När man börjar släktforska är fokus oftast på den egna personen eller en närstående. Man söker sig bakåt för att undersöka vilka förfäderna, anorna, var. Därför blir antavlan den första naturliga metoden att presentera, och möjligen också organisera, släktforskningen. Antavlan har sin strängt bundna med form med startpersonen, probanden, och sedan dubbelt så många generationer i varje ny generationer man går bakåt. 

Antavlorna blev populära inom adeln från 1500-talet eftersom man var bördsfixerad. Bland allmogen däremot, ja i stort sett bland alla andra människor, fanns andra och för det dagliga livet mer relevanta perspektiv. Många av bönderna ägde sin jord. Att säga att de ägde jorden är i vart fall den moderna term som närmast beskriver deras rättigheter till jorden. Bland dessa rättigheter fanns arvsrätten. Även om kvinnorna på landet ärvde hälften jämfört med sina bröder, så följde rätten att ärva både mans- och kvinnolinjerna i lika mån. 

Med arvsrätten följde också en så kallad bördsrätt till jorden som kunde användas för att ge ett slags förköpsrätt på jord som en förfader ägt om den nuvarande innehavaren ville sälja jorden. Bördsrätten gällde oavsett om släkthärledningen gick genom män eller kvinnor. Den som var närmast att ärva var också närmast i börden. Hur detta skulle gå till reglerades i detalj i landslagen och senare i 1734 års lag. Systemet hade bestånd in på 1800-talet. Det var inte heller självklart att arv alltid skiftades så en person kunde ha en innestående arvslott i en gård som kunde ha sitt ursprung flera generationer tillbaka. För att kunna hävda sin bördsrätt gällde alltså att känna till hur man var släkt med varandra. 

Ytterligare ett skäl till det var att det fanns förbud om äktenskap mellan nära släktingar. Reglerna var restriktiva men från 1734 kunde man gifta sig på längre avstånd än kusin medan för kusinäktenskap krävdes dispens. Det gällde alltså att även ha klart för sig för sig även ganska avlägsna släktrelationer för att  undvika äktenskap i förbjudna led.

Att allmogens folk vanligen hade klart för sig dessa släktrelationer framgår också av de så kallade bördsrättsvister som ofta uppkom. En bördsrättstvist var en tvist mellan två släktingar som båda ville hävda rätt att köpa jorden på grund av sin bördsrätt. Bevarade rättegångsprotokoll vittnar om dem. Sådana protokoll finns i vissa fall bevarde från slutet av 1500-talet men mer frekvent från början av 1600-talet. Där kan man hitta redogörelser för släktskapen när tvisterna avhandlades av häradsrätterna. Dessa redogörelser startar med den ursprunglige jordägaren ur vars ägande mannen eller hans hustru härledde sina rättigheter och de mellan dem liggande personerna, män som kvinnor. Ibland gavs dessa redogörelser i grafisk form. Dessa redogörelser är vad vi kallar stamtavlor, redogörelser för en person och dennes alla ättlingar eller på någon grund ett urval av ättlingar. 

Bild 1.    Information från en bördsrättstvist vid Daga häradsrätt 1695–1722 sammanställd som en stamtavla. Släktrelationerna mellan tvistens huvudpersoner framgår av häradsrättens protokoll men de flesta av övriga uppgifter kommer från andra källor. Källa: Släkt och Hävd 2022:1.

Bördsrättvisterna kunde vara långdragna men kan också ge den nutida släktforskaren värdefull information. I Bild 1 illustreras den information som inhämtats från en bördsrättsvist vid Daga häradsrätt i form av en stamtavla. Den pågick 1695–1722 och med att (de då minderåriga) bröderna Lars och Peter Jönssöner Lundberg genom ombud bjöd upp sin arvejord i Harbro Nedergård i Björnlunda socken till försäljning. Jorden hade ägts av deras morfar Jon Jonsson (dä). Britta Ivarsdotter hävdade då genom ombud, först sin styvfar Lars Olofsson i Harbro Uppgård och sedan sin make Erik Gustavsson, bördsrätt. Jon Larsson (dä) skulle nämligen ha köpt jorden av Britas farfar Anders Larsson, som var Jon Larsson (dä) bror. Mot detta protesterade Per Andersson som menade sig stå närmare i börden. Lars, Peter, Britta och Per hade alla Jon Larssons (dä) och Anders Larssons far Lars som närmsta gemensamma ana tre generationer tillbaka. Jon Larssons (dä) var dock morfar till både Per Andersson och de två bröderna så Per var brödernas kusin. Han var alltså närmare i börden än deras tremänning Britta Ivarsdotter och häradsrätten dömde till Pers favör. Rättsfallet finns närmare beskrivet i en artikel jag publicerat i Släkt och Hävd 2022:2.

Till skillnad från antavlan, som har en strängt bunden form, kan stamtavlan se ut lite hur som helst beroende på antalet ättlingar i de olika generationerna. De försök som gjorts i modern tid att konstruera system för numrering av de ingående personer är många och inget har väl egentligen fått någon större popularitet. Ett allmänt problem är att om man hittar nya personer som ska infogas i stamtavlan måste i vart fall delar av tavlans numrering göras om.

En stamtavla som redogör för stamfaderns eller stammoderns alla ättlingar kallas kognatisk då släktskap härleds genom både män och kvinnor. Den kanske mest kända stamtavlan över bönder är nog den kognatiska stamtavla som Johan Bure (1568–1652) dokumenterade i början av 1600-talet över sin mormors härkomst och över personer som var besläktade med henne från en gemensam stamfar: Gamle Olof som hade fötts straxt före år 1400 i Bureå i Skellefteå socken. Se Bild 2 (som även visar ett par mytologiska generationer) som kommer från Johan Bures släktbok.

Bild 2.    Källa: Johan Bures släktbok (fol. 142v, 143r), Genealogiska Föreningen.

En kognatisk stamtavla tenderar att bli ganska omfattade varför släktforskaren kan vilja begränsa antalet personer i redogörelsen av rena utrymmesskäl genom att bara ta med ett begränsat antal generationer. Man kan även vilja begränsa den av principiella skäl som har att göra med hur man anser att en »släkt« bör definieras. Man kan också vilja begränsa den för att man önskar illustrera något som är gemensamt för bara en del av de som finns i en kognatisk tavla. Exempelvis boende på eller ägande av en gård eller gemensamt släktnamn. 

En stamtavla som bara tar med personer som härstammar från utgångspersonen genom män kallas patrilinjär eller agnatisk och en som bara tar härstamning genom kvinnor kallas matrilinjär. Både är intressanta på grund av vissa begrepp inom DNA-forskningen. Den agnatiska stamtavlans redovisning motsvarar (nästan) det sätt som den manliga Y-kromosomen ärvs. Skillnaden är att kvinnor som härstammar från män räknas in i den agnatiska stamtavla men de ärver aldrig den manliga Y-kromosomen. Den matrilinjära stamtavlan, som även innefattar män som härstammar från kvinnor, motsvarar däremot exakt det sätt som mitokondrie-DNA ärvs: från modern till alla hennes barn.

En agnatisk stamtavla för en släkt påminner om de stamtavlor som Riddarhuset upprättat över de introducerade ätterna. Men en introducerad ätt är inte alltid samma sak som en agnatisk släkt eftersom agnatisk härkomst vare sig är ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för att tillhöra en på Riddarhuset introducerad ätt: personer som delar agnatisk härkomst behöver inte tillhöra samma ätt och personer som tillhör samma ätt behöver inte dela agnatisk härkomst. Adelskapet går dock bara i arv till barn genom en agnatisk härledning. Om detta mer utförligt se Rötterbloggen »Släkt och ätt« 24 september 2018.

Två fenomen som tidigare ofta ansågs som kontroversiella var barn födda utom äktenskapet och adopterade barn. Än idag är det så att Riddarhuset utesluter dessa barn från räknas som tillhöriga den biologiska faderns eller adoptivfaderns ätt och de räknas därmed inte som adliga. Fenomenen är idag dock vanliga och dessutom helt okontroversiella utanför Riddarhuset. Här är det den enskilde släktforskare som avgör vilken berättelse man vill skapa.

När man upprättar en antavla är det som att fylla i en tabell. På varje rad en ny generation med dubbelt så många personer, som i föregående generation, vars namn ska fyllas i. Vanligen kommer man dock förr eller senare att stöta på att samma person uppträder på flera platser i antavlan och kanske till och med i olika generationer. Att en person finns med mer än en gång kallas för anförlust och om personen dessutom är med i olika generationer kallas det anförskjutning. Vi måste alltså göra en distinktion mellan det teoretiska antalet anor i en antavla och antalet fysiska personer som befolkar den.

Det kanske mest beryktade exemplet på anförluster var det som uppträdde i den spanska grenen av dynastin Habsburg under 1600-talet. Under ett par sekler tenderade man att gifta sig med sina nära släktingar till den grad att släktens siste monark Karl II (1661–1700), kallad El Hechizado alltså den förhäxade, var såväl fysiskt som mentalt funktionsnedsatt och troligen också infertil. Samtida ögonvittnen beskriver honom närmast som deformerad. Det ska dock sägas att det är omdiskuterat bland forskare idag om allt detta berodde på inaveln eller om det också hade andra orsaker. Se Bild 1.

Bild 1.    Karl II (1661–1700) av Spanien. Målning av Juan Carreño de Miranda. Källa: Wikimedia Commons. Licens: Public domain.

I generation 5, där vi alla har 32 teoretiska anor, hade Karl II endast tolv unika fysiska personer. Anförlusten var  alltså 62 procent. I generation 5 förekommer hans farfars farfars far Filip I av Kastilien (1478–1504), kallad den sköne, och hans farfars farfars mor Johanna Trastámara (1479–1555), kallad den vansinniga, Ferdinand och Isabellas dotter, själva två gånger och därutöver vid 14 tillfällen barn till dem. Anförlusterna blir tydliga när man för generation 3 noterar att alla de åtta anorna på det ena eller andra sättet var avkomlingar till Filip och Johanna och bara en av dem var inte en avkomling till antingen hertig Vilhelm IV av Bayern eller kung Manuel I av Portugal. Vid Karl II:s död 1701 bröt det fjortonåriga Spanska tronföljdskriget ut, i vilket monarker som själva fanns mitt i denna märkliga släktväv stred om vem som skulle efterträda honom. 

Inom kungliga dynastier tenderar anförlusterna att vara relativt höga medan den bland bönder tenderar att vara betydligt lägre. Ida Wennström (1892–1969) publicerade i Medlemsblad för Genealogiska Föreningen 1949:50 och Hans Gillingstam (1925–2016) i Släkt och Hävd 1950:1 sina antavlor med främst bondeanor i åtta respektive nio generationer och de innehöll inga anförluster alls. 

Det finns dock undantag. Om man har anor som är någorlunda geografiskt stationära under några generationer är det inte ovanligt att man stöter på anförluster. Kontraktsprosten Bertil Hasselberg (1897–1965) publicerade en studie i Släkt och Hävd 1955:1/2 där han undersökte anorna till fyra jämtländska probander födda i slutet av 1800-talet i åtta generationer. Medan anförlusterna i praktiken låg på samma låga nivå som Karl II:s i de tre första tre generationerna steg anförlusten till 22 procent i generation 5. Inte riktigt habsburgsk nivå men ändå en relativt hög andel.

Anförluster är alltså alltid en konsekvens av parbildning inom en i någon mening relativt snävt definierad grupp, endogami. Ju större grupp desto färre anförluster och desto längre tillbaka i tiden tenderar de att uppträda. Så länge det finns kyrkoarkiv kan vi ofta dokumentera dem men när källorna tryter kan vi inte upptäcka dem. 

Det finns dock ett tak. Antalet teoretiska anor ökar när vi går tillbaka i tiden och det snabbt. Den grupp individer som anorna kan hämtas ifrån blir dock mindre och mindre eftersom vi över tiden haft en växande befolkning.  Det tar inte många generationer innan de teoretiska antalet anor överstiger antalet individer i den globala befolkningen. Endogamin blir global. Om vi går tillbaka till år 1100, alltså ungefär 900 år och 30 generationer tillbaka med 30 år per generation,  har vi över en miljard teoretiska anor, ett antal som den globala befolkningen inte nådde förrän ungefär år 1800. Med en världsbefolkning år 1100 på ungefär 400 miljoner skulle varje då levande person i världen få plats mellan två och tre gånger i våra antavlor.

Man ser ibland hur släktforskare redovisar hur de härstammar från Karl den store. Det handlar då i de allra flesta fall om man att man kan följa en enstaka anlinje tillbaka till kejsaren som avled 814. Det är naturligtvis roligt för den enskilde släktforskaren att kunna dokumentera linjen. 

Om vi går 1200 år tillbaka motsvarar det 40 generationer. Då är antalet teoretiska anor svindlande 1100 miljarder! Med en global befolkning på ungefär blygsamma 300 miljoner finns det i genomsnitt plats i alla våras antavlor för varje då levande person ungefär 3700 gånger. Det verkar alltså  som om det var väldigt sannolikt att vi alla härstammar från Karl den store och det på många olika sätt. Det ligger dock så långt tillbaka i tiden att vi inte kan dokumentera det. Möjligen vore det därför en bedrift att visa att man inte härstammar från Karl den store (om det nu funnes källor).

Man kan då fråga sig när den närmsta gemensamma anan (NGA, alltså Most Recent Common Ancestor, MRCA) för alla nu levande människorna levde? Ett amerikanskt forskarlag publicerade för två decennier sedan en artikel (Nature 2004-09-30) med titeln Modelling the recent common ancestry of all living humans. I en matematisk-statistisk modell studerade man en hypotetisk befolkning på idag en miljon personer som skaffar barn med en slumpmässigt matchad partner. NGA finns då endast 20 generationer eller 600 år tillbaka i tiden. Man kunde i samma matematiska modell beräkna att alla som levde i modellvärlden för cirka 35 generationer eller för drygt 1 000 år sedan antingen var NGA för alla individer i den nutida modellvärlden eller till ingen alls.

Nu skaffar sig människor inte partner slumpmässigt utan partnerbildning begränsas exempelvis av kulturella, språkliga och andra sociala strukturer samt geografi. Genom att införa sådana strukturer som i varje generation hade visst begränsat migrationsutbyte med varandra fick de genom matematiska simuleringar fram att NGA för alla levde för cirka 2 300 år sedan och att de som levde för cirka 5 000 år sedan antingen var anor till alla nu levande eller till ingen alls. 

Även utifrån ett DNA-perspektiv har detta studerats. En artikel från 2013 med titeln The Geography of Recent Genetic Ancestry across Europe (PLOS Biology) rapporterades om en DNA-studie baserad på över 2 000 nutida européer. Man fann att de delade 2–12 NGA ungefär 1 500 år tillbaka och över 100 NGA för cirka 2 500 år sedan. Om vi tillåter oss att generalisera detta resultat utanför den studerade gruppen så är vi alltså besläktade med alla nu levande människor med många NGA inom historisk tid.

Vi ska alltså räkna med att ha omfattande anförluster i vår »fullständiga« antavla även om vi inte kan dokumentera dem. Vi delar dessutom NGA med idag alla levande människor inom historisk tid. Samtidigt har det levt människor som idag helt saknar avkomlingar.

Varför börjar man släktforska? För väldigt många framstår säkert släktforskning som en pensionärssyssla. Något som en nybliven pensionär börjat med i brist på annan sysselsättning och ett överskott på tid till sitt förfogande. Jag kan i och för sig intyga att släktforskningen aldrig upptagit min tid som den gjort efter pensioneringen i våras. Så det kan säkert stämma i väldigt många fall. Men jag tror det finns fler skäl. 

Själv började jag släktforska när jag var tolv år. Morfar Alf Peterson (1907–1980) var visserligen inte släktforskare men, om inte samlare, så i vart fall en person som sparade på föremål och handlingar som ägts av hans närmaste förfäder. Flera kom från hans egen morfar låssmedsmästaren Anders Fredrik Oskar Storm (1825–1899) i Eskilstuna. Något av 1970-talets första år visade morfar några av dem för mig. Bland annat morfaderns anteckningar om familjehändelser som fanns i en bok med predikningar. Se Bild 1. Anteckningarna vittnar om både glädje och sorg. Även andra saker som hans gesällprov, ett lås med nyckel, finns bevarade.

Bild 1. Utsnitt från omslagets insida med Anders Fredrik Oskar Storms anteckningar av händelser i familjen. Källa: I författarens ägo

Morfar hade aldrig träffat sin morfar eller sin mormor Johanna Sofia Flodberg (1831–1906). Kanske var bevarandet av föremålen en slags kompensation för att inte ha några personliga minnen? Morfar hade egentligen inte något att berätta om sin morfar. Han visade bara upp minnessakerna. 

Morfar visade även upp några brev från sin kusin Herbert Darke (1894–1970), också dotterson till Anders Fredrik Oskar Storm. Darke var släktforskare och hade på 1930-talet härlett Anders Fredrik Oskar Storms fädernelinje i fem generationer. Det var en ganska torftig härledning, i vart fall i jämförelse vad en släktforskare idag kan prestera på några minuter vid datorn. Då krävdes dock en ganska omfattande korrespondens med landsarkiv och församlingar under lång tid för att få fram det Darke hade gjort.

Korrespondensen började med att morfar våren 1940 skrev till kusinen. Varför? Jag kan bara gissa. Morfars far och mor hade gått bort 1937 och 1939. Sedan kom kriget. Kanske ledde det till att morfar, far sedan 1936, började fundera på sin härkomst och släkt och särskilt den del han inte visste så mycket om. Han kanske började fundera på sin identitet för att använda ett nutida uttryck.

Det var först många år senare som jag upptäckte att morfars morfar låg begraven på Klosterkyrkogården i Eskilstuna. Morfar vare sig nämnde eller visade mig graven. Stenen finns kvar eftersom den blivit så kallad »Kulturgrav«. En och en halv meter hög polerad svart sten på en opolerad sockel några decimeter hög och med texten »A.F.O. STORMs FAMILJEGRAF«. Se Bild 2.

Bild 2. Anders Fredrik Oskar Storms familjegrav på Klosterkyrkogården i Eskilstuna. Foto: Författaren.

Det var egentligen lite märkligt att morfar inte nämnde eller visade graven. Morfars föräldrahem på Strandgatan i Eskilstuna liksom morfars och mormors senare hem på Djurgårdsvägen, där morfar visade minnessakerna,  låg bara några kvarter ifrån Klosterkyrkogården. 

Nu i efterhand när jag återigen läser breven från Darke ser jag en med morfars handstil gjord anteckning på den sist skickade antavlan: »Gravplats kv. 2 nr. 207 invid Krematoriet på gamla kyrkogården«. Morfar visste alltså inte bara var hans morfar begravd, vilket inte var så konstigt, men han hade också tagit reda på exakt vad den då kallades i kyrkogårdsförvaltningens handlingar.

Morfars initiativ att visa mig minnessakerna sådde ett frö hos mig. Jordmånen för detta var god eftersom jag redan hade ett mycket stort intresse för historia. Jag började intervjua morfar, mormor och farfar om deras äldre släktingar och gjorde anteckningar. Tyvärr inte farmor som hade gått bort redan våren 1970.

Det var då som moster Gun kom in i bilden. Gun Broström (1917–1999) var inte min moster utan min mormors yngsta syster, min mammas moster. Julen 1971 gav hon mig en släktforskarhandbok i julklapp. Det var Börje Furtenbachs (1901–1976) Släktforskning för alla som tidigare samma år hade publicerats av ICA-förlaget. Hans namn betydde då inget för mig men handboken allt. Långt senare fick jag klart för mig vem Börje Furtenbach var. 

De tidiga tonåren tillbringades sedan ofta på stadsbiblioteket i Motala där det fanns ett par läsapparater för mikrofilm. Tekniken hade tagit steg framåt sedan Darkes tid. Det möjliggjorde för oss som släktforskade på den tiden och hade långt till »vårt« landsarkiv att vi kunde fjärrlåna kopior av de mikrofilmer över kyrkoarkiven mormonerna hade gett till Riksarkivet. Under några år samlade jag ihop information tillbaka till min farfars farfars farfar bonden Lars Andersson som hade fötts i slutet av det Stora nordiska kriget och dog 1783 i Gryts socken utanför nuvarande Gnesta.

Sedan blev det stopp. Kyrkböckerna upphörde för Gryts socken i första halvan av 1700-talet och jag hade inte kunskap att komma vidare med andra källor. Kanske saknades också tillräckligt intresse. Skola och universitetsstudier fick företräde. 

Det var inte förrän drygt två decennier senare när jag precis hade passerat 40 som intresset vaknade igen. Min farmors härkomst kom i fokus. Farmor, Lilli Fotmeijer (1899–1970), var ju den enda av mina far- och morföräldrar som hade gått bort innan jag började intervjua dem 30 år tidigare. 

Det hela startade hos pappa när vi gick igenom gamla fotografier från farmor och farfar. Bland alla fotografier låg också ett maskinskrivet brev i ett rekommenderat kuvert till farmor från hennes bror Bror Fotmeijer (1907–1976): det fanns förstås också en Syster i syskonkretsen! Brevet var från 1955 och innehöll bouppteckningen efter pappas morfar Anders Fotmeijer (1869–1955). Bror uppgav också att han bifogade en släktutredning över släkten Fotmeijer men den fanns inte kvar i kuvertet. Släktutredningen hade pappa vare sig sett eller hört talas om. Det blev startpunkten för min nu ännu aktiva släktforskning. 

Mikrofilmerna hade sedan länge ersatts av mikrokorten men utvecklingen med tillgång till digitala bilder via internet hade bara precis startat. Med mikrokortsläsare i Arninge  lyckades jag hitta min pappas morfars farfars far Anders Fotmeijer (1768–1820), gruvarbetare och sprängare vid järngruvan i Persberg utanför Filipstad men född i »Småland«. Återigen blev det stopp: var i Småland? Stoppet vara bara temporärt för nu var jag mer hängiven att lösa problemet.

På Anbytarforum fick jag kontakt med  Anital Stolt (1942–2012), som liksom jag härstammade från Anders Fotmeijer i sjätte led. Hon hade kört fast på samma ställe som jag. Genom att jag fick kontakt med släktingar fick jag också en kopia av den gamla släktutredningen, men inte heller den hade kommit längre än vad Anita och jag gjort. Även om den gissade att släkten tidgare invandrat från »Tyskland«. Anitas och mina samlade mödor redovisades senare i Släktforskarnas årsbok 2005.

Det var då jag lärde mig vilken underbar källa mantalslängderna är. Genom att plöja mantalslängden för Jönöpings län 1785 på dåvarande Landsarkivet i Vadstena hittade jag sommaren 2003 Anders vid Ädelfors guldverk i Östra härad i Småland. Tre smålandslän att gå igenom men jag behövde bara gå igenom ett halvt. Anders hade varit en bondson som blivit gruvarbetare och då antagit ett släktnamn (först Fortmejer, sedan Fotmeijer). Se Bild 3.

Bild 3. Utsnitt från mantalslängd för Ädelforsens guldverk 1785. Källa: Jönköpings läns landskontor EIII:33 (fol. 255v).
Foto: ArkivDigital (AD bildid v400750a.b1330.s256).

I grunden tror jag släktforskningen (i vart fall för mig) handlar om identitet och sammanhang. Efter ett kvarts sekel aktiv släktforskning känner jag min härkomst ganska bra. Min identitet har påverkats av det. Uppvuxen i Östergötland, om än med dialekten något nertonad av många års exil, identifierar de flesta av mina gamla vänner mig som östgöte. Men jag är född i Stockholm och med i stort sett alla anor i Svealand är verkligheten lite annorlunda. Släktforskningen tillåter mig att ha mer än en hatt på huvudet. Möjliggör att jag kan anta olika identiteter.

Släktforskningen har också skapat nya kontakter med både närmare och mer avlägsna släktingar inte minst med de som själva släktforskar. Här är det verkligen en dubbel vinst. Inte bara delar de intresset för »min« specifika släktforskning, vilket i och för sig många släktingar gör men bara till en viss gräns, utan också intresset för släktforskning som fritidsintresse, vilket få släktingar gör. Några av de jag har kommit att lära känna är både kunniga och erfarna och har lärt mig mycket. På senare år har DNA-matchningar underlättat kontaktmöjligheterna. Det inte bara lett till bekräftelser av pappersforskningen utan också till ett stort inflöde av släktfotografier, bilder som jag aldrig sett tidigare.

Hos mig har släktforskningen också väckt nya intressen: agrarhistoria, personnamn, ortnamn för att nämna några områden. Även personhistoria utanför den egna släktkretsen har fångat mitt intresse. Släktforskningen är dessutom inte bara resultaten utan hur man kommer fram till dem och presenterar dem för andra. 

Något jag verkligen kommit att brinna för att är att dokumentera mina resultat i släktforskningstidskrifter så att andra kan ha nytta av dem: delvis genom att se hur jag gjort men också genom att kunna använda och bygga på resultaten i sin egen forskning. Det har blivit några sedan 2005 och antalet passerade tidigare i år ett hundra kortare och längre artiklar och recensioner av böcker.

Ibland kanske inte släktforskningsresultaten i sig verkar så spännande. Bönder, torpare och statare, gruv- och bruksarbetare dominerar bland mina förfäder precis som bland många andras. De är den tjocka mylla som utgör många svenskars antavlor. Så finns någon enstaka brottsling och köpman som ger lite pikanta detaljer. Länge verkade det som att det inte fanns någon adel i antavlan, men för några år sedan upptäcktes även en »vilsekommen« aristokrat.

Bland förfäderna dyker det emellertid här och där upp enstaka personer som man kan sätta in i de mer traditionella historiska sammanhang man kan läsa om i historieböckerna: invandrade tyskar och valloner vid bruken, präster under 1500-talets trostridigheter, häxor som dömdes till döden och soldater som stupade i anslutning till namnkunniga platser som Narva och Poltava. Och så förstås den mytiska Bureätten.

Sveriges historia är därför för mig inte bara av teoretiskt intresse. Släktforskningen har visat att Sveriges historia i allra högsta grad är min och mina förfäders och förmödrars historia. De, mina förfäder och förmödrar, var med, de var där och bidrog genom sina liv och verk till att i det lilla forma den svenska historien.

Så här efter många års släktforskning så tror jag att ett viktigt skäl till att jag började släktforska var att jag ville föra berättelsen vidare, även om jag inte riktigt var medveten om det motivet vid starten: »Sällan bautastenar man ser vid vägen, om ej frände över frände dem rest.« (Havamal 72)

Källa: Författaren.

Termer för att uttrycka släktskap utvecklas precis som all annan terminologi inom kretsar av personer som har behov av släktskapstermer som mer eller mindre precist beskriver släktskapen så att behoven tillfredsställs. Beroende på vilka behoven är blir dessa termer i varierande grad olika exakta. Behoven kan ha skiftat lokalt och i svenskan finns därför också termer som utvecklats för att uttrycka detta. På olika platser därför olika termer. Svenskan är exempelvis ibland mer precist än engelskan och tyskan eftersom vi gör en åtskillnad mellan fäderne och möderne för vissa släktskapstermer.

Samtidigt kan en och samma term användas på flera olika sätt och inte bara på olika platser och vid olika tidpunkter. Ordet kusin vann inträde från franskan från slutet av 1600-talet. Om man nu menar att beskriva släktrelationen till en person med vilken man två generationer tillbaka delar en ana. Men termen kusin kunde också användas när man artigt tilltalade en obesläktad vän.

Termerna syskon och kusin har oftast används ganska likartat över landet, även om man tidigare sa syskonbarn istället för kusin. Eftersom vi släktforskare ibland träffar på termen syskonbarn, exempelvis i tidiga bouppteckningar, har det ibland lett till felaktigt dragna slutsatser om släktrelationen när ordet tolkats som just syskons barn. Se min artikel »Om arvskiftet efter Auda Renner 1711 – Några kommentarer om syskonbarn, bakarv och istadarätt« i Släkt och Hävd 2023:3 för en utförligare diskussion. 

Termerna för att uttrycka att två personer är barn till två kusiner ställer också till problem. I olika delar av det svenska språkområdet förekommer termer som syssling, tremänning, A-kusin, andrakusin, småkusin och nästkusin. Liknande och ibland till och med samma termer kan användas för mer avlägsna släktskap. Syssling kan alltså betyda fyrmänning i Finland och i skånelandskapen medan brylling i Finland betyder sexmänning och inte fyrmänning. Se tabellen där jag avstått från att sätta in det mer skämtsamma trassling som alternativ till sexmänning (Källa: Wikipedia).

Normering är mycket vanlig bland släktforskare och i synnerhet i släktforskarpublikationer. Hur personnamn och ortnamn ska stavas, hur källor ska anges och hur litteraturhänvisningar ska skrivas etc. Jag vill därför slå ett slag för att vi släktforskare använder en gemensam terminologi för dessa släkttermer när vi kommunicerar med varandra exempelvis på nätet eller i våra tidskrifter och böcker. Kommunicerar man lokalt kan förstås bli förstådd om man använder de dialektala termerna  men utanför den kontexten är det bättre att, som Sam Blixt (1934–2019) argumenterade på Anbytarforum för något decennium sedan, använda männingstermerna och därmed undvika tveksamheter.

En av de svenska släktskapstermerna var exempelvis tremänning där suffixet männing har den allmänna betydelsen släkting och prefixet tre anger i vilket led släktskapen föreligger i förhållande till närmsta gemensamma ana (NGA). Det sista uttrycket har också sin engelska motsvarighet i most recent common ancestor (MRCA) som är välkänt för DNA-släktforskare. Termerna enmänning, tvåmänning, tremänning etc. uttrycker då på ett naturligt sätt avståndet i släktrelationen till NGA vilket är en fördel jämfört med andra varianter som är möjliga i svenskan. En svensk terminologi baserad på männing-termerna, i vart fall från och med tremänningar, tillsammans med naturliga förkortningar för att sammanfatta innebörden är tydligare. Exempelvis: Han är min tremänning (3M).

Om generationerna haltar blir det mer problematiskt. Ofta hemfaller vi åt att använda den engelska terminologin, exempelvis second cousin once removed (2C1R). Jag ser flera problem med detta. För det första är uttrycket är oprecist för det kan betyda såväl såväl barn till tremänning som föräldrar till fyrmänning eftersom det inte uttrycker på vilken sida en generation ska tas bort. För det andra innebär dessa engelska uttryck viss förvirring genom att second cousin och tremänning står för samma sak. För det tredje saknar det engelska uttrycket den logiska kopplingen till NGA. Till sist men inte minst utvecklar vi inte de de termer som trots allt finns i svenska språket. 

Om vi istället använder uttryck på svenska som männingsbegreppet undviker vi dels de lokalt beroende termernas  och dels de engelska termernas förvirring. 

Om vi samtidigt ersätter engelskans removed med plus eller minus kan vi utan problem uttrycka båda relationerna som 2C1R står för: tremänning plus ett (3M+1) respektive fyrmänning minus ett (4M-1). Det går dock fortfarande inte att säga att vi är 3M+1 eller 4M-1 och vara säker på att andemeningen går fram. Man måste istället för »vi är« mer precist ange »jag är« eller »han/hon är«.

På detta sätt kan man få en svensk terminologi som inte bara entydigt uttrycker relationen i släktskapen till närmsta gemensamma ana utan också tydliggör på vilken sida en eller flera generationer ska läggas till eller dras ifrån när generationerna haltar.

Det finns ytterligare en fördel med männingstermerna jämfört med den engelska terminologin. Graden av släktskap i DNA-sammanhang kan uttryckas som hur många meioser som ligger mellan personerna (något vagt uttryckt hur många sammanslagningar av föräldrars kromosompar till ett kromosom som förs vidare till ett barn); mellan en förälder och ett barn en, mellan syskon två etc. Antalet meioser är alltså dubbla det släktskap som männingstermerna uttrycker, med avdrag eller tillägg för antalet haltande generationer. Släktskapsgraden uttryckt i meioser mellan mig och min fars tremänning är utifrån dennes perspektiv 2 x 3 +1 = 7 och utifrån mitt perspektiv 2 x 4 - 1 = 7.

Oftast börjar man släktforska för att hitta sina egna eller en närståendes förfäder, med ett annat ord anor. Utgångspersonen, oftast en själv, föräldrar, partner eller barn)  kallas alltid proband, av latinets probera pröva. Om probandens generation kallas något är det vanligen generation noll. Närmaste anor är probandens far och mor i generation ett, farfar, farmor, morfar och mormor i generation två etc. En antavla organiserar anorna grafiskt eller som en texttabell. I släktforskarrörelsens barndom under mellankrigstiden utformades de ofta som enkla formulär som fylldes i av släktforskaren med penna. Se Bild 1 för en grafisk variant som rymmer fem generationer. Den är så enkel som den kan bli och skapades inom Genealogiska Föreningen 1935. Föreningens medlemmar kunde köpa den för 5 öre styck.

Bild 1.    Antavla (»Genealogiska Föreningens Formulär 1«). Källa: Genealogiska Föreningens föreningsarkiv F1D:1 Samling av släktforskningsblanketter.

Eftersom alla personer i antavlan har två direkta anor fördubblas antalet anor i varje generation. I generation ett har vi två anor, i generation två fyra anor och i generation tre åtta anor. Vi kan enkelt beräkna antalet personer i generation g som 2 multiplicerat med sig själv g gånger. I generation fyra har vi alltså 16 anor medan de tre första generationerna har totalt 2 + 4 + 8 = 14 anor. Det är alltså två fler i generation fyra än det totala antalet i anor de tidigare tre generationerna. Det gäller generellt att antalet anor i en generation alltid är två fler än antalet anor i alla tidigare generationer tillsammans.

Under 1500-talet fick föreställningen att en person var adlig endast om fadern var adlig fäste i Sverige. Eftersom adeln ansåg att endast adeln, inte bönder, kunde ha anor var en ana i överhetens perspektiv närmast per definition adlig. Praxisen utvecklades att för att betraktas som adlig på riktigt skulle man ha förfäder i fyra generationer tillbaka som alla var adliga. Man talar om »de 16 anorna«, antalet anor i generation fyra. På franska »seize quartiers«. De visades ofta upp med sina respektive vapen, anvapen, i begravningståg och på epitafier.

Antavlans bundna form och de matematiska sambanden mellan antalet personer och antalet generationer har inspirerat släktforskare att konstruera olika mer eller mindre fantasirika system för att numrera anorna. Det system som jag tror är vanligast i Sverige idag och i mitt tycke det enklaste fungerar genom att tilldela alla personer inklusive probanden löpnummer genom hela antavlan generation för generation. Probanden är nummer 1, probandens far nummer 2 och probandens mor nummer 3 etcetera. Fadern till en ana har alltid anans nummer dubblerat och modern dubblerat plus ett, så en man har alltid jämt och en kvinna alltid udda nummer, utom probanden som alltid har nummer ett oavsett kön. Ibland anges också generationsnummer för tydlighetens skull.

Bild 2.    Stephan Kekulé von Stradonitz (1863–1933). Källa: Wikipedia. Licens: Public Domain.

Systemet kallas i Sverige »Kekulés system« efter Stephan Kekulé von Stradonitz (1863–1933). Se Bild 2. Systemet blev populärt efter det att han använde det i sitt 1898 publicerade verk Ahnentafel-Atlas. Ahnentafeln zu 32 Ahnen der Regenten Europas und ihrer Gemahlinnen. Benämningen är dock lite märklig eftersom det inte var Kekulé som hittade på systemet. Han populariserade bara ett redan existerande system som hade konstruerats av den österrikiske friherren Michaël Eytzinger (ca 1530–1598) och sedan använts av bland andra den spanske franciskanermunken Jerónimo de Sosa under 1600-talet. Internationellt har systemet därför flera benämningar: »Eytzingers system«, »Sosas system« eller »Sosa–Stradonitz system«. I anglosaxisk släktforskningsvokabulär har importerats den tyska termen »ahnentafel« som synonym med en antavla organiserad enligt Kekulés metod. Exempel på Eytzingers antavlor från 1590 kan ses i Bild 3.

Bild 3.    Eytzingers första antavla med probanden som nummer ett etcetera. Källa: Michaël Eytzinger, Public domain, via Wikimedia Commons.

Den matematiskt roade, exempelvis den som gillar att använda det binära talsystemet istället för vårt vanliga decimala talsystem, hänvisas till Släkt och Hävd 1986:2 för ett ganska underfunnigt men inte fullt så praktiskt användbart exempel relaterat till Kekulés system och ett par av de system om nämns nedan.

Tidigare var »Hagers system«, som lyftes fram av 1900-talets två stora handboksförfattare Ella Heckscher (1882–1964) och Börje Furtenbach (1901–1976), populärt i Sverige. Systemet har fått sitt namn efter den schweiziske journalisten och släktforskaren Julius Oscar Hager (1853–1914). 

Här får varje generation, utom probandens, ett nummer skrivet med romerska siffror I, II, III, IV etcetera och inom varje generation får anorna löpnummer så probandens far har nummer I:1, mor I:2, farfar II:1, farmor II:2, morfar II:3, mormor II:4, farfar III:1, farmor III:2 etc. En variation på Hagers system är »Lorenz system«, efter historikern Ottokar Lorenz (1832–1904), men enda skillnaden är att generationerna skrivs med arabiska siffror. I äldre släktforskarhandböcker används ibland inte generationsnumren för att identifiera generationen. Istället används antalet personer i generationen: 2, 4, 8, 16, .... Far har då nummer 2/1, mor 2/2, farfar 4/1, farmor 4/2, morfar 4/3, mormor 4/4 etcetera med löpnummer för individerna inom respektive generation.

Det finns dock fler system att välja mellan. I »Rollers system« får probanden inget nummer men anorna tilldelas löpnummer efter sin plats i antavlan. Här har far nummer 1, mor 2, farfar 3, farmor 4, farfars far 7, farfars mor 8 etc. Men här har män udda nummer och kvinnor jämna, män alltid barnets nummer dubblerat plus ett och mor barnets nummer dubblerat. Alltså liknande Kekulés system.

Sedan finns »Hörigs system« från 1920 skapat av Elisabeth Hörig. Enda kvinnan i sammanhanget är hon svårfångad men jag tror hon är identisk med den Elisabeth Hörig (född Ditzen, 1888–1979) som är begravd i Celle. I vart fall utpekas »Frau Dr. Elisabeth Hörig (Psykerin in Celle)« som upphovsperson av Sigfried Rösch (se nedan) i »Besifferung von Ahnentafel« i Familie und Volk. Zeitschrift für Genealogie und Befölkerungskunde 1953. Här betecknas far f, mor m, farfar ff och mormor mm etcetera. Med fler generationer får man information om antalet generationer och om det är en man eller kvinna, exempelvis fffm, alltså farfars farmor. 

En variant på Hörigs system men som har en svensk upphovsman, Agne Engström, innebär att far tilldelas 1, mor 2, farfar 11, mormor 22 etc. På samma sätt som i Hörigs system får vi information om antalet generationer och personens kön, exempelvis 1112. 

Flera har försökt konstruera enklare varianter för att minska antalet tecken som betecknar en ana. En är Siegfried Röschs (1899–1984) system från 1930 där män markeras med x och kvinnor med o. Farfar skrivs dock inte xx utan x2 (x upphöjt till 2), farfars far x3 (x upphöjt till 3 och så vidare), farfars mor x2o och farfars mormor x2o2 etcetera. Så sent som 1977 föreslogs i Släkt och Hävd av civilingenjören Curt Haij (1906–1990) ett system där termerna farfar, farmor, morfar, mormor uttrycks med siffrorna 1, 2, 3 och 4. I varje jämn generation kan släktskapen sedan uttryckas med dessa siffror, exempelvis 123 för farfars farmors morfar. I de udda generationerna läggs sedan till ett F för far och M för mor. Alltså uttyds 123F farfars farmors morfars far.

Efter den här genomgången förstår man varför Kekulés system är populärt (även om Rollers är likartat): det är enkelt och har en tydlig logik. Det var nog också skälet till att den på sin tid populära skriftserien Svenska antavlor använde Kekulé och inte Hager när den började utkomma 1980. Detta bidrog säkert också till att sprida användningen av Kekulés system i Sverige som tidigare hade dominerats av Hager. Så om man vill att ens numrering av en antavla ska bli förstådd av många så är Kekulés system det säkra valet.