Med termen patronymikon avses som alla släktforskare nog vet en bestämning i personnamnet som talar om vem personen är son eller dotter till baserat på faderns förnamn (exempelvis Andersson, son till Anders, och Andersdotter, dotter till Anders). Namnet fördes inte vidare till nästa generation och var alltså inte ett släktnamn. I grunden samma namnskick som än idag dominerar på Island. Från andra hälften av 1800-talet ändrades allmogens namnskick så att dessa (primära) patronymikon blev släktnamn (sekundära patronymikon) och fördes vidare över generationerna. Kvinnornas patronymikon, säg Andersdotter, kunde då bli ändrat till den manliga varianten, säg Andersson.

Förnamns- och efternamnspatronymikon

Det finns dock namn som liknar dessa patronymikon. Ett exempel är när istället faderns efternamn användes för att göra bestämningen (exempelvis Nymansson, son till Nyman). Man kan alltså skilja på förnamnspatronymikon och efternamnspatronymikon.

Antalet sekundära patronymika beror i hög utsträckning på antalet i förnamn i bruk under andra hälften av 1800-talet. Eftersom mängden av förnamn som allmogen valde mellan inte var särskilt stor bar många samma förnamn. Konsekvensen är att många idag bär samma sekundära patronymikon (utan att det indikerar någon släktskap). Just Andersson bärs av 1,7 % av befolkningen idag och det är därmed Sveriges vanligaste efternamn.

Därför har många, kanske för att man ville skilja ut sig, konstruerat helt nya släktnamn som fått ersätta ett sekundärt patronymikon. Andra har varit innovativa och så att säga produktutvecklat sina sekundära patronymikon. Resultatet har i vissa fall blivit något som väldigt mycket liknar ett patronymikon, en slags blandning mellan förnamns- och efternamnspatronymikon, men som inte alltid behöver vara vare sig är det ena eller det andra.

Ossiannilsson

Ett tidigt och känt exempel är författaren Karl Gustaf Ossiannilsson (1875–1970). Se Bild 1. Han hette ursprungligen »Karl Gustaf Ossian Nilsson« men bytte hösten 1900 efternamn till Ossian-Nilsson (med bindestreck). Från 1914 använde han formen Ossiannilsson. Namnet föll inte alla hans barn i smaken och en son, medeltids- och agrarhistorikern Folke Dovring (1916–1998), bytte namn. Om det berodde på namnet eller på annat som exempelvis faderns förändrade politiska åskådning är oklart.

Bild 1.    Karl Gustaf Ossiannilsson (1875–1970). Källa: Wikipedia. Licens: Public domain.

Namnet Ossiannilsson är alltså inte patronymt och har heller inte bildats på ett sätt som liknar hur primära patronymikon bildats. Inte ens Nilsson var ett primärt patronymikon (fadern hette Rasmus Nilsson). Istället tog författaren ett av sina förnamn Ossian och sitt sekundära patronymikon Nilsson och satte samman det nya namnet.

Adler-Karlsson

Ett liknande exempel är författaren och samhällsdebattören Gunnar Adler-Karlsson (1923–2020). Han hette egentligen Gunnar Adler Karlsson (utan bindestreck) men skrev sig Adler-Karlsson. Adler är vanligtvis ett efternamn i Sverige men förekommer även, som i det här fallet, som förnamn. Han bytte formellt inte namn men använde ett bindestreck för att skriva samman ett av sina förnamn och sitt sekundärt patronyma efternamn som ett namn.

Jag gillar att kalla dessa namn patronymoider, analogt med faktum (något som är sant) och faktoid (något som hålls för sant men inte är det). Alltså namn som ser ut som ett patronymikon men inte är det. I dessa två exempel var metoden att kombinera ett eget förnamn med eget sekundärt patronymikon men andra kombinationsmetoder har också använts.

Svennilsson

Ett exempel är Svennilson. Det var professorn i nationalekonomi Ingvar Svennilson (1908–1972) och hans syskon som tog namnet efter sin far hovpredikanten Sven Nilson. Deras mor, kyrkoherdens hustru, Auga Andersson skrev sig »fru Sven Nilson« vilket efter kyrkoherdens död blev »fru Svennilson«. Namnet antogs av barnen och uttalas med betoning på andra stavelsen. Medan Ossiannilsson kombinerade ett av sina förnamn med sitt patronyma efternamn kombinerades här faderns förnamn med hans patronyma efternamn.

William-Olsson

En annan på basis av faderns förnamn och patronyma efternamn bildad patronymoid är William-Olsson. William Olsson (1862–1923) är känd som grundaren av internatskolan Lundsberg. Hans söner antog namnet William-Olsson skrivet med bindestreck. Efternamnet på den med dessa helt orelaterade kände svenskamerikanske släktforskaren Nils William Olsson (1909–2007), 1994 års Örnbergprisstagare, var dock bara Olsson.

Axel-Nilsson

Ett sista exempel på där faderns förnamn och patronymikon användes är museimannen och konsthistorikern Göran Axel-Nilsson (1907–1999). Här var det fråga om ett formellt namnbyte och namnen sammanfogades med bindestreck. Han var liksom sin far Axel Nilsson (1875–1924) och son Christian Axel-Nilsson (1934–2012) museichef för Röhsska museet i Göteborg.

Wiven-Nilsson

Ytterligare en variation på konstruktionen är namnet Wiwen-Nilsson. Det var silversmeden Karl Edvin Nilsson (1897–1974), Wiwen kallad, som 1941 bytte namn på sin firma till Wiwen-Nilsson AB och 1953 själv bytte efternamn till Wiwen-Nilsson. Här är alltså personens så kallade hyperkorism (smeknamn) kombinerat med det patronyma efternamnet. I detta fall är namnen dessutom åtskilda av ett bindestreck.

Bild 2.    Porträtt av Wiwen-Nilsson i brons av Christian Berg 1943. Vykort från 1950 scannat 2021 av Jonnmann. Licens: Creative Commons Attribution 3.0 Unported license.

Swenn-Larsson

Ett sista exempel på ytterligare en variation är Swenn-Larsson som används av den kända svenska slalomåkaren Anna Swenn-Larsson (född 1991). Det är så hon skriver namnet och omtalas i pressen men enligt Ratsit är hennes namn Anna Svenn Larsson. Det är alltså ett dubbelnamn eller en kombination av ett mellannamn och ett efternamn. Svenn är mammans efternamn och det patronyma Larsson är pappans efternamn. Två efternamn har kombinerats men Sven är även ett förnamn så vi får en konstruktion som är snarlik övriga men man kan diskutera om det ska betraktas som en patronymoid så som jag diskuterat det ovan.

Eskilandersson och Nilsandersson

Det finns dessutom några verkliga slamkrypare som Eskilandersson och Nilsandersson. Eskil, Nils, Anders, Eskilander och Nilsander förekommer alla både som förnamn och efternamn. Är de patronymoider bildade på basis av förnamnen »Eskil« respektive »Nils« och det patronyma efternamnet »Andersson«? Eller är de efternamnspatronymikon bildade på efternamnen »Eskilander« och »Nilsander«? Eller är de förnamnspatronymikon bildade på förnamnen »Eskilander« och »Nilsander«? Här måste man undersöka de enskilda fallen för att få klarhet.

Slutligen kan man konstatera att alla mina exempel på personer som antagit släktnamn som jag kallat patronymoider, med undantag för det sista exemplet, avser män som alla var födda under halvseklet runt år 1900. Alla dessa män var verksamma i vad man kan beskriva som en intellektuell, akademisk eller konstnärligt miljö. Jag är dock inte övertygad om att namnskicket i huvudsak var begränsat till denna kategori personer. Jag har hittat många fler exempel men om de exempel som förekommer i bloggen har det gått att berätta lite just för att de inte är helt okända.

Synonymer är, som de flesta nog känner till, olika ord som har samma betydelse. Dess motsats är homonym som betecknar ord (som uttalas på samma sätt men) som har flera innebörder. Ett exempel är ordet akt som har tre innebörder (en handling, en del av en föreställning och en konstnärlig framställning av en naken människa). Ett exempel på homonymer är när två olika personer har samma namn och mer specifikt i släktforskningssammanhang att två syskon har samma namn.

Just det senare är ett välkänt fenomen bland släktforskare även om det kan vålla viss huvudbry. Är det inte väldigt opraktiskt att ge samma namn, säg Karl, till två bröder? Här ska genast sägas att när vi säger »samma namn« så menar vi att det är vad vi dokumenterat från exempelvis födelseboken. Vad bröderna kallades i familjen vet vi i stort sett aldrig när det gäller allmogens folk.

Svaret ligger i att namngivningen ofta fungerade så att den hedrade eller uppmärksammade äldre generationer och alltså inte enbart hade funktionen att benämna barnen. Grunden är det som benämns uppkallelse genom bunden namngivning. Se min föregående blogg om dessa fenomen.

I den utsträckning bunden namngivningen förekom verkar ha fungerat så här: barn fick namn efter äldre släktingar, som inte nödvändigtvis behövde vara döda. Bland dessa äldre släktingar ingick även föräldrarna. Fädernet hade ofta företräde framför mödernet men inte alltid. Äldste sonen uppkallades ofta efter farfar, näst äldste efter morfar etcetera. 

Ett mycket vanligt fall av samma namn i en syskonskara är att om ett barn avlidit så får ett syskon som föds därefter samma namn. Här finns alltså två inte samtidigt levande syskon med samma namn. Detta anses dock inte var en del av den bundna namngivning i så motto att det yngre syskonet normalt sett inte uppkallat var efter det avlidna äldre syskonet. Om bunden namngivning förekom var istället det äldre syskonet uppkallat efter en äldre släktning. Det yngre syskonet blev sedan uppkallat efter samma äldre släkting som det döda syskonet.

Vi observerar dock ibland att två eller fler samtidigt levande syskon kan ha samma namn. Bunden namngivning kan då vara en hjälp för att förklara detta. Om två bröder hette Karl har vi följande typiska fall.

• Bröderna var helsyskon och hade gemensam farfar och morfar som båda hette Karl. Här kan man byta farfar/morfar mot någon annan äldre släkting med liknande resultat. Äldre brodern synes varit uppkallad efter farfadern och den yngre efter morfadern. Om bröderna är halvsyskon gäller i princip samma sak. Det är förstås vanligare att halvsyskon har samma namn än att helsyskon har det.

Det finns en komponent som stökar till det med den bundna namngivningen. Om en kvinna blev änka och gifte om sig och fick en son var det inte ovanligt att den sonen uppkallades efter den förste maken. När näste son föddes skedde uppkallelse enligt huvudregeln. Samma sak gällde om en hustru avled och maken gifte om sig och fick en dotter.

Man kan då råka ut för, även om det är mycket ovanligt, att en yngre son fick samma namn som en äldre son även om det i de äldre generationerna bland deras gemensamma förfäder bara fanns en person som uppkallelse kunde ha skett efter. En förklaring kan då vara just att moderns döde förste maken bar samma namn. Släktforskaren Bo Lindwall (född 1953) omnämner ett fall med tre helbröder som alla hette Bengt: uppkallade efter farfar, morfar och mammans döde man som alla hette Bengt (Släktforskarnas årsbok 2010, s. 262). Se bilden nedan för illustration av exemplet.

Precis som i övrig användning av den så kallade bundna namngivningen vet vi vad gäller homonymerna bara vad som faktiskt skett om alla korten ligger på bordet. Är källmaterialet fragmentariskt men vi vet i vilken utsträckning bunden namngivning förekom eller inte när källmaterialet är rikare kan den bundna namngivningen och homonymer uppkallade efter döda makar ge värdefull information.

I vårt internationellt öppna samhälle hämtar föräldrar inspiration till namn för sin barn från oräkneliga håll. Detta till skillnad för ett par hundra år sedan. En inte alltför vågad gissning är att antalet olika personnamn i bruk aldrig varit så stor som idag. När vi släktforskare möter personnamnen i källorna slås man dock av det begränsade antalet personnamn. Visserligen har namn importerats i alla tider men mängden namn under 1600- och 1700-talen var ändå begränsad. 

Det har dessutom gått mode i namnen där framför allt de högre stånden varit ledande och gjort namnval som de andra sedan imiterat. Namnforskarna har observerat att namnskicket under det senaste seklet gått i cykler om tre generationer så att namn som var populära för ett sekel sedan återkommer idag. 

Uppkallelse

I vilken utsträckning detta beror på att föräldrar idag återanvänder namn efter en specifik äldre släkting eller bara därför att det tidigare använts i den egna släkten eller om skälet är att namnen väljs för att det var populära förr är väl oklart. När mina tre barn namngavs på 1990-talet fick de två namn som tidigare burits av specifika personer i släkten en, två eller tre generationer tillbaka. Ett från vardera sidan av släkten. Sedan fick de var sitt tilltalsnamn som så att säga var »unikt« för dem.

Att namnge barn efter andra personer, så kallad uppkallelse, har förekommit i Sverige så länge saker och ting kan dokumenteras. Ofta var det kanske efter berömda personer men efter hand, i vart fall från och med tidigmodern tid, övergick det till att handla om uppkallelse efter äldre släktingar.

Bunden namngivning

Vi är naturligtvis inte ensamma om den typen av namnskick. Ganska välkänt är exempelvis de ashkenaziska judarnas (alltså tyska judar som sedan spritt sig till hela östra Europa) namnskick. Hos dem namngavs barnen efter äldre släktingar, men bara släktingar som var avlidna. Man skulle kanske kunna tro att det fanns en religiös grund för detta men så är inte fallet. Bland sefardiska judarna, med ursprung i Spanien, förekom det att barn fick samma namn som levande släktingar. Orsaken till de ashkenaziska judarnas skick att aldrig namnge efter levande släktingar är väl oklar men det har framförts att vidskepelse skulle kunna vara orsaken. 

Båda grupperna har dock ganska strikta regler för uppkallelse efter äldre släktingar på ett sätt som är väldigt likt hur namngivning genom uppkallelse delvis fungerat i Sverige. Det handlar om vad som kallas bunden namngivning.

Den som i störst detalj bland släktforskare diskuterat den bundna namngivningen är arkivforskaren Astrid Sondén (1896–1984), på sin tid aktiv i Skånes genealogiska förening (nu Skånes Släktforskarförbund). Det gjorde hon med artikeln Den bundna namngivningen i tidskriften Släkt och Hävd 1959.

Den bundna namngivningen verkar ha fungerat så här: barn fick namn efter äldre släktingar, som inte nödvändigtvis behövde vara döda. Bland dessa äldre släktingar ingick även föräldrarna. Fädernet hade ofta företräde framför mödernet så äldste sonen kunde uppkallas efter exempelvis farfar, näst äldste efter morfar etcetera. Om bunden namngivning förekom på en ort vid en tidpunkt skulle därför kunna vara ett hjälpmedel att dra slutsatser om släktskap. Ett stiliserat och konstruerat exempel på hur bunden namngivning skulle kunna se ut ges av bilden nedan.

Det finns en slags paradox i detta med bunden namngivning: vi saknar information från kyrkoarkiven om olika släktskap och vill därför veta om bunden namngivning förekom på orten vid tidpunkten för att dra slutsatser om släktskap men för att veta om den förekom behöver vi information om vad de äldre generationerna hette både två och tre generationer och den information kan oftast endast hämtas från kyrkoarkiven. 

Bunden namngivning ingen bindande lag

Och även om man kan konstatera att bunden namngivning förekom var den aldrig en bindande lag utan endast en sedvänja. Föräldrarna kan dessutom haft en helt annan grund för namngivningen än uppkallelse även om det ser ut som att bunden namngivning förekommit. Det finns därför i de flesta fall med nödvändighet en viss osäkerhet i slutsatserna. Jag brukar därför uttrycka den osäkerheten genom att om jag vet att bunden namngivning tenderar att förekomma vid tidpunkten på den aktuella platsen att barnet »synes vara uppkallat efter« en viss äldre släkting.

Bunden namngivning är mycket omdiskuterat bland svenska släktforskare, exempelvis på Anbytarforum. Flera släktforskare, redan Sondén 1959 men även Urban Sikeborg (född 1962) och Håkan Skogsjö (född 1958) i Släktforskarnas årsbok 1995, har betonat betydelsen av att ha kunskap om hur det fungerade utanför den studerade släktkretsen på den aktuella platsen. 

Geografiska variationer

Håkan Skogsjö redovisade 1995 resultatet från tio slumpmässigt utvalda föräldrar i Kumlinge socken på Åland under 1770-talet. Resultatet var att (min kursivering) »barnen fick för det mesta namn efter nära anförvanter i rätt uppstigande led« (Släktforskarnas årsbok 1995, s. 87)

I en artikel i Släkthistoriska Studier 2023 presenterade jag bland annat en undersökning av namnskicket vid Skultuna mässingsbruk 1664–1679. Det fanns begränsningar i dopnotisernas information så typiskt meddelades under hela perioden bara barnets namn, faderns namn och patronymikon och endast delvis under perioden även moderns namn och patronymikon. Det mest tydliga resultatet gällde därför pojkarna. Studien omfattade 210 barn, varav 104 pojkar, 103 flickor och tre barn utan namn. Av pojkarna var det 16 som bar samma namn som fadern och 36 samma som farfadern. Alltså knappt hälften. Om pojkar namngavs efter morfadern i samma utsträckning som efter farfadern synes minst åtta av tio pojkar uppkallats efter nära släktingar. Jag skriver minst eftersom namnen på tidigare generationer inte är kända. Möjligen är uppskattning i överkant eftersom inte alla familjer med en son fick en andra son.

I en studie av Björn Järhult publicerad i Svensk Genealogisk Tidskrift 2024 om Västerlövsta socken i Uppland under slutet av 1600-talet och början 1700-talet undersöktes i vilken utsträckning bunden namngivning användes. Huvudresultatet i de undersökta familjerna var att så var fallet även om fädernets prioritet framför mödernet inte kunde beläggas. Samtliga undersökta barn syntes varit uppkallade efter en äldre släkting högst tre generationer tillbaka. Med ett annat urval av 50 fäder till två döttrar befanns att i sju fall tio äldsta dottern var uppkallad efter farmor och två fall av tio den näst äldsta dottern.

Detta är resultat från några geografiskt avgränsade områden och tidsperioder. Liknande studier har tidigare publicerats i Osby hembygdsförenings årsbok 1961, som diskuterades i den ovan nämnda tråden på Anbytarforum, och i Släkt och Hävd 1981. Det finns säkert fler liknande undersökningar. Det är helt klart att vi inte finner en allmänt tillämpad princip om bunden namngivning i Sverige. Däremot kan vi skönja mönster som verkar överensstämma med den på vissa platser och under vissa tider. Men bara för att vi observerar en överenstämmelse av namn, alltså en korrelation, betyder det inte att vi har etablerat en kausalitet: Post hoc, ergo procter hoc är aldrig giltig grund för slutsatser så föräldrarna kan ha haft ett helt annat motiv för namnvalet.

Ett fenomen som kan få sin förklaring med bunden namngivning är när flera syskon bär samma namn: så kallade homonymer. Jag återkommer till dessa i kommande blogg.

I vart fall tidigare, men kanske också i viss utsträckning idag, var det en etablerad sanning bland släktforskare att födelse- och dopböcker är mer tillförlitliga som källor angående födelse- och dop än vad exempelvis husförhörslängder är. Man brukar säga att födelse- och dopboken är en primärkälla medan husförhörslängden är en sekundärkälla. Med dessa termer menas att primärkällan är en kvarlämning (artefakt) från den händelse om vilken den berättar medan sekundärkällan är ett återberättande av händelsen. Med källkritikens terminologi skulle man kunna säga att födelse- och dopboken är samtida och oberoende medan husförhörslängden (avseende födelseuppgifterna) inte är det.

Vilka regler gällde?

Och så kan det mycket väl vara om de personer som förde kyrkböckerna följde kyrkolagens bestämmelser. Denna lag tillkom 1686 och gällde hela riket. Innan hade det endast funnits regionala bestämmelser för vissa stift som Västerås stift och Linköpings stift. Kyrkolagens huvudregel var att ett barn skulle döpas i kyrkan inom åtta dagar efter födelsen av kyrkoherden eller den präst som hade hand om dopboken och att en anteckning om detta genast skulle införas i dopboken. Om lagens bestämmelse följdes var alltså uppgiften i dopboken samtida och oberoende och bör ha företräde framför motstridiga uppgifter från exempelvis husförhörslängder.

Leta efter lite oordning

Hur kan man sluta sig till att en dopnotis genast i förts in dopboken? Ett enkelt lackmustest är att studera hur sidorna är förda i boken. Om sidorna ger ett intryck av viss oordning så innebär det oftast att notiserna förts in ganska omedelbart efter dopet. Oordning kan här vara olika saker. Exempel är att raderna kan luta lite olika i olika notiser, olika handstilar har skrivit notiserna, att olika bläck har använts och det kan finnas överstrykningar och ändringar. Se Bild 1 för ett exempel från 1731.

Bild 1.    Björnlunda kyrkoarkiv CIa1:3 (fol. 4v och 5r). Foto: ArkivDigital.

Se upp för extraordinär ordning

Det är när uppslagen verkar vara i en extraordinär ordning som man ska bli misstänksam. Med extraordinär ordning menar jag att det verkar som samma hand skrivit notiserna vid samma tillfälle, samma bläck är använt, raderna är parallella på samma sida, nästan i linje med varandra på båda sidor uppslaget och sidan saknar rättelser och korrigeringar. Om man bläddrar i en sådan kyrkobok så hittar man ofta uppslag som visas i Bild 2. Exemplet från 1700-talets första år kommer från Skinnskattebergs kyrkoarkiv.

Bild 2.    Skinnskattebergs kyrkoarkiv C:3 (s. 40–41). Observera att den latinska texten under luckan inte handlar om den utan om följande notiser. Foto: ArkivDigital.

Den fint förda kyrkboken indikerar att det är en renskrift. Med det menas att först har uppgifterna förts som kladdanteckningar för att sedan ha renskrivits in i kyrkboken. Det finns dokumenterat från visitationsprokoll att flera uppsättningar kladdanteckningar kunde finnas som sedan vid årets slut sammanställdes av en av prästerna i socknen. Normalt sett vet vi inte hur länge det dröjde innan kladdanteckningarna skrevs rent, men viss fördröjning måste det ha varit och därmed följdes inte kyrkolagens genast.

Kladdnotiser och lösa lappar

Fenomenet med kladdanteckningar har i vissa fall kunnat undersökas då både kladdanteckningar och renskrifter bevarats. Det senaste exemplet jag känner till gjordes av pensionerade läkaren och släktforskaren Björn Edman (1944–), som är välpublicerad avseende både släktforskning och lokalhistoria. Björn analyserade skillnaderna mellan dessa böcker (födda, vigda och döda) för Ålems socken i Kalmar län 1807–1816 i en artikel med titeln Primärkälla? i Släktforskarnas årsbok 2019. Han slutsats var att från kladd till renskrift hade information generellt såväl strukits som tillkommit men han hittade inget fall då en hel notis saknades i renskriften.

Om vi återgår till dopboken från Skinnskatteberg (Bild 2) ser vi att mellan alla de ordningsamt och med löpnummer betecknade notiserna finns det helt plötsligt en lucka. Under perioden finns det en del sådana luckor i Skinnskattebergs kyrkböcker. 

Att det förekommer en lucka indikerar att det kunde vara en speciell form av kladdnotiser nämligen i form av lösa lappar. Ett sådant lappsystem kan ha fungerat på olika sätt. En lapp med dopuppgifter kan ha skrivits av den som förde kyrkoboken och getts till den präst som skulle förrätta dopet för att sedan getts tillbaka till den som förde kyrkboken för inskrift eller en variation på detta tema. När sedan lapparna sammanställdes gällde det att de var bevarade. I exemplet som visas i Bild 2 har den som fört kyrkboken vetat att det förekommit ett dop och lämnat plats för uppgifterna. Här har troligen lappen förkommit. I Bild 3 finns ytterligare ett exempel från samma kyrkbok. Här har plats lämnat för notisen men uppgifterna verkar hjälpligt ha kompletterats i efterhand. Möjligen ur minnet.

Bild 3.    Skinneskattebergs kyrkoarkiv C:3 (s. 36). Foto: ArkivDigital.

Minskat källvärde

Källvärdet av kyrkboken minskar i dessa fall drastiskt. För det första är kyrkboken då en avskrift och därmed inte en kvarlämning från dopet. För det andra kan avskriften gjorts betydligt senare än i samband med dopet. För det tredje kan det ha skett av en präst eller person som inte var närvarande vid dopet.

Ibland kan man faktiskt i dopböckerna finna bevis för att de inblandade prästerna inte hade en aning om vad de höll på med. Ett exempel  från Stora Kopparbergs kyrkoarkiv (C:1 s. 27) den 27 september 1703 där prästen som förde dopboken skrev: »Christnades ännu ett barn hwars föräldrar mig intet kända och wart ej heller angifit«. Barnets namn har ändrats i dopnotisen och ett tillägg om faderns och barnets namn har dessutom strukits över. 

Med ett lappsystem öppnas upp för avskriftsfel om av vad som egentligen hade stått på lapparna, minnesfel avseende vad som verkligen hände och totalförlust av uppgifterna om en lapp försvunnit. I exemplen med luckor ovan var det tydligen känt att de dop som de förlorade lapparna berättade om verkligen ägt rum och man valde att lämna luckor. Så behöver förstås inte alltid vara fallet. 

Bild 4.    Medelplana kyrkoarkiv C:2 (s. 410). Foto: ArkivDigital.

Ett extremt exempel från Medelplana församling ges i Bild 4. Texten, som är införd efter 1710 års dop, lyder: 

N[ota] B[ene] Följande barn doop ähro fundna på en
hoop lössa lappar i sahl[ig] Kyrkioherdens
Bibliotheque dem jag Olof Kulleberg
här afskrifwit d[en] 5 maj 1720. 

Sedan följer ett hundratal födelsenotiser. Vad hade hänt? Skara stifts herdaminne upplyser oss om att kyrkoherden Samuel Lanerius tillträdde 1710 och dog 1720. Under i stort sett hela ämbetsperioden hade han alltså inte fört in några födelsenotiser alls i födelseboken. En rimlig fråga är hur många lösa lappar som förkom i biblioteket?

Slutsatser för släktforskaren

Möjligheten av förlust av lösa lappar leder till en viktig slutsats: Om husförhörslängden uppger ett födelsedatum i församlingen men dopet saknas i födelseboken kan det gå lite för snabbt om man därför drar slutsatsen att uppgiften i husförhörslängden är felaktig. Om systemet med lappar var i bruk kan födelsenotisens frånvaro helt enkelt bero på att lappen förkommit. Om  husförhörslängdens uppgifter är korrekta eller inte är svårare att säga. Uppgiften kan vara helt korrekt men man kan inte utesluta att uppgiften förvanskats som ju kunnat ske även om en korrekt förd födelsebok hade funnits.

Allt detta ökar naturligtvis kraven på oss släktforskare. Vi måste skaffa oss kunskap om den aktuella socknen och dess präster samt förtrogenhet med hur de olika kyrkböckerna förts för att rätt kunna värdera dem. Vi måste också skaffa oss kunskap hur regelverket som styrde hur kyrkböckerna skulle föras såg ut vid olika tidpunkter. Min favorithandbok på det här området är Gösta Lexts »Studier i svensk kyrkobokföring 1600–1946«, Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet 46, som gavs ut av dåvarande Landsarkivet i Göteborg 1984. Det är från den som exemplet från Medelplana kyrkoarkiv kommer.

Jag har i en tidigare blogg relaterat till forskningsresultat som verkar visa att om vi går tillräckligt lång tillbaka (cirka 5 000 år) så kommer de som då levde att vara anor till alla som lever idag eller till inga alls. Att det finns människor som inte får barn känner vi alla till men är vi riktigt medvetna om omfattningen av att människor som levt före oss inte alls har avkomlingar? En släktforskarvän utan egna barn använder uttrycket »genealogiska blindtarmar«.

Och hur det kan påverka vår släktforskning? Jag vill inte att uttrycket ska uppfattas negativt eller nedsättande utan enbart som ett neutralt konstaterande. Jag anser det viktigt att vara medveten om att fenomenet är ganska omfattande och att negligera det leder inte bara till att många livsöden värda att berätta om inte blir berättade utan också till problem för släktforskaren genom att vår dokumentation av släkter riskerar att bli ofullständig.

Att inte få barn är ganska vanligt

Man kan möjligen få intrycket av de relaterade forskningsresultaten att det kanske är ett tidigare fenomen från mänsklighetens historia. Så är dock inte fallet. I en bara två år gammal studie presenterar ett forskarlag artikeln Fading family lines – women and men without children, grandchildren and great-grandchildren in 19th, 20th and 21st Century Northern Sweden (Advances in Life Course Research 2022-05-23) som baseras på svenska data från den bland släktforskare nog bekanta databasen »Demografisk Databas« utvecklad på Umeå universitet.

Urvalet i studien är 5850 män och kvinnor födda mellan 1885 och 1899 i Skellefteå-trakten och som fyllt 15 år. Huvudresultatet är att knappt häften (48 procent) av denna första generation saknade barnbarns barn 2007. I mina ögon en förvånansvärt hög andel. Personerna i första generationen som hade låg fertilitet eller avled under de reproduktiva åren av livet var förstås överrepresenterade i denna grupp. Fördelade på socio-ekonomiska grupper var personer i hög- och lågstatusgrupper utan avkomlingar i större utsträckning än grupper däremellan. I den mån personer i urvalet hade barnbarn hade de också i hög utsträckning barnbarns barn. Forskarnas slutsats är därför att den något triviala att huvudförklaringen till att de undersökta personerna inte fick några barnbarns barn var att de inte fick några barn. 

Det beror på att de studerade en modern tidsperiod där både födelsetal och dödstal fallit, men dödstalen mer. Då blir det födelsetalen som dominerar förklaringen. Man bör observera att utgångsgenerationen hade fyllt 15 år så spädbarnsdödligheten i den generationen spelade inte någon roll vilket den skulle gjort och i än högre utsträckning för tidigare generationer. I äldre tid bör dödstalen spelat en större roll.

Personer utan barn får konsekvenser för oss släktforskare

Att personer som levt inte har några avkomlingar har naturligtvis konsekvenser för släktforskning och därmed för oss släktforskare:

Berättelsen om deras livsöden riskerar bli glömd

Vi intresserar oss i hög utsträckning för våra egna anor och alltså för personer som har idag levande avkomlingar. Men det finns alltså en stor grupp människor som inte har någon direkt avkomling som idag av det skälet kan intressera sig i deras livsöden. Om man låter släktforskningen vidgas till personhistoria finns här helt klart spännande forskningsproblem att ta sig an. Jag har själv intresserat mig för ett par sådana livsöden. Ett presenterades som artikel med titeln Fattighjonet förre pastorn Johan August Ahlstedt i Släkt och Hävd 2016. Om Ahlstedt (1843–1912) kan man läsa i det »Collmars herdaminne« över obefordrade präster i Strängnäs stift att författarna inte visste var och när han föddes och dog: »Härkomst okänd. [...] Vad som hände Ahlstedt efter avskedet är okänt.«

Med Sveriges dödbok var det enkelt att hitta var och när han dog och hans bouppteckning gav ledtrådar till födelseorten. Det gick då att göra ett slags bokslut över bondpojken från Småland som väcktes till tron i vuxen ålder, närvarade vid Ahlborgs missionsskola i Vetlanda, tog studenten i Gävle 35 år gammal och prästvigdes i Uppsala 42 år gammal. Han tjänstgjorde i Strängnäs stift 1885–1896 på inte mindre än 33 olika befattningar i 29 olika församlingar. Han tog 1896 ut flyttbetyg till Säby församling men kom inte dit förrän 1899. Församlingsboken i Säby upplyser om att han saknade betyg för perioden mellan 10 december 1896 och 7 december 1899. Han dog ogift och barnlös 1912 på fattighuset i Tranås och begravdes på kyrkogården i Tranås. Se Bild 1. 

Bild 1. Johan August Ahlstedts gravsten 1986 i samband med Jönköpings läns museums inventering. Vid mitt besök 2015 fanns bara sockeln kvar. Hänvisningen till Johannes evangelium avser de ord Jesus ska ha yttrat till Lazarus. Foto: Jönköpings läns museum.

Även om förklaringen till uppbrottet 1896 fortfarande är höljd i dunkel blev det ett lite bättre bokslut än herdaminnets.

Vi riskerar att missa dem helt när vi startar forskning bland nu levande personer

När man från nutid startar med de levande för att bena upp en namnsläkt (besläktade personer med gemensamt namn) riskerar man att tappa bort grenar som idag saknar avkomlingar. Mitt tydligaste exempel är den släktredovisning som Karl K:son Leijonhufvud gjorde i Ny svensk släktbok i början av förra seklet angående bruksarbetarsläkten Frunck som kom till Sverige i början av 1600-talet. Han identifierade då på basis av då levande personer tre agnatiska släktgrenar, Skultuna-, Bjurfors och Tillinge-grenarna. Han var dock helt omedveten om att det redan från 1718 fanns (minst) två grenar till, en i Stockholm och en i Malmö/Landskrona. Såvitt idag kan bedömas saknar den förra i vart fall agnatiska avkomlingar medan den senare kan visas vara helt kognatiskt utslocknad.

DNA-forskaren måste utreda alla avkomlingar även om de leder till »blindtarmar«

När man väl tagit sitt autosomala DNA-test laddar man förstås upp sin antavla hos testföretaget. Minst fem eller sex generationer i vart fall. Man slås då av hur många matcher som inte lagt upp sina antavlor. Man blir då medveten om att inte ens den egna antavla räcker för att få ut det mesta av DNA-testet. Man måste också veta något om dessa anors avkomlingar intill nutid eftersom det är bland dessa matchningar i testet finns. Antalet avkomlingar kan vara många. Tyvärr finns inte något annat sätt än att tröska igenom alla. Man ska då vara medveten om att en hel del av dessa avkomlingar på vägen kommer att vara genealogiska appendix och därför inte leda fram till någon fem- eller sexmänning. Vilka de är vet man ju tyvärr inte på förhand. 

Och när man väl är färdig ska man komma ihåg att en del av det man forskar fram riskerar man dessutom att inte få användning av. Orsaken är att även om jag och min fem- eller sexmänning har DNA från vår närmsta gemensamma ana behöver vi inte ha fått överlappande DNA-segment. Vi kommer därför aldrig att dyka upp som matchningar även om vi båda testat oss. De stora bolagens uppskattningar (se Wikipedia) baserade på faktiskt testade individer visar att det kan vara så många som varannan femmänning respektive nio av tio sexmänningar som man inte delar DNA med. Siffrorna varierar mellan bolagen beroende på hur korta segment de tillåter och därmed hur många falska träffar de tolererar. Det är alltså många (relativt) nära släktingar vi aldrig kommer att få en DNA-träff på.

Att vi inte matchar en känd testad släkting i ett test beror på att vid varje ny generation sker två meioser och därmed en ökad sannolikhet för att vi inte ärver samma DNA från vår närmsta gemensamma ana. Och de man inte delar DNA med dyker inte alls upp i träfflistan. De blir en annan sorts genealogiska blindtarmar. Ett slags genetiska blindtarmar.

Bild 2.    Den egentliga blindtarmen. Illustration: E23 at Swedish Wikipedia. Källa: Wikipedia. Licens: Public Domain.