Enar och Adele Rönnkvist

Adele och Enar Rönnkvist beskurenAdele och Enar Rönnkvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Enar Rönnkvist föddes 16 maj 1910 i Renfors, Burträsk som son till Jonas Anton Rönnkvist, uppvuxen i Renfors och hans hustru Sofia Margareta Olofsson, barnfödd i Svarttjärn, Lövånger.
Enar, som var min farmors kusin, växte upp i en stor syskonskara. Han och yngsta brodern Arvid delade på sina föräldrars jordbruk. Arvid behöll den ursprungliga delen av hemmanet. Enar byggde upp en gård lite längre österut. I juni 1932 vigdes han med Emma Adelina "Adele" Widmark född 5 september 1910 i Gummarksnoret, Skellefteå. Hon var tvilling och dotter till Olof Tyko Widmark, härstammande från Gummark samt hans hustru Alma Fredrika Hedström, barnfödd i Ragvaldsträsk. Adele samt hennes tvillingsyster Astrid var näst äldst av sex syskon.


Enar och Adele fostrade fyra barn, en dotter plus tre söner. De drev jordbruket fram till 1954 när gården såldes och familjen flyttade till Sörböle, Skellefteå. Där fick Enar jobb som byggnadssnickare vid Alfred Boström Byggnads AB, Morön. Enars största fritidsintresse var laxfiske. Han var känd som en duktig arbetare.


Adele var en hemmets kvinna, timid och försynt. Hon tyckte om att koppla av med ett handarbete. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 17 augusti 1987, 76 år gammal. Enar bodde efter makans bortgång på servicehuset Brogården i Skellefteå. Han gick bort 8 mars 1999, 88 år ung.

Fortsätt läs mer
662 Träffar
0 Kommentarer

Erkänt moderskap efter nästan 60 år

UMFA53464 0435

Oidentifierad kvinna med oidentifierat barn. Foto: Johan Johansson. Bildkälla: Bohusläns Museum.

1778 infördes den kungliga förordningen som kallas Barnamordsplakatet. Enligt denna fick kvinnan rätt att föda anonymt och behövde inte heller uppge faderns namn. Rätten avskaffades 1918 när en ny barnavårdslag började gälla.
De flesta förlossningar med okända mödrar verkar vara från senare delen av 1800-talet och fram till och med 1917.

Det är nog många släktforskare som stött på födelsenotiser med "Moder: okänd" i födelseböckerna, framför allt i de större städerna. Många ogifta kvinnor sökte sig till Stockholm för sin förlossning, för att få vara anonym, och kanske för att barnet skulle lämnas på Allmänna barnhuset.
Men det finns också en hel del exempel på kvinnor som återvände hem med ett barn, dock skrivet som fosterbarn.

I födelseboken skulle moderns födelsedatum skrivas in, för statistikens skull. Man ville veta kvinnors ålder vid förlossningen. Tack vare födelsedatum kan det gå att identifiera modern, om man har en aning om var den kan sökas.
För några år sedan forskade jag i ett sådant fall. Barnet växte upp som fosterbarn i en familj där föräldrarna varit gifta i flera år före detta barns födelse, och fostermoderns födelsedatum stämde inte överens med den okända moderns. Men det gjorde hennes ogifta systers födelsedatum.

Nyligen forskade jag åt en kund och upptäckte då ett annat fall i en födelsebok i en Stockholmsförsamling. Barnet föddes på 1910-talet och modern var okänd men födelsedatum var inskrivet. Intill detta hade en anteckning skett med moderns namn. Anteckningen var från 1971! I anmärkningskolumnen längst till höger står det: "Intyg om moderskap aviserat från Pä i Eslöv 1.6.1971 enl. bevittnat intyg från modern" och så var hon var bosatt (se bilden nedan). Hon var då runt 80 år gammal och barnet närmade sig 60-åren. Hon hade alltså på ålderns höst medgivit moderskapet.

intyg om moderskap 1971

Bildkälla: Arkiv Digital.

Barnet hade först varit fosterbarn i en annan familj men modern hade tagit henne som sitt fosterbarn sedan den första fostermodern dog efter några år. Fostermodern och den biologiska modern var inte släkt, så vitt jag vet. Flickan hade i alla fall fått växa upp hos sin biologiska mor, som sedan gifte sig men om det var med den biologiska fadern framgår inte.
När erkännandet av moderskapet gjordes 1971 hade hon varit änka i ett par decennier. Kanske hade dottern först på äldre dar fått veta att hon inte var fosterbarn utan biologiskt barn och då krävt sin rätt. Eller hade modern till slut insett att hon skulle göra rätt. 1971 var ju dessutom synen på utomäktenskapliga barn en hel annan än på 1910-talet.

En annan gång när jag hittat en okänd mor, som fick ett barn i Stockholm 1905, skedde det genom bilagor till barnhemsjournalen från Allmänna barnhusets arkiv. Kopior på dessa beställde jag från Stockholms stadsarkiv. Bland bilagorna fanns korrespondens mellan en släkting till modern och barnhusets personal, där släktingen efterfrågade vad som hänt med den lille gossen. Och när jag jämförde det inskrivna födelsedatumet för modern så stämde det helt med den i brevet identifierade modern. Det blev en gren som inte längre var avbruten i släktträdet.

Fortsätt läs mer
2077 Träffar
3 Kommentarer

Vad hjärtat är fullt av

”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen”, finns det skrivet.  Kanske ska jag ändra lite och säga ”vad hjärnan är full av, det skriver fingrarna” och det är på min dator som fingrarna letar sig över tangentbordet och sätter ihop allehanda ord. Ord som förhoppningsvis blir till meningar, som i bästa fall blir stycken som kan läsas av andra.

Lite filosofiskt kanske, men vad annat kan det bli när Släktforskardagarna är över, och den anspänning som byggts upp en tid nu ligger bakom mig. Fast när jag läser de andra bloggarna så känns det lite långrandigt att skriva om den tillställningen igen, så det får vänta till slutet av den här bloggtexten. Däremot så finns det en liten koppling, eftersom jag befann mig i FTDNAs monter och det jag tänker på nu har en koppling till deras produkter.

Det sägs att Sverige har en så bra folkbokföring, bäst i världen hävdar vissa och det kanske är så. Men även om det ser bra ut på papperet så finns det fällor och fel som jag tycker mig se fler och fler av. Nu kanske någon säger att sådant som att klaga på det som står i källorna ska vi inte göra, vad ska vi då tro på om det är fel där.  Ja, det kan man undra. Fast allt är ju inte fel och mycket är rätt så det är nog inte så farligt ändå. 

Att det är ungefär 100 000 – 150 000 nu levande som har fel far angiven, en siffra som forskare funnit genom att jämföra blodgrupper, det är ju en sak. Men hur var det lite tidigare i historien, var det bättre då. Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna komma fram till någon uppfattning som är heltäckande, vissa säger att den sociala kontrollen var bättre förr och att kyrkans grepp gjorde att man höll sig på mattan. Kan undra om det stämmer?  Kyrkan i Frankrike har ju varit stark, men där får man inte ta DNA-tester, förbjudet i lag, bara för att undvika uppslitande scener när de riktiga föräldrarna kommer fram 😊

Men hur som helst, det som jag tänker på är vad jag fick berättat nyligen, och jag ska inte säga var, om några personer som kontrollerade sina släktträd genom att nyttja kunskapen om den raka faderslinjen, kunskapen som hämtats från källor i arkiven, och kombinera det med test av den manliga könskromosomen, Y.  Den kromosomen ärvs från far till son och är i princip oförändrad genom alla led. Små förändringar sker, men i princip är den lika. De som kontrollerade sina träd, gick så långt bak i tiden som möjligt och försökte sen hitta raka faderslinjer från samma ana till nu levande.

Om det nu var rätt så borde den de hittat ha samma uppsättning Y-kromosom som den som letat upp dem, för då torde det stämma. Vi kan säga att är de helt annorlunda så är det definitivt fel, är de lika är det en bra indikation. Och det finns ju intressanta projekt att titta på, Bure är ett sådant där man hittat kopplingar långt tillbaka i tiden, både genom arkivforskning där de gjort som jag beskriver ovan och även påt andra hållet, hitta en person med ”rätt grupp” och forska fram vederbörandes linjer.

Vad hände nu med de som letade, flera av dem fick ”fel” svar, det stämde inte, på flera stämde inte farfar eller morfars linjer så det blev lite konstigt med träden.  Och bara för att undvika frågor så kan man ju ta fram morfars linje med hjälp av en morbror, som visats vara en ”äkta sådan”. Finns ju många fler sätt, naturligtvis. Vad kan vi då lära av detta, är det så att allt ska ifrågasättas eller är det undantag. De personerna som berättade visar att det finns oklarheter och det kan man ha med sig i tankarna, även om vi inte kan beräkna andelar, inte än i varje fall. Det kommer att bli lättare framöver, när alla de män som har ett autosomalt test på FamilyTreeDNA kommer att kunna se den grupp som deras Y tillhör. Spännande framtid.

Tomas GH , föredrag i Östersund, foto taget av författaren


Sist, och nu kan jag inte låta bli att koppla tillbaka till Östersund, det var en fröjd att se alla de som lyssnade när Tomas GH Johansson berättade om Y-DNA, om Big-Y och projekt som använde den typen av resultat för att hitta kopplingar. Och alla frågor efteråt. Jag är säker på att kommer att många nya användningsområden för de släktforskartester som man kan göra. Så det är en intressant framtid framför oss och kanske blir det då nya saker som hjärtat är fullt av.

Fortsätt läs mer
1201 Träffar
0 Kommentarer

Östersund - utställning med trappor

Trappan

Nyss hemkommen från Släktforskardagarna i Östersund under gångna helgen, kan det vara läge att summera årets dagar. När det gäller goda och dåliga nyheter, eller roliga och tråkiga saker som ska göras, brukar jag alltid ta det värsta först. Så kan man vara gladare sedan. Jag gör samma sak här. Vi börjar alltså med det som var mindre bra, och det kan summeras i två punkter:

1. Redan när jag kom på fredagen, fick jag onda aningar. En vänlig funktionär tog min extremt tunga väska, och skulle visa vägen. Den ledde uppför ett par trappsteg upp på scenen. Ja, men det låter väl bra? Vem har inte drömt om att stå på scen inför fullsatt salong? Jodå, men här hade man effektivt skärmat av scenen med tre meter höga monterväggar till föreningarna nedanför. Det gick inte att se ett smack av oss som stod där uppe.  Vi var ett författarsällskap, ett studieförbund, en intresseförening, en antavlefirma och ett nystartat företag för släktforskarhjälp och förenade Dalarna där uppe samt undertecknad. Susanne Pettersson från Skövde var framgångsrik i att stå nere på golvet och 'kasta in' folk upp på scenen, själv bidrog jag med att stå ovanför trappan och vinka frenetiskt, som en skenande semafor. Det här är inte första gången jag har drabbats av en totalt undanskymd placering. Det var samma sak i Skövde förra året, och i Borås 2019. Ändå är det vi som inte är någon förening som bäst behöver en synlig placering för att kunna sälja in oss. Dessutom går vi miste om gemenskapen med de övriga utställarna; att kunna se vad som händer i de övriga montrarna, och studera nya innovationer. Och det är en viktig del av släktforskardagarna! 

2. Trapporna. En spiraltrappa i järn ledde upp till balkongen i den så kallade Vinterträdgården. Där uppe logerade en grupp utställare, ganska väl dolda de också för omvärlden. Men de hade åtminstone en fungerande varuhiss dit upp!  Sedan var det då vår trappa. Funktionären som skulle hjälpa mig upp med resväskan snubblade i trappan och höll på att ramla omkull. En besökare på lördagen ramlade i samma trappa. Bara tre trappsteg, men höga! Olika höga dessutom. En ledstång snickrades dit på fredagen, men anbringades så lågt, så när man skulle ner, fick man vika sig dubbel och såg ut som en groda, alternativt att fundera på en regelrätt dykning ner på golvet... Under utställningsdagarna hade jag, som stod närmast, hjärtat i halsgropen att någon skulle trilla och slå sig ordentligt. Och det var inte så få, som jag fick hjälpa ner eller upp. Folk med rullatorer eller rullstol var tyvärr chanslösa. 

Det sägs ha kommit ettusen besökare på lördagen. Jag gissar att omkring etthundra hittade oss där uppe på scenen. 

Det om detta. Rent allmänt tycker jag nog att lokalen inte var riktigt lämplig för utställningar, med trappor, prång och långa gångar. 

Nu går vi över till de goda egenskaperna istället!

1. Vänligheten var påfallande i Östersund. Inte bara hos värdföreningens funktionärer, utan även på bussar, hotell och restaurannger. Chaufförer, receptionister och servitriser var ostressade och hjälpsamma. 

2. Jag åt aldrig luncher eller middagar i Släktforskardagarnas regi, men vad jag hört från kollegor, var det bra mat och gott om plats. Jag själv åt på annat håll, men fick också god mat. 

3. Toaletterna var fräscha och välstädade i utställningslokalen. 

4. Stämningen överlag var väldigt god. Vi som blivit 'undanskuffade' utvecklade en speciell gemenskap där uppe på scenen, men också i övrigt verkar både utställare och besökare ha trivts utmärkt i lokalen. 

5. För min del sålde jag faktiskt bättre än jag trodde. Detsamma sa åtminstone någon av de andra där uppe på scenen. 

6. Läskiga trappan gav mig åtminstone en naturlig hälsningsreplik, där jag stod närmast: välkommen upp!

7. Aldrig under tidigare släktforskardagar, har jag sett så snygga stolsdynor som på stolarna i Folkets Hus i Östersund! 

Nästa år bär det av till Malmö! 

 

Bilden: Skräcktrappan. Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
1296 Träffar
0 Kommentarer

Axel Ollikainen

Axel Ollikainen 1934 beskurenAxel Ollikainen 1934. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Axel Ollikainen föddes 1904-12-09 i Jokkmokks församling men växte upp i Arvidsjaur och Malmberget. Han föddes som utomäktenskaplig son till arbeterskan Magdalena Albertina Jakobsdotter, barnfödd i Hedberg, Arvidsjaur. 27 december 1911 vigdes modern Albertina med finske undersåten Risto Ollikainen från Soini i Österbotten (Finland). Makarna slog sig ner i Malmberget. Risto arbetade i gruvan. I äktenskapet föddes fyra barn. Magdalena Albertina hade sedan tidigare tre barn, födda före äktenskapet, ett av dessa var ovannämnda Karl Axel.

Genom uppmuntran från sin konfirmationspräst började Axel att studera, både privat och på Fjellstedtska skolan i Uppsala, allt under stora uppoffringar. 1928 tog han studenten. Samma år träffade han en Uppsalatjej, Gerd, som kom att bli hans hustru under 67 år.

Efter studier och avlagda examina prästvigdes Axel i Uppsala domkyrka 29 maj 1932 för tjänstgöring inom Luleå stift. Han blev stiftet trogen under hela sin aktiva tid. Första förordnandet gällde tjänsten som pastorsadjunkt i Bureå. Efter sex månader blev han ständig adjunkt. 1933-09-18 vigdes han med Gerd Birgitta Andersson född 1910-07-31 i Uppsala. Hon var dotter till polisman Arvid Andersson och hans hustru Gerda född Ströberg. I september 1934 valdes Axel till komminister i Fällfors varför makarna flyttade dit. I Fällfors föddes också Axel och Gerds enda barn, en dotter. Nästa förordnande för Axel var tjänsten som komminister i Nederluleå. Den tillträdde han 1937.

Åren 1941-1947 var Axel sjukhuspräst vid Sandträsks sanatorium samt militärpastor 1942-1947 vid F21 i Luleå. Med stor majoritet blev Ollikainen vald till kyrkoherde i Bureå, en tjänst han tillträdde 1/2 1947. Samma år blev han också ledamot av barnavårdsnämnden och ungdomsrådet i Bureå. Inspektör vid Bureå realskola från 1952 var han också. Ledamot av lönenämnden 1950-1955. Ordförande i kyrkofullmäktige från 1956. Dessutom var Axel timlärare i kristendom och musik vid Bureå realskola från dess start 1947, sedermera tidvis i högstadiet fram till mitten av 1960-talet.

Axel Ollikainen var musikalisk. Som ung var han med i sångsällskapet OD i Uppsala. Han startade och ledde körer, spelade fiol i Skellefteå musiksällskap (han även var deras vice ordförande). Vidare var Axel ordförande i Luleå stifts södra kyrkosångarförbund, ledamot av svenska kyrkosångarförbundets centralråd samt ledare för kyrkokören. Under sin tid i Fällfors var han ordförande i skolråd, kyrkoråd och kyrkofullmäktige.

Axel var en bra predikant och lärare. Han höll sig uppdaterad med aktuell facklitteratur och var dessutom skönlitterärt bevandrad. Han var en rakryggad herre i ordets fulla bemärkelse, allmänt omtyckt och respekterad. Han ställde krav både på sig själv och på sin omgivning. I över 20 år tjänstgjorde Axel som kyrkoherde i Bureå församling. Han lärde känna sina församlingsbor väl och var alltid villig att hjälpa när så behövdes. 1948 vigde han mina farföräldrar till äkta makar.

På 1950-talet var skolan fortfarande under kyrkans översyn. Axel besökte vid ett tillfälle skolan i Holmsvattnet, Bureå. Undervisningen var då förlagd i lilla salen. Lärarinnan Henny Wiklund var märkbart nervös. Plötsligt reste sig Axel från sin plats i salen, gick mot fönstret i den södra delen av rummet, tittade ut och sa: "Ja detta berg är det högsta i Bureå församling!"

1/10 1970 slutade Axel Ollikainen sin tjänstgöring som kyrkoherde i Bureå församling. Han avgick samtidigt med pension och flyttade till Uppsala. Axel Ollikainen hade en spänst som många yngre kunde avundas honom. Axels svärson Martin Lönnebo, nyligen bortgången, blev liksom sin svärfar präst. Axel somnade in 19 januari 2001 i Linköping, 96 år ung och hans hustru Gerd gick bort 13/7 2003, 92 år fyllda.

Fortsätt läs mer
836 Träffar
1 Kommentar

Släktforskardagarna igen

Den här helgen är det fullt av släktforskare i Östersund. De årliga Släktforskardagarna pågår. Förbundsstämma på fredagen och mässa under lördag-söndag, så brukar den sista helgen i augusti se ut för mig och många andra släktforskare.
I år är jag inte med och det saknar jag. Jag började släktforska 2010 och första gången jag var med var i Gävle 2012. Till Köping 2013 kunde jag inte följa med men sedan Karlstad 2014 har jag deltagit varje år, sedan dess som en del av förbundets verksamhet.
Under dessa dagar har jag varit en av ett gäng volontärer som står i Rötterbokhandeln och säljer böcker. Så himla roligt!
Visst är årsstämman viktig, mycket viktig, men det roliga är att möta alla er släktforskare. Framför allt i bokhandeln men också på fikaraster, i köer och i andra montrar under mässdagarna. Att dela ett så stort intresse som släktforskning är, det förenar oss. Så många trevliga släktforskare jag träffat under åren och så många givande samtal. Jag är så glad att jag fått den möjligheten.
Under pandemiåren saknade jag verkligen detta, men är glad att det ändå gick bra att genomföra de digitala släktforskardagarna. Men inget slår att mötas "på riktigt."
Att jag inte är med i år beror på att min artros i ena höften förvärrats. Är jag bara i rörelse går det ganska bra, och värktabletter hjälper en del. Jag var lite betänksam och orolig inför resan till Skövde förra året, men under mina arbetspass i bokhandeln försökte jag hålla mig i rörelse så mycket som möjligt. Kanske undrade mina kollegor varför jag hattade omkring hela tiden... En hel del värk och störd nattsömn de två nätterna men det positiva övervägde ändå. I år är förutsättningarna inte riktigt lika goda så jag har fått avstå, vilket jag sörjer. Men hälsan får gå före.
Ni som är där, er önskar jag en fin helg i god gemenskap. Jag saknar er.

Bilder från tidigare år (alla bilder är tagna av mig, utom en):

2012Gavle

Gävle 2012.

2014Karlstad

Karlstad 2014. Det var mitt första år som redaktör för Släktforskarnas årsbok.

2015Nyköping

Nyköping 2015. Många tog DNA-test.

2016Umeå

Umeå 2016.

2017Halmstad

Halmstad 2017. Affischen där det står "Navigera rätt" handlar om handboken "Släktforska om sjöfolk" som jag hade skrivit på våren och som kom ut till Släktforskardagarna det året.

2017Halmstad SivBergman

Halmstad 2017. Halland är ju mina hemtrakter och där träffade jag många släktingar, flera ganska avlägsna. Här pratar jag med en fyrmänning till mig. Foto: Siv Bergman.

2018Vaxjo peter dna

Växjö 2018. Peter Sjölund pratade om DNA-släktforskning i förbundets monter.

2019Boras

2019 i Borås.

2022skovde2022

I Skövde förra året. Mina kollegor i Rötterbokhandeln och i mitten står Ted Rosvall och pratar om emigrantforskning, om jag minns rätt.  Till höger Arkiv Digitals monter.

Fortsätt läs mer
1033 Träffar
4 Kommentarer

Dags igen

Dags igen, det har gått en hel vecka igen och då ska det skrivas något som passar på Rötter och gärna ett antal läsare också. Men det är inte alltid lätt att hitta det där som känns som helt rätt, som verkligen kan engagera och leda till kommentarer, förhoppningsvis positiva, men även de som inte håller med är ju bra att få sig skrivet på näsan. 😊

Men det är så mycket annat som lockar och drar, och just nu är mitt huvud ganska fullt med allt det som ska göras i närtid. Har jag verkligen tänkt på allt, för nu sätter jag mig snart i bilen för resan till Sveriges mittpunkt, Östersund, för att förhoppningsvis tillbringa några dagar tillsammans med andra släktforskare. Att det är Släktforskardagar hoppas jag de flesta vet, att det är i Östersund likaså. Så vill du vara med om roliga och spännande möten så passa på och kom.

Urklipp från SFD2023 webben

Jag har lovat att inte göra för mycket reklam när jag skriver, men om jag berättar var ni kan träffa mig så är det kanske förlåtet.  Jag ska stå FamilyTreeDNAs monter, och det har jag funderat ganska länge. Anmälan om monter in tidigt, väntan på svar och sedan alla funderingar på hur många bord, stolar och annat det behövs. Alltid lika pirrigt att försöka föreställa sig hur det blir i en okänd lokal, varifrån kommer ljuset, blir det varmt, och kommer någon att hitta till oss, vi som står där.

I år finns det nytt att berätta om, och det blir säkert något som lockar till att fundera på hur man kan använda de olika delar som presenteras. Brukar bli många, ibland ganska långa diskussioner om vad det egentligen är man ser. Eller frågor om det som sägs i den lilla samtalshörnan som finns. Föreläsningar sker i andra lokaler, men hos oss finns det möjligheter att lyssna på vad andra hittat på, i en familjär miljö.

Så nu blir det inte så mycket mer att skriva om, bilturen tar ett tag efter att allt lastats in och sedan ska det lastas ut , stå där ett par dagar och sedan köras hem igen. Och kanske borde jag själv köras hem också, kanske utan röst, men vi får se hur hemrullningen på söndag eftermiddag ser ut.

Med önska om en trevlig helg och förhoppning om att vi ses i Östersund avslutar jag denna blogg.

Fortsätt läs mer
714 Träffar
0 Kommentarer

Den gamla gården

Alldeles i början av 1848 föddes två barn i Gällareds socken i Halland, Carl Aron i Norrmanstorp och Anna Sofia i Yttra Berg. De kom att kallas Aron och Sofia.
Aron Carlsson och Sofia Bengtsdotter gifte sig den 25 oktober 1870. Då hade Aron packat sin fina kista och tog den med sig när han flyttade till sin nyblivna hustru Sofia i Yttra Berg. Hur deras gård Aronsgården såg ut och hur de bodde under sitt gemensamma liv kan vi se än idag. Gården i Yttra Berg är bevarad från den tiden och är sedan 1993 naturreservat med gårdsmuseum.

Samtliga foton i detta blogginlägg är mina egna, tagna den 28 juli i år.

Aron Sofia

Aron och Sofia. Porträtten hänger i ett rum i huset, på ömse sidor om ett fönster och inglasade, så de var lite svårfotograferade med mobilkameran.

Sådant här ska man göra på sommaren, som jag och min bror gjorde en dag i juli. Besöka ett hembygdsmuseum och se hur våra gamla släktingar levde. Vi har inte förfäder och förmödrar från Yttra Berg men från granngården Övre Berg och från granngårdarna Linnesås, Hult och Tranehult. Men vi har släkt till släkten i Yttra Berg.
I Yttra Berg fick vi en liten glimt av hur deras livsmiljö kan ha sett ut.
Det gamla ordlingslandskapet är bevarat. Vi gick en vandringsled genom den gamla fägatan och betesmarker som nu är beskogade men öppnas upp successivt.

fagata2

I fägatan gick djuren från ladugården till betet på utmarken. Man ville inte ha in djuren på åkrar och ängar så de hejdades av stengärdsgårdarna på ömse sidor.

Aron och Sofia fick med tiden nio barn, födda 1871–1890. Alla överlevde barndomen. Äldste sonen Bengt for till Amerika men de andra blev kvar i hemtrakterna. Sofia dog 1914 och Aron 1926. Fem av syskonen tog då över gårdsbruket tillsammans. Sist kvar var Carl, Emma och Hulda, fram till 1962. 1984 såldes gården till Naturvårdsverket.

Aron kallades Rik-Aron, både för att han var en ganska välbärgad man och för att skilja honom från en annan Aron i byn Berg.

Aronsgården fick namn efter den inflyttade Aron Carlsson men det var hustrun Sofias föräldrahem. Hennes far hade dött 1867 och hennes äldste bror 1868, så Sofia och hennes fästman köpte ut hennes mor och systrar några månader före bröllopet. De firade dubbelbröllop på gården då även hennes syster Tilda gifte sig.
Gården hade gått i arv till Sofias mor Pernilla Toresdotter sedan hon 1835 gift sig med Bengt Nilsson. Ingen av Pernillas föräldrar Margareta Eriksdotter och Tore Johansson hade släktskap med tidigare ägare, men Margareta hade ärvt den.

I stället var det så att Margareta varit piga hos den förre ägaren Per Svensson, som friköpt gården 1799. Han blev dömd för majestätsbrott sedan han nekats att köpa brännvin en söndag när gudstjänsten pågick, enligt ett kungligt påbud. Då sa han "jag ger fan i kungen" vilket alltså fick efterräkningar. Sedan han dömts till fängelse reste hans piga Margareta Eriksdotter till Stockholm och bad om nåd för sin husbondes räkning hos kungen. Och det hjälpte! Per fick komma hem och han gifte sig med Margareta.
Några barn fick de inte och när han blev sjuk i lungsot skrev han ett testamente så att hon skulle få ärva honom. Han dog 1810 och tre år senare gifte sig Margareta med sin 17 år yngre dräng Tore Johansson och de fick dottern Pernilla 1815. Men redan 1819 dog Margareta i lungsot. Gårdens mangårdsbyggnad uppfördes 1818. Under byggtiden skötte Margreta matlagningen utomhus i regn och rusk och fick så småningom lunginflammation och dog.

Tore gifte om sig 1821 men även han gick en för tidig död till mötes. 1835 var han på väg hem med en kvarnsten på kärran men det gick så olyckligt att han körde av vägen och krossades av sin kvarnsten.
Änkan flyttade och dottern Pernilla gifte sig och tog över sin ärvda gård.
Tore kom från Vräk i grannsocknen Ullared. Hans mor Katarina Nilsdotter hade en bror som hette Bengt som är min mormors farmors mormors far, så genom denne Tore är jag släkt med de sista ägarna i Yttra Berg, om än på väldigt långt håll.

familjefoton

Det finns gott om familjefotografier i huset. Till vänster Aron med fyra av sina barn sedan han blivit änkling. Till höger Sofias mor Pernilla Toresdotter.

Historien om bondefamiljerna i Yttra Berg finns att läsa i hembygdsföreningens bok "Gällared - Folk och bosättningar".

Det räcker inte med Tores olycksaliga död. Gården har en dramatisk historia även längre tillbaka.
Den förre ägaren Per Svenssons släkt hade brukat gården sedan 1691. Pers morfars mor Karin Arvidsdotter gifte sig 1691 med Per Bengtsson som då var änkling och bonde på den här gården i Yttra Berg. (Karin var dotter till min morfars farfars farfars mormors farföräldrar.) 1699 blev maken Per dräpt av deras granne Sven Persson sedan de båda bönderna kommit ihop sig efter att de druckit öl, ett bråk som började med att de trätte om vems häst som var bäst. Mördaren fick aldrig sitt straff, han lyckades rymma och hålla sig undan resten av livet.
Karin och Per hade en dotter som hette Ingeborg.
Efter dråpet gifte Karin om sig med Sven Börgesson och de fortsatte gårdsbruket. Gården var då en arrendegård. Karin och Sven fick två barn och sonen Per Svensson, född 1701, gifte sig med Brita Svensdotter och tog över, liksom senare deras dotter Börta och hennes make Sven Andersson. Dessa två fick sonen Per 1765, han som hamnade i fängelse men räddades av sin piga.
Pers far Sven Andersson var rik och ska ha blivit det sedan han hittat en nedgrävd skatt i jorden.
Att det var välbägat folk på den här gården syns på boningshuset från 1818. Det är väl tilltaget och rejält byggt. Det ska ha byggts ut en del under senare tid och på ena gaveln finns en lägenhet som var undantagsbostad för Aron på ålderns höst.

Tack till Sture Johansson som visade oss runt i huset!

Fler bilder:

boningshuset

Arons och Sofias hus, byggt 1818. Framsidan.

boningshuset baksidan

Baksidan av Arons och Sofias hus, fotograferat från åkern väster om huset.

hus och uthus

Boningshus och uthus, byggda 1818 respektive 1808.

uthus

Den här ladugården är hitflyttad sedan Aronsgården blev naturreservat. Den är från 1790 och stod förr i Sjöred i Abilds socken (som också ligger i mellersta Halland).

kalvhagen1

På vänster sida om gärdsgården ligger Kalvhagen, en beteshage för gårdens kalvar, men nu mer eller mindre igenväxt.

kalvhagen2

Samma gärdsgård åt andra hållet.

sten

Så mycket sten! Byn Berg ligger uppe på ett berg och man har odlat i terrasser på sluttningarna, där det funnits odlingsbar jord. Här finns det gott om odlingsrösen.

kok

Det gedigna gamla köket i huset från 1808.

Arons kista

Arons fina kista som han hade med sig när han flyttade in 1870. Nu står den i undantagsdelen.

Fler bilder inifrån boningshuset:

rum3

rum1

rum2

Fortsätt läs mer
934 Träffar
2 Kommentarer

Planering - är det bra

Det finns en del släktforskare som tycker om att följa de fynd de gör i arkiven oavsett vart de leder dem, och sedan hitta nästa pusselbit som styr iväg åt ett annat håll an vad de trodde. Upptäckt på upptäckt, men inga större sammanhang utan det blir nästan som en promenad utan mål. Spännande, och resultatet kan bli vad som helst.

Sedan finns det de som planerar allt i detalj och strikt följer sin plan, oavsett vilka godbitar som dyker upp under tidens gång. Kanske en ytterlighet men då vet man precis vad man vill uppnå och uppnår då oftast sina mål. Fast det kan bli lite för mycket av planerande, det finns de som fastnar i planerandet och inte ens kommer igång med arbetet att leta efter uppgifter.

Det finns en berättelse som jag tycker kan ge vissa funderingar, om inte annat så kan den ge lite eftertanke och funderingar. Den är sann, men jag har tar bort lite uppgifter så det inte blir uppenbart vem jag talar om. Det finns ju olika skäl varför vi börjar släktforska, och också olika händelser som blir startpunkten för letandet. I det här fallet så började det faktiskt vid ett fikabord, i Stockholmstrakten. Vi två satt där och pratade om allt möjligt och när jag börjar berätta lite om vad DNA kan ge svar på, både önskade och oönskade, så tändes en liten låga i min väns ögon.

Tänk om jag skulle börja med det, jag tro jag kollar lite vad det kan innebära, var avslutningsorden när vi skildes. Alltså att börja med DNA och gå vidare. Men det blev inte som jag trodde, han dök ner i allehanda olika tidningar, facebookgrupper och annat som visade på hur man släktforskar. Och lärdomen var att först skaffa ett riktigt bra släktträd, för det säger alla är viktigt. Och att man ska planera sin forskning var klart, inte minst när det gäller DNA.  Tänk igenom noga vilka steg som är nödvändiga läste han. Skaffa en strategi och håll dig till den.

 


Och visst var allt rätt, men ibland kan det gå till lite överdrift. Släktträdet växte fram, släktgren las till släktgren. Personer på olika håll i landet, i generation efter generation, hamnade i hans träd.  Och sedan gick han åt andra hållet, fram mot nutid på grenarna för att få fram så många som möjligt som sedan kunde testas med DNA, lite beroende på vad som ville uppnås. En lista med vilka som skulle kontaktas, med en mängd uppgifter, inte minst telefonnummer eller mail. Det gäller att vara förberedd, och att planera sina tester för att få full utväxling av de svar som kommer och att testa i rätt ordning.

Till slut, några år senare, är det dags för det egna testet med DNA, det första i en förmodad lång serie av tester, lite beroende på hur många som kunde övertygas testa. Det går långsamt mellan testningen och när svaret förväntas komma. Men det kommer och det står klart att något inte stämmer, det tycks som det blivit något fel. Det visar sig att det som några visste, men inte berättat, uppdagas. Vid en riktig mogen ålder syns det vit på svart, en adoption. Visserligen finns släkten kvar på ett visst sätt, men inte blev det som tänkt var.

Sånt händer, så visst är planering bra, men ibland önskar man sig ett annat utfall. Kanske något jag själv ska fundera på, nu när mycket tid går åt till att planera deltagandet på Släktforskardagarna i Östersund. Mycket ska med och det är lätt att missa någon detalj, men det får vi fixa ändå.  Kommer du dit, leta rätt på mig så kan jag berätta om spännande utveckling inom DNA och kanske finns det extrapriser också. Vi syns där!

Fortsätt läs mer
1082 Träffar
0 Kommentarer

Mot norr...

ostersund-5339857_640

Tänk att det redan är 15 augusti! Denna vädermässigt minst sagt ostadiga sommar nalkas obönhörligt sitt slut. Folk flyttar hem från sommarstugorna, fritidsbåtarna kommer in till hamnen, ungdomslägren tar slut och det norra halvklotet blir mörkare. 

Fast riktigt slut är det ju inte än, som väl är. Vi släktforskare har ju årets 'olympiad' kvar; släktforskardagarna! 

I år är det Östersund som är värd för evenemanget. År 2004 var evenemanget också placerat där, men då kunde jag inte närvara. Nu ska det emellertid bli av. Monterplats har jag fått, hotell bokat och tågbiljett beställd. Sedan kommer alla de där mindre men ack så vitkiga frågorna.

Hur kommer vädret att vara? Är det fördomsfullt att förvänta sig kyla? Vilka monterkläder ska jag ha? Nederdelen behöver egentligen bara vara så sval som möjligt eftersom den inte syns så mycket bakom bordet, men överdelarna? Hur många böcker ska jag ha med mig att sälja? Halland och Västergötland är kanske inte så gångbart i norr, så det blir begränsad mängd där. Den nya boken är ju en liten 30-årskavalkad, och borde passa överallt. Gillar man 'Morden i Midsomer' även i Östersund? Det enda som är statiskt, är kontorsmaterialet. Den listan har jag kopierat från föregående års packlista. 

Sedan är det logistiken. Jag har alltså aldrig varit i Östersund förut i mitt liv, och känner mig lite som inför en månlandning. Jag har tillbringat flera dagar med att försöka lista ut om det går bussar från järnvägsstationen till hotellet, och sedan från hotellet till mässlokalen, men det närmaste jag kommit, var en trafikupplysningstjänst, som omtalade att det skulle ta tre timmar och femtio minuter att åka från järnvägsstationen till hotellet, med två byten på vägen. Jag tror inte på det. Hotellet ligger i något slags köpcentrum som kallas Körfältet, och det ska bara vara några kilometer från järnvägsstationen. Ska jag åka Jämtland runt med bussen innan jag kommer fram? Mystiskt. 

Men mitt i alla frågor, infinner sig också en pirrande liten förväntan. Det ska bli roligt att träffa gamla kära släktforskarvänner igen! Kanske hinner jag också få någon liten glimt av Östersund, med lite tur. Har inga rötter just där, men lite Blix med utgreningar i Jämtland finns det ändå på antavlan. 

Hursomhelst, jag börjar få ner foten i resväskan, som det heter. 

Trevlig sommar, det som återstår av den, och så ses vi i Östersund! 

 

Bilden:  Någon vintrig staty i Östersund. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
538 Träffar
0 Kommentarer

Poliserna som inte följde lagen

Fjärdingsmän var den dåtida lokala polisen. När jag för ett tag sedan sökte efter en annan fånge i Riksarkivets databas med frigivna fångar upptäckte jag att inte mindre än åtta fjärdingsmän fanns bland dessa. Alltså dömda till straffarbete och frigivna. Kanske har ytterligare någon dömts, men dött i fängelset och därför inte återfinns i databasen. Den innehåller journaler för fångar frigivna 1877–1939.
De åtta fjärdingsmännen var födda mellan 1854 och 1903 och alla satt på Långholmen. Alla utom en dömdes för förskingring, de flesta med tillägget tillgrepp med mera. Kanske hade de sålt tjuvgods som tagits i beslag, men det har jag inte undersökt.

Den åttonde, som inte var som de andra, det var den äldste av dem och som verkar ha varit ökänd i sin samtid. 1892 dömdes han till livstids fängelse för tre mord plus stöld. Han hette Per Mathias Johansson Knif, kallad Kniven.
Kniven hörde hemma i Delsbo i Hälsingland, känd som en kriminell bygd på 1800-talet enligt dåtidens tidningar. Det finns en mycket omfattande webbplats om traktens lokala historia, kallad Dellenportalen, och där kan du läsa den långa och hemska historien om fjärdingsmannen som kallades Kniven.

Kniven utsnitt

Del av fångjournalen om  för fjärdingsman Knif från Delsbo. Han hade ovanligt små fötter. Hela journalen finns här.

Utöver dessa åtta fjärdingsmän finns också en polis i databasen. En man som, förmodligen enligt egen uppgift, arbetade vid ryska hemliga polisen. Hans namn var Julius Georg Gawrilowitsch Suni, född 1875 i Petrograd i Ryssland, där han även var verksam. Han dömdes av Svea hovrätt 1915 för landsförräderi och satt sex år på Långholmen.
Allt enligt fängelsejournalen. När jag googlat på hans namn blir det ingen träff, men troligen är det samme man som hette Julius Georg Gabrielssohn Suni och finns på Geni.

Den ryske hemlige polisens fångjournal.

Fortsätt läs mer
1568 Träffar
6 Kommentarer

Bättre sent än aldrig

Ordspråket som är rubrik till det här inlägget kan tolkas på många sätt. I sommartid så kan dagarna gå i varandra och ibland så tappas en dag bort eller det tillkommer en. Så just nu tycker jag det är onsdag kväll och dags att skriva något, som publiceras riktigt tidigt på torsdagen, fast det blir ju nu en hel dag senare, men vad gör det.

Att det vanligaste uttrycket som jag har hört inom släktforskningen är ”jag borde ha frågat”, det är jag säker på. Nästan alla kommer fram till det någon gång i sin forskning.  Oftast gäller det släktingar i tidigare generationer som man träffat som ung, som kanske suttit och berättat men som ingen skrivit ner eller frågat efter de oklarheter som kanske fanns i berättelsen Eller också träffade man någon intressant person och det blev inte av att följa upp det som var av intresse. Det blev inte av att fråga och nu sitter man med frågorna och kan inte få svaren.

Inte så roligt, men det går ju inte att göra något åt det, om den skulle svara inte finns att nå. Det får bli att leta andra källor, kanske i familjen eller olika arkiv. Och kanske döljs det något bland alla skuggorna, kanske finns det en ledtråd någonstans.  Och just denna sommar har det kanske funnits tid, det har ju inte varit det mest lockande vädret. Att sitta inne en dag när regnet vräker ner och leta efter släkthemligheter kan ju vara ganska underhållande, det är i alla fall bättre än när solen skiner och badet lockar.

Fritt foto av Dariusz Sankowski på Unsplash

Själv var jag inte så intresserad när mina far och morföräldrar kunde berätta och ge svar på frågor, men jag har en skatt som jag tar fram då och då. Min morfars lilla anteckningsbok, speciellt skriven för mig, som börjar med orden:  Axplock ur det jag upplevt, inte allt men ändå lite av mitt liv, tillägnat dig.  Den har mycket intressant, men det finns lösa trådar, det finns outtalade meningar som döljer så mycket mer som kunde ha funnits i blocket. Men nu har jag ingen att fråga, de som visste är borta. Fast å andra sidan så har jag ju det som finns nedskrivet och jag får nog ändra på mitt resonemang, ta vara på det du har och förvalta det väl.

En god vän sa en gång när vi pratade om det som varit, det som försvinner bit för bit när tiden gör sitt, att det är viktigt att göra som med sina blommor, de behöver ju vatten för att överleva, och det är att vattna dina minnen, så att de överlever och finns kvar riktigt länge. Jag tycker det är en bra liknelse, och enda problemet är väl egentligen att jag ofta misslyckas med blommor, hoppas det blir bättre med minnen.

Och ska jag ta fram ett block och börja det med Axplock ur mitt liv, det kanske är dags nu att göra något nytt, att se tillbaka och inte bara springa framåt.  Hur gör du, har du ett anteckningsblock?

Fortsätt läs mer
848 Träffar
0 Kommentarer

Hon vet vad det handlar om

 Vill du läsa om släktforskning? Alltså inte handböcker och fakta utan romaner? Det tror jag att fler än jag gillar, att läsa skönlitteratur om släktforskning. Eller hur?

Släktforskning har ju på senare år smugit sig in i deckargenren. Allt fler deckarförfattare verkar ta med i sina lösningar på mordgåtor att svaret ligger i släkthistorien. Kanske en gammal konflikt mellan familjer, en aldrig glömd oförrätt och hämnd för något som hänt i en tidigare generation. Det där är ju intressant.

Nu har jag läst en trilogi där släktforskning och släkthistorien är det bärande temat. Författaren Sara Lövestam har skrivit "Ljudet av fötter", "Bära och brista" och "Nu levande". Läs dem i nu nämnd ordning.

IMG 6461

Böckerna handlar om Monika Bengtsson, 40 år och litteraturvetare, forskare på Stockholms universitet. Singel och barnlös. Barnlösheten och Monikas försök att bli gravid är trilogins andra tema.

Monika har delvis växt upp som fosterbarn och när hon börjar undra vem hennes biologiska farmor är så kommer hon in på släktforskningen. I de tre böckerna får vi följa hennes släktforskning på farmorns sida, långt bak i historien. Det är helt klart så att Sara Lövestam själv släktforskat, hon vet vad det handlar om. Kanske handlar böckerna om hennes egen släkt, det vet jag inte. Men det spelar ingen roll för historien slukar mig som få andra böcker där släktforskning ingår.

I en scen i andra boken sitter Monika på Stockholms stadsarkiv och läser i barnhemmet Lillgårdens arkiv om sin farmor och hennes syskon och upptäcker att farmoderns äldre systers okände far finns inskriven i barnhemsjournalen: "Det var ögonblick som detta som gjorde släktforskningen till en drog. Det syntes kanske inte på mig, eller på någon av de andra fyra personerna i forskningssalen, men när vi fann det vi sökte gick våra pulsar upp och glädjestötar sköljde tysta men kraftfulla genom våra kroppar." Visst känner du igen dig?

I sista boken: "Jag har inte bara – troligen – funnit pappan till Sara Maria. Jag har dessutom sannolikt hittat mordet som gamle Hugo Backman frågade om. Jag kan inte stå still, ruset är för stort för min kropp." Jag vet ju precis hur det känns, det där. Det gör nog du också.

Till Sara Lövestam, om du mot förmodan skulle läsa detta: Tack för att du skrivit dessa böcker! Skriv fler!

Fortsätt läs mer
1094 Träffar
2 Kommentarer

Nu händer det

Ibland händer en hel del och ibland ingenting på hur lång tid som helst. Naturligtvis beror på vad vi menar att något händer, och vad som kan intressera oss. Så där kan vi diskutera både det ena eller det andra, men jag kan ju bestämma själv vad jag menar, en förmån som kanske inte alla har.

Och nu kan vi rikta in oss på det som jag känner det har hänt en hel kring sista tiden. En släktforskningsupplevelse tycker jag, och hoppas att du tycker detsamma även om det är inom ett specialområde. Det gäller nyheter inom Genetisk Genealogi, eller släktforskning med hjälp av DNA. Nu släpps nya verktyg och utökningar av resultatsvaren från ett av företagen, FamilyTreeDNA. Och det mesta är centrerat kring Y-kromosomen, den kromosom alla pojkar får från sin pappa och som kan användas för att spåra den raka pappalinjen bakåt, inte bara några 100-tals år utan egentligen till vår historias början. Att gå långt tillbaka ger inte så mycket när det gäller att bygga egna släktträd, men mycket intressant information finns det.

Bild tillhörande författaren

Att Y-kromosomen sedan går att använda för att kontrollera sitt träd är det en del som ser som en förmån, under det att andra tycker det är lite humbug och inte värd kostnaderna. Men det sistnämnda argumentet faller platt nu när Y-information kommer att följa med för alla som redan testat eller kommer att testa autosomalt och finns på FamilyTreeDNA. På varje testad kommer uppgift om en viss nivå på det som kallas haplogrupp, indelningen av Y-kromosomens beståndsdelar, och det går då att se om en gemensam pappalinje finns eller inte.

Det kommer att lyfta in nya delar, som gör det lättare att sortera bort vissa linjer, eller göra det troligt att det som visas är rätt. Det blir en intressant tid framför oss när det kommer att visas och vi får lära oss de bästa sätten att använda det på. För visst finns det en del att lära sig.  När vi lärt oss under en tid så vet vi att det kommer en liknande funktion för mtDNA, det som ger oss den raka mammalinjen, långt tillbaka i tiden. Kan användas på samma sätt som Y och nu kommer det att finnas med utan extra kostnad.

En funktion som släpptes nu i dagarna är den spårningsfunktion som visar hur de som tillhör min haplogrupp vandrat under tidernas gång, för att till slut hamna där jag finns, eller egentligen där min släkt funnits. Visst är det spännande och visst kan det ge upphov till diskussioner, men jag tycker att det vi talade om för 10–15 år sedan nu blir allt mer verklighet.

Det finns mer att berätta om allt detta, men vi kan väl spara en del till Släktforskardagarna i Östersund, hoppas många kommer dit.

Fortsätt läs mer
1219 Träffar
1 Kommentar

Film och bok om statare

Det är många av oss släktforskare som har statare i släkten. Kanske finns det till och med någon av er som läser detta som är född i en statarfamilj. Statarsystemet var ju kvar ända till 1945.

Vi äldre släktforskare känner säkert till en hel del om statarlivet, så jag ska inte orda så mycket om det. Det var gifta lantarbetare som fick en stor del av sin lön in natura, det var detta som kallades stat. För de allra flesta var det väldigt svårt att ta sig ur att vara statare. I många släkter var man statare i flera generationer.

Något som utmärker statarna är att de flyttade ofta. Många familjer flyttade varje år, i sökandet efter bättre villkor. I min egen släkt har jag inga statare men i släktutredningar till kunder har jag stött på detta då och då. I en familj såg det ut så här när man följer familjen i husförhörslängderna.
Familjens boställen sedan föräldrarna gift sig (faderns yrke inom parentes):
1859–1860: Skästa Husgård i Lillhärads socken (statdräng)
1860–1862: Skarpa Norrgård i Skerike socken (statdräng)
1862–1865: Skarvsta i Skultuna socken (statdräng)
1865–1868: Skåntorp i Skultuna socken (torpare)
1868–1872: Ruttorp i Skultuna socken (daglönare)
1872–1874: Lista i Sankt Ilians församling i Västerås (statdräng)
1874–1875: Skultuna Bruk (stalldräng)
1875–1876: Ekeby i Dingtuna socken (statdräng)
1876–1879: Lista i Sankt Ilians församling i Västerås (statkarl)
1879–1882: Nortuna i Romfartuna socken (statdräng)
1882–1885: Julpa i Romfartuna socken (statdräng)
1885–1886: Kvarnbro i Romfartuna socken (statdräng)
1886–1888: Nortuna i Romfartuna socken (statdräng)
1888–1895: Kävsta i Skerike socken (statdräng)
1895–1896: Lisselberga i Skerike socken (statdräng)
1896–1907: Rustberga i Skerike socken (ladugårdskarl)
Bortsett från eländiga levnadsvillkor så kan man undra hur det blev med skolgången för barnen. Och att aldrig kunna rota sig i ett socialt sammanhang. Inte underligt att de fastnade i sådana mönster.

Vill du veta mer om statare så finns en dokumentärfilm i Sveriges Televisons öppna arkiv, producerad 1995. Filmen heter "Den vita piskan" vilket anspelar på att statarhustrurna skulle mjölka utan ersättning morgon, middag och kväll. Ett tungt och krävande arbete. Det var mannen som anställdes men hustruns arbete ingick. Även barnen tvingades i många familjer att arbeta tidigt, t ex med att plocka bär.

statare1

Det finns också en bok med mycket fakta om statarna. Den heter "Statarliv", gavs ut 2009 (Gidlunds förlag) och består av ett antal artiklar skrivna av forskare inom framför allt historia. Till vänster: Okända statare på okänd gård, troligen i Västergötland. Foto: Carl Victorin.

Statarna var prisgivna åt arbetsgivarna i och med att bostaden ingick i staten, dvs i lönen. De som inte skötte sig kunde bli vräkta. Detta drabbade framför allt de som engagerade sig fackligt i Lantarbetareförbundet och det finns flera exempel på statare som vräkts vid strejker, bl a vid Mörekonflikten 1929.

statare2

Ett vykort från 1907 från Västervåla socken i Västmanland. På detta står det tryckt: "Patron Timm å Engelsberg vräker sina statkarlar med familjer den 19 Aug 1907."

I Sverige finns två statarmuseer (kanske finns det fler?), ett i Skåne och ett i Solna.

Fortsätt läs mer
937 Träffar
5 Kommentarer

Hipp som happ

Mitt i sommaren och det ena efter det andra händer, och konstigt nog så finns det alltid lite släktforskning inkopplat både här och där. Undrar om jag har kommit till det stadium där jag både andas och äter släktforskning. Nja, inte riktigt, åtminstone inte när jag äter på ett av mina favoritställen, Brasseriet Tack och Bock i Borgholm. Där är det smakerna som fyller hela mig som blir det väsentliga. Ända tills en i sällskapet säger att det nu är nära med resan till Syd-Korea, till det stora världsscoutlägret, eller Jamboree som det ska mest kallas. 45-50 tusen scouter samlade på en plats, varav runt 2 500 från Sverige. Det är säkert en upplevelse, och det var tre runt bordet som ska dit.

Och hur kan jag då koppla scoutläger till släktforskning, det kanske inte går, men landet de åker till, Syd-Korea, väcker minnen och tankar från de insatser som gjorts och görs för att hitta släktingar till de som adopterats därifrån, eller på annat sätt har koppling dit. Det finns ett antal olika initiativ, och i de absolut flesta fallen så finns det DNA inblandat. En av mina sysslingar i USA är gift med en man som är född i Syd-Korea, av en koreansk mamma som hade en affär med en amerikansk soldat. Det var inte en kortis, för det blev två barn. Något hände och de två barnen kom till USA, och adopterades till var sin familj.

Att få följa de sökningar som gjorts, att höra berättelserna om med- och motgångar gör att jag blir mer och mer ödmjuk inför alla de släktforskningsresurser som finns. Det är inte bara de vanliga arkiven och kanalerna, här finns det så mycket mer. En del hittas på datorn, annat i handskrivna dokument. Och det blir en väv, som till vissa delar blir klarare och i andra fall så rivs trådarna sönder och det är bara att börja igen. Men i det här fallet så verkar det som det finns en möjlighet att knyta ihop släkterna i de två världsdelarna.

Fri bild av Joshua Kettle på Unsplash

Hur många har inte hört om de lyckade sökningar som gjorts här i Sverige, där tidigare helt okända syskon plötsligt hittar varandra, utslaget på DNA-testen visar klart att de är syskon och ibland har de bott ganska nära varandra utan kunskap om relationen. Man kan undra hur det skulle se ut om alla testade sig, tänk vad många idag okända relationer som kunde komma fram. Sedan finns det naturligtvis den andra sidan också, alla de som inte har de kopplingar de tror sig ha. Kanske är det bäst att vi tar det lite varligt och inte rusar på, utan de som vill vara med på tåget är det av fri vilja. Alla vill säkert inte veta och jag tänker på Fredrik Mejsters ord, ge inte bort ett DNA-test i julklapp utan låt personen i fråga komma på testandet av egen kraft.

Det finns så många fall av lyckliga återföreningar, men det finns ju lika många som får fel svar, som det upplevs, även om det genetiskt är rätt. Och det gäller att vi är förberedda själva och förbereder andra på vad som kan komma fram. Men åter till scouterna och resan till Syd-Korea, samtalet vid bordet ledde så småningom till att jag talade med några som jag arbetat med för länge sedan, och nu börjar deras jakt på eventuella släktingar i det fjärran landet.  Så viss kommer släktforskning in överallt och det uppstår kopplingar på de mest konstiga vägar.

Har du varit med om att en helt släktforskningsfri händelse ändå slutar med att det diskuteras både källor och metoder, att det blir början till en ny värld för några i din närhet

Fortsätt läs mer
728 Träffar
0 Kommentarer

Gideon och Altea Lövmark

Gideon Löfmark och Altea BerglundGideon och Altea Lövmark. Fotograf: Ebba Lagergren, Jörn. Privat bildsamling.I byn Stensträsk inom Jörns socken föddes den 28 maj 1892 en pojke. Vid dopet fick han namnet Johan Gideon. Föräldrarna var Johan Anton Lövmark och hans hustru Anna Kristina Andersdotter. Gideon var barn nummer tre i en syskonskara på åtta.

Gideon, som var den äldste sonen i familjen, fick redan tidigt hjälpa till i föräldrahemmet eftersom faderns hälsa inte var den bästa. Tillsammans med en broder övertog han föräldrahemmanet i Stensträsk. När järnvägen drogs förbi byn 1925 tog han anställning åt SJ och arbetade sommartid som järnvägsarbetare vid sidan av det egna jordbruket. Han var med då inlandsbanan byggdes och fortsatte vid banavdelningen tills dess att han avgick med pension.

1925 gifte han sig också med Altea Katarina Berglund född 24/7 1901 i Ulriksberg, Jörn som barn nummer tre av sju till Jonas Oskar Berglund och hans maka Katarina Lovisa Berglund. 1908 flyttade dock familjen till Snorum där Altea tillbringade resten av sin uppväxt. I unga år fick hon lära sig att sköta både hem och ladugård. Gideon och Altea fostrade sex barn i hemmet.

Gideon Lövmark hade en hälsa som få. Vid 75 års ålder (1967) drev han fortfarande jordbruk i full skala, dock kreaturslöst sedan 1964. Ett år tidigare hade han dessutom utökat hemmanet genom att överta den del av fädernehemmanet som hade ägts av en bror till honom. Trots sin ålder var han fortfarande alert och fullt arbetsför. Han hade genom åren provat på ett flertal olika yrken. Förutom jordbruks- och järnvägsarbete hade han ägnat sig åt skogskörslor, kolning samt skogsavverkning.

Som person var Gideon gladlynt och trevlig, varför han hade gjort sig omtyckt av alla han kommit i kontakt med. 1971 flyttade Gideon och Altea till Skellefteå. Gideon gick bort 4 september 1976 på Skellefteå lasarett efter en kort tids sjukdom.

Tack vare sin fryntliga och gemytliga personlighet hade Altea skaffat sig många vänner. Hon somnade in på Dammens servicehus i Skellefteå 8 juli 1991.

Fortsätt läs mer
387 Träffar
0 Kommentarer

Hur var vädret?

Hur var vädret i Härnösand den 5 mars 1865? Eller i Skara samma dag?
Den 5 mars 1865 i Härnösand var det som lägst -8 grader kallt och som högst -4,6 grader. I Skara var det lite varmare samma dag, som lägst -3 grader och som högst -0,3 grader.

SMHI:s hemsida kan man få fram temperaturen på olika orter från och med 1858. Det är större orter man får söka på, så det kan ju ha varit lokala temperaturskillnader.
För den som släktforskar och skriver om sin släkthistoria kan detta vara intressant.
Här kan du också läsa om SMHI:s arkiv.

JvmKAAA00644

Stationen i Storlien (eller är det i Duved?) efter en snöstorm i februari 1923. Okänd fotograf, bildkälla: Järnvägsmuseet.

På SMHI:s webbplats finns en del information om väder och oväder i äldre tider. Exempel:
Om det svåra ovädret den 29 januari 1850.
Om rekordkalla juni 1923.
Om snökanonen som drabbade Västervik 1929.
De värsta stormarna sedan 1850.
Den stormiga julen 1902.
Vädret under nödåren 1867-1868.
Värmerekord och köldrekord. Det äldsta rekordet är från 1880.

VMGDIG00231 089

Riktigt varma sommardagar kan man behöva svalka sig med ett bad. Detta är från Öresjö i närheten av Trollhättan och fotot togs den 7 september 1958, när det egentligen redan var höst. Sommaren därpå, 1959, blev riktigt varm, det minns till och med jag fast jag bara var fem år då. Fotograf: Stig Olsson. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Fortsätt läs mer
848 Träffar
0 Kommentarer

Sommarminne

Sommarminne, visst finns det många sådana. En del tänker på väder, sol när man jobbar och regn när man är ledig, eller kanske tvärtom. Den svenska sommarens väder brukar vara ett bra samtalsämne, och visst är det fantastiskt att det tycks bli mindre regn att berätta om när minnena börjar bli lite suddigare, det var ju bättre förr.

Ett sommarminne från i år är det som hände i söndags, något jag nämnt i tidigare blogg, en sejour på Ölands museum, Himmelsberga. Det var med spänning som vi satte oss ner i en del av kaffestugan och funderade på vad som skulle hända. Museet lockade med Öland-Amerika dagen och vi tänkte oss en del frågor om emigranter. Sex stycken laddade släktforskare i en ny miljö, och det som vi lärde oss ganska snabbt var att ett friluftsmuseum är beroende av vädret. Strax efter öppningen kom det ett rejält skyfall, och tillströmning av besökare var minst sagt låg.

Men vad hände då, jo det var ju fler som inte hade så mycket att göra så kökspersonal kom ut och körde ett antal frågor, om sin släkt och deras bakgrund. Vi hamnade i generalmönsterrullor, kyrkböcker, dödboken och en massa andra källor. Där satt de i mitten och sex stycken datorer fick jobba, eller rättare sagt sex forskare. Det gick ju bra, och tiden flöt på bra, det gjorde också regnmolnen som försvann i fjärran och sedan började invasionen.

Det tog aldrig slut, en fick svar och då stod det två till och väntade, framför var och en av oss. Det var inte bara emigrantfrågor, även om det var flest sådana, utan det var frågor om gamla kort som ingen visste vad de visade, det var frågor om den senaste DNA-tekniken och mycket mer. DNA frågorna fick också bra svar eftersom det fanns specialister på det i vårt gäng. Naturligtvis kunde inte alla få ett svar på just sina emigranter, men några svåra fall var det som löstes upp.

Fri bild från Unsplash, tagen av Ferdinand Stohr

Emigranter från mitten på 1860-talet är inte alltid så lätt att hitta, det var inte så många uppgifter som skrevs ner av de amerikanska myndigheterna och kontakta man inte en svensk kyrka så finns det knappast spår av dem. Lasse kom med ett namn, amerikaniserat var det, och kanske kunde det börja på K, Kj, S, Sj eller något liknande en gång i tiden. Nu var det till att börja spåra och det gick väl så där till en början med. Resa mellan USA och Kanada ställer till det. Men en trolig syster skulle kunna vara en ledtråd och plötsligt så fanns där en notis i en tidning om hennes bröllop. Bra, där brukar familjen nämnas, och då kan man komma vidare.

Men när tidningsägaren gifter sig, efter första fruns bortgång, med en ur personalen, då ska det vara ett så litet och lugnt bröllop så ingen utom prästens fru och den blivande makens vän, var närvarande. Där försvann den möjligheten, och det såg mörkt. Men en liten notis om att den nu välbärgade systern fått ett tråkigt besked om sin bror, gav ledtrådar.  Det började synas ett ljus i tunneln, och så småningom så blev det mesta synligt. Mamma hette Eva Andersson i Sverige, stod det. Inte direkt ovanligt, men nu kom det fram att hon var född 1844. Liten avsmalning av sökfältet.

Än bättre blev det av att yngste sonen fanns i ett register med fullt namn på mamman, Eva Albertina. Inte lika vanligt så till slut gick det att lösa gåtan, och det blev klart att det amerikanska namnet ursprungligen börjat med Kä. Maken dog 1878, och barnen som föddes i början på 1870-talet syns inte i census 1880, men däremot mamman med ny man och de yngre syskonen.  Inte undra på att det var svårt att hitta kopplingarna, men till slut gick det.

Nog om letandet, kontakterna med människor i en ny miljö är spännande och roligt, samarbete med likasinnade likaså och så blev det ett sommarminne att komma tillbaka till i höst, när kvällarna blir mörkare. När sedan våren kommer så kanske det dyker upp funderingar på om vi kan göra något liknande, kanske i lite annan form, för gensvaret var stort och det gjorde absolut inget att det försvann en söndag, det var det värt.

Sommaren är inte slut, så det kan bli fler sommarminnen att vårda, eller som en person sa till mig, glöm inte att vattna dina minnen, de blir så mycket bättre då.

Fortsätt läs mer
600 Träffar
2 Kommentarer

Släkten runt hörnet... igen

Vikingabt

För några bloggar sedan, skrev jag om fartblindhet i släktforskningen. Jag påtalade att även om det är jättekul att släktforska sig ner till medeltiden, så får man inte glömma bort den mer närliggande släkthistorien för den sakens skull. Låt mig nu ta ett litet exempel på hur gynnsamt möte med nu levande släktingar kan bli! 

Under den gångna helgen hade jag besök av en mig närstående släkting med fru. Medan övriga familjen var ute på golfbanan, tillbringade min släkting och jag eftermiddagen framför min dator, där jag stoppat in en CD med gamla släktbilder som digitaliserats ur min farfars fotoalbum ett antal år tidigare. Under den eftermiddagen hann min släkting:

Identifiera flera personer som dött innan jag hunnit träffa dem, och således inte visste vilka det var, trots att bilderna var relativt sena (1960-tal troligen). 

Förklarat åtminstone två saker i släktens närliggande historia som jag undrat länge över, och som inte tycks finnas dokumenterat någonstans. 

Upptäckt att CD:n ifråga innehöll betydligt fler bilder än jag från början lagt märke till. Plötsligt mångdubblades fotona! 

Lyckats identifiera i alla fall någon ort trots att den var fotograferad från luften (farfar var Malmslättflygare). 

Men lyckligtvis hade jag något att bidra med i gengäld. Min släkting hade aldrig sett bilderna förr, och fick nu möjlighet att tanka ner dem på en pinne. Dessutom hade jag hittat en liten anekdot om farfar, som faktiskt var ny för honom. (För min släkting, inte farfar alltså!). 

Dessutom hade vi båda, tror jag, en oerhört trevlig och intressant eftermiddag i det förgångna! 

 

Nu tänkte jag ta lite semester ett par veckor, så på återseende i augusti. 

Trevlig släktforskarsommar alla! 

Bilden: Ett vikingaskepp kommer farande i Norrtälje och får symbolisera allas vår urtida släkthistoria... Foto: författaren

Fortsätt läs mer
594 Träffar
3 Kommentarer