Betrakta det lilla begravningsreferatet till vänster. Vad får man veta? Den dödes namn, förstås, var begravningen ägt rum, vilka som officierat och musicerat, kanske något ur programmet samt vilka gåvor som skänkts till den bortgångnas minne? Något av intresse? Knappast! De som var där hörde ju och såg allt som pågick, förmodligen fick de också ett s.k. psalmkort där programmet inklusive alla psalmer och övrig musik förtecknats. Man kan nästan säga att begravningsreferatet är överflödigt och ointressant för de allra flesta och mest fungerar som spaltfyllnad i lokaltidningen.

Betrakta nu i stället notisen till höger, ett exempel på det vi brukar kalla dödsruna - en liten levnadsbeskrivning i miniatyr. Här finns en massa genealogisk information både bakåt och framåt i tiden men också lite historia kring den bortgångnas utbildning, yrkesverksamhet och fritidsintressen. För att inte genera någon har jag som exempel tagit en runa jag själv författat - den handlar om min svärmor som gick bort för ett drygt decennium sedan. 

Mönstret för denna runa tog jag från USA, där dessa "OBITUARIES" är mycket vanligt förekommande, nästan obligatoriska. Ofta följer de ett mönster, en mall, och förmodligen är det begravningsbyråerna som intervjuar familjen inför dessa notiser, som mycket snabbt brukar komma in i tidningen. Det är häpnadsväckande hur mycket information som får plats på förhållandevis liten yta:

Runorna fungerar också som dödsannonser med uppgifter om när och var begravningsakten kommer att äga rum samt vilken kyrkogård som har valts för gravsättningen. Dessa obituaries kan sägas vara överlägsna de svenska motsvarigheterna och ger mycket mer fullödig och bättre information. En del av de uppgifter som finns med i notiserna, anställningar t.ex. och intressen, är nästan omöjliga att få fram på annat sätt. På senare år har texterna börjat bli än mer utförliga, mer personligt utformade och med inslag av både hjärta och humor.     

Visst förekommer det texter av det här slaget - iband kallade IN MEMORIAM - även i svenska tidningar, t.o.m. i rikstidningarna, men då handlar det för det mesta om kändisar och "halv-kändisar", ofta personer som det gått bra för och som har kommit långt i karriären. TFördelen med de amerikanska runorna är att de omfattar nästan alla avlidna människor, oberoende av samhällsklass eller status. En sorts rättvisa inför döden. Amerikansk folkbokföring och därmed möjligheter till personhistorisk forskning, är som bekant under all kritik - ibland närmast obefintlig - men på denna enda punkt har amerikanerna ett bättre koncept. Låt oss kopiera och klistra in ...

Tänk om det vore möjligt att intressera våra svenska tidningar och/eller begravningsbyråer att ta efter det amerikanska föredömet. Att skapa en ny tradition av bestående värde, både för släkt- och hembygdsforskare och för den historiska forskningen i stort. Tänk om svenska familjer kunde förmås känna stolthet och glädje över de små tidningsbiografierna över deras nära och kära, att dessa blev en självklar del av sorgearbetet och ett värdefullt klipp för framtida generationer att studera.

I år är det jämnt 50 år sedan jag upptäckte att jag faktiskt härstammar från BIRGER JARL. Ja, ja, suckar ni - det är det många som gör! Men min anfader är alltså inte den välbekante riks- och stadsbyggare som står staty på Riddarholmen i Stockholm och vars anletsdrag med modern teknik rekonstruerats (bilden ovan till höger), utan en av många smäländska soldater i början av 1800-talet. BIRGER SONESSON hette han egentligen och så var det väl någon vitter och skojfrisk mönsterskrivare som tyckte att soldatnamnet JARL borde passa till en BIRGER, ergo BIRGER JARL.

Jag började på släktforskares vis att samla på hans ättlingar - men det gick dåligt. Själv härstammar jag från dottern Johanna Börjesdotter (1840-1926) och det finns också en syster Stina, som jag har full koll på. Två av de åtta barnen dog som små, men de fyra ovan uppräknade stretade emot ... Sonen Petter Börjesson hittade jag dock tidigt - han arbetade på 1850-talet som skomakare i Stockholm - och det gick att följa honom ut och in i församlingarna tills han 1859 flyttar till Järfälla. Där gifter han sig med en 40-årig änka, men avlider redan den 30 oktober 1863 i Barkarby. Den lilla dotter, Beata Bernhardina, som hustrun föder den 18 januari 1864, får han således aldrig träffa. Flickan avlider några månader senare, varvid denna gren av släkten dör ut.

Så var det flickorna, Maria och Anna, som utvandrar till Tyskland 1868 respektive 1885. Inte roligt! Tyskland skall en släktforskare helst försöka undvika - i alla fall om det handlar om modern tid, då de drakoniska datalagarna i stort sett omöjliggör vanlig släktforskning. Jag har heller inte kommit någon vart med dem - utan får bida min tid tills någon av databasjättarna släpper just det material jag behöver. Men äldste sonen då, Sven Johan Börjesson, var finns han? I femtio år har jag letat, men utan någon som helst framgång. Så kom då Arkiv Digitals och MyHeritages välsignade personregister BiS (Befolkningen i Sverige 1860-1947) och hat man gesehen. Där finns han ju - som fånge på Karlsborgs fästning:  

Informationen är oerhört detaljerad, man får i princip hela hans levnadshistoria presenterad: Hur han kom till Adolf Fredriks församling 1848 och senare bodde i Jakobs församling, att han har en bror, skomakargesällen Petter Börjesson i Stockholm samt fem systrar i Pjätteryd, samt att han ankom 1853 till Karlsborg. Upprörande är det som framgår av texten i övrigt: "Ostraffad. Tilltalad Oct 1853 i Stockholm för olofligt tillgrepp, men frikänd". Det är alltså inte för några hemska brott som han får sitta på fästning, utan för att han är "försvarslös". Arbetslös skulle vi kanske säga idag - och det var olagligt! Efter två år släpps han och återvänder då till Stockholm. Det går dåligt även i fortsättningen - undra på det efter en sådan start - och till sist hamnar han på Långholmen:

Långholmens liggare är också ytterst detaljerade och man kan följa hans något slingriga karriär fram till den 31 September 1860 (fanns detta datum 1860?) då han skrivs ut från Långholmen efter 2 år och 6 månader för 2:a resan stöld. Vart tar han vägen? Ingen vet! Man kan tycka att han borde finnas med i Sveriges Dödbok, som ju börjar just detta år - men så icke. Förmodligen finns det ett antal dödsfall på 1800-talets mitt som undgått excerpisterna och ledningen för Namn åt de döda. Det kan vara sjukhusjournaler, arbetsinrättningar, sinnessjukhus, fängelser, häkten o.s.v. Kanske dags för en systematisk genomgång, särskilt av huvudstadens alla källserier, som tycks innehålla dödsnotiser, som inte registrerats på något annat ställe.

Den första "rullan" på Långholmen innehåller ytterligare spännande detaljer, särskilt denna som satte myror i huvudet på mig:

En morbor! Skohandlaren Bengt Lönnqvist, vistas dels i Solna dels i Pjätteryd. Vem är nu detta? Raskt tillbaka till Pjätteryd, och visst, Sven Johans mor, Beata Petersdotter, har en yngre bror Bengt Peterson (1816-1886) som tar namnet Lönnqvist och blir välbeställd handlare i Stockholm.

Hans bouppteckning ger nya häpnadsväckande ledtrådar: Lägg märke till att namnet BIRGER ofta skrivs som BÖRJE.

Man noterar genast att systersonen Sven Johan Börjesson saknas bland de uppräknade arvingarna - alltså bör han ha avlidit före 1886 och förmodligen rätt snart efter frisläppandet från Långholmen 1860.

Den stora nyheten är naturligtvis uppgiften om att systerdottern Maria Börjesdotter är gift med Arbetaren Peter Jakobsson. Tyvärr vet man inte var dessa befinner sig, inte heller systern Anna Börjesdotter. Men namnet på Marias man låter väldigt svenskt. Kan hon ha återvänt från Tyskland och gift sig med en ungdomsvän? Eller har hon träffat Peter Jakobsson i Tyskland och gift sig med honom där? Hur som helst, ny information är verkligen detta - tack vare rika morbror i Stockholm.

När jag för 50 år sedan besökte min farmors yngsta syster i Kristianstad pekade hon på ett väggur och sa: Den där klockan ärvde min mormor (Johanna Börjesdotter) från en bror i Stockholm. Jag har alltid trott att detta måste ha varit Sven Johan Börjesson - men så icke. Det var en morbror, inte en bror. 

Nyårslöftet - eller i alla fall ambitionen - för 2019 blir således för min del att försöka hitta den där Peter Jakobsson och genom honom så småningom fånga in Maria och deras eventuella barn. Om Sven Johan Börjesson har jag inte så väldigt mycket hopp. 

Men man ska aldrig säga aldrig!

GOTT NYTT ÅR

alla flitiga släkforskare!

Ingressbilden på Birger Jarl är från MEDELTIDSMUSEUM, Stockholm

I dessa yttersta dagar må bloggaren vara ursäktad om han för en gångs skull blir rejält politisk - partipolitisk till och med. Dock bara i en enda fråga, nämligen den som berör oss alla såsom varande släktforskare och kulturkonsumenter: Inträdesavgifterna på våra nationella museer!

Sedan tre månader lever vi i ett politiskt vakum med en övergångsregering som, i avvaktan på att partierna och deras ledare käbblat klart, har att sköta den löpande verksamheten på det att konungariket Sverige inte ska avstanna. Så står det i grundlagen. En övergångsregering får således inte introducera nya kontroversiella frågor, bestämma om nya skatter eller avgifter, utan lägga en fullkomligt neutral budget, byggd på föregående års siffror och överväganden. Detta har övergångsregeringen nu gjort och lämnat över till riksdagen för beslut. Då kommer radarparet Ulf och Ebba med sina i hast hopkomna och partipolitiskt motiverade budgetreservationer, som mirakulöst vinner kammarens gillande. Det kan tyckas märkligt att de regerande partierna, de som faktiskt fortfarande har ansvar för riket, i detta sammanhang är förbjudna att agera politiskt, medan det för oppositionen är fullt tillåtet att hitta på i princip vad som helst. Förmodligen kunde inte grundlagsförfattarna ens föreställa sig en sådan situation, som den vi nu upplever.

Bland de prioriterade frågor som M och Kd nu lyckats få igenom riksdagen finns alltså inträdesavgifterna på våra statliga museer. Det var Socialdemokraterna som en gång införde gratisprincipen. Motivet då var, att kultur som bekostas med allmänna medel också skall komma alla till del. Det ska inte vara så att det bara är de välbärgade som ska få ta del av gemensamma satsningar, som ändå till 90% eller mer finansieras via skattsedeln. För fattiga familjer, studenter och pernsionärer var det tidigare uteslutet att besöka våra museer, inträdesvgiften utgjorde en allt för hög tröskel.

Satsningen blev en succé. Plötsligt ökade antalet besökare på de 18 statliga museerna lavinartat. Det var vid dessa museer gratisprincipen gällde:

• Armémuseum 
• Etnografiska museet
• Hallwylska museet
• Historiska museet
• Livrustkammaren
• Medelhavsmuseet
• Moderna Museet
• Naturhistoriska riksmuseet
• Sjöhistoriska museet
• Östasiatiska museet
• Nationalmuseum
• Medeltidsmuseet
• Riksidrottmuseet
• Flygvapenmuseum i Linköping
• Marinmuseum i Karlskron
• Skoklosters slott
• Statens centrum för arkitektur och design
• Världskulturmuseet i Göteborg

Även de fortfarande avgiftsbelagda museerna fick sig en skjuts i och med att tröskeln var sänkt och aptiten retad. 

Så fick Sverige en alliansregering och en av dess första åtgärder blev att återinföra avgifterna på de statliga museerna. Det är svårt att riktigt förstå motiven bakom detta beslut. I rikets sammanlagda budget handlar det ju om växelpengar, varför det bara går att tolka agerandet ur en ideologiskt uppfostrande synvinkel: Du ska göra rätt för dig! Här ska minsann inte finnas några onödiga subventioner! Kultur ska kosta! Det finns inga gratisluncher - vänj dig vid det! Eller något i den stilen.   

Så föll alliansregeringen 2014 och vi fick en ny koalition mellan S och Mp - som i sin tur återinförde gratisprincipen på de statliga museerna med samma motiv som förra gången. Detta kom att gälla från och med den 1 februari 2016 och hann återigen bli en succès pyramidal, inte minst sedan nyrenoverade Nationalmuseum efter många och långa år i höstas slog upp sina portar. Den renoveringen har kostat skattebetalarna 1,2 miljarder kronor, en investering som den inkuppade budgeten nu kommer att urvattna eftersom entréavgiften effektivt kommer att hämma publikströmmen. Liksom förra gången.

Varför gör M och Kd så här? Är frågan verkligen av sådan vikt att den nödvändigtvis måste finnas med i statskuppen? Tydligen har den för dessa partier kommit att bli en prestigefylld

SYMBOLFRÅGA

och då vet man ju hur politiker blir. Då biter inga argument i världen, ingen logik och inga vädjanden. Nu återgår museerna till sin diskreta tillvaro med tomma lokaler och desillusionerade chefer och utställningskuratorer. Verksamheterna kommer fortfarande att kosta skattebetalarna lika mycket men så många färre kommer i fortsättningen att utnyttja dem.

Vad blir då nästa steg för kulturprofilerna Ulf och Ebba? Är det inte ganska självklart? Den 1 februari i år blev det gratis att använda Riksarkivets digitala resurser, kyrkoböcker, mantalsländer, domböcker, rullor och allt det andra som utgör nationens minne. För första gången i landets historia blev släktforskningen helt demokratisk, tillgänglig för alla utan kostnad. För fattigpensionärer såväl som för skolungdomar. För ensamstående föräldrar såväl som för arbetslösa och utslagna. Lita på att M och Kd inte kommer att nöja sig med museerna. Som ett brev på posten kommer återinförandet av Riksarkivets avgifter.

Det kanske inte vore så dumt med ett extraval i alla fall .... 

Bilden på Nationalmuseum från museets egen hemsida. Bilderna på politikerna från Riksdagen.se (open)

Vapenskölden från WIKIPEDIA.

För någon tid sedan fick jag ett lästips: GIGANTERNAS FALL av Ken Follett - ett drama i fem länder kring 1:a Världskriget - en tegelsten med bortemot 1000 sidor. Nej tack, tänkte jag, den hinner jag aldrig läsa. Men hur det var gjorde jag ett utfall mot Audible, min hovleverantör av engelska ljudböcker- jag "läser" helst i bilen - med sällsynt begåvade skådespelare som uppläsare. Deras tolkningar, med dussintalet olika röster och dialekter, ger läsningen (lyssningen) en alldeles särskild dimension. 

Redan efter ett kapitel var jag fast. Romanen utspelar sig alltså parallellt i Storbritannien (mest i Wales), Frankrike, Tyskland, Ryssland och USA. I varje land får vi lära känna en eller flera familjegrupper ur olika sociala skikt, överklass, politiker, aktivister, militärer, gruvarbetare och, framför allt, starka kvinnor. Med start 1911 leds vi genom de händelser som orsakade det förfärliga och egentligen alldeles onödiga 1:a Världskriget: Vi är med i Skyttegravarna i Frankrike, vi genomlider de ryska revolutionerna och det skräckvälde som sedan utbröt, ja vi hamnar till och med i Vita Huset och i Kreml. Men boken har också en smula "Herrskap och tjänstefolk" eller "Downton Abbey" över sig, klassmotsättningar, gruvarbetarstrejker och spritsmuggling.  

Det är en mustig soppa megaförfattaren Ken Follett denna gång har kokat ihop. Ur litterär synvinkel kanske inte världens bästa bok - inget Nobelpris så långt ögat ser - men fascinerande och framför allt bildande. Trots att jag tycker mig kunna en hel del av 1900-talets historia fick jag i varje kapitel nya fakta och ny kunskap, varfär utfärderna på Google blev många och givande. När jag under åtta säsonger var med och skapade "Vem tror du att du är?" brukade jag ibland kommentera programidén så: Vi utnyttjar skamlöst våra kändisar för att genom dem få tillfälle att berätta om Sveriges historia;  Kyrkohistoria; Socialhistoria, Militärhistoria och Rättsväsende - om arkiven, biblioteken, museerna o.s.v. På samma sätt skulle man kunna säga om Ken Follett och hans böcker: Han använder skamlöst romanens lockande form för att få tillfälle att skildra 1900-talets historia.  

Kenneth "Ken" Martin Follett, född 5 juni 1949 i Cardiff, är en brittisk författare som mestadels skriver historiska romaner och thrillers. Han har totalt sålt drygt 130 miljoner exemplar. Fyra av hans verk har placerat sig på förstaplats i New York Times bestsellerlista.

Som barn var han förbjuden att se på TV och film av sina nykristna föräldrar. Han utvecklade tidigt ett intresse för läsning, men förblev en likgiltig student tills han kom upp i tonåren. Hans familj flyttade till London när han var tio år gammal och kom att studera  filosofi, blev engagerad i vänsterinriktad politik och utbildade sig till journalist.

Så småningom drev hans sökande efter nya utmaningar honom att lämna journalistiken för att i stället publicera böcker. Han började också skriva skönlitteratur under kvällar och helger som en hobby. I och med publiceringen av Nålens öga 1978, blev han både rik och internationellt känd.

Han har i dagsläget skrivit cirka 40 böcker, som sammanlagt sålts i över 130 miljoner exemplar internationellt (2014). Han skriver mycket om historiska skeenden och har bland annat skrivit "Århundradet-trilogin" om fem familjer genom 1900-talets historia, konflikter och krig. [ur Wikipedia] - foto: Luke Wolagiewicz

Normalt är jag verkligen inte mycket för råa krigsskildringar med granater och bomber - är lite för blödig för sådant - men redogörelserna från skyttegravarna i Frankrike är faktiskt något som alla tänkande människor behöver känna till, liksom vi alla, hur smärtsamt det än är, måste ta till oss ropen från andra världskrigets ghetton och koncentrationsläger. Men man blir arg, rasande arg, över alla dessa korkade officerare på båda sidor, som samvetslöst kastar upp våg efter våg av unga pojkar för att i hundratusental mejas ned av motståndarnas maskingevär. Här har vi de verkliga massmördarna - generalerna och krigsivrarna! Lika upprörd blir man över Bolsjevikernas framfart efter det att man till sist, med västmakternas goda minne, bluffat till sig makten i landet och fått fart på utrensningarna av sina motståndare, reella eller inbillade.

Efter 31 timmars andlöst lyssnande tog boken till sist slut och jag hamnade som så ofta i en sorts post-litterär depression. Det är svårt att skiljas från alla dessa personer, påhittade och verkliga, som man under så lång tid haft alldeles inpå sig och fått lära känna. Döm om min lättnad och glädje när jag idag upptäckte att GIGANTERNAS FALL bara är den första delen i en historisk 1900-talstrilogi, där de övriga delarna heter VÄRLDENS VINTER och EVIGHETENS RAND. Del två handlar givetvis om nästa stora världskris, andra världskriget med förspel och efterspel, medan del tre tar sin början 1960 och går fram till kommunismens fall. Och hela tiden är det samma personer och familjer - de fem släkterna och familjekretsarna - vi får följa.

Släktromanen är ingen ny företeelse i litteraturen och inte heller i TV-serierna värld. Vem minns inte:

• Forsytesagan av John Galsowrthy
• Huset Buddenbrooks av Thomas Mann
• Familjen Thibault av Roger Martin du Gard
• Roots av Alex Haley
• Stad-serien av Per Anders Fogelström
• Sorundasviten m.fl.historiska serier av Lasse Widding
• Brobyggarna av Jan Guillou
• Matador och Krönikan [Danska TV-serier]
• Vår tid är nu [Svensk TV-serie]
• Halvbrodern [Norsk TV-serie]

Det finns säkert många fler!

Det slår mig, att vi släkt- och hembygdsforskare ofta sitter inne med unik dokumentation om gångna tider och personer, berättelser och historier som bara väntar på att någon med författandets gåva ska ta sig an dem. Eller borde vi försöka själva? Tegelstenar är det ingen som förväntar sig av oss, men kanske en novell eller två eller, varför inte, en artikel i Släktforskarnas Årsbok, som alltid söker nya spännande manuskript för kommande volymer.

Välkommen med ditt bidrag!

Magibild skapad av macrovector - www.freepik.com

Så kom den då äntligen, den nya versionen av SVERIGES DÖDBOK, släktforskarförbundets flaggskepp, som i snart två decennier hjälpt och fascinerat landets släkt- och hembygdsforskare och många, många andra. Produkten är egentligen genial, både som ett exempel på vad som kan åstadkommas när många bäckar små får flyta ihop och när flitiga fingrar fortsätter att komplettera och förbättra, och som ett enastående hjälpmedel i jakten på våra förfäder och släktingar.. För det är ju just det den är, ett suveränt hjälpmedel och en väg in i kyrkoböckernas och bouppteckningarnas förlovade värld. 

Vi är ju så vana vid denna och de andra suveräna resurserna, Befolkningsskivorna, Rotemannen, EMIBAS, lokala och regionala databaser producerade med hjälp av det s.k. Presentationsprogrammet och mycket annat från Johan Gidlöfs tomteverkstad - så vana att vi kanske har glömt en del av de unika funktioner dessa skivor faktiskt innehåller. Helst vill man ju sköta sig själv och tror sig om att mer eller mindre intuitivt kunna hantera alla sökmenyer. Risken är dock att man i sin forskarhybris glömmer eller missar några av de magiska tricken och finesserna ...

Så här ser den ut, den välbekanta menyn med sina närmast obegränsade sökmöjligheter. Som vanligt gäller den gyllene regeln: Skriv så lite som möjligt - om du får för många träffar lägger du till begränsningar i form av nya parametrar. Låt oss först titta på en ofta bortglömd knapp, nämligen den som finns som ett alternativ efter de fem rutorna för EFTERNAMN, FÖRNAMN, YRKE/TITEL, FÖDELSEORT och DÖDSORT. De representerar en sorts register i registret, en total förteckning över alla förekommande namn, orter och yrken. Om du är det minsta osäker på stavningen är det denna funktion du skall välja:

Efternamnslistan visar dels samtliga stavningsvarianter, dels hur många av varje sort som finns med i databasen. Med höger musknapp bockar du för de namn du vill ha med i din sökning och när du är färig med ditt urval trycker du på grönt ljus. Enkelt och praktiskt! Församlingsnamnen i de geografiska listorna har normerats - det finns alltså endast en version av varje sådant namn - men eftersom stavningen kan ha ändrats är denna funktion också värdefull. Särskilt nyttig är förekomstlistan när det gäller yrken och titlar, som kan se ut och stavas precis hur som helst. 

Det här är en av mina favoriter. Förutom förekomstlistan kan du i denna meny välja att söka efter ett enskilt förnamn eller en kombination av flera. Min mormor hette KARIN CECILIA SOFIA. Om jag söker på Något/några får jag hur många träffar som helst, men om jag trycker på Alla reduceras antalet till sex. Om jag dessutom bockar i rutan Endast i denna ordning blir det bara två, däribland mormor. I kombination med exempelvis ett födelseår eller en födelseförsamling är detta ett oerhört kraftfullt verktyg.

Datum skrivs i Sveriges dödbok på detta sätt - 19120523 - men det är också möjligt att söka bredare: 1912, 191205 eller 1912052 om man är osäker på det exakta datumet. Om man råkar ha tillgång till ett komplett personnummer blir det bara en träff, den rätta nämligen ...  Civilståndsändring är också en mycket användbar funktion. Den handlar alltså om: 

• Vigseldatum
• Datum då personen blev änka/änkeman
• Skilsmässodatum   

Här infinner sig ett bonustrick! Låt oss säga att du har hittat en kvinna med efternamnet Bergström i Sveriges dödbok och du ser att hon blev änka 19640725. Du tar då genast och kopierar detta datum samt häller in det i rutan Dödsdatum i en ny sökning, denna gång på en man som heter Bergström och som är avliden just detta datum. Bingo, där är ju maken!

Denna rad är särskilt välkommen när du söker personer med allt för vanliga efternamn. För att inte drunkna i träffar kan du här på olika sätt begränsa urvalet. Smart!

Med födelseort menas naturligtvis Församling, och denna knapp är därför förvald. Om du inte riktigt vet hur församlingsnamnet stavas är det bara att trycka på listan till höger och leta. Det går också att söka på Land, t.ex. Norge, Län och Landskap. Under Dödsort tillkommer möjligheten att söka på Kommun vilket i vissa fall kan vara bättre än län eller landskap. Däremot har jag inte lyckats klura ut hur de nya knapparna Då och Nu skall användas ... Förmodligen har de väl med länsindelngen att göra.

De sista sökrutorna är måhända en smula "luddiga". Adressökningar fungerar inte särskilt bra men kan ändå vara värda ett försök. Återigen, skriv så lite som möjligt. Jag försökte med "Tanto" och fick då 30 träffar på personer som bott på Tantogatan i Stockholm. En sökning på den synnerligen vanligt förekommande adressen "Storgatan" ger bara 341 träffar, så här är det något skumt! Kommentarerna kan handla om lite av varje men den information som kanske kan vara värdefull är om en person finns antecknad i en svensk dödbok men faktiskt har avlidit utomlands någonstans. Jag prövade med "Chicago" och fick fyra träffar, "New York" gav sex och "USA" 39. Även begrepp som "sälvmord", "försvunnen" och "mördad" kan förekomma.

Sveriges Dödbok är en välsignad produkt och vi svenskar får sägas vara lyckligt lottade som har den. Inte nog med att vi har världens bästa folkbokföring, vi har också världens bästa register/databaser. Andra aktörer har presenterat nätversioner av olika sorters dödregister, även svenska, men ingen av dessa har den exakthet, detaljrikedom och eleganta sökbarhet som Sveriges Dödbok erbjuder. Vi fröjdar oss redan över nästa version, då även inkluderande perioden 1830-1860, som enligt planerna skall vara klar 2021. Heder åt alla flitiga excerpister och kontrolläsare! Och åt den ursprunglige skaparen av konceptet, framlidne Carl Szabad, åt Anders Berg och hans företrädare Anna-Lena Hultman, Johan Gidlöf m.fl.

Veckans blogg tillägnas tvenne förnämliga REGENTTAVLOR. Den första ser ni här ovan - en samling av miniatyrbilder målade av Konstakademiledamoten Ulrica Fredrica Pasch (1735-1796). Målningen förefaller vara utförd omkring 1785 och visar alla svenska regenter från Gustav Vasa fram t.o.m. tjusarkungen Gustav III. Även lille kronprinsen, Gustav (IV) Adolf, har fått plats i kompositionen. Ulrica Fredrica "Ulla" Pasch tillhörde en mycket speciell dynasti. Hon var dotter till konstnären Lorens Pasch d.ä., syster till konstnären Lorens Pasch d.y. och brorsdotter till konstnären Johan Pasch. Om henne skriver Wikipedia: 

Sedan hennes bror år 1752 påbörjat sina studier utomlands, och hennes fars karriär inte längre inbringade så mycket som förut på grund av att han inte höll sig stilmässigt uppdaterad, led familjen av ekonomiska problem. Efter sin mors död år 1756 blev Ulrika Pasch därför hushållerska hos sin mosters änkling, guldsmeden Gustaf Stafhell den äldre, som emellertid lät henne måla på fritiden. Hon ska i själva verket ha börjat ta emot beställningar mot betalning samma år. Hon började snart utföra porträtt och andra målningar mot betalning, och kunde som yrkeskonstnär försörja sin far och sin syster fram till broderns återkomst till Sverige år 1766. Eftersom hon då sägs ha försörjt familjen under en tioårsperiod, bör hon ha varit yrkesverksam sedan cirka år 1756. Hennes framgång i att så snabbt bygga upp en kundkrets under dessa år har sagts bero på de låga priser hon tog. I slutet av denna period levde hon i egen bostad, något djärvt för en kvinna under denna tid.

År 1766 återvände som sagt hennes bror Lorens Pasch den yngre från sina studier utomlands, och från detta år arbetade syskonen tillsammans och delade bostad och ateljé, medan deras syster skötte hushållet. Deras relation och samarbete beskrivs som harmoniskt. Ulrika Pasch ska enligt uppgift ofta ha målat de detaljer i broderns arbeten som han fann tröttande, såsom särskilt kläder och textilier. Pasch hade en framgångsrik karriär fram till sin död och anlitades frekvent av medlemmar av kungliga hovet. Deras syster och hushållerska Hedvig Lovisa beskrivs som djupt tillgiven dem båda, och det antyds att hennes död senare samma år som Ulrikas var ett självmord.

När Konstakademien grundades 1773 valdes hon in som ledamot samtidigt som sin bror. Hon har kallats den första av sitt kön i konstakademien: Ulla Adlerfelt nämns som medlem före henne, men detta var i konstakademiens föregångare. Hon var i alla händelser den första kvinnliga yrkeskonstnären. 

Den andra regenttavlan - troligen inpirerad av den första - tillkom 1897 i samband med Kung Oskar II:s silverjubileum. Det var 1872 Oskar efterträdde sin storebror Karl XV som Sveriges och Norges konung, en roll och en position han länge åtrått. Här har ytterligare kungar tillkommit: Gustav IV Adolf, Karl XIII och så fyra kungar ur den nya dynastin, BERNADOTTE: Karl XIV Johan, Oskar I, Karl XV och så huvudpersonen själv, Oskar II.

"Konstnären" bakom denna komposition är okänd, men han (eller hon) tycks ha varit svårt influerad av tidens något pompösa smak med vapensköldar, fanor och lagerkransar. Frågan är om inte Ullas version är mera stilren och sober. "Less is more".

I år är det 200-årsjubileum för ätten Bernadotte. Igen, får man väl säga, eftersom det redan firades stort för åtta år sedan, 2010. Det var ju 1810 den nya dynastin anlände till Sverige, men det var inte förrän 1818 som Karl XIV Johan faktiskt som Karl XIII:s adoptivson och efterträdare uppsteg på tronen. Ergo - två jubileumsår.

Det kanske kunde vara läge för en ny Regenttavla - denna gång med Carl XVI Gustaf, rekordmonarken som nu regerat i 45 år, i mitten ...

Bara en idé!

På MyHeritage-konferensen i Oslo nyligen släpptes en stor och potentiellt omvälvande nyhet  - införandet av GEOGRAFISKA begrepp i företagets DNA-plattform. Som det nu är svämmar dina matchningar över av meningslösa "gemensamma efternamn", typ Johansdotter och Pettersson. För oss svenskar, som förstår det här med patronymikon, är varje sådant tips naturligtvis fullkomligt värdelöst. Detta verkar MyHeritage nu ha insett - vi är ju inte ensamma på denna jord om att ha namnseder som avviker från den gängse anglikanska normen. Därför kommer det snart att bli möjligt att som ett alternativ i stället välja GEOGRAFISKA MATCHNINGAR, t.ex. på församlings- eller landskapsnivå, snarare än EFTERNAMNSMATCHNINGAR. Utmärkt, men då infinner sig genast nästa problem:

STAVNINGEN!

Hur vet man vilken stavningsversion som ger flest antal träffar - den nuvarande eller någon av de historiska? Hur ska en amerikansk släktforskare veta att det som står i de svenska kyrkoböckerna inte längre gäller? Att HVETLANDA och FJELKINGE idag stavas på ett annat sätt. Att massor av socknar helt har bytt namn, eller att församlingar har delats - särskilt i städerna - eller lagts ihop. Forskar man i andra länder, som genom århundraden lydit och lidit under olika stormakter, upptäcker man snart att platser kan ha både tre och fyra olika namn. Så till exempel i Estland, där städer kan ha estniska, tyska, svenska och ryska namn och där kyrkoböckerna förts på lika många språk. Särskilt besvärligt är det om det förekommer olika sorters alfabeten i de länder man har anledning att söka i.

I den nya geografiska resursen skall man på något sätt kunna söka efter gemensamma släktingar runt en KOORDINAT. Man kommer inte att behöva ta reda på alla namnversioner av en stad eller by, utan får via longtiduer och latituder alla dessa träffar gratis. Riktigt hur det kommer att fungera vet jag inte, men tanken är god. Jag föreställer mig att det också kommer att finnas någon form av distansparameter: "Sök alla gemensamma anor inom X antal kilometers avstånd från Vrigstad" eller något i den stilen.

Koordinatresursen kommer att, om den fungerar som det är tänkt, underlätta det svåra matchningsarbetet enormt för alla oss som kvackar med våra DNA-resultat utan att riktigt veta vad vi sysslar med. Den torde också kunna vara ett utmärkt redskap för den som försöker ta sig fram i den tätnande djungeln av Publika släktträd på nätet. 

Betrakta detta gamla fotografi, taget i Stockholm någon gång i slutet av 1800-talet, kanske omkring 1895. Kvinnan på bilden heter ALMA ANDERSDOTTER - senare ANDERSSON - och hon föddes 1876 i Bräkne-Hoby, Blekinge, som dotter till torparen Anders Persson (1842-1921) och Elin Svensdotter (1838-1927) i Vasakull. 1894 flyttar hon till Stockholm och får anställning som piga hos en familj på Söder. Efter två år är hon tillbaka i Bräkne-Hoby, bor något år i Lysekil, för att sedan återvända till Stockholm. Det är svårt att följa hennes väg - kyrkoböckerna, mantalsuppgifterna och Rotemansarkivet talar tre olika språk - och ibland tycks hon vara helt "obefintlig".

1904 4/6 föder hon på Allmänna Barnbördshuset en utomäktenskaplig dotter, Elsa Margareta, som placeras på Barnhem och avlider två år gammal den 2/10 1906. Dödsfallet noteras dock inte förrän 1908 i Bräkne-Hoby dödbok, där hon till synes var skriven hos morföräldrarna i Vasakull. Möjligen föreställer denna bild den lilla flickan, som inte fick leva. Den hade i det gamla albumet placerats bredvid ovanastående bild av modern ...

Under åren 1905-1910 arbetar Alma som "tjänarinna" hos Källarmästaren Klaus Julius Muhr (1856-1911) i Stockholm - därefter är hon totalt försvunnen ... Inom familjen vet man dock berätta att Alma hamnade i Ryssland, förmodligen i St Petersburg, och att hon också vistats i Finland. Hon skall ha gift sig med en "ryss", möjligen tillhörande en adlig familj vid namn PORUFKIN, som i sin tur skall ha blivit skjuten av "den andra sidan", förmodligen "de röda" under det Finska inbördeskriget 1918.

Alma, iförd en praktfull huvudbonad, och hennes äkte man, Herr Porufkin - bilden tagen i Helsingfors. Kanske är det deras bröllopsbild vi ser och kanske vore det trots allt möjligt att hitta vigseln i någon finsk kyrkobok? Vad säger mina finska släktforskarkollegor?

Så småningom lyckas Alma ta sig tillbaka till Sverige och bosätter sig i Karlskrona, där hon 1936 10/4 avlider, 70 år gammal. 

Men folkbokföringen halkar efter även här. I likhet med många medlemmar av resandesläkter, verkar hon under långa perioder inte ha varit skriven någonstans. Det är först vid själva frånfället hon äntligen blir registrerad.

Min svärfar brukade berätta om faster Alma att hon ibland besökte sina syskon i Blekinge och då brukade ynka dem över hur fattigt och eländigt de bodde. I Ryssland och Finland hade hon hade haft paradvåning, tjänstefolk, vackra kläder och smycken och hur mycket pengar som helst. Brodern brukade då titta strängt på henne och ställa den mycket relevanta frågan:

Var har du då alla dessa pengar idag, Alma?

Dessa fyra bilder räddade jag i sista stund ur en container utanför Karlshamn, där oförstående släktingar hade dumpat dem. Varför var jag där just då? Vad eller vem var det som ledde mig till just denna plats? Heaven knows ...

 *****

Rubriken alluderar på den gamla Tom Lehrer-visan om Alma Schindler (1879-1964) en österrikisk tonsättare och konstnär, känd bland annat för sina äktenskap med tre av samtidens mest berömde kulturprofiler (kan man fortfarande använda detta belastade ord ...?), tonsättaren Gustav Mahler, arkitekten Walter Gropius och författaren Franz Werfel. [Wikipedia]

Här kommer en första rapport ifrån MyHeritages användarkonferens i Oslo - en sammankomst med omkring 500 deltagare från 28 olika länder, dåribland något dussin från Sverige. Konferensen hade som tidigare nämnts tre spår: Genealogi, DNA och Workshops. Den första föreläsningen höll företagets grundare, innovatör och eldsjäl, Gilad Japhet, själv och den utgjordes dels av en lika spännande som charmerande redogörelse för hans egen släktforskning i judisk miljö, dels av diverse nyheter och framtidsvisioner. En av nyheterna golvade oss alla och fick oss att längta hem till lådor och släktmappar där hemma. How so?

Efter att ha talat en lång stund om vikten och värdet av att få så många som möjligt i den äldre generationen att topsa sig - vilket får oss som nu utgör just denna äldre generation att sucka - kom Gilad så med den stora och revolutionerande nyheten: My Heritage har inlett ett samarbete med ett företag som är experter på att utvinna DNA från frimärken och gamla kuvert. Vi talar alltså om brev och postkort som våra förfäder och släktingar har skrivit till varandra och där de förstås har varit tvungna att fukta fästytorna med sig egen saliv! Det kan också vara gamla skatte- eller postkvitton som de prydligt klistrat upp och satt in i pärmar.

På ett ögonblick förändras allt! Plötsligt skulle vi alltså, åtminstone i teorin, postumt kunna utvinna DNA för förfäder och släktingar, som kanske har varit döda i femtio eller hundra år - eller mer .... Det gäller bara att hitta de där gamla kuverten, som de en gång slickade igen. Det är med viss ilska man kommer att tänka på alla dessa ivriga frimärkssamlare som, efter att ha klippt bort frimärksdelen av kuverten, saklöst slängde resten. Urklippen lade de därefter i vattenbad för att få loss och sedan torka själva frimärkena. Ack så många potentiella DNA-möjligheter som där gick till spillo  ...

Tanken svindlar! Denna teknik - om den verkligen fungerar - skulle förmodligen kunna avslöja tusentals okända fäder på 1800-talet. Den skulle också kunna ge nya historiska ledtrådar där "DNA-signalen" i modern tid blivit för utspädd. Dessutom har man tydligen på detta sätt lyckats säkra DNA från kändisar som Albert Einstein och Winston Churchill - vad nu det ska vara bra för ... Får vi kanske också Adolf Hitler och Jozef Stalin? Bernadotterna? (Håll i er, alla Bure-nördar!)

Mitt i lyckoruset över dessa närmast obegränsade nya möjligheter infinner sig dock en liten oro över etiken i en sådan hantering. Det blir ju en sorts postumt shanghajande av avlidna människors DNA - naturligtvis utan deras medgivande. Kanske är det dock så att den potentiellt enorma nyttan slår undan alla etiska invändningar?

Rasande spännande är det i alla fall! MyHeritage hoppas kunna presentera denna nya möjlighet redan i början av nästa år. Under tiden fram till dess hinner vi fundera över vilka brev eller andra "slickade" resurser vi kan tänkas ha därhemma och vilka av våra förfäder och släktingar vi lämpligen bör kosta på postuma DNA-tester.  

          Foto: Arek Socha,Pixabay

Nu till helgen anordnar släktforsknings-, databas- och DNA-jätten MyHeritage sin första användarkonferens någonsin, och platsen är Oslo. Den är öppen för alla, t.o.m. för denne bloggare, som på fredag avreser mot den norska huvudstaden för att se vad detta kan vara för något. I reklamen för detta mega-event säger företaget så här:

Genom att sammanföra MyHeritage-personal och internationellt kända genealoger erbjuder denna konferens dig möjligheter att utöka din kunskap, ställa frågor och ge feedback. Förutom öppningsanförande (Keynote speech) från grundaren och vd:n Gilad Japhet, kommer det att finnas släktforsknings- och DNA-föreläsningsspår samt praktiska workshops där du får lära dig MyHeritage-verktygen och funktionerna steg för steg. Om du har en specifik fråga kommer vår supportpersonal att finnas till hands för att hjälpa dig.

Låter väl spännande! Lite som de svenska släktforskardagarna och tänkbart är att MyHeritage har detaljstuderat det svenska konceptet och kopierat de bästa bitarna. Vi får se ...

Konferensen har som sagt tre olika spår:

• GENEALOGY TRACK (Släktforskningsspåret)
• DNA TRACK (DNA-spåret)
• HANDS-ON WORKSHOPS - COMPUTOR LAB  (Pröva-på-verksamhet och datalabb)

Själv kommer jag att huvudsakligen hålla mig till släktforskningsspåret, som innehåller en rad frestande ämnen och kända föreläsare, men kanske smyger jag ibland över till DNA-spåret ... Jag plockar ur det digra programmet:

• Turning MyHeritage Clues Into Genealogy To Do's - Thomas MacEntee
• Researching with MyHeritage SuperSearch™ - Daniel Horowitz and Tal Erlichman
• A Guide to Scandinavian Records on MyHeritage - Mike Mansfield
• How to Find Your Family in Newspapers with MyHeritage SuperSearch™ - Lisa Louise Cooke
• Matching Technologies: How to Discover Relatives Without Searching [låter farligt ...] - Mike Mansfield
• An Overview of European Record Collections on MyHeritage - Mike Mansfield
• MyHeritage’s Improved DNA Matching - Dr. Daphna Weissglas
• How to Find Unknown Family with MyHeritage DNA - Christina Sagersten
• Two Ways to Approach Your MyHeritage DNA Match List - Diahan Southard

Konferensspråket är naturligtvis engelska och det ska bli intressant att se hur många icke-nordbor respektive icke-européer som tar sig till denna norröna huvudstad. Klart är att det under de två dagarna är föreläsningarna som är själva tyngdpunkten - huruvida det också finns någon form av "mässa", där man kan vimla runt i gångarna och träffa trevliga släktforskarkollegor från världens alla hörn, återstår att se.

Normalt gör vi kanske inte reklam för privata företag på Rötterbloggen - men eftersom det här med ANVÄNDARKONFERENS är ett nytt grepp och MyHeritage på senare år har skärpt sig, både när det gäller DNA-sidan och databaserna, kan Oslo nog ändå vara värt en mässa (så att säga). Räkna således med allsköns rapporter ifrån vår västra grannland framöver, både i bloggform och som artiklar i Släkthistoriskt Forum och på Nättidningen Rötter.

Så kom då äntligen nyheten som så många av oss otåligt väntat på - beskedet att Kungliga Bibliotekets digitala tidningar från och med årsskiftet blir tillgängliga inte bara på KB och Universiteten, utan också på landets folkbibliotek. Detta är en enorm förbättring och en seger för släktforskarrörelsen, som länge och envist kämpat för just detta. Själv har jag under åren bidragit med ett flertal folkilskna bloggar och insändare i typisk Ted-stil, till synes mot men egentligen för Kungliga Biblioteket, som naturligtvis också gärna ville att detta unika material skulle bli offentligt, men som hindrats av allt för räddhåga jurister och komplikatörer. 

Nu gäller det att få alla Stads- och kommunbibliotek att nappa på kroken och se till att göra det så enkelt och praktiskt som möjligt för alla nyttjare, inklusive oss släkt- och hembygdsforskare. Det vi behöver är följande:

• Gott om anslutna datorer - inte bara en ensam stackare i källaren ...
• Omedelbar och intuitiv anslutning - utan den skog av byråkratiskt trams jag upplevde när jag i början av året skulle pröva resursen på Universitetsbiblioteket i Lund. Läs HÄR
  
• Möjlighet att zooma in och "klippa till sig" intressanta artiklar och notiser, antingen för direkt utskrift eller för pinneminne och hemdator.
• Enkla och pedagogiskt utformade anvisningar och söktips vid varje terminal. 

De digitala tidningar är verkligen en fantastisk guldgruva av information och ledtrådar om såväl enskilda personer som släkter och bygder. Det är här man hittar sådant som inte står i kyrkoböckerna, lokala nyheter, levnadsöden, oväntade detaljer och förklaringar till varför förfäderna och släktingarna agerade som de gjorde. Notisen ovan gav mig, efter 15 år av återvändsgränder, svaret på vart Oktavia (Piculell) Karlsson tog vägen efter flytten från Västerås i mitten av 1890-talet och när, hur och varför hennes liv tog slut. Det hade jag sannolikt aldrig hittat, tidningsnotisen förutan.

Det hade naturligtvis varit ännu bättre om denna OCR-tolkade historiska skattkista, där varje ord är sökbart, också hade kunnat få studeras på skärmen hemma hos dig och mig - men där är vi tyvärr inte ännu. Däremot, och detta är alldeles underbart, kommer det inte finnas någon fånig tidsspärr kring 1905 eller så för vilka tidningar man kommer att få ta del av på folkbiblioteken. Det är bara att köra på ända fram till 2018 ...

Förutom allting annat, är det givetvis också ur demokratisk synvinkel nödvändigt att rikets politiska, kulturella och personorienterade historia, så som den genom århundraden gestaltats i våra tidningar, blir tillgänglig även utanför huvudstaden. Det blir den nu - ÄNTLIGEN - så låt oss på denna dag fröjdas och vara glada - samt skänka några vackra digitala blommor till dem som aktivt bidragit till detta!

Nu är det snart är femtio år sedan jag första gången besökte Köpenhamns stadsarkiv, beläget i huvudstadens stora Rådhus nära Tivoli. På den tiden fanns det minsann inga Öresundståg och till flygbåtsbiljetterna räckte inte min veckopeng. Således fick det bli de "Stora båtarna" där en enkelbiljett över sundet kostade rimliga 5:50. Väl framme i Havnegade sprang jag via Ströget till Rådhuspladsen och det hägrande Stadsarkivet, som ovanlig nog tillämpade en sorts självbetjäning. Man fick själv gå ut i arkivet och plocka till sig av de stora registervolymerna över bland annat vigslar och begravningar, adressregister och lite annat. Köpenhamn var och är svårforskat - bristen på husförhörslängder och flyttningslängder är besvärande och avhjälps bara hjälpligt av folkräkningar och enstaka vigselregister.        

Plötsligt händer det! Inom loppet av några få år har Köpenhamns stadsarkiv förvandlats från ett gammaldags arkiv med högst begränsad tillgänglighet till en mycket alert digital verkstad. Det började med ett antal indexeringsprojekt [Indtasting] av bl.a. Politiets registerblade - liknande extra folkbokföringssystem fanns även i Stockholm och Göteborg - och har fortsatt med  Begravelsesprotokoller, Erindringer och nu i veckan Politiets Efterretninger. De senare kan beskrivas så här:

Polisens Efterlysningar 1867-1930

Nu är polisens efterlysningar online. Här hittar du information om försvunna personer i hela Danmark. Exempel:

"Anders Nørgaard, tidigare brevbärare i Frederikshavn, som nyligen serverat på Central Hotels källare i Esbjerg, anklagas för bedrägeri. Han har lämnat Esbjerg för ca 8 dagar sedan. Signalement: 25-30 år gammal, mörkt hår, stora blå ögon, liten blond mustasch, snabb i sina rörelser, intelligent uppförande, klädd i mörka kläder och läderskor. "

Materialet påminner om de svenska Polisunderrättelserna, som finns på CD men devärre ännu inte på nätet. 

Senaste nytt från Köpenhamn är den SUPERSEARCH-funktion via fritext [Avancerade versionen ovan] som medger sökningar i hela materialet eller, om man så vill, i delar av det. Man skulle verkligen önska att denna innovation kunde smitta av sig på kollegorna på Stockholms Stadsarkiv, som sitter på mängder av utmärkta databaser men envisas med att fortsatt presentera dem via "medeltida" gränssnitt med ytterst begränsade sökfunktioner. ROTEMANSARKIVET fungerar väl i och för sig bra även på nätet (även om CD-versionen är flera snäpp bättre) och det som finns av Allmänna Barnhusets arkiv får väl sägas vara en god start, även om långt fler parametrar där kunde och borde vara sökbara ... 

Sämre är det med de OCR-tolkade Personregistren till de äldre kyrkoboksregistren i Stockholm, som kom för många år sedan men som är lika dåliga nu som när de först dök upp. Det verkar som om Stadsarkivet tappat intresset för dessa viktiga register, som f.ö. finns i en betydligt bättre totalversion hos Familysearch.org under rubriken:  Sweden, Stockholm City Archives, Index to Church Records, 1546-1927.

Sämst ställt är det med de oumbärliga och oerhört "forskningspotenta" MANTALSUPPGIFTERNA - som omgående sklulle behöva skannas in och länkas till ett heltäckande personregister. Varför finns inte en sådan resurs? Några få år bjuder man på: 1835, 1845, 1860 och 1870, men sedan verkar det projektet ha somnat in. Rotemansarkivet börjar som bekant först 1878 och bakåt i tiden är Mantalsuppgifterna den givna fortsättningen, eller skulle vara, om de bara blev rimligt tillgängliga och indexerade. 

Skärpning Stockholm!

Heja Köpenhamn!

Om du vill testa danskarnas supersearch trycker du HÄR

 Stockholms Stadsarkivs registersida finner du HÄR

Detta kommer att bli min genom tiderna allra svartaste rötterblogg, möjligen dock den viktigaste. Denna gång blir det mer historia än släktforskning, vilket jag ber mina läsare att ha tålamod med.

Min rundresa i Kaukasus innehöll också några dagar i ARMENIEN, ett vackert och spännande land med en fascinerande historia. Inklämt mellan fientligt inställda grannar är detta ett ganska fattigt land, som så gärna skulle vilja vara en del av Europa, men som för sin överlevnads skull måste fortsätta att ty sig till sin forna herre, Ryssland. Det vi idag kallar Armenien är emellertid bara en liten liten del, den östra, av det ursprungliga riket, där de flesta invånarna levde i väster, mestadels i det område som idag utgör östra Turkiet. Mellan 1894 och 1922 genomförde det Ottomanska riket och dess efterföljare ett systematiskt folkmord på hela den Armeniska befolkningen. 1,5 miljoner människor, män, kvinnor och barn mördades.

Det värsta året var 1915, då regimen passade på att utnyttja 1:a Världskrigets kaos för minsta möjliga mediabevakning. Mördandet kunde fortgå i princip ostört. I grymhet och bestialitet kan detta folkmord – The Armenian Genocide - förmodligen endast jämföras med Förintelsen på 40-talet. Mördarna nöjde sig nämligen inte bara med att ta död på sina offer, de fann också en sadistisk glädje i att först plåga dem rejält. Populära varianter var att bränna människor levande, gärna instängda i deras egna kyrkor (Armenierna var och är Kristna) eller att arrangera massdränkningar. Ibland fick de olyckliga "erbjudanden" om att konvertera till Islam och om de då vägrade blev de korsfästa: "Är du Kristen ska du också dö som en Kristen ...". Hundratusentals armenier drevs ut på dödsmarscher till ökenområden i Syrien, där de lämnades att hungra och törsta ihjäl.

I Jerevan finns det ett monument och ett minnesmuseum om folkmordet. Efter att ha guidats genom rum efter rum av dokumentation och fasansfulla bilder är det för mig obegripligt hur den nation som en gång beslutade om och kallblodigt genomförde det hela fortfarande hårdnackat kan hävda att The Armenian Genocide aldrig ägt rum. Särskilt som man på otaliga bilder kan se stolta och glatt flinande ottomanska/turkiska soldater likt storviltjägare posera framför det nedlagda bytet.

Efter folkmordsmuseet funderade jag, svårt skakad, på om mitt eget land någonsin gjort sig skyldigt till något liknande? Har Sverige metodiskt och med berått mod dödat hela befolkningar, bränt ned byar och städer utan att ge möjlighet för människorna att åtminstone ta sig ut. NEJ, NEJ! vill man ropa, men är det så säkert? Vad hade de svenska vikingarna till exempel för sig i Österled? Vad gjorde den grymme Karl IX i Finland? Och vilka illdåd gjorde vi oss inte skyldiga till under 30-åriga kriget och under Karl XII:s härjningar? Det är knappt man orkar tänka tanken …

Förutom de 1,5 miljoner armenier som åren 1894-1922 miste sina liv, var det mångdubbelt fler som flydde. Man räknar med att det idag finns ungefär 10 miljoner armenier, varav knappt 3 i republiken Armenien, de resterande 7 miljonerna i en rad andra länder, främst i Ryssland, Israel, Frankrike, USA, Sydamerika och Australien. Man talar om DIASPORAN – förskingringen – där det dock finns en mycket stark gemenskap, armenier emellan.

En av deras gemensamma hjältar i förskringringen är Charles Aznavour, som nyligen avled. Förutom att ha varit en enastående sångare och artist, var han också en stor vän av sitt ursprungsland och skänkte i samband med den stora jordbävningen 1988 åtskilliga nödhjälpsmiljoner till landet. I lördags var det en speciell minnesdag för Aznavour i huvudstaden Jerevan. Överallt porträtt och blommor och på kvällen stod folk med ljus i händerna medan man på storskärmar kunde avnjuta en av den store artistens konserter. Efter det sista numret utbröt en spontanapplåd, som aldrig ville ta slut. Som om Charles Aznavour (för övrigt sedan 50 år gift med svenskan Ulla Thorsell) själv hade varit där - och det var han väl på något sätt …

En bild på armeniska barnhemsbarn - dock icke den bild som beskrivs i texten.

En av bilderna på folkmordsmuseet tog mig särskilt hårt. Inte för att den såg särskilt grym eller våldsam ut, tvärtom. Den föreställde en lång rad av små gossar, kanske 4 eller 5 år gamla, utklädda i turkiska miniuniformer. Nästan en smula näpet. Men så berättade guiden vad det handlade om. Det hände att man skonade riktigt små barn, alltid pojkar, så små att de inte kunde ha några minnen av sitt armeniska ursprung. De fick växa upp på särskilda barnhem, och tanken var väl att de skulle kunna fostras till goda turkiska soldater.

Hmmm… var har vi hört detta förut? Jo i nazisternas program LEBENSBORN, där särskilt blonda eller på annat sätt ”ariska” barn från t.ex. Polen skulle kunna omformas till goda tyskar. Inom detta program bedrevs också aktiv avel, där unga ariska pojkar sammanfördes med unga ariska flickor. De barn som blev resultatet av dessa möten omhändertogs på särskilda barnhem – efter kriget adopterades de bort.

Gemensamt för de små soldatgossarna i Turkiet och de framavlade krigsbarnen i Tyskland var att de för det mesta inte hade någon aning om sitt ursprung och heller aldrig skulle kunna få det. Noll dokumentation, naturligtvis, och inga rättigheter. Det är först nu i dessa yttersta tider som DNA-tekniken på allvar skulle kunna häva dödläget, så att de illa hanterade barnen och deras nutida ättlingar, om de så önskar, äntligen kan få de svar de förtjänar. Vore kanske en snygg gest från respektive regering i de båda länderna att på detta sätt sona åtminstone några av sina historiska missgärningar. Hur skulle det vara med en särskild efterforskningsbyrå - en DNA-förstärkt hjälpresurs för dem som på grund av krig, förföljelser och bisarra experiment förnekats sin historia och sitt ursprung. Kostnadsfritt, så klart! 

Vid utgången från folkmordsmuseet i Jerevan noterade vi ett citat från 1930-talet, skrivet med stora bokstäver, ord som i ett slag visar var författaren fick inspiration till de oerhörda beslut han några år senare kom att fatta (ur minnet):

”Vem kommer idag ens ihåg det Armeniska folkmordet? De framgångsrika åtgärderna då visar, att ett kraftfullt agerande faktiskt kan åstadkomma önskvärda och nödvändiga förändringar i befolkningsstrukturer .... "                                                                                                                                 Adolf Hitler

Välkomna till Villa Petrolea i Baku, huvudkontor för bröderna Nobel, Ludvig och Robert, som här skapade ett oljeimperium av sällan skådat slag. Det var Robert som 1874 besökte Baku för att köpa ett speciellt sorts trä till familjens vapenfabrik och då insåg att trakten var en kokande guldgruva - det svarta guldet. Han köpte en bit mark och därmed var Sveriges svar på J.R. Ewing, Rockefeller och de andra i full gång. Det var framför allt Ludvig som var den drivande kraften, dessutom en lysande uppfinnare, men även broder Alfred var med på ett hörn och ägde en stor del av företagen.

Alfred sitter staty på altanen, till synes läsande en fransk tidning. Och vad är det han läser? Jo, sin egen dödsruna. Alfreds bror Ludvig hade avlidit 1888 - och på något sätt fick tidningen för sig att det var den mer berömde Alfred som var död. Rubriken: DÖDENS KÖPMAN - syftande på allt det negativa som hans uppfinning dynamiten hade förorsakat, liksom familjens tidigare produktion av landminor och allehanda vapen - tog Alfred svårt. Det är få förunnat att få läsa sin egen dödsruna och för Alfred blev detta en ögonöppnare, en livskris om man så vill, där han insåg att han måste bättra på sitt eftermäle. Resultatet? NOBELPRISET!

Härifrån styrde Ludvig Nobel och efter honom hans son Emanuel sitt väldiga imperium. Och de gjorde det på ett förhållandevis humant och empatiskt sätt. De lät bygga en särskild by för sina anställda, startade ett sjukhus och en skola för deras barn, ordnade med pensioner för änkorna o.s.v. alltsammans ett totalt främmande sätt för den tidens patroner att se på och behandla sin personal. Ludvig Nobel lät t.o.m. fotografera sig med sina allra "enklaste" arbetare - vilket betraktades sm oerhört.

Ursäkta den dåliga bildkvalitén - har inte Photoshop i min laptop ....

Till sist en mystisk bild som fanns placerad nära Ludvig Nobels skrivbord. En illustrerad släkttavla av något slag - men en äldre kvinna i centrum. Årtalen 1819, eller står det 1870, och 1908 finns med, och man tror gärna att det handlar om damens födelse- och dödsår, men det kan lika gärna vara någon sorts jubileum. Det kan inte handla om Ludvig eller Robert Nobels äkta makar, men kanske en syster? Någon som kan lösa problemet?

Baku är annars kontrasternas stad. Monumentala offentliga byggnader, museer, arenor och Dubai-inspirerade skyskrapor, men i utkanten fattigt och ledsamt. Staden var 2012 värd för Eurovision Song Contest - och den magnifika strandpromenaden är bara den värd ett besök i denna halveuropeiska storstad.

Är inte denna knivskarpa bild från 1912 alldeles underbar? Arrangerad uppställning, ja visst, men ändå härligt familjär. Och var är den då tagen: Jo i TOMSK i Sibirien! Den äldre damen till vänster är min morfars kusin, Sofie Sandgren (1845-1931), som levde större delen av sitt liv i Ryssland. Hennes historia skulle man kunna skriva romaner om och kanske borde man börja med nästa bild, som togs då hon fortfarande var ung och något av en femme fatale ...

Maria Sofia (Sofie) Sandgren föddes 1845 i Storegården, Mölltorp (R) - dotter till lantbrukaren Svante Oscar Sandgren (1815-1875) och hans hustru Eva Zavkrisdotter (1808-1892), så småningom bosatta i Motala. Efter faderns död gifter sig den då 30 år gamla Sofie med musikläraren Johan Jacob Jacobi (1842-1898), även han född i Mölltorp och kanske en banrdomsvän, samt flyttar med honom till Stockholm. Katastrof! Redan efter ett par månader bryter Sofie plötsligt upp, lämnar hemmet och skuddar Sveriges stoft av sina fötter. Orsaken vet vi inte, men redan sommaren 1877 tar Jacobi ut skilsmässa från sin förlupna hustru. Vart har hon då tagit vägen? PERSIEN står det i utflyttningslängden! Detta betyder alltså BAKU, som har sin egen lilla svenskkoloni, skapad av bröderna Nobel. Där finns redan hennes storebror Per Johan Sandgren (1843-1922) och hans familj på plats, liksom en farbror (min morfars far) och ett par kusiner.

Ensam och ledig börjar Sofie nu se sig om efter en ny man och bestämmer sig för att hon denna gång inte skall nöja sig med mindre än den allra bäste ... som vid denna tid heter Carl Johan Johansson, är bergsingenjör från Stockholm och i Baku går under det målande namnet "Vackre John". Han är nio år yngre än frånskilda Sofie, men hur det är så lyckas hon bräda sina konkurrenter och 1882 står bröllopet i Baku. Då är Sofie 37 år gammal, John 28. Året därpå föds sonen Uno ARVID Johansson och fem år senare dottern Eva Josefina TAMARA Johansson.

Familjen lever vidare i Baku, men 1905 avlider Vackre John, bara 51 år gammal, och Sofie blir änka. När sonen Arvid, även han bergsingenjör, så småningom får en tjänst i Sibirien, bryter hon och dottern Tamara också upp och flyttar dit -  till Tomsk! 

 Här en bild på familjen Johansson i Baku i början av förra seklet, strax innan familjefadern   dog. Sofie och Vackre John omges av de två barnen, Arvid och Tamara. Lägg märke till   Samovaren! 

 Arvid gifter sig i Tomsk med ryskan Nadescha, efternamn okänt, och tillsammans   adopterar de en liten flicka, Nadja, det är henne ni ser på bilden ovan tillsammans med   faster Tamara, modern i bakgrunden. Den lilla flickan fick dock inte leva så länge, varför   makarna i stället adopterar en liten gosse, Nikolaj (Kola).

Sen vet vi inte så mycket mer ... Den ryska revolutionen och bolsjevikerna vände upp och ned på allt och de flesta utlänningar blir tvungna att fly. Så också gamla Sofie, som tillsammans med dottern Tamara, nu änka, och en liten dotterdotter lyckas ta sig till Sverige. Där får de en fristad hos Sofies ogifta syster i Villa Ekelund i Solna. Även Sofies bror och hans familj tar sig på farliga vägar till tryggheten i Sverige.

Men var finns Arvid och hans familj? Sista gången det gick att korrespondera med honom bodde han i Pjatigorsk, en kurort nära Stavropol i Norra Kaukasus. Men det är svårt att korrespondera, farligt dessutom eftersom alla kontakter med västvärlden betraktas med stor misstänksamhet ...

Så en dag 1928 hör han av sig. Han har, under över alla under, fått tillstånd att lämna Ryssland för att under några dagar besöka sin åldriga mor i Sverige. Lyckan är fullkomlig när den förlorade sonen plötsligt står där vid Villa Ekelund och knackar på. I förtid åldrad, han är bara 45 år, syns det att han genomlidit en svår tid, förföljelser och hemskheter. Kanske är han sjuk, därav den tillfälliga vistelsen på Kurorten i Pjatigorsk. Efter någon vecka måste han återvända till de sina i Ryssland. Därefter upphör alla kontakter ...

Villa Ekelund, 1928: Tamara Johansson Sintzoff med dottern Rita, änkefru Sofie Johansson med sin återfunne son, Arvid.

Uno Arvid Johansson är en bland omkring 3.500 ättlingar till Häradsglasmästaren Isac Sandgren (1751-1820) i Falekvarna utanför Falköping - en i den lilla grupp av besvärlingar, som jag ännu inte lyckats hitta. En annan, Gustav Bergström, född 1826, hamnade på Kuba 1859 och är sedan dess försvunnen. En tredje, poliskonstapeln August Sandgren, född 1862, utvandrade med säkerhet till USA 1893, men är sedan dess också totalt och hopplöst borta. En fjärde är OTTO Emil Sandgren, född 1870, som efter några år i Stillwaters fängelse i Minnesota år 1910 smiter sin väg. En femte är Carl Ernst MAX Stubbe, född 1890 i Lübeck och systerson till Otto Emil, som med stor sannolikhet stupar i Första Världskriget, kanske i en skyttegrav i Flandern - en okänd och kanske oräknad soldat ...  Dessa fem finns med på min genealogiska "Bucket list" - dem måste jag bara hitta innan jag dör!

Här skulle dagens blogg egentligen sluta, men i mitt ryska album, som överlevde flykten från Tomsk till Omsk till Pinsk till Minsk till mig (alla Tom Lehrer-fans förstår denna allution) har jag en bild till, föreställande Tamara, Nadesha och lilla Nadja, som jag inte förmår undanhålla er. Den är så vacker! Tack för idag! På torsdag reser jag inte till Tomsk eller Pjatigorsk, men väl till Kaukasus! Kanske springer jag på Arvids barnbarn där någonstans ... (och kanske är månen en grön ost)

Det är snart tjugo år sedan detta hände, men jag har aldrig slutat att tänka på det. Damen som ringt upp mig presenterade sig som Lilly och lät mycket gammal på rösten. Hon undrade om det var jag som hade skrivit en bok om ätten Bernadotte, och visst var det så! Så började hon berätta om sin lillasyster Birgit, som nyligen avlidit, 88 år gammal. Själv var hon över 90. Hon och och Birgit hade bott i varsin etta i samma hus på Gärdet i Stockholm i över 60 år och arbetat på samma ställe, Kungl. Telegrafverket (Televerket), fram till pensioneringen vid 67 års ålder. 

Birgit hade haft ett enda stort intresse i livet: De kungliga! I alla år hade hon samlat på sig veckotidningar av olika slag, prenumrerat på några och hållt sig framme vid pappersinsamlingar och loppmarknader samt sprungit runt på antikvariat. Hennes kvällar och helger hade gått åt till att sitta vid köksbordet och klippa ut alla kungar och drottningar, prinsar och prinsessor hon kunde hitta i dessa tidningar samt klistra upp dem på vita ark. Samlingen växte och växte och det var ordning och reda. Olika kartonger för olika länder och släktgrenar. När hon gick bort kunde den lilla lägenheten liknas vid klipparkivet på en gammaldags tidningsredaktion.

Efter Birgits död var det storasyster Lilly som fick ta hand om allt det praktiska, bouppteckningen där hon själv var enda arvinge, röjning och städning, försäljning och bortforslande av Birgit möbler och personliga tillhörigheter. Det mesta fick gå till Myrorna, men vad skulle hon ta sig till med alla de kungliga kartongerna, Birgits livsverk? Hon hade inte hjärta att bara skicka dem på tippen. Hon började ringa runt till olika antikvariat, bibliotek och arkiv, men ingen ville ta emot, ingen var intresserad. Så kom då jag in i bilden. Lilly hade staplat upp alla kartongerna i den lilla hallen - över en kubikmeter - och det var knappt att det gick att ta sig in i lägenheten.   

Innan jag satte igång med att bära ned Birgits samling till bilen, bjöd Lilly på té och småkakor och berättade om sitt och systrarnas liv. Det framkom att det hade funnits en lillasyster till, Anna-Greta, som också hon arbetade på Kungl. Telegrafverket. Där träffade hon så småningom Harald och tycke uppstod. Efter något år friade han och Anna-Greta svarade ja. Men vad skulle de leva av? Lönerna var låga och Anna-Greta visste att hon inte skulle få ha kvar sin anställning den dag hon gifte sig. Sådana var reglerna. Telegrafverkets kvinnliga anställda förutsattes vara ogifta, så att de helt kunde fokusera på sina arbetsuppgifter. Precis som för lärarinnor och sjuksköterskor. Den regeln upphävdes inte förrän 1939. 

Anna-Greta bestämde sig för att gå till chefen, Herr Berggren, och berätta om sin situation. Herr Berggren mottog nyheten med en missbelåten min. Irritation och harm kunde läsas in i hans anletsdrag. "Inte en till ..." Anna-Greta stod tyst och väntade på den dom hon visste skulle komma. Efter en liten stunds funderande lyste Herr Berggren upp, tittade nästan fryntligt på sin underlydande och presenterade sedan den perfekta kompromissen:

Nåja, fröken är ju en duktig och pålitlig anställd och jag vet att jag kan lita på fröken. Jag är beredd att göra ett undantag och låta fröken behålla sin anställning om fröken i sin tur kan lova mig att det inte blir några barn!

Detta var 1930-tal och det gällde att överleva. Anna-Greta tackade sin chef och lovade att uppföra sig. Några veckor senare gifte hon sig med sin Harald. Det blev ett mycket lyckligt, om än barnlöst äktenskap, som varade i över 50 år.

Vi var så ledsna över detta allesammans, berättade Lilly, både Birgit och jag, för att inte tala om Harald och Anna-Greta som var så barnkära ...

Ingressbilden är hämtad från Stockholmskällan och har inget samband med de tre systrarna i dagens blogg.

Totalt utmattad efter nattens nagelbitande valvaka, kommer denna lilla betraktelse sent, mycket sent! Och inte heller får den handla om politik eller mandatfördelningar. Nej, idag är ämnet KAUKASIEN, ett område på vår jord som vi väl alla har hört talas om, men som vi kanske inte riktigt vet exakt var det ligger eller vilka länder och provinser som kan sägas ingå i begreppet.

Själv har jag en särskild relation till denna del av vår värld, eftersom det var dit min morfars far, Bror Johan Sandgren (1829-1917) en gång utvandrade (1859). Efter några år i Astrachan hamnade han i början av 1860-talet i Baku, där bröderna Nobel som bäst höll på att etablera sig som oljebaroner och industrumagnater. I Baku gjorde han karriär, gifte sig och fick barn, och så bra gick det för honom att ett dussin syskonbarn kom att följa i hans spår. Till sist blev det en handfull olika grenar av släkten, som under många decennier kom att bo och verka i dessa exotiska trakter. De sista av mina ryska släktingar lämnade Baku 1990, det skedde i samband med frigörelsen från Sovjetoket och de därpå följande etniska motsättningarna med grannfolken.

I över femtio år har jag gått och drömt om att en gång få följa i min morfars fars fotspår, se de städer och platser han så målande beskriver i sina memoarer, uppleva allt det "exotiska" first hand, men så har livet kommit emellan och det har aldrig blivit av.

Nu blir det av!

I slutet av september reser jag med en temaresa till KAUKASUS. I det intensiva programmet ingår besök i tre olika länder, Azerbaidjan - det är där Baku ligger - Georgien och Armenien. Reseledare är Malcolm Dixelius, känd svensk utrikeskorrespondent i Moskva under flera decennier. Han kommer att föreläsa om och guida i dessa för mig relativt okända länder; historia, religion, natur, kultur och människor. Särskilt ser jag särskilt fram emot den dag som ägnas Bröderna Nobel och deras Nafta-imperium i Baku, men även Tblisi och Jerevan verkar vara väl värda ett besök. Räkna med ett antal resebrev i denna blogg framöver ...! Många är de svenskar som har anknytning till just Baku. Under mer än femtio år fanns det en betydande svensk-koloni där nere vid Kaspiska Havet. Man undrar hur de tog sig dit. Fågelvägen är det omkring 305 svenska mil mellan Stockholm och Baku, med bil ca 372 och med tåg ca 562 mil. Imponerande avstånd ...

Ni som ser på amerikanska deckare har säkert noterat uttrycket "Caucasian" - ett samlingsnamn för personer som inte är "Afro-Americans", "Asians" eller "Native Americans". Du och jag alltså. Vi är Kaukasier - de flesta av oss - och om några veckor skall jag ta mig till vårt eget urhem, Kaukasus! Hittade en förfärlig bild i en gammal uppslagsbok, som under rubriken "De vita raserna i Europa" ger exempel på olika undergrupper, greker, ryssar, tyskar, judar, irländare och italienare.   

Undrar just vilka av dessa som, apropå ett aktuellt citat, skulle "passa in" i det svenska samhället?

Ps: Vad kan våra DNA-expert bidra med när det gäller vårt kaukasiska arv?

Fru statsråd, fru landshövding!

Det var så han började sitt hälsningsanförande vid invigningen av släktforskardagarna i Växjö, Sverigs släktforskarförbunds ordförande, Erland Ringborg. Landshövdingen var alltså Ingrid Burman, tidigare V-politiker och numera således statens högsta företrädare i Kronobergs län. Statsrådet var Kultur- och Demokratiminister Alice Bah Kuhnke, tvättäkta smålänning med ett förflutet både som framgångsrik sprinterlöpare och som svensk medieprofil med program som Disneyklubben, Söndagsöppet och pratshowen Alice Bah bakom sig.

Både Erland och Ingrid höll mycket trevliga och innehållsrika anföranden, men det var Alice som, med ett tal fullt av värme, humor, medmänsklighet och energi, golvade oss alla. Gång på gång återkom hon till att vi släktforskare på ett fantastiskt sätt hjälper till med att skriva landets historia. Hon lyfte fram hur viktigt det är att sätta in sig själv i ett historiskt, geografiskt och kulturellt sammanhang. Fusklappar hade hon visserligen med sig upp på scenen, men dem tittade hon aldrig på utan talade till synes fritt ur hjärtat.  

Min hustru och jag hade av en händelse hamnat på andra raden - vi hade känt igen några släktingar som råkade sitta där och sällat oss till dem - varför Kulturministerns reserverade plats var direkt framför oss. Vad gör statsrådet? Hon vänder sig om och hälsar vänligt och intresserat på alla runt omkring henne - byter några trivsamma ord och är som ett solsken hela hon. 

Efter invigningen dristar jag mig till att fråga henne om jag kan få ta ett kort på oss tillsammans - för Rötterbloggen - och visst, inga problem! Medan vi väntar på fotograferna hinner vi byta några ord om släktforskning och historia och det visar sig att det inte är ett dugg svårt att konversera ett statsråd, i alla fall inte detta ... Samtalet handlar med tanke på Släktforskardagarnas tema mest om migration och snart nog kommer vi in på de mer allvarliga sidorna av detta ämne. Det visar sig att Alice och jag själv delar ett starkt engagemang för alla de ensamkommande flyktingar som, trots att de vistats i snart tre år i vårt land fortfarande lever i Limbo. I en nedbrytande ovisshet om sin framtid, ibland utan tak över huvudet och mat för dagen.

Om migration handlade det också i förbundets monter, där jag under några timmar under såväl lördagen som söndagen öppnade min EMIGRANTFORSKARMOTTAGNING. [Foto: Elisabeth Dahlström] Där satt jag, högt uppriggad på några bokkartonger, och tog emot besökarnas frågor en efter en. Kön växte, gångarna korkade igen, kölappssystem fick införas, och under de två dagarna hann jag med att hjälpa och/eller ge goda råd till ett 40-tal intresserade. Min och Anna-Lena Hultmans handbok: EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET gick åt som smör i solsken. Tack vare en mikrofon och en storskärm kunde alla besökare se och följa de olika sökningar jag gjorde och hur dessa utföll. Ett spännande om än fruktansvärt intensivt koncept .... (nu ska jag sova i en vecka!)

Släktforskardagarna i Växjö fungerade alldeles utmärkt, luftiga och rymliga lokaler, omväxlande program och bra logistik. Den detalj jag brukar haka upp mig på - MATEN - fungerade denna gång något bättre än på jämförbara tidigare släktforskardagar, men inte perfekt! 

På släktforskardagarna vill ingen människa stå i kö! Vi har inte tid med det! En måltid eller en fikastund får inte ta en halvtimme eller en timme i anspråk. Det måste gå geschwindt! Det duger inte med såsiga matköer, där alla gäster måste passera förbi någon form av brickbana och en efter en ta för sig ur fem eller sex grytor och kastruller: Bricka, tallrik, glas, servett, kniv och gaffel, dricka, potatis, kött/fisk, sås, tillbehör o.s.v. Om man ska ha matservering måste det gå till så här:

• Insläpp
• Lämna din matkupong - alternativt betala
• Tag bricka, glas, porslin och bestick 
• Gå sedan till ett av flera salladsbord, som alla har samma sortiment, och ta för dig
• Fortsätt till den varma maten, som finns på fler olika ställen, och förse dig
• Avsluta med ett besök vid en av flera dryckesstationer och fyll på

Självbetjäning är det enda som fungerar! 

När det gäller fikastunderna ber jag att få upprepa min rekommendation från förra årets blogg i ämnet:

En riktigt bra och praktisk innovation vore om arrangören eller någon sponsor kunde förmås BJUDA på kaffe, te och vatten, helt enkelt låta det ingå som en del av inträdesavgiften. Tänk er "tankställen" på 10 eller 20 platser i lokalerna där folk får ta för sig av de ljuva dryckerna - efter att utan köbildning ha köpt ut sin macka eller sin bulle. Tänk vad mycket irritation och frustration en sådan generositet skulle bespara besökarna!

Ta till er detta, Borås och Skövde, och skulle ni ha några ytterligare frågor är det bara att med förtroende vända er till firma

KÖELIMINERING AB i Falköping

Detta sagt är det bara att lyfta på hatten för kamraterna i Växjö! Bra jobbat! Tack för en härlig helg! 

Bara några dagar kvar till en av årets absoluta höjdpunkter: SLÄKTFORSKARDAGARNA - denna gång i småländska Växjö med naturliga kopplingar till emigrationen, i modern tid vår kanske enskilt största historiska händelse. För oss släktforskare är det emellertid inte de historiskt-akademiska aspekterna på utvandringen som lockar mest. Vi vill veta vad som hände med morfars morbror, drängen Johannes Pettersson från Sjögestad socken i Östergötland. Var hamnade han? Hur gick det för honom? Gifte han sig och fick barn? Finns det några nu levande ättlingar? 

Tack vare den digitala revolutionen och alla indexeringsansträngningar, är möjligheterna att få svar på dessa frågor idag radikalt mycket bättre än för bara några år sedan. Det mesta av vad som finns tillgängligt hos olika aktörer, Ancestry, Familysearch, MyHeritage, Genealogybank o.s.v. finns presenterat i boken

EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET

som Anna-Lena Hultman och jag förra våren knåpade ihop. Där presenterar vi de mest använda resurserna och listar länkar till ny kunskap. Med folkräkningar, adresskalendrar, vital records. mönstringskort och gravregister kommer man långt - och hela tiden publiceras det nya databaser, nya möjligheter.

Om just dessa nya resurser föreläser jag på lördag kl 11.00 i Växjö (Sal A). Jag kommer att fokusera på de databaser som tillkommit sedan boken skrevs - nyheter helt enkelt - Nyaste Nytt på Nätet!

Den viktigaste nyheten är förstås att de svensk-amerikanska kyrkoböcker nu äntligen blivit tillgängliga. De finns med i boken och presenteras i detalj, detta eftersom vi anade att en digitalisering var på gång. Nu finns de där och jag kommer att visa hur de fungerar och vad man kan hitta med hjälp av dessa fantastiska längder. Sökknep och trix. Jag kommer också att redovisa vilka kompletterande samlingar som finns på nätet, hos Arkiv Digital och hos Swedgen, och hur de olika versionerna skiljer sig åt.

Vidare kommer jag att dra en lans för alla digitala och indexerade tidningar, som ibland är den enda tillgängliga källan för personhistorisk information och som till skillnad från förhållandena i byråkratiska Sverige är tillgängliga långt fram i tiden.

En resurs som många efterfrågat, är de moderna adressregistren - alltså konsten att hitta folk i nutid, aktuella adresser och kontaktuppgifter till nu levande amerikaner. Det finns en rad förhoppningsfulla leverantörer av sådan information, samtliga dyra och dåliga, men om man vill komma vidare är det ofta nödvändigt att ändå konsultera dessa.

Om jag hinner kommer jag också att kasta fram ett antal mindre kända amerikanska databaser och personregister - det finns hur många som helst ...

Den som vill veta mer, och kanske vill få råd och tips om sina egna försvunna emigranter, är välkommen till Förbundets monter lördag kl 13.00 - 14.30 eller söndag kl 11.00 - 12.30. Då är min EMIGRANTFORSKARKLINIK öppen, där jag försöker applicera mina erfarenheter på just ditt forskningsproblem - en liten stund i alla fall. Välkomna!

Mitt andra föredrag, söndag kl 14.00, har fått det lustiga namnet KUNGLIG PING-PONG och handlar om hur Sverige och Danmark servade och reurnerade prinsessor fram och tillbaka över sundet, ibland med rejäla smashar. Det kommer att handla om husen Vasa, Pfalz, Holstein-Gottorp och Bernadotte, med massor av historiska bilder på duken.

Vi ses i Växjö!

Bilden är tagen sekunden efter en high-five med Kattis Ahlström och kan ses i kväll - måndag - kl. 20.00 i programmet Arvinge okänd i TV1. Och, jo visst, det är den glade bloggaren själv ni ser till höger i bild - förtjust över en eller annan upptäckt på nätet - under inspelningen av det första avsnittet: Bröderna som aldrig sågs. 

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta, att min insats handlade om att leta efter ett par syskon, som vi knappt visste om de existerat eller ej, och vars efternamn var okänt. Om alla de källor och databaser vi under vårt desperata letande tillgrep, kommer jag att berätta på Släktforskardagarna i Växjö, dels i det föredrag som fått rubriken EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET - där jag fokuserar på källor som tillkommit EFTER det att handboken med samma namn utkom 2017 - dels i förbundets monter där jag båda dagarna finns på plats för emigrantforskningskonsultationer ... (härligt med de långa orden i det svenska språket)  Sökandet gör naturligtvis ingen skillnad på om det handlar om svenska, norska, danska eller finska utvandrare - tekniken och källorna för deras återfinnande är desamma.

Inspelningen av "mina" sekvenser gjordes hemma hos mig i min lilla stuga utanför Falköping i Västergötland. Så här såg den ut på 1920-talet, men den byggdes faktiskt redan 1795 och det av min morfars farfars far, häradsglasmästaren Isac Svensson Sandgren (1751-1820). Detta vet jag med säkerhet, eftersom Mäster Isac var så vänlig att knacka in årtalet och sina initialer i den högra grundstenen, strax bakom familjefadern i bilden ovan: 

Ser ni att det står ISG till höger - det kan bara tolkas som Isac SandGren

Förutom allt annat i släktforskningsväg jag de senaste 50 åren sysslat med, är det två vansinnesprojekt som sticker ut: Det är dels min jakt på Konung Carl XIV Johans ättlingar - BERNADOTTEÄTTLINGAR - ett evighetsprojekt som utmynnat i ett antal böcker, dels min totala inventering  av alla Isac Sandgrens ättlingar. Den gode häradsglasmästaren hade 12 barn varav 6 bildade egna familjer som spred sig över jorden, inte minst till den nordamerikanska kontinenten där idag fler än 1200 ättlingar bor och verkar. Många av dem har varit på besök här i stugan - fler är säkert på väg. För en historiker och släktforskare är det oerhört tillfredsställande att faktiskt bo i ett hus som byggts av en anfader - och att kunna visa det för avlägsna släktingar som också härstammar ifrån denne. 

Och nu får alla ni som tittar på TV1 i kväll - det går kanske att se programmet även i våra nordiska grannländer eller via SvtPlay - också se en skymt av Isac Sandgrens skapelse från 1795, sedan 1972 mitt hem på jorden ...

Välkomna hem till mig!