Källkritik är något som vi alla tvingas leva med idag så fort vi tar del av nyheterna i en tidning, genom radioprogram eller på TV. Och på internet förstås. Kan vi lita på det som rapporteras? De senaste årens utvecklingen med »fake news« har gjort att allt fler pratar om behovet av källkritik men vad är det egentligen?

Källkritiken kom ursprungligen från den akademiska historieforskningen och slog successivt igenom där under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första år. Den blev en grundpelare i den akademiska historiska forskningen. Den säger inte allt om historisk metod (som är omfattande) men mycket. På svensk botten brukar Lauritz Weibulls (1872–1960) publicering 1911 av Kritiska undersökningar i nordens historia omkring år 1000 anses som ett genombrottstillfälle. Weibull, på den tiden landsarkivarie i Lund och lite senare historieprofessor i Lund, underkände i boken 1100- och 1200-talens isländska sagalitteratur som källa Nordens politiska historia under 900- och 1000-talen. På vilken grund gjorde han det? 

Innan vi svarar på den frågan låt oss först titta på de källkritiska kriterierna. Det är egentligen bara fyra ganska naturliga, närmast triviala, krav som ställa på en källa för att den ska accepteras: Källan ska vara

• äkta,
• samtida,
• oberoende och
• tendensfri.

Sedan ska man fårstås berätta var källan kan återfinnas. Vad innebär kriterierna? 

Att en källa ska vara äkta, alltså inte en förfalskning eller ett påhitt, verkar ju vara en självklarhet. Tidigare i svensk släktforsknings historia, under 1600- och 1700-talen, var dock förfalskningar av olika slag inte helt ovanliga. Det handlade om alltifrån manipulerade medeltida diplom till de skrönor och myter de adliga släkterna rapporterade till Riddarhuset på 1760-talet om sina härkomster där både Oden och Tor kunde påträffas som ättenas förfäder. Om en av dessa förfalskare, kyrkohereden Nils Rabenius, (1648–1717), skrev Hans Hildebrand (1893–1964) i sin Handbok om släkt- personforskning att han »är den mest herostratiskt ryktbare av svenska falsifikatörer«, alltså ryktbar genom illdåd. Svensk Biografiskt Lexikon kallar honom kriminellt skrupelfri.

Rabenius förfalskade allt från sin egen komministerfullmakt, över diplom som skulle visa att han härstammade från en frälsesläkt Rabbe till historiska urkunder av betydelse för att förstå Sveriges historia. En son tog namnet Rabbe och en sonson adlades 1770 (men introducerades aldrig) med namnet af Rabbe. Vilken roll farfaderns förfalskningar spelade för adlandet, eller om det var på egna meriter, är väl oklart. När verket Den med sköldebref förlänade men ej å Riddarhuset introducerade svenska adelns ättar-taflor publicerades 1875 (och ätten af Rabbe utslocknad)  var dock förfalskningarna kända.

Det handlade oftast om att skapa generationer av adlig härkomst där dessa var få eller saknades. Flera adliga ätter har slunkit in bland adeln med hjälp av förfalskade dokument. Under 1900-talet har vi kanske inte sett så mycket av detta men det finns exempel. Mindre nogräknade uppdragsforskare, som arbetade mot betalning, drog sig inte för att producera direkt förfalskade släktutredningar som skulle ge adlig härstamning. En av dessa var Ivan Jäderlund (1899–1952) . Hans utredningar brukar kallas »jäderlundare«. 

[Uppgiften om Jäderlund är rättad, se kommentarsfältet. I samband med rättelsen har en bild tagits bort.]

Det finns också fall där personer så sent som under efterkrigstiden ändrat i kyrkböckerna i just syftet att skaffa sig blått blod. Se Bild 2. Här har ett faderskapserkännande förts in i efterhand i en födelsebok från 1858. Detta skedde troligen 1951–1952 innan det att sidorna fotograferades av mormonerna. Här har arkivarierna i (relativ) nutid mellan två sidor låtit binda in ett ark som varnar för förfalskningen. På äldre bilder från mormonernas fotografering (se Riksarkivets Digitala forskarsal) saknas denna varning eftersom eftersom förfalskningen upptäcktes efter mormonfotograferingen. Om förfalskningen inte hade upptäckts hade förfalskaren dykt upp som en egenkonstruerad kvist på den friherrliga ätten Strokirchs stamtavla. Exemplet är hämtat från P. Berkesand, »Oanade anor: Rött blod blir blått med några ändringar i kyrkböckerna«, Bygd och natur. Tidskrift för hembygdsvård 1, s. 4–8, 2003.

Bild 2.    ULA, Linköpings domkyrkoförsamling CI:10 (överst s. 162 och nederst inbundet mellan s. 162 och 163). Foto: ArkivDigital.

Under 2000-talet har dock förfalskningar eller vad som kan vara det återkommit i ökad utsträckning med internet och de olika plattformar genom vilka släktforskare kan dela sina släktträd. Om det är medvetna förfalskningar eller bara inkompetent utförd forskning går inte alltid att avgöra. Det kan också röra sig om att man mot bättre vetande återger äldre uppdragsforsknings påhitt och gissningar eller utan kontroll upprepar vad andra påstått på Internet. Kännetecknande är att källhänvisningar i regel saknas.

Det handlar ofta om uppgifter om personer som skulle ha levt på 1500-talet och tidigare. Uppgifterna blir därmed närmast omöjliga att kontrollera för en nybörjare. Det kan ofta handla om nya uppgifter om syskon som forskningen inte vet så mycket om eller helt enkelt om påhittade syskon, men där etablerad forskning dokumenterat att familjen härstammar från det medeltida frälset. Dessa »personer« identifieras sedan med en verklig person med samma namn som märkligt nog har stamtavlans upphovsperson som ättling.

Här finns en god regel för nybörjaren: Om ett påstående saknar källhänvisning kan man förstås försöka rekonstruera förskningen som lett fram till påståendet men det kan vara tidskrivande och kräver kunskap. Om man inte kan eller vill det, strunta i påståendet. 

Låt oss återgå till varför Weibull dömde ut den isländska sagalitteraturen. Det gjorde han eftersom sagalitteraturen inte var samtida med de händelser den berättade om. Ju längre tidsavstånd det är mellan händelsen och källan desto lägre värde bör man tillmäta källan. 

Relaterat till detta är att man vill att källan ska vara oberoende. Källan ska helst ha tillkommit som ett resultat av den händelse den berättar om och inte fått de händelser den berättar om återberättade för sig. Källans värde minskar om det blir flera led av återberättande. Tänk på viskningsleken. Om källan inte är samtida med händelserna i berättelsen kan den förstås inte heller vara oberoende.

Det sista kriteriet i källkritiken är tendensfrihet. Kan källan ha skäl till ge berättelsen en viss färg, en viss tendens? Har exempelvis en släktberättelsen man tagit del av i något avseende förskönats? Här bör man vara vaksam mot klassresenärernas berättelser, alldeles oavsett när klassresan skedde. Berättelsens upphovsperson kan ha sett skäl att, om än så lite,  försköna sin i eget tycke påvra härkomst. Ibland kan gränsen mellan bristande tendensfrihet och bristande äkthet vara hårfin.

Just de släktberättelser som man tar del av från äldre släktingar bör utsättas för en källkritisk granskning. De berättar ofta om händelser under 1800-talet och uppfyller därmed sällan kravet på samtidighet och oberoende. I många fall används förskönande omskrivningar så berättelserna är ofta inte heller tendensfria.

Men sådana berättelser har man som släktforskare oftast mycket stora möjligheter att pröva mot samtida källmaterial. Det gäller även om man är nybörjare och bara är bekant med kyrkboksmaterialet. Min egen erfarenhet är blandad. I ett fall innehöll min farfars berättelse om min farfars farfars (en torpare) död 1865 inte mycket som klarade prövningen mot samtida källor. I ett annat fall visade sig min morfars berättelse om min morfars morfars far (en indelt soldat), att denne som 18 årig och nyrekryterad 1809 skulle vandrat över isen från Åland till Roslagen, kunna verifieras av Södermanlands regementes historik. Regementets första bataljon retirerade nämligen från Åland över isen våren 1809. Det finns sedan ytterligare information som visar att soldaten, inte bara hans förband, också var på plats. Ingen av berättelserna var samtida eller oberoende och farfars (han var just klassresenär) var inte heller tendensfri. Men berättelserna kunde kontrolleras mot samtida källor och trovärdig litteratur och vad som inte stämde kunde gallras bort.

Bild 3.    Omslaget till författarens handbok Källkritik och källhänvisningar utgiven 2016 av Sveriges Släktforskarförbund.

Ett så kallat ordmoln med namn på de fem program som diskuteras i bloggen. Källa: Författaren.

När man kommit igång med sin släktforskning och är en bit på väg finner de flesta att man har behov av ett databasprogram utformat för släktforskning. Inte alla ser det behovet utan fortsätter exempelvis med en vanlig ordbehandlare för att registrera sina resultat. Det gäller som alltid att hitta en lösning som passar en själv.

Idag finns kommersiella plattformar som möjliggör att man bygger släktträd som har sin existens i »molnet« och där man kan utbyta information med andra. De diskuteras inte här av det enkla skälet att jag inte kan något om dem, vilket i sin tur beror på en stor skepsis mot att inte ha kontroll över min databas på min egen dator (vilket inte utesluter säkerhetskopior i molnet).

Jag begränsar mig i det följande till i Sverige utvecklade databasprogram som installeras lokalt på en dator. Program som bara är översatta till svenska finns inte med. Det kan vara bra när man läser det följande att veta jag själv är en udda fågel som använder Mac OS X sedan femton år och Windows-programmet Disgen sedan ungefär 25 år.

Jag har tittat lite närmare på programmen i följande lista där det finns länkar till programmens hemsidor och viss basinformation (version, pris, operativsystem, utgivare):

• Anarkiv: version X (2021), SEK 900, Windows 10, utgivare okänd.
• Disgen: Disgen 2023.3 (2023), SEK 940 inklusive ett års medlemskap i Föreningen DIS, Windows 7 eller senare, Föreningen DIS.
• Genney: 4.0 (2024), SEK 650, Windows XP eller senare, Mac OS X 10.7 eller senare och Linux, Genney Digit (enmansföretag drivet av Micael Frank).
• Holger: 8.06 (2012), oklart, ej preciserat, utgivare okänd.
• Min släkt: version 4.8 (2023?), SEK 560, Windows 10/11, Dannbergs Data.

Först något om Holger. Programmet förefaller visserligen gratis idag men har inte utvecklats sedan 2012. Man kan visserligen testa gratisversionen men vissa funktioner är avstängda (vilka är odokumenterat), bland annat import av Gedcom-filer (se nedan) vilket omöjliggjorde ett seriöst test. Jag fått uppgiften från flera släktforskare att den aktuella versionen fungerar i Windows 11. Uppgiften att en ny version 9 utvecklas har cirkulerat länge (upp emot fem år) bland släktforskare och återfinns på en i övrigt ganska informationslös hemsida som inte verkar ha uppdaterats på flera år. Möjligheterna att få hjälp är begränsade. Flera släktforskare har vittnat om att kontaktförsök via den e-postadress som anges på hemsidan varit resultatlösa. Andra har sagt att de fått svar. Jag avråder från att man investerar tid i programmet innan det kommer en ny version man kan utvärdera. Med detta sagt diskuterar jag vidare inte Holger men noterar att många i min bekantskapskrets använder programmet sedan många år och är nöjda.

Vilka släktforskningsprogram används av svenska släktforskare? Det som presenteras här är inga vetenskapliga undersökningar baserade på slumpmässigt utvalda släktforskare. Istället har de som velat svara på enkäter gjort detta. Hur dessa svarande rekryterats, hur frågorna ställts och vilka svarsalternativen varit har varierat mellan undersökningarna. Observera att första versionen av Genney kom 2015.

I tre undersökningar från 2002/2012/2022 med 89/435/535 svarande frågade Anneli Jonsson »Vilket släktforskarprogram använder du främst?«. De låga antalet svarande 2002 och frånvaron av slumpmässighet gör att man inte bör fästa någon vikt vid det resultatet. Av de program som diskuteras här användes 2012/2022 Disgen av 41/40 %, Min släkt av 31/13 % och Holger av 7/2 % av de svarande. Övriga program antingen saknades eller var i kategorin »Annat« som valts av 20 % av de svarande. Vintern 2015/2016 genomförde Sveriges Släktforskarförbund en enkätundersökning som drygt 5 500 personer svarade på. Av de svarande var 92 % medlem i minst en släktforskarförening. Det rör sig alltså inte om släktforskare i allmänhet utan främst personer som är mer eller mindre aktiva i släktforskarrörelsen. Resultaten presenterades i Släkthistoriskt Forum 2016:1 och då användes Disgen av 49 %, Min släkt av 30 % och Holger av 6 % av de svarande. Man slås framförallt av att främst Min släkt och Holger tappat mark. 

När man första gången väljer program handlar det i ganska hög utsträckning om personligt tycke och smak. Samtidigt, när man väl börjat använda ett program, tenderar man att bli obenägen att byta eftersom det ändå är en viss kostnad med ett nytt program. Inte bara i inköp utan framförallt i form av tid att lära sig ett nytt program. Det kan därför vara bra att utnyttja möjligheten att testa gratisversioner, även om de har begränsad kapacitet, för att känna sig för.

Vad man själv använder för dator kan förstås vara avgörande. Alla programmen finns för Windows men är man Mac-användare och vill ha ett genuint släktforskarprogram för Mac är Genney enda valet. Alternativ för Mac-användare är att utnyttja Macens Boot Camp eller en operativsystemsemulator för installera Windows, som då körs istället för Mac OS alternativt i ett fönster på Mac-datorn. I Windows installeras sedan ett släktforskarprogram för Windows. Det finns fritt tillgängliga emulatorer men en extra licens för Windows kostar en slant. Alternativen ställer också lite högre krav på användarens datorkunskaper. Jag har själv kört Disgen med emulatorer på en rad Mac-datorer genom åren med acceptabelt resultat.

Om programmen utvecklas kontinuerligt är det förstås en fördel. Utveckling kan gälla många saker, utöver buggfixar och anpassning till nya versioner av operativsystem, främst implementeringen av nya funktioner. Nya funktioner ger användaren nya möjligheter att dokumentera, presentera och dela resultat. Program som inte utvecklas blir till slut irrelevanta.

Vilka fördelar och nackdelar har programmen? Det som gör att jag fortsatt använda Disgen är tre saker: möjligheten att bygga upp en strukturerad källdatabas, den inbyggda ortdatabasen och den nyligen införda funktionen att personer i databasen kan vara dopvittnen. Andra användare vet jag uppskattar de avancerade kartfunktionerna i Disgen med möjlighet att lägga in historiska kartor. Från flera vänner som släktforskat länge hör jag att de anser att Disgen är svårarbetat och komplicerat och de därför valt Min släkt eller Holger.

Men även Genney har motsvarande funktioner som de jag nämnde jag uppskattade i Disgen även om mitt intryck är att kartfunktionen i Disgen (som jag själv nästan aldrig använder) är mer avancerad än den i Genney. Både Genneys och Disgens funktioner går utöver vad de andra programmen erbjuder. En fördel Genney har framför övriga är avancerade funktioner med flera valmöjligheter för användaren vid export/import av data. Alla program stödjer Gedcom (i version är 5.5.1 som ännu är en slags branschstandard), men Genney ger användaren ett val hur uppgifter som inte ingår i Gedcom-formatet ska hanteras vid export. Gedcom är ett format (det enda) för att överföring av släktforskningsdata mellan olika system. 

Alla program har manualer och hjälpfunktioner bland annat på hemsidorna samt idag aktiva Facebook-grupper där användare kan hjälpa varandra. För Disgen finns dessutom över 35 Disgen-faddrar, frivilliga som hjälper till att svara på frågor vid direkt kontakt.

Utgivaren av Genney har tagit fram en jämförelse av de olika tillgängliga funktionerna i de senaste versionerna av Genney, Disgen och Min släkt. Jämförelsen är översiktlig, går inte in på detaljer och är förstås en partsinlaga. 

Till sist frågan om priset. Genney och Min släkt kostar båda runt 600 kronor och är alltså de billigare. Ska priset vara avgörande är alltså Min släkt valet, även om jag själv skulle lägga på de extra 90 kronor som Genney kostar för att dels få ett program med fler funktioner och dels möjligheten att köra det direkt på min Mac.

Anarkiv och Disgen är de dyrare alternativen med 900 och 940 kronor. För Disgen innefattar det ett års medlemskap i Föreningen Dis eftersom programmet bara säljs till medlemmar (men man behöver inte vara medlem för att fortsätta använda det även om tillgången till Disgen-faddrar kräver medlemskap). Man får då under medlemskapet tidskriften Diskulogen i brevlådan och tillgång databasen Disbyt, där många DIS-medlemmar laddat upp sina databaser. Är men redan medlem i DIS är priset 750 kr och mer i nivå med de billigare programmen. 

Med sina höga pris framstår Anarkiv och Disgen inte som särskilt attraktiva. Funktionaliteten i alla programmen är vad gäller basfunktioner överlappande och ska man ta ut ett högre pris måste man erbjuda något extra. I vilken mån Disgens ändå ganska avancerade funktionalitet (se ovan) tillsammans med medlemsförmånerna i DIS under ett år är tillräckliga beror förstås på i vilken utsträckning man själv värdesätter dem. Värderar man inte medlemsförmånerna sparar man 290 kronor genom att välja Genney. 

Anarkiv har dock inget sådant extra vilket talar starkt emot programmet. Jag reagerade dessutom negativt på Anarkivs hemsida. Den är inte särskilt läsvänlig och dessutom ett mischmasch av programinformation och bland annat utvecklarens egen släktforskning utan att man någonsin klart och tydligt får information om vem som är upphovsperson. Jag tvingades dessutom manuellt ändra webbläsarens teckenkodning för att få diakritiska tecken (åäö) rätt eftersom hemssidan inte använder den moderna standarden för detta. Hemsidan framstod på många sätt som arkaisk och ingav inte förtroende.

Det finns andra som relativt nyligen recenserat släktforskarprogram. Här är två hyggligt nya exempel för den som vill få in fler perspektiv: Vincent Eldefors 2023 och Lisa Holmblad 2020.

Här kommer del 2 av min blogg från förra veckan Hur bör man börja släktforska?

När man väl intervjuat äldre släktingar, avlockat dem informationen om vilka personerna är i de gamla fotoalbumen och sett till att ha sparat deras DNA, eller i vart fall kommit en bra bit på vägen med detta, är det dags att ta nästa steg: att skaffa sig grundläggande kunskaper om hur man släktforskar.

Det är framförallt två områden man bör fokusera på att lära sig mer om: hur man forskar om människor som levt under 1900-talet och hur man använder källorna i kyrkoarkiven.

Kyrkoarkiven är släktforskarens främsta källa, i vart fall i början. Problemet med dem är att de har en sekretessgräns på 70 år. I praktiken är därför bara materiel från perioden för (ungefärligen) före 1950 tillgängligt idag. 

Bild 1.    Carl Szabad (1947–2015). Foto: Urban Sikeborg.

Idag står vi i tacksamhetsskuld till Carl Szabad (1947–2015) (se Bild 1) som tog initiativ till en databas kallad Sveriges dödbok. Den publicerades av Sveriges Släktforskarförbund i sin första version 1997 och innehöll då uppgifter om alla döda 1968–1996. Den innehöll i sina tidigare versioner offentliga uppgifter från olika myndigheters register. I senare versioner sammanställdes en databas med främst födelse- och döduppgifter på alla som avlidit efter ett visst år. I version 2 omfattade databasen redan alla döda 1950–1999. Idag finns databasen i en version 9 som omfattar avlidna 1815–2022. Se Bild 2. Ytterligare en rad andra databaser framtagna av Sveriges Släktforskarförbund och andra aktörer har tillkommit med likande syften. Ofta med Carl Szabad som idégivare eller med hans medverkan. Dessa databaser gör det möjligt för oss att ta oss över den vallgrav som sekretessgränsen utgör och tillbaka till de öppna kyrkoarkiven. 

Bild 2. Omslag till Sveriges dödbok 9

När det gäller kyrkoarkiven måste man förstå att dessa består av handlingar som tillkommit som ett resultat av våra kyrkliga församlingars verksamhet för de syften de hade, inte för att vi ska använda dem för släktforskning. Församlingarna styrdes av ett regelverk som bestämde vilka uppgifter som skulle dokumenteras och var och hur. Bestämmelserna ändrades dessutom från tid för annan. För att rätt använda kyrkoarkiven behöver man i vart fall översiktlig kunskap om dessa bestämmelser angående den tidsperiod man studerar.

Det finns flera sätt att skaffa sig denna kunskap om databaserna och kyrkoarkiven och de olika sätten utesluter inte varandra utan de bör kombineras. Det kanske enklaste och bästa sättet är att gå en grundläggande kurs i släktforskning. Sådana ges ofta av studieförbund och släktforskningsföreningar. Ledarna brukar vara mer erfarna släktforskare som ofta också gått en av Sveriges Släktforskarförbunds cirkelledarkurser. Det går ofta att hitta sådan kurs i hygglig anslutning till där man bor. 

I samband med sådana här kurser ges man möjlighet att bekanta sig med och använda kyrkoarkiven. Eller rättare sagt i de digitala versioner som skapats av kyrkoarkiven. Inte ens om man besöker den arkivinstitution där kyrkoarkivet förvaras rent fysiskt får man se det i original om det har fotograferats. Slitaget på handlingarna skulle helt enkelt bli för hårt. 

Det andra sättet är att antingen köpa eller på bibliotek låna en grundläggande lärobok i släktforskning, alltså en bok som riktar sig till nybörjare. På 1940-60-talen fanns egentligen bara Ella Heckschers lilla tunna lärobok som kom ut första gången 1939 och sedan i många upplagor även efter hennes död. På 1970-talet dominerade Börje Furtenbachs lärobok, som också utkom i upplagor efter hans död och som ljudbok så sent som 2006. Det var den jag själv fick i julklapp 1971, samma år den kom ut, när jag 12 år gammal började släktforska. Under 1980- och 1990-talen har det kommit väldigt många olika böcker med lite olika inriktning. De flesta kan man visserligen köpa antikvariskt, men de är i många stycken obsoleta. Det finns två nyare böcker som är riktigt bra: Ewa Nilssons Vägen till dina rötter, som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund, och Håkan Skogsjös Släktforska på riktigt som ges ut av ArkivDigital. Enligt uppgift kommer Sveriges Släktforskarförbund under hösten ut med en ny grundläggande handbok om släktforskning.

Ett tredje sätt är att träffa andra släktforskare genom att bli medlem i en släktforskarförening där man bor. Idag sker mycket, kanske det mesta, av interaktionen mellan släktforskare via sociala media. Att gå med i en förening och faktiskt träffa andra släktforskare är dock oöverträffat. Föreningarna har (i varierande utsträckning) möten och kurser men framförallt får man tillfälle att fråga andra om råd. 

Det spelar ingen roll om de personer man är intresserad av kom från en annan del av landet än där man bor. Särskilt i början är de allmänna råden och tipsen viktigare. Efter ett tag, när man kanske märker att man fokuserar på en eller ett par geografiskt angränsande socknar eller en stad, kan man gå med i ytterligare en förening som är aktiv på den plats där man geografiskt har sin forskning. Många föreningar ger dessutom ut egna tidskrifter med information om bygden och artiklar med släktforskningsresultat om bygdens folk. Här finns oftast möjlighet att ställa frågor om man stött på problem och få svar från släktforskare som kan mer om bygden. Många släktforskare är därför med i betydligt mer än en förening. 

När man kommit så här långt börjar man lämna det omedelbara nybörjarstadiet och då finns det ytterligare steg att ta. Det är dags att blicka ut på internet, utöver att ta del av kyrkoarkiven digitalt, lite försiktigt.

Föreningsvärlden i allmänhet har stark konkurrens av olika sociala medier på internet. Detta gäller även släktforskningen. Substitut såväl som komplement till att söka sig till en förening som ägnar sig åt ens aktuella geografiska område är dels diskussionsforumet Anbytarforum som finns på Sveriges Släktforskarförbunds webbplats Rötter (samma som den här bloggen) dels olika Facebook-grupper som är inriktade på släktforskning och lokalhistoria för olika (geografiskt eller på annat sätt) avgränsade områden. Många av dessa Facebookgrupper drivs av släktforskarföreningar men det förekommer också grupper som skapats av privatpersoner, oftast mycket kunniga eldsjälar. Andra har startats av företag. De gör att det kan vara lite olika till sin inriktning: vissa är inriktade på frågor och svar och har ofta många hjälpsamma deltagare medan andra är mer inriktade på (säg) ett företags produkt och dess handhavande.

De olika internetplattformar där släktforskare kan dela sina släktträd med varandra utgör en särskild utmaning. Man ger sig in där på egen risk eftersom marken är »minerad« och det saknas minröjningspatruller. Min rekommendation är att man håller sig borta därifrån.

Det kan också vara dags att skaffa sig ett släktforskarprogram för registrering av sina resultat på ett systematiskt sätt. Här är alternativen många liksom erfarna släktforskares åsikter om olika programs förtjänster och nackdelar. Här bör man fråga andra släktforskare om råd innan man tar fram plånboken. Jag ska återkomma till frågan i nästa blogg.

Många som börjar släktforska idag rycks med av att de snabbt kan hitta uppgifter om sin släkt på internet. Uppgifterna kan exempelvis komma från andra släktforskares personliga hemsidor eller från plattformar som tillhandahålls av kommersiella aktörer. Det är enkelt att där lägga upp sina släktträd och dela dem med varandra och enkelt för nybörjaren att med dessa uppgifter bygga sitt eget träd. DNA-test har också kommit i ropet och man kanske blir föreslagen det som något att göra när man startar släktforskningen. Det finns flera skäl till att man inte omedelbart bör ryckas med i allt detta. Även om exempelvis DNA-genealogi är väldigt roligt och kan vara mycket givande.

Att ta ett DNA-test bör vara ett beslut som är medvetet och grundat på kunskap om vad testet kan leda till. Ett DNA-test öppnar nämligen en dörr till ett rum där det finns frågor man ovetandes i praktiken ställde när man tog testet med svar som man kanske ännu inte är beredd att höra. Vad man måste förbereda sig på är möjligheten att få reda på att vad man trodde var nära släktingar inte är det. Innan man förberett sig på den möjligheten bör man vänta med ett DNA-test.

Ytterligare en aspekt med DNA-test är att man normalt sett inte har någon praktisk nytta av det när man börjar släktforska. Orsaken är att även om ett DNA-test kan berätta om två personer är besläktade eller inte kan det inte berätta hur. För det krävs ofta ganska omfattande »pappersforskning« som man ännu inte utfört och nog inte heller ännu kan utföra.

Det finns när man börjar släktforska andra brådskande och viktiga saker att fokusera på. När man börjar släktforska bör man först vända sig till de personer i släkten som är äldst och på olika sätt dokumentera den kunskap om släkten de besitter. Det är viktigt för snart kan det vara försent. 

Det är framförallt tre saker man bör dokumentera:

• Intervjua äldre släktingar om vad det vet om släkten och vad olika personer gjort. Ofta stöter man på spännande och anmärkningsvärda historier som kan bära drag av att vara förskönade men ibland rymma en intressant kärna av sanning. Kanske finns det redan nedskrivna berättelser om släkten?
• Samla in gamla fotografier på släktingarna. Intervjutillfällena kan vara lämpliga att få hjälp med att identifiera de olika personerna. 
• Givet min reservation kring DNA-test ovan anser jag att man bör överväga att bekosta ett DNA-test för den äldre släktingen för att dokumentera dennes DNA. Man kommer visserligen inte att ha direkt användning av DNA-testet men väl gjort kommer man automatiskt en eller ett par generationer längre tillbaka jämfört med ett eget test. Det blir värdefullt senare när man själv är redo att starta med DNA-genealogi.

När man gör dessa saker kan det innebära att man tar kontakt med släktingar man kanske inte ens träffat tidigare. Jag tror de flesta erfarna släktforskare instämmer i att det då är bättre ett skriva ett brev eller skicka e-post snarare än att ta kontakt med telefon.

Många börjar släktforska sent i livet, ofta i samband med pensioneringen. Även om man själv och andra släktingar i samma generation utgör den äldsta generationen är det ändå här man då måste börja. Se till att de egna och generationskamraters minnen och hågkomster om släkten dokumenteras. Dokumentera din egen historia. Om du själv är äldst kan det förstås vara bra att, när man är redo, ta ett eget DNA-test, även om man inledningsvis inte kommer att ha någon större nytta av det.

Sedan gäller det att hitta för en själv komfortabla sätt att dokumentera intervjuerna och den övriga informationen. Här finns inga rätt och fel utan det gäller alltså att hitta sätt som passar en själv, de egna kunskaperna och möjligheterna. Man kan genomföra dokumentationen allt ifrån det enklaste i form av handskrivna anteckningar över att man gör dokumentationen på dator med ordbehandlare till att man gör ljudupptagningar och att man till och med filmar intervjuerna; eller en kombination av allt detta. Det gäller att använda de metoder som man tycker att man behärskar eller relativt lätt kan lära sig och som den egna plånboken mäktar med. 

Så här långt kan man undvika kostnader för inköp av särskilda släktforskarprogram och abonnemangsavgifter för tjänster från internet. Sådant kan och bör komma in i bilden när man kommit ytterligare en bit på väg. 

Det gäller istället främst att utöver själva berättelserna dokumentera vilka som varit uppgiftslämnare, när intervjun skedde och varifrån uppgiftslämnaren fått uppgifterna. Här klarar man sig oftast med de resurser de flesta redan har hemma idag. Man kommer långt med en inbunden anteckningsbok, kameran på telefonen och eventuellt en dator.

Bilden: Inbunden anteckningsbok. Nummer 10 i en sekvens av 15 som började föras 2000. Foto: Författaren

Om man antecknar på papper bör det definitivt vara en inbunden anteckningsbok. Kollegieblock har en tendens att över tid upplösas i en bunt lösa blad: de är till och med förberedda för det med sina perforeringar.

Medan de två första punkterna ovan normalt sett inte bör vara förenade med några större kostnader kostar naturligtvis DNA-test en del, särskilt om mer än ett test ska genomföras. Om den egna plånboken sätter begränsningar kan man undersöka om det finns andra intresserade släktingar som vill bidra till finansieringen.

Oavsett hur man genomför dokumentationen kan det vara bra att parallellt föra en slags dagbok eller loggbok över släktforskningen. Det har jag själv gjort i många år. Där kan man göra minnesanteckningar och listor på saker som ska genomföras och senare när olika källor gås igenom kan också göra avskrifter där. Det är alltid bra att skriva in det datum man gör anteckningen eftersom det ger en naturlig struktur åt anteckningarna när man sedan går tillbaka till dem. Jag går själv ofta tillbaka i loggböckerna för att se vilka källor jag undersökte och hur jag tänkte när jag hittar konstigheter eller felaktigheter i min egen släktforskning. Här kan den inbundna anteckningsboken komma väl till pass. Men det går förstås lika bra att använda en enkel ordbehandlare.

När man sedan fortsätter med släktforskningen är det väldigt många saker man ännu inte kan. Det är då dags att skaffa sig lite grundläggande släktforskningskunskap. I nästa blogg ska jag fortsätta med att diskutera hur man kan gå vidare så att man kan börja skaffa sig den kunskapen.