett par brev som tydligen ramlat ur en väska i garaget. Det var brev från en släkting som tyvärr inte finns med oss längre. 

Ibland undrar jag varför somliga av oss släktforskare är så ivriga att få tag i nu levande släktingar, utom för att få släktinformation? Visst är det trevligt att få träffa eller åtminstone prata med den där fyrmänningen som ingen visste fanns innan du började släktforska, eller den där kusinen som din mamma alltid undrade vart han eller hon tog vägen, men... Man ses eller skickar foton och kan konstatera att 'värst vad han är lik morbror Knut' eller 'den där näsan är så typisk för släkten'. Sedan pratar man om intressen 'jaså, håller du också på med musik? det gör jag/farbror Arne/flera kusiner också'. Eller rentav karaktärsdrag 'va, brukar du/ni också knyta vänsternäven när ni blir arga?'. 

Men sedan då?  Den sorgliga sanningen är nog, att förutom att hålla släkttabellerna uppdaterade, så har man kanske inte så mycket gemensamt efter de inledande samtalen. Var och en har levt sitt egna liv, med familj , arbete och vänner. 

Desto roligare är det när undantagen inträffar! Skrivaren av de här breven som låg i garaget, var en släkting till min farfar. Jag sökte och fick kontakt i släktforskningssyfte, och vi 'klickade' faktiskt. Han var gammal nog att vara just min farfar, men han hade en underbar, finurlig humor som verkligen tilltalade mig, och visade sig också ha en klar blick för detaljer. Tyvärr bodde vi i olika delar av landet, så vi sågs inte mer än ett par gånger i verkligheten, men det var alltid en glädje när hans brev, med den karaktäristiska handstilen, damp ner i brevlådan. Han skrev inte så jättelånga brev, men desto oftare. Jag försökte hinna svara så gott det gick. Och vi pratade om allt möjligt, långt utanför släkttabellerna.  Jag saknar hans brev!

Ibland funderar jag på hur det går för alla de där som upptäckt att deras pappa inte är deras pappa. När man sedan har spårat och forskat med DNA och andra, och slutligen kanske hittat den riktiga pappan i livet - hur går det sedan? Träffas man, går genast upp i varandra och blir som om man alltid känt varandra? Eller blir det tvärtom totalt främlingsskap? Jag minns en kvinna som berättade om en släkting som lyckats spåra upp sin biologiska pappa, och bjudit hem honom till sig. Gubben kom, ondgjorde sig omedelbart över möblering och inredning hos den nyupptäckte sonen, körde ut sina barnbarn ur vardagsrummet, och betedde sig allmänt illa 'det var en förfärlig gubbe'. Så det är ju inte alltid en ny släktskap visar sig lyckosam. 

Sedan finns det ju roliga exempel 'åt andra hållet'. Jag minns en man som ganska nyligen börjat med släktforskning, och han berättade för mig att han hade en mycket god vän, som han varit kamrat med sedan studieåren 'och kan du tänka dig? jag är släkt med hans fru!'.  Det är ju onekligen mer sannolikt att ett nyupptäckt släktskap blir till allmän trevnad om man redan känner den nya släktingen! 

Nej, nya släktingar behöver inte automatiskt bli nya vänner. Men för det mesta blir man i alla fall 'allierade' i sin strävan att hålla släkttavlan uppdaterad. Och det räcker en bra bit!

 

Bilden: Ett par med barnvagn och en ensam kvinna får symbolisera 'släkt' och 'vän'. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
846 Träffar
0 Kommentarer

Johan och Evelina Lindfors

Johan och Lina Lindfors backen JörnJohan och Evelina Lindfors. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Johan Gotthard J. G. Lindfors föddes 1889-10-30 i Rörträsk, Jörn som son till Lars Johan Lindfors och hans hustru Ida Lovisa Olofsdotter. J.G. var barn nummer tre i en syskonskara på nio. När han var sex år gammal flyttade familjen till Klöverberg.

20 år gammal 1909 erhöll J. G. tjänst som dräng hos bonden Karl Georg Markgren i Källbomark, Byske. I juni 1913 återvände Johan till Jörn. 1917, under brinnande världskrig, gifte han sig med Evelina "Lina" Kristina Vestermark född 1887-10-31 i Hebbersliden, Skellefteå, dotter till Olof Olofsson Vestermark och hans maka Emma Kristina Falkman. Precis som Johan hade Evelina åtta syskon.

Johan och Evelina bodde de första åren som gifta i Klöverberg med undantag för tre månaders vistelse i Lindå. Under denna tid föddes deras två äldsta barn. 1920 bosatte sig familjen i Porjus, Norrbotten. Där utökades familjen med ytterligare två telningar. 1926 vände familjen tillbaka till Jörns socken. De bosatte sig i Jörns samhälle.

1963 flyttade Johan och "Lina" till Furugården i Jörn. När hälsan började att tryta för honom togs han in på sjukhemmet där han också avled söndagen 27 augusti 1967.

I sina krafts dagar var Johan en driftig man. Han hade provat på lite av varje. Han var gruvarbetare i Kiruna, anläggningsarbetare i Porjus men även rallare, då bandelen Jörn-Arvidsjaur byggdes. De sista åren fram till 70-årsåldern, var han verksam som resande försäljare. Med sin cykel och väska besökte han stora delar av Västerbotten. J. G. Lindfors kännetecknades av ett glatt lynne. Närmast sörjande vid hans dödsbädd var hans maka samt de fyra barnen. Evelina bodde också den sista tiden av sitt liv på sjukhemmet i Jörn. Där somnade hon in fredagen 9 oktober 1970.

Fortsätt läs mer
492 Träffar
0 Kommentarer

Semesterkänsla

UMFA53202 0412

Visst ser det härligt ut? En kaffepaus i hagen invid sjön en sommardag. Kanske en midsommarhelg, som nu. Det verkar vara varmt men inte soligt. Kvinnorna har det bra där på sina filtar någonstans troligen i närheten av Karlshamn på 1930-talet. Fotograf är Alfred Andersson och bilden finns i Bohusläns Museums bildsamling.
Det kunde varit jag, om jag fötts runt 70 år tidigare, tänker jag. Semesterkänsla. Ja, nu ska jag ta lite semester efter midsommar. Träffa barn och barnbarn, slappa lite. Och så släktforska, åtminstone lite.
Jag som arbetar med släktforskning behöver skilja på jobb och fritid. Släktforskning åt kunder, det är jobb. Släktforskning om min egen släkt eller om vänner och bekantas släkt, det är fritid. Och det är lika roligt, vilket som.

XLM EB402

Kanske är det så här jag borde ordna min semestervardag, i hängmattan med en bok. Om jag hade ett torp och en hängmatta... Men det är inte jag utan Hanna Olsson som vilade ut i hängmattan den där sommardagen på 1910-talet. Foto: Elna Brundin från Gävle.

JA198

Att hässja hö hörde det gamla bondelivet till och vi är många som växt upp med bilden av höbärgning som en sommaridyll. Men egentligen var det nog mest tungt arbete, särskilt om det var en het sommar som i år. Höet måste ju bärgas, annars blev det problem till vintern.
Bilden är tagen av Josef Ärnström på 1920-talet i byn Söder Rälta i Djura socken i Leksands kommun och troligen är det fotografens egen familj som fotograferats.
I min släkt finns nästan bara bönder och torpare på landsbygden så det här var verkligheten för mina gamla släktingar i många generationer. Ingen sommarsemester där, inte. Men man tog sig tid att gå på kalas ibland, det vet jag.

Semester infördes 1938 då vi fick två veckors betald semester. Oceaner av tid, tyckte många, som var vana vid att arbeta året om. Innan dess var den enda ledigheten slankveckan på hösten, men den var inte betald. Det var veckan mellan att en piga eller dräng lämnat sin plats på en gård tills de skulle tillträda på nästa gård.
1951 fick vi tre veckors semester och 1963 fyra veckor. Det minns jag, när min pappa skulle få vara ledig i fyra hela veckor. Han arbetade på en cementindustri och vi bodde i villa med trädgård. På den tiden åkte vi på tältsemestrar men inte så jättelångt bort för mamma ville inte vara borta från trädgården mer än några dagar, kanske max en vecka. Skötseln av trädgården var viktig för henne, hela livet.
I stället brukade vi barn sova i tält i trädgården med kompisar några nätter under sommaren. Ett grönt tält av bomullstyg. Jag minns hur det var att vakna där en tidig sommarmorgon, i det gröna halvdunklet och redan varmt i den gassande solen.

Numera tar jag semester på balkongen, avbrutet av några resor för att besöka barn och barnbarn under sommaren, eller att få besök av dem.
Och så lite aktivitet under Västmanlands Släktforskarvecka en bit in i juli.

Fortsätt läs mer
635 Träffar
0 Kommentarer

Midsommartid, syns det

Nu är det midsommar, en högtid som firats länge om än i olika former. För oss som har många släktingar bland de som ibland kallas obesuttna, alltså torpare, statare, backstugusittare och inhyseshjon samt drängar och pigor, så tycker jag mig kunna se att det var den tid som alla slog sig lösa och festade rejält. Det fanns inte så många tillfällen för firande och de ekonomiska möjligheterna var inte så stora, men just denna sommarhögtid, fanns det tillräckligt med resurser för att fira.

Hur man festade och vad som ingick i traditionerna skiljer nog på olika delar av landet och under olika tidsperioder men att det festades tycker jag mig se i mitt släktträd. Jag har inte gjort någon statistik än, men det ska komma, på när under året barnen föds, men jag skulle tro att det finns en topp nio månader efter midsommar. Åtminstone första barnet, sen kanske inte festandet har samma påverkan.

Har du följt dina släktingar med tanke på när barnen föds, och hittat mönster? Kan det komma fram olika mönster för olika delar av landet eller ser det likadant ut, det är en av frågorna som vi kanske kan lösa tillsammans. Det finns säkert en massa olika källor med statistik, men finns det en bra sammanställning. Spännande om det finns sådan eller flera sådana.

Fritt foto av Mikael Kristenson på Unsplash

Det kan kanske också finnas möjlighet att ta med det om man vill presentera något kopplat till den möjlighet att få medel till sitt projekt från Arvid Lundbäcks Stiftelse. Där står det: Obesuttna är de som egentligen inte hade egendom, och vanligtvis brukar det avse grupper som torpare, statare, backstugusittare och inhyseshjon samt drängar och pigor. Finns det mönster inom de grupperna, som kan påvisas? Går det att se händelser, historier, kunskap som påverkade hur de levde och kan förändringar skönjas genom att använda olika källor?

Vill du läsa mer om möjligheten att ansöka så läs på https://www.rotter.se/senaste-nytt/3930-sok-stipendium-fran-arvid-lundbacks-stiftelse-3   Tänk på att ansökan måste vara inne den första september, men det innebär ju inte att allt måste vara klart utan det är principen och tänkt genomförande som ska vara med.

Nu ska det firas midsommar, med allt från blomplockning till ätande av god mat, och därefter kan vi återgå till släktforskning.  Ha det riktigt bra!

Fortsätt läs mer
692 Träffar
0 Kommentarer

Algot och Gerda Lindberg

Gerda Dahlberg och Algot Lindberg Vigsel 1947 mage068 e 2Gerda och Algot Lindberg 1947. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Johan Algot Lindberg föddes 1897-05-11 i Loberg, Skellefteå som son till Johan August Lindberg, bördig från Jörns socken och hans hustru Brita Amanda Nygren, barnfödd i Åsen, Norsjö. Algot var näst äldst av tretton syskon.
Algot gifte sig första gången för 100 år sedan (1923) med Emma Karolina Bergvall f. 1896-07-23 i Forsberget, Skellefteå, dotter till Lars Anton Bergvall, bördig från Norsjö socken och hans hustru Kristina Margreta Jonsdotter, härstammande från Nyholm, Skellefteå. Emma hade tio syskon.
De första tre åren efter vigseln bodde Algot och Emma i Fallet, Skellefteå. Där föddes också deras son Allan Valdemar 1925, han dog dock efter fem dagar. 1926 flyttade Algot och Emma till Boliden där Algot hade erhållit anställning som gruvbyggare. Inom fyra år föddes tre barn i familjen, två söner och en dotter.
29 maj 1942 drabbades familjen av en stor sorg. Mor Emma avled på Skellefteå lasarett i sviterna av bröstcancer. Äldste sonen i familjen, Assar, var sjuk i tuberkulos och vårdades på Hällnäs sanatorium. Där somnade han också in 17 oktober 1946, 17 år och 11 månader gammal.
Året efter gifte Algot om sig med Gerda Kristina Dahlberg född 1919-02-11 i Tällberget, Fällfors, dotter till tjänarinnan Selma Kristina Dahlberg, barnfödd i Byske socken och Anders Brännström i Brännkläppen. Gerda bodde dock under uppväxten på olika ställen, bl. a. i Brännkläppen, Segerlund och Norrlångträsk. I Algot och Gerdas äktenskap föddes en son. Gerda hade före giftermålet fått en son tillsammans med Karl Viktor Boström, en kusin till min farmor. Den sonen blev senare bortadopterad.
Algots dotter från första äktenskapet, Elvy, gick bort 29 år gammal 10/9 1960 när hon vistades på Skellefteå lasarett. Hon var då gift och efterlämnade make samt två minderåriga barn. Av Algots totalt fem barn återstod nu endast två stycken.
Själv avled Algot 1968-06-05 på Hällnäs sanatorium utanför Vindeln. Gerda levde till 4 januari 2008, hon bodde på Anderstorg i Skellefteå vid sin bortgång. Hon var en humoristisk person som älskade att sjunga.

Fortsätt läs mer
745 Träffar
0 Kommentarer

Utmaningar för en släktforskare

Bland det roligaste med att vara aktiv i en släktforskarförening är att hjälpa till vid släkforskarjour. Det tycker jag och det har jag säkert bloggat om tidigare. Många föreningar har släktforskarjourer, mer eller mindre regelbundet.

I lördags hade en föreningskollega och jag släktforskarjour på Skiljebo bibliotek, som är mitt eget stadsdelsbibliotek här i Västerås. Vi har haft det ett par gånger tidigare och det blir nog fler gånger. Biblioteket är normalt inte öppet på lördagar men i lördags arrangerades den årliga Skiljebofesten i Skiljebo centrum, på torget utanför bibliotekets dörr och med en del aktiviteter inne på biblioteket.

Skiljebofesten1

Här satt jag på Skiljebo bibliotek och hade släktforskarjour förra lördagen. Eget foto (därför är jag inte med på bilden).

Skiljebo är centrum i ett område med många bostäder, både villor, bostadsrätter och hyresrätter, det mesta byggt under andra halvan av 1900-talet. Runt om här bor flera tusen Västeråsbor. En hel del är invandrare från andra länder och vid varje släktforskarjour tidigare har vi fått frågor om sådan släktforskning, t ex i Finland (flera gånger), Italien och Ryssland.

Den här gången blev det två rejäla utmaningar. Allra gladast är jag för att jag kunde hjälpa en man från Somalia.
Men tro för all del inte att jag kunde hitta hans släkt...

När han stannade vid mitt bord var han skeptisk till att över huvud taget kunna släktforska om sin släkt men ändå intresserad. Jag ville inte bara säga att "nej, det går nog inte" utan började i alla fall med att fråga i vilket land han hade sin släkt. Med svaret Somalia förstod jag ju att det skulle nog inte gå. Därför föreslog jag att vi skulle börja med de uppgifter han redan känner till om sina föräldrar och far- och morföräldrar.
Jag visade honom i mitt anteckningsblock hur han kunde göra ett enkelt släktträd med namnen och då fick han ett ljus i blicken. Så han fyllde i alla namn och så kom han på att han vet vad hans farfars far hette, så det blev några generationer. Plus hustruns namn och de han kände till i hennes släkt. Alla i generationerna före honom själv är döda, sa han.
Jag märkte att systematiseringen betydde mycket, att han fick ordning på det. "Det blir som fjärilsvingar" sa han. Jo, så kan man se det.
Sedan visade jag honom Familysearch och sa att vi kan i alla fall prova. Där fick vi flera träffar när vi sökte på hans efternamn och Somalia, jag blev glatt överraskad över att Familysearch ändå har en del information från Somalia. Men det var inga personer han kände igen. Ändå gjorde det att han blev eld och lågor och han sa när han hade vikt ihop papperet med släktträdsskissen att det här skulle han fortsätta med när han kom hem. "Min syster vet nog mer, jag ska fråga henne", sa han.
Det gjorde mig verkligen glad.

Någon timme senare stannade en afghansk kvinna i sällskap med flera barn vid mitt bord. Hon trodde inte heller på att det skulle gå att släktforska men sa att hon så gärna skulle vilja det.
Eftersom vi fått träffar från Somalia tidigare så visade jag henne Familysearch och gjorde en sökning på hennes efternamn och Afghanistan. Det blev en ganska lång lista med träffar där också, flera emigranter som kom till USA i början av 1900-talet. Hon visste att det fanns emigranter i hennes släkt så hon skulle forska vidare när hon kom hem. Minstingen i barnkärran var otålig så vi stannade vid detta.

Naturligtvis inbillar jag mig inte att dessa två från Somalia och Afghanistan ska kunna släktforska så som vi kan i Sverige, men att bara göra ett försök och kanske hitta någon släkting, kan betyda mycket. Jag är glad att digitaliseringen åtminstone ger en möjlighet.

Skiljebofesten2

Medan vi släktforskade inne på biblioteket pågick Skiljebofesten på centrumtorget utanför dörren. Det var ett bra tillfälle att ha släktforskarjour. Eget foto.

Fortsätt läs mer
1167 Träffar
2 Kommentarer

Vandring

Nu när temperaturen är behaglig och det är ljust en stor del av dygnet så kan det finnas möjlighet att besöka olika kyrkogårdar och bara ta in alla de öden som finns beskrivna på olika typ av gravutsmyckningar. Behöver inte vara där det finns släkt och det kanske inte är så mycket som kommer fram om man jämför med det som kan fås fram när man nyttjar alla tillgängliga källor.

Funderingarna kan bli några stycken när man står vid häradshövdingens stora sten, välbekant var han säkert, men hur var det med de som ligger under de små stenplattorna som finns framför stenen. Barn efter barn, korta levnadstider, och många är det. Det som jag inte ser är uppgift om mamman, eller kanske det fanns flera mammor, och om det faktiskt finns barn som nådde vuxen ålder. Det syns inte här, det får sökas på annat håll.

Blandningen av åldrar syns på olika sätt, ibland är det uppenbart när namnen finns på samma sten, men annars kan det bli lite gissningslek. Men står jag vid något som ser ut som fyrkantig stenkista och det står med stora bokstäver Familjens urngrav så finns det nog kopplingar mellan de kopparplattor, tror jag det är, med inskriptioner från olika tider.  Tänk att få dra lite streck mellan dem, då finns det nästan ett helt släktträd. Men så långt ska vi nog inte dra det, men tanken kommer ett kort tag.

Eget fotografi från Gärdslösa utan direkt koppling till texten

Även om gravarna ligger bredvid varandra och det är samma efternamn på dem så behöver de ju inte ha någon koppling, men funderingarna finns ju.  Kan det vara pappa som blev 92 år som ligger bredvid sonen som inte blev äldre än 32. Vad kan det finnas för orsaker till skillnad i ålder och hur påverkar det familjens minnen och kopplingar. Fanns det fler som ligger på samma kyrkogård eller är resten av familjen spridd över landet.

Det blir många funderingar när vandringen fortsätter, tänk på alla levnadsöden som finns bakom dessa stenar. Och om tankarna får flyga iväg, tänk på alla de som inte har en markering kvar. De som fick en utsmyckning i form av ett träkors, där finns inget kvar att läsa eller som de släktingar som fick en liten kulle, det räckte ju för att visa var de var och minnena fanns ju kvar, åtminstone då, det är lite svårare med det nu.

Även om det är intressant, och ger upphov till allehanda spekulationer, så känns det skönt att gå ut genom grindarna och möta nu levande människor och få uppleva möten och utbyta erfarenheter. Det får bli en bra blandning av det som varit och det som ligger framför oss.

Fortsätt läs mer
946 Träffar
2 Kommentarer

Reinhold Andersson

Olga f. Dahl och Reinhold AnderssonOlga Dahl och Reinhold Andersson 1919. Fotograf: Albert Nordén, Lövånger. Privat bildsamling.Reinhold Andreas Andersson kom till världen 10 februari 1891 i Istermyrliden inom Skellefteå socken. Han var äldst av sju syskon till föräldrarna Gustaf Reinhold Andersson, barnfödd i Istermyrliden och hans hustru Maria Elisabet Björk, uppvuxen i Svarttjärn, Lövånger. Som tolvåring blev Reinhold moderlös, varför han tidigt fick bidra till familjens försörjning.

1916 flyttade Reinhold till Jukkasjärvi församling. Han arbetade i Tuolluvaaragruvan under tre års tid. Hans kärlek till hembygden var dock stor, vilket gjorde att han återvände hem 1919 och gifte sig samma år. Sin hustru hittade han i Brattjärn, Lövånger. Soldatdottern Olga Margareta Dahl född 1897-12-05. Hon växte upp i Bissjön, Lövånger, dotter till fältjägare Anders Persson Dahl, barnfödd i nämnda by och hans hustru Sofia Evelina Olofsdotter, härstammande från Vallen, Lövånger. Under sin uppväxt bodde Olga i Bissjön i Lövångers socken, Holmsvattnet i Skellefteå socken, Brattlund inom Burträsks dito samt i Brattjärn som tidigare nämnts.

Olga och Reinholds äktenskap blev dock inte långvarigt. De bosatte sig i Bureå. Där föddes deras son 13 mars 1920. Den 24 november samma år dog Olga av tuberkulos i magen. Hon efterlämnade make och en åtta månader gammal son. Efter Olgas död flyttade Reinhold och sonen till hennes föräldrar i Brattjärn. Fem år senare, sommaren 1926, gifte Reinhold om sig med Hildina Magdalena "Magda" Persson född 1895-08-15 i Arvidsjaur men boende i Bureå vid vigseln. Hon hade med sig två barn in i boet från ett tidigare äktenskap. I september 1926 flyttade Reinhold och Magda med barnen till Bureå. De fick fyra gemensamma barn. Familjen bodde på en gård vid Skärvägen i Bureå.

Reinhold hade provat på att syssla med lite av varje. Gruvarbete har tidigare nämnts som en av hans sysslor men Andersson arbetade senare i livet på brädgården vid Bure AB fram till sin pensionering. Han var känd som en duktig och arbetsam människa. Stilla, tyst och försynt vandrade han sin väg genom livet. Han tog dagen som den kom och var hjälpsam mot alla som behövde ett handtag. Tack vare dessa egenskaper var han allmänt omtyckt i sin omgivning. Andersson innehade en positiv livssyn. Trots motgångar och umbäranden hade han en tro på att allting skulle ordna sig.

Hustrun "Magda" somnade in 10 mars 1956, då blev Reinhold åter ensam. Den sista tiden av sitt liv tillbringade Reinhold på Bureå sjukstuga. Han togs in där för vård tisdagen 11 december 1962. På lördagen samma vecka, dvs. den 15 december var han död.

Fortsätt läs mer
764 Träffar
0 Kommentarer

De äldsta kyrkböckerna

I Fulltofta församlings kyrkoarkiv finns en ministerialbok från 1621–1751. Är det den äldsta bevarade kyrkboken i Sverige? Nej, det är det nog inte. Men den är imponerande gammal i alla fall.

Den boken startades alltså av en präst för mer än 400 år sedan. Närmare bestämt den 29 september 1621. Den prästen var dansk och Skåne, där Fulltofta ligger, var danskt och skulle så förbli i 37 år till, ända till 1658.

Det känns lite speciellt, nästan lite andaktsfullt, att läsa vad prästen skrev då, Anno Domino 1621. Enligt en hembygdssida var det Henrik Jensen som var präst i Fulltofta då. Det var det här han skrev (Bildkälla: Arkiv Digital):

Fulltofta1621

Så vitt jag kan se handlar det om Karna, dotter till Niels i Fulltofta och som döptes på Sankt Mikaels dag som "infalder den 29 september". Eller är det Karna som var mor till barnet? Sedan verkar nästa födelsenotering gälla ett dop den 7 oktober samma år, med föräldrar som hette Kristine och Johannes. Eller?

Fram till 1689 är det bara dop som anges för de födda barnen och det finns en del luckor. Från 1666 är också vigslar och begravningar inskrivna.

Jag som har släkt i Halland vet att det i Hunnestad kyrkoarkiv finns en kyrkbok med uppgifter ända från 1615. Om de blev inskrivna redan då vet jag inte, för boken är förd topografiskt och inte kronologiskt, så prästen kan ha startat boken senare och fört in äldre uppgifter om folk som bodde på gårdarna.

Tidigare bodde jag i Västrums socken i Småland och där är den äldsta ministerialboken från 1633, vilket också är extremt gammalt.

Vasteras 1622

Här i Västerås är domkyrkoförsamlingens äldsta bok från 1622 (bilden ovan). Den 8 december det året döptes Per Bergs dotter och kallades Anna. Då var Johannes Rudbeckius biskop i Västerås men han hade förstås skrivare som skrev i kyrkböckerna åt honom. (Bildkälla: Arkiv Digital)

Har du hittat riktigt gamla kyrkböcker från den här tiden? Kanske finns det någonstans en förteckning över dessa allra äldsta bevarade kyrkböcker?

Fortsätt läs mer
1124 Träffar
7 Kommentarer

Dia

En bild säger så mycket, brukar vi få höra då och då.  Och det kan stämma, för just nu känner jag mig nästan döv av alla bilder som talat till mig. Jag har hållit på ett litet tag och plockat med diabilder, några tusen sådana som legat i ett par kartonger i 45 år.  Allt är kanske inte intressant med alla blommor man sett, statyer som måste fotograferas, kyrkor ur olika vinklar och inhemsk befolkning när det varit semesterresor för sisådär 50–60 år sedan är lite svåra att placera och det attraherar inte direkt till de som lever nu.

Men det känns lite som släktforskning, att försöka koppla bilderna till tidpunkter, att se sammanhangen och försöka förstå vem som är vem.  Synd att det inte går att få fram DNA ur personerna på bilderna, skulle vara så mycket lättare om det fanns matchlistor att jämföra med och få förslag på hur de är släkt med varande. Är det en kusin, på ett ungefär i alla fall, eller är det en som inte ens dyker upp på min matchlista, den där personen som jag tycker mig känna igen. Men jag får kanske prova något av de nya programmen som använder ansiktsigenkänning, fast hur ska ett sådant veta vem det är.

Tänk om det funnits kameror som tog diabilder för länge sedan, där fotografen kunnat föreviga olika miljöer och människor. Jag tycker det blir ett djupare foto och att detaljerna blir klarare än på vanliga papperskort, men det kanske är en synvilla. Å andra sidan så hade det inte varit lättare att identifiera okända miljöer och människor bara för att detaljerna är bättre. Det är ju inte så vanligt att finns en tidning på diabilden där man kan se utgivningsdatum, och skulle det finnas en tidning så har säkert någon vikt undan just den delen.

Bild tagen av författarens mor, i författarens ägo,


Men nu finns det ju inga kort från så länge sedan så jag får använda de vanliga källorna, bilden visar förresten en riktigt bra källa, kanske inte för släktforskning men för annat. Riktigt bra i vanliga fall men just vid den här tidpunkten så var det torrt i Roslagen, så brunnen i Vagnsunda gav inte så mycket. Det gällde att försöka vicka på hinken längst ner på stången för att få upp något vatten till potatiskoket och till det kaffe som var så viktigt för en av dem på bilden. Det är på liknande sätt när det gäller att hitta något i de källor som finns tillhanda, det gäller att vrida och vända på dem, kanske finns det något mer att utläsa, kanske finns det någon liten anteckning som kan ge spår, när vi letar efter det lilla halmstrået som kan vända allt, till det bättre förhoppningsvis. Fast ibland blir det uppenbart att den lilla uppgiften som dyker upp visar att jag är på fel spår och det kanske blir att radera både det ena och det andra ur mitt träd.

Undrar hur jag kom från diabild till att radera i trädet?  Kanske var det alla de träd som fotograferats men som jag, utan att förstå varför kameran riktats åt det hållet, inte känner att de har något större värde. Men egentligen är ju alla uppgifter viktiga, om vi bara kan sätta dem i rätt sammanhang, och det är inte alltid så lätt med alla motiven som finns.  Säger som många säger om sina album, tänk om det funnits en anteckning om bilden, så mycket lättare det varit.

Nu får jag ta en paus med diabilderna, vädret lockar till utomhusaktiviteter, och visst är det bra att det inte regnar så fikat kan tas i bersån. Men snart så kan det bli som i källan på bilden, den torkar ut och då önskar jag lite regn som fyller på den. Synd att inte våra kyrkbokskällor fylls på lite då och då, de är ju som de är. Men det kommer säkert mer källor, hoppas mycket kommer att digitaliserats, så att vi får mer att ösa ur.

Fortsätt läs mer
1270 Träffar
4 Kommentarer

Sveriges Nationaldag!

svenskflagga

Det är tisdag idag, alltså min bloggdag här på Rötter. Men nu råkar det, för första gången, sammanfalla med nationaldagen. Jag skriver detta med minnesbilder av hovklapper från paraderande hästar, skramlet från kungliga vagnar och leverop från Skansen rullande i huvudet. Ska förstås titta på spektaklet senare, vilket jag alltid gör sedan den gången jag råkade missa just det år då en släktforskarkollega var med i TV för att hämta en fana. Man vet aldrig vem eller vilka som plötsligt kan dyka upp i bild... 

Det är ju inte bara nationaldag i år. Det är också 500 år sedan Gustav Eriksson Vasa besteg den svenska tronen. Man kan tycka vad man vill om Gustav och hans idéer, men faktum är att en ny tid började i Sverige då. Bibeln kom på svenska, monarkin blev ärftlig, och reformationen inleddes. Bland mycket annat. 

Det där med att vi plötsligt skulle bli protestanter hade ju inte så särskilt mycket med religiös övertygelse att göra för Gustavs del. Jag som älskar att göra jämförelser mellan Sverige och England har konstaterat (möjligen i bloggen tidigare, i så fall ber jag om ursäkt) att både Gustav Vasa och kollegan Henrik VIII reformerade av helt andra skäl; Gustav behövde komma åt klostrens skatter för att kunna betala sina tyska legoknektar, som hjälpt honom att bli kung. Henrik ville till varje pris skiljas från sin första fru Katarina av Aragonien, och det gick ju inte i ett katolskt land! 

I Göteborg firar man nu 400-årsjubileum. Det skulle ha skett för ett par år sedan, men på grund av pandemin blev det uppskjutet. När man skulle fira 300 år, grasserade en annan pandemi, spanska sjukan. Så även den gången blev jubileet skjutet på framtiden. Man får ju hoppas att svenska folket är friskare vid 500-årsjubileet! 

Sedan kommer en rad artister att framträda på Skansen i Stockholm. Det finns kanske en och annan som grumsar om att TV-utsändningarna är för ensidigt inriktade på Stockholm denna dag. Men faktum är ju, att just  Skansen har byggnader från i stort sett hela vårt avlånga land! 

Jag avslutar med att önska alla en bra nationaldag. Leve Sverige. Leve det! som kungen brukar utropa. 

 

Bild: En svensk flagga. Foto:  Pixabay.

Fortsätt läs mer
672 Träffar
0 Kommentarer

Samuel och Matilda Andersson

Samuel och Matilda Andersson Ljusvattnet Burträsk troligtvis m. sonen SigurdSamuel och Matilda Andersson troligtvis med sonen Sigurd. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Samuel Andersson föddes 2 september 1871 i Ljusvattnet, Burträsk som son till Anders Andersson och hans hustru Eva Maria Samuelsdotter. Samuel var barn nummer fem av sju. Han var 12 år när fadern Anders vid laga skiftet 1883 flyttade längre söderut i byn och slog ned sina bopålar. 17 år gammal köpte Samuel hälften av detta hemman och senare den andra halvan.
1903 gifte sig Samuel med Matilda Sofia Pettersson född 1873-05-28 i Ljusvattnet, dotter till Per Gustaf Larsson och hans maka Margareta Elisabet Burlin. Matilda var barn nummer fyra av sju. I Samuel och Matildas äktenskap föddes fyra barn, en son samt tre döttrar. I sina krafts dagar var Samuel en skicklig jordbrukare som genom oförtrutet arbete skaffade sig en god ekonomi. Han tillhörde den stillsamma skaran i landet som aldrig på något sätt ville lysa utåt eller dra till sig uppmärksamhet. För sin familj och för sitt hem var han alltiallo, han strävade för dem så länge krafterna medgav. Under en lång tid av sitt liv drogs han med olika kroppsliga åkommor men allt detta bar han med imponerande tålamod.
Samuel och Matilda överlämnade senare hemmanet till två av barnen. Under en resa till kyrkan i Burträsk ådrog sig Samuel en förkylning. Andra sjukdomar tillstötte och hans liv stod inte att rädda. En månad senare gick han bort, den 27 november 1942. Samuel var en hederlig man som efterlämnade ett ljust och vackert minne.
I sin ungdom arbetade Matilda som piga i hembyn och en tid på mejeriet i Skråmträsk. Efter giftermålet med Samuel blev hon bondmora och skötte hemmet på ett omsorgsfullt sätt. Hon var inte rädd för att ta i, även på karlsidan. Efter att Matilda hade blivit änka hushållade hon hos sonen Sigurd. I november 1951 råkade hon falla och bryta lårbenshalsen. Sedan dess var hon invalid. Från och med hösten 1954 hade de fyra barnen växelvis vakat över henne timme för timme. I maj 1956 fick hon plats på kronikerhemmet i Hällnäs. Där slutade hon också sina dagar den 22 juni samma år. Hon efterlämnade minnet av en lugn och blid kvinna som i ordets rätta bemärkelse varit en hemmets goda fe

Fortsätt läs mer
647 Träffar
0 Kommentarer

För 6000 år sedan

För nio år sedan gjorde jag mitt DNA-test och började då med mtDNA och tog senare testet Family Finder. Då var det inte lika vanligt med DNA-test som idag, jag minns t ex när jag bara hade runt 800 autosomala träffar.
Det jag blev mest gripen av i resultat av mtDNA-testet var min haplogrupp H1b. En av de vanligaste haplogrupperna i Europa, om inte den vanligaste.

Mitokondrie-DNA är ju på moderlinjen, alltså mormors mormors mormors... osv. På den linjen har jag Ingeborg Andersdotter som den äldsta anan i mitt släktträd under kyrkböckernas tid, född 1651. Var vet jag inte men hon levde i Ullareds socken i mellersta Halland (jo, det är inte bara ett köptempel utan även en socken). Det är alltså från henne och hennes mor, mormor, mormorsmor... som jag ärvt H1b. Hon bodde med sin make Nils Andersson på en gård i Skärshult, kanske kom hon därifrån.
Karin Bojs skriver en hel del om H1b i sin bok "Min europeiska familj - de senaste 54 000 åren". När jag hade fått mitt testresultat googlade jag förstås och fick då veta att H1b innebär att jag kommer från bönderna som kom till sydvästra Sverige för runt 6000 år sedan och att ursprunget är någonstans i Turkiet/Irak och däromkring.
Det här kom jag att tänka på när jag här om dagen började läsa i boken "Bland megalitgravar och romerskt guld" av arkeologen Peter Bratt. Den handlar om Västergötlands och västra Sveriges tidiga historia. Han beskriver bland annat hur man på senare tid fått skriva om en del av vår äldsta historia, tack vare DNA-testresultat, men också isotopanalyser.

HeleneSimonsson Klovagardens ganggrift Karleby

En av gånggrifterna i Karleby i närheten av Falköping. Kanske är någon av mina gamla släktingar begravd här. Foto: Helene Simonsson. Bildkälla: Wikipedia.

6000 år tillbaka, det är ju inte släkforskning men jag tycker att det är väldigt intressant vad DNA kan berätta för oss. Min kända släkt från kyrkböckernas och skattelängdernas tid kommer från både Västergötland och trakterna på andra sidan länsgränsen i mellersta Halland, så på sätt och vis har vi stannat kvar där. Vi fann det gott att vara där.
Fast nu ska jag inte romantisera, mina förmödrar kanske inte alls kunde välja själva.

Givetvis förstår jag att jag har alla andra också i mitt ursprung, både jägare/samlare (mer än hälften) och andra. Mitt ursprung är säkert det allra vanligaste för oss med ursprung i Sverige några hundra år tillbaka.

6000 år sedan är ju svindlande länge sedan, men när jag läser om vad arkeologerna hittat och hur de tolkat sina fynd, då ger det ändå en känsla som överbryggar tiden. De som levde i de trakterna i sydvästra Sverige då, där jag senare växte upp, de var ju människor som du och jag och en del av dem var jag släkt med. Kanske alla.

ursprung2

ursprung1

Mitt ursprung, enligt FamilytreeDNA. Kanske delar jag det med de flesta av er.

Fortsätt läs mer
2249 Träffar
0 Kommentarer