Moster Albertin, tant Sofi och morbror Karl

I Rötterbloggen skrev jag 20 september 2024 en text med titeln Svensk släktskapsterminologi. Jag skrev om problemet att det inom olika geografiska områden där svenska talas finns olika termer för att uttrycka samma släktskap. Ibland används också samma term på olika platser för att uttrycka olika släktskap. Jag försökte då argumentera för att när vi släktforskare vänder oss till varandra i framförallt texter ska vi använda normaliserade termer. Jag förslog vad vi kan kalla männingstermerna. Alltså tvåmänning istället för för kusin etcetera.

Inom en mer begränsad släktkrets eller familj förekommer dock tilltalsord till och termer för olika släktingar som helt avviker från detta. Olika förstås i olika släktkretsar och familjer. Anledningen till att jag började fundera på detta var att mitt första barnbarn föddes för en knapp månad sedan, en sonson. En ny person men många nya släktrelationer som behöver lämpliga benämningar.

Jag tänkte att min mamma, barnets farfars mor, nog skulle vara helt nöjd och bekväm med att bli kallad gammelfarmor. Och så var det. Eftersom barnets farmors mor tyvärr är bortgången finns det heller ingen risk för förväxling. Jag tänkte också att min syster, barnets farfars syster, däremot inte skulle tycka det var så roligt att bli kallad gammelfaster. Det visade sig vara helt felaktigt för jag fick beskedet att hon skickat gratulationer undertecknade just så.

Det förvånade mig lite eftersom prefixet »gammel/gammal« såvitt jag vet inte förekommit inom vår släktkrets i den kombinationen. När min syster och jag växte upp fanns alltid »moster Gun« där. Men vår mamma har bara en bror och ingen syster så hon var ju inte vår moster. Hon var vår mammas moster, vår mormors yngsta syster. När mina äldsta barn sedan föddes i början av 1990-talet fick hon även vara »moster Gun« för dem, istället för det för små barn mer obegripliga »farmors moster«. Hon gick ur tiden efter några få år men eftersom »moster Gun« fortfarande omtalas så bland oss äldre i släkten så förstår nog mina barn än vem som åsyftas.

Det visar sig att detta bruk av termen moster inte är något specifikt för vår släkt utan tillräckligt vanligt för att det ska omnämnas i Svenska akademiens ordbok: moster i betydelsen mormors eller morfars syster.

Liknande men lite annolrunda praxis fanns ytterligare en generation tillbaka i min mammas släkt. Där hade min mamma »morbror Karl» och »moster Albertin«. De var förstås inte hennes moster och morbror utan hennes farmors bror och syster. Alltså min morfars morbror och moster.

För en utanförstående blir det naturligtvis ytterst förvirrande, på samma sätt som bruken av de olika system för släktskapstermer jag diskuterade tidigare blir förvirrande för de som står utanför. För den krets av personer inom en familj som använder dessa termer behövs dock inga förklaringar. Förrän nya generationer kommer in i bilden.

Medan exempelvis »gammelmoster« förstås inte är riktigt entydigt utan kan användas för att benämna både fars och mors moster blir »moster Gun« något helt annat eftersom det syftar på något mer än en släktrelationen genom att det anger en specifik person. Och endast »moster« blir ett tilltalsord.

Nära förknippat med »moster« är förstås »tant«. Termerna är synonymer när det gäller att uttrycka släktrelationen. Men båda kan också användas av en yngre person som aktningsfullt tilltalar en äldre obesläktad kvinna. Jag kommer förstås att tänka på Carlsson och madame Flod i Hemsöborna. Jag tänkte att ett citat vore på sin plats men det visar sig att första förekomsterna av termen »moster« i boken är då madame Flods pigor och drängar tilltalar henne.

Inom samma familjekrets som berörts ovan användes termen »tant« på ett liknande sätt. Min mormor kallade alltid sin svärmor, min morfars mamma, för »tant«. På samma sätt tilltalade min mamma sin svärmor, min farmor, »tant«. Jag tänker att det låter och känns bättre än »svärmor« som ju kan innehålla ett negativt element. Att tilltalet ens behövdes berodde nog på att detta ju är mer än femtio år sedan i en värld präglad av betydligt högra grad av formalitet än vad vår nutid är.

Sedan kommer förstås problemet med de ingifta: moster kan ju vara både mors syster eller makan till mors bror. En av mammas kusiner, min morfars yngsta systers dotter, är benägen att använda termen »moster Annalisa« eller bara »moster«. Vilket är förvirrande för mig eftersom såväl morfars äldre syster som min mormor kallades »Annalisa«. Nu har jag lärt mig att det alltid är morfars äldre syster som åsyftas. Min mormor Annalisa, den ingifta »mostern« kallas aldrig moster. För min mammas kusin är alltså hennes morbrors hustru, min mormor, aldrig hennes moster.

Och jag inser att jag tänker på samma sätt: min mammas bror är min morbror men han hustru tänker jag inte på som min moster. Även om jag för en tredje person skulle jag omtalat henne så. I det direkta tilltalet mellan oss är det förstås förnamn som gäller. Inte bara beroende på den informella nutiden utan också beroende på att ålderskillnaden inte är så stor.

Temen »moster« kommer väl att leva kvar för den grundläggande betydelsen mammas syster. Men min gissning att det som tilltal hunnit långt i att vara på väg ut. Samma sak gäller gissningsvis «tant«, men då i båda betydelserna.

Den här typen av omnämnande av släktingar fungerar naturligtvis bara om bruket är begränsat till en familjekrets med begränsat antal personer. Termerna utgår ju från en relation mellan två personer. När ytterligare generationer vidgar familjekretsen skapas nya relationer som kan benämnas på samma sätt. Snart står man med en hel, vad historiken Christer Winberg i sin bok Grenverket. Studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier kallade, släktkrets: unikt definierad för var och en av oss och våra helsyskon där vi själva står i centrum med våra anor i rötterna och avkomlingar i grenarna ett stort antal generationer framåt och bakåt. Och då är vi tillbaka till användningen av männingstermerna för att bli begripliga.

Bild: Från vänster morfars lillasyster, »moster Albertin«, mamma, mormor, »tant Sofi« och »morbror Karl«.
Ca 1938. Foto i författarens ägo.

Allt fler släktforskare börjar använda mantalslängder. Och det av ett väldigt enkelt skäl: förr eller senare upphör husförhörslängderna när man går tillbaka i tiden. Ibland därför för att de brunnit upp, ibland för att de helt enkelt inte sparades när de inte längre behövdes och ibland för man passerat tidpunkten då de allra första längderna tillkom.

Mantalslängderna är en utmärkt källa att (i vart fall delvis) ersätta och komplettera husförhörslängderna med. De är konsekvensen av de experiment som genomfördes avseende skatteuppbörden och skatternas utformning under Karl IX:s och Gustaf II Adolfs regeringar samt drottning Kristinas förmyndarregering. Dessa experiment gav oss såväl länsstyrelserna med deras regionala och lokala uppbördsorganisation i statlig regi som den skatt som kom att kallades mantalspenning. 

Tidigare hade skattesystemet byggt på skatter på jord, som »årliga räntan« och »tiondet«. I samband med vissa krissituationer, som exempelvis freden i Stettin 1571 som ledde till att kronan var tvungen att betala 100 000 riksdaler för få tillbaka Älvsborgs fästning med kringliggande härader, använda man en förmögenhetsskatt för att få ihop summan. Det man nu prövade var att knyta skattebetalningen till fysiska personer. Tanken var att i princip skulle alla personer över en viss ålder betala en mantalspenning. 

Efter de inledande experimenten blev skattens utformning i stort bestående från 1642 till och med 1938 då den avskaffades. För att säkerställa rätt skatteuppbörd upprättades längder som med olika detaljrikedom i uppgifterna vid olika tidpunkter och på olika platser registrerade hur många skattskyldiga det fanns i varje hushåll Det finns alltså oftast mantalslängder långt innan det finns bevarade husförhörslängder.

Husförhörslängderna upprättades i ett exemplar och de fördes under en längre tid än ett år, ofta med förödande resultat för läsbarheten när rättelser och tillägg gjordes. Förstördes eller slängdes de var de borta. 

Mantalslängderna upprättades årligen i ett exemplar vid själva förrättningen men kronan hade behov av flera exemplar varför originalet renskrevs i tre exemplar så det blev totalt fyra exemplar av samma längd. Ett exemplar skickades till den centrala skatteförvaltningen i Stockholm och förvaras idag i Riksarkivet. Ett andra exemplar kom att ingå i länsstyrelsen ekonomiska redovisning, som sköttes av dess landskontoret och ingår nu i respektive landskontors arkiv. Ett tredje exemplar behölls av häradsskrivaren som skötte uppbörden lokalt och ingår idag i respektive häradsskrivares arkiv. Landskontorens och häradsskrivarnas arkiv förvaras nu hos Riksarkivets regionala arkivinstitutioner, de före detta landsarkiven. Det fjärde och sista exemplaret gick till socknen. De båda första exemplaren är idag oftast bevarade från 1600-talet medan häradsskrivarnas exemplar mer vanligen finns från början av 1700-talet och socknarnas exemplar sällan kan återfinnas. Saknas något exemplar kompletterar ofta de andra.

Mantalslängderna upprättades årligen, först i början av året men från tidigt 1700-tal i slutet av föregående år. Även om det finns husförhörslängder kan mantalslängderna vara värdefulla då de enklare släpper ifrån sig informationen vilka hushållsföreståndarna var ett givet år. De har därför också fördelen att vara lätta att läsa utan överstrykningar och ifyllda namn mellan raderna. Nackdelen är att de, utom undantagsvis, innehåller mycket mindre information än husförhörslängderna. Syftet med längderna var ju endast att dokumentera hur många som var skattskyldiga i de olika gårdarna. Ibland drevs det så långt att endast antalet bruksarbetare vid ett bruk noterades i längden utan att några namn togs med. Ibland kan man dock, i något av exemplaren, hitta den namnlista på bruksarbetare som var underlaget.

Skattskyldighet inträffade inledningsvis från tolv års ålder men redan 1652 höjdes den till 15 år. Egentligen fanns ingen högsta ålder för skattskyldighet men som en tumregel brukar man använda 63 år. Undantag och befrielser fanns av olika slag för olika grupper under olika perioder: främst militär personal samt adeln och deras hushåll.

Hur detaljerat längderna fördes växlar från uppbördsområde till uppbördsområde och över tiden. I extremfallet får man bara veta hur många skattskyldiga som fanns i hushållet men det normala var att man fick dem uppdelade i kategorier: man, hustru, son, dotter, dräng, piga, inhyses etcetera. Hushållsföreståndaren nämndes normalt sett vid i vart fall förnamn och gård/by och ibland även patronymikon. Ibland kan vissa av de övriga kategorierna anges med personnamn. Undantaget verkar vara de gifta kvinnorna som mycket sällan fick sina namn i längderna utan bara benämndes »hustru«.

Ibland noterar uppbördsmännen även icke skattskyldiga i längderna. Ett exempel är underåriga barn, ofta med en notering om att exempelvis en nämndeman intygar underårigheten. Detta för att komma ihåg den underårige när de kommit i ålder. Även undanhållandet av skattskyldiga barn kan man ibland hitta, om än mer sällan, dokumenterat med notering om de böter som betalades.

När man arbetar med mantalslängder måste man i normalfallet skilja mellan en registreringsfas och en forskningsfas. Vad gäller husförhörslängder sammanfaller ofta registrering av källornas uppgifter med själva forskningsfasen då slutsatser dras: ofta skriver man in uppgifterna direkt i sitt släktforskarprogram. Registreringsfasen innebär att man följer ett eller fler hushåll vid en gård, en by, flera byar eller till och med en hel socken eller härad under en lång följd av år. Först när registreringen är avslutad för urvalsområdet och den period man är intresserad av börjar man dra slutsatser, men då krävs normalt sett även tillgång till andra källor.

I fall då kyrkoarkiv brunnit händer det att släktforskare försöker rekonstruera exempelvis de förlorade husförhörslängderna. Registrering av uppgifter från mantalslängder är inte samma sak som rekonstruktion av kyrkoarkiv även om de registrerade uppgifterna kan användas i rekonstruktionssyfte.

Mantalslängderna kan alltså ha skiftande utseende men den grundläggande enheten är ett hushåll med en angiven hushållsföreståndare. I anslutning till denne antecknas med olika detaljrikedom uppgifter om de mantalspliktiga. En gård kunde ha flera hushållsföreståndare om gårdsbruket var uppdelat.

För att skapa en gemensam ram för registrering av mantalslängder konstruerade för några år sedan ett antal medlemmar i Genealogiska Föreningen, personer med forskningsintressen från hela landet, en registreringsmall. Den har lagts ut härtillsammans med en manual och en kort instruktionsfilm. Den kan fritt användas med undantag för kommersiella ändamål. Registreringen sker med fördel i valfritt kalkylprogram (säg Excel, Numbers etcetera). Se Bild 1.

Bild 1.    Exempel på registrering i mallen. Vissa kolumner är dolda. Källa: Genealogiska Föreningen.

Grundtanken vid registreringen i mallen är att varje omnämnd person (med eller utan namn, mantalspliktig eller inte) registreras på en egen rad. I många fall är endast hushållföreståndaren namngiven. Med dennes namn konstrueras variabeln HushållsID som är gemensam för alla i hushållet. I exemplet i bilden finns inga andra personer omnämnda med namn. Istället särskiljs de åt genom relationen till hushållsföreståndaren. I instruktionen gav vi exempel på ett knappt tiotal olika relationer. Själv använder jag idag vid registreringen av en socken upp emot 30 olika relationer. 

Mallen är flexibel på flera sätt. Exempelvis kan man registrera uppgifter från andra källor än mantalslängder som exempelvis domböcker, födelseböcker, bouppteckningar och kyrkoräkenskaper. Registrerar jag födelseböcker brukar jag använda barnet för att konstruera HushållsID och sedan registrera föräldrar, vittnen och övriga på var sin rad. Man kan även lägga till egna kolumner för särskilda ändamål. Själv har jag tillfört en kolumn för antalet mantalspliktiga, en uppgift som redovisas på hushållsföreståndarens rad. Det finns kolumner även för källhänvisningar och för bildid (från RA eller AD) för att enkelt hitta tillbaka aktuell sida.

Man kan sedan använda kalkylprogrammets funktioner för att sammanfatta uppgifterna. Ett sätt är att skapa en tabeller med hushållets medlemmar på raderna och årtal i kolumnerna med markering de år de finns i hushållet (pivottabell). Det är sådana tabeller som tillsammans med andra källor används i forskningsfasen.

Mantalslängderna innehåller visserligen inte information om vem som äger en gård utan bara vilka som brukar den. Vad gäller skattejorden är dock brukaren med hög sannolikhet en ägare, även om det kan finnas andra ägare som inte är brukare. När man hunnit en bit i registrerandet av mantalslängder, i synnerhet om man registrerar en hel socken, kan man använda materialet tillsammans med andra källor. Dessa är framförallt domböckerna. Här är uppbudsnotiserna, deklarerandet att fast egendom skulle säljas, viktiga för avgöra ägandet. Eftersom släktingar till säljaren hade förköpsrätt är de också viktiga för att dokumentera släktskap mellan personer. Tidpunkter för brott i brukarlängden ger ofta en bra indikation i vilka domstolsprotokoll man ska börja leta i.

Mantalslängderna finns digitaliserade hos såväl Riksarkivet (den centrala skatteförvaltningens exemplar) som hos Arkiv Digital (främst landskontorens exemplar men vid luckor kompletterade av övriga tillgängliga exemplar).

Termerna socknar, församlingar och distrikt hör samman men använda vid olika tidpunkter har de inneburit lite olika saker. Socknarnas ursprung är omdiskuterat men en teori är att ordet kommer från söka, de som sökt sig till samma kyrka. Ursprungligen inte självklart geografiskt avgränsade kom socknarna under medeltiden att bli det på landsbygden. Och det är på landsbygden jag kommer att uppehålla mig i det som följer.

Slår man upp ordet socken i SAOB finner man flera olika betydelser. En första är »... samfällighet o. samfund bestående av den bofasta menigheten på visst landområde med gemensam kyrka o. utgörande den grundläggande enheten på landsbygden i den kristna kyrkans organisation o. verksamhet..«. En andra betydelse är »... samfällighet vanl. motsvarande kyrksocken o. utgörande den grundläggande enheten för lokal självstyrelse...«. Före 1862 var båda dessa aspekter en del av våra socknars verksamhet.

Med kommunreformen 1862 blev det dock en distinktion mellan den kyrkliga församlingen (den förra innebörden) och vad som kom att kallas landskommuner (den senare innebörden). Då, 1862, delade församling och landskommun vanligen både namn och geografisk utbredning men kom därefter att få två skilda utvecklingslinjer. Församlingsindelningen utvecklades efter kyrkans interna behov och den landskommunala indelningen efter kommunernas. 

Fram till 1952 var antalet församlingar och landskommuner i stort sett oförändrat. Successivt minskade sedan antalet församlingar från ungefär 2 500 till knappt 1 300 idag. Detta ändrade förstås församlingarnas geografiska indelning och namn. Året 1952 ersattes dessutom ungefär 2 450 landskommuner (inklusive köpingar och städer) av drygt 800 storkommuner som idag efter förändringar framförallt under 1970-talet är reducerade till 290. 

Bild 1.    Hans Forsell 1880. Källa: Kungliga biblioteket, Public domain, via Wikimedia Commons

Efter 1862 kom några år på 1880-talet då en del namnändringar på församlingar genomfördes, efter förslag från en kommitté ledd av Hans Forsell (1843–1901): se Bild 1. Man ansåg att det var en olägenhet att det fanns flera församlingar med samma namn i ett län. Exempelvis fick då församlingar som hette Husby i samma län ofta häradsnamnet eller någon annan bestämning påhängt. Ofta var detta dock bara en anpassning till vad församlingarna redan kallades i dagligt tal.

Församlingars (liksom häraders och läns) geografiska utbredning var dock kommitténs huvudsakliga uppgift. Det förekom nämligen att vissa församlingar var delade på flera härader och flera län. Extremfallet var Bottnaryd, utanför Jönköping, som var delat på tre län och tre härader. Bland framförallt smålandsforskare är dessa sockendelar i ett annat härad, skatar, ett välkänt fenomen. Ett annat problem var den så kallade enklaveringen: att en församling inte var ett sammanhängande geografiskt område utan hade en eller flera delar som var enklaver som ofta helt omslöts av andra församlingar. Problemet hade troligen uppstått i samband med fastighetstransaktioner så att församlingsbokens (kyrksocknens) och jordebokens (jordebokssocknens) upptagna hemman kommit att skilja sig åt. Helt löste man inte detta utan problemet fanns kvar när distrikten infördes 2016.

Församlingarna har sedan gett upphov till kyrkoarkiven som för perioden före 2000 är överlämnade till Riksarkivets regionala arkivinstitutioner. Dessa institutioner har ansvar för regionala myndigheter i flera län. Så även om Forsells utredning hade löst problemet med församlingar med samma namn inom ett län kunde det fortfarande finnas församlingar med samma namn i arkivinstitutionens ansvarsområde. För att få unika arkivnamn på kyrkoarkiven inom arkivinstitutionen konstruerades därför nya namn, ofta med påhäng av de så kallade länsbokstäverna för att ange länstillhörigheten. På Riksarkivet i Uppsala finns det därför exempelvis kyrkoarkiv som heter »Kila kyrkoarkiv (D-län)« och »Kila kyrkoarkiv (U-län)« medan för Kila församling i Värmland heter det »Kila kyrkoarkiv« eftersom det förvaras hos en annan arkivinstitution (Värmlandsarkiv). Någon gemensam norm för hur dessa arkivnamn konstruerades fanns inte såvitt jag vet utan det varierade från arkivinstitution till arkivinstitution. Fortfarande finns dock kyrkoarkiv med samma namn men de förvaras då på olika arkivinstitutioner. Exempelvis finns det tre kyrkoarkiv som heter »Gryts kyrkoarkiv« som finns hos Riksarkivet i Uppsala, Vadstena och Lund.

Under det senaste decenniet har reglerna för folkbokföringen ändrats så att man inte längre folkbokförs på församling och kommun utan bara på kommun. När förslaget först kom ledde det till våldsamma protester inte bara från släktforskar- och hembygdsrörelsen utan även från akademisk forskning. Förslaget modifierades så att de redan föreslagna distrikten skulle registreras i folkbokföringsdatabasen men utan att man folkbokfördes på dem.

Varför kunde man inte bara registrera församlingen i folkbokföringsdatabasen? Församlingsindelningen ägdes av kyrkan sedan 2000 och huvuddelen av den minskning av antalet församlingar som skett sedan 1952 hade inträffat efter 1999. Staten behövde alltså sin egen formella indelning, som man visserligen baserade på församlingsindelningen 31 december 1999, men som man själv beslutade om. Efter att berörda myndigheter brottats med namnfrågan och den geografiska indelningen såg distrikten dagens ljus 1 januari 2016.

Distriktsindelningen överensstämmer inte exakt med församlingsindelningen 31 december 1999, bland annat för att man adresserade frågan om enklaverna. I församlingarna fanns då totalt 401 enklaver men i de nya distrikten finns det bara 129. En enklav fick bara var kvar om den omfattade mer än fem procent av församlingens yta eller hade fler än fem folkbokförda 2014 eller innehöll en kyrka. Se Bild 2 för ett exempel med enklaver som försvann. Bilden visar totalt fyra enklaver i Helgesta-Hyltinge och Gryts församlingar (Södermanland), där enklaverna A hörde till Gryt och enklaverna B hörde till Helgesta-Hyltinge. Distriktet Gryt (ordet distrikt ingår i de flesta fall inte i distriktsnamnet) omfattar gamla Gryts församling exklusive enklaverna A men inklusive enklaverna B.

Bild 2.    Exempel på enklaver i Helgesta-Hyltinge och Gryt församlingar 31 december 1999. Källa: Släktforskarnas årsbok (2022, s. 107).

Dessa förändringar över tid i geografiskt omfång och namn på församlingarna stökar naturligtvis till det för oss släktforskare. Ta exempelvis gården Akalby. Församlingen där den ligger hette ännu 1862 Husby men bytte 1885 namn till Husby-Oppunda för att särskilja den från den andra församlingen med detta namn i Södermanlands län, Husby-Rekarne. Församlingen uppgick sedan 1995 i Vrena församling som motsvaras av distriktet Vrena från 2016. 

Hur bör man precisera var Akalby ligger i samband med att man berättar om händelser som inträffat där? En möjlighet är att använda det namn som gällde när händelsen inträffade. En nackdel är att händelser vid olika tidpunkter på gården kan bli angivna med fyra olika benämningar på var gården ligger. Skriver vi om Akalby under en begränsad period fungerar dock metoden bra. 

Flera svenska släktforskarprogram har en inbyggd ortsdatabas med den geografiska indelningen vid någon fixerad tidpunkt. Ofta väljs 1989 eftersom Sveriges indelning i församlingar då publicerades i en skrift med titeln Sveriges församlingar genom tiderna av motsvarigheten till Skatteverket. Den finns idag tillgänglig digitalt på Skatteverkets hemsida. Att fixera en tidpunkt för att ange ortens namn är för databaser förmodligen den bästa lösningen oavsett vilket datum man väljer. Det finns andra alternativ för valet av datum för indelningen. Exempelvis använder ortnamnsforskarna i Svensk ortnamnslexikon den indelning som föregick storkommunreformen 1952. De preciserar också var orten ligger med angivande av härad/skeppslag och landskap, inte det bland släktforskare kanske vanligare kommun och län. 

I det exempel vi har här har valet av tidpunkt för ingen betydelse vad gäller valet av ortnamn. Akalby uppges ligga i Husby-Oppunda oavsett om man väljer 1952 eller 1989. Nackdelen är att benämningen »Husby-Oppunda« endast fanns 1885–1995.

Här finns dock inget rätt eller fel men man måste som släktforskare vara medveten om konsekvenserna av de olika alternativet att ange lokalisering.

Inför framtiden blir detta emellertid bekymmersamt. Ska man fortsätta att i sitt databasprogram registrera händelser i Akalby som om de inträffade i det nu inte längre existerande »Husby-Oppunda«? Det förefaller inte riktigt rimligt att som geografisk ort för en händelse ange en benämning som var upphörde att vara giltig för ett tredjedels sekel sedan. Däremot kommer de källor som genereras idag och framtiden, i vart fall om de bygger på folkbokföringen, innehålla information om distriktet. Eftersom distriktsindelningen i princip inte ska ändras förefaller angivande av distrikt för lokalisering av (i vart fall framtida) händelser var den framkomliga vägen Här finns en utmaning för våra inhemska utgivare av släktforskningsprogram, i vart fall om släktforskningsprogrammet innehåller en ortdatabas.

Uttrycket »bryggor och bojar« myntades  såvitt jag vet av släktforskaren Håkan Skogsjö (född 1958). I vart fall använde han uttrycket i en liten broschyr, utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2004, med titeln Om bryggor och bojar eller Konsten att släktforska utan att det blir fel. Håkan har sedan med stor utförlighet återkommit till innebörden av uttrycket i sin handbok Släktforskning på riktigt som i en första upplaga publicerades 2019. Håkans broschyr föregavs vara nummer ett i en serie »Kvalitet i släktforskningen«, men något ytterligare nummer kom inte.

När broschyren publicerades var ordet »kvalitet« mycket omdiskuterat i släktforskarrörelsen. Sveriges släktforskarförbund hade redan 1999 tillsatt den så kallade Kvalitetsutredningen (Guno Haskå, Annika Otfors och Bodil Persson). De hade  slutfört sin utredning 2001 men den gjordes först sommaren 2002 (efter ganska omfattande kritik på Anbytarforum) allmänt tillgänglig. 

Jag tycker det är värt att uppmärksamma 20-årsjubileet av utgivningen av Håkans lite oansenliga men än så viktiga broschyr. Den innehåller även fler guldkorn och är lämplig att sätta i händerna på alla som börjar släktforska.

I korthet är tanken med »bryggor och bojar« följande: I släktforskningen stöter vi på uppgifter om en person som föddes, vigdes och dog på vissa datum och platser enligt födelse-, vigsel- och dödböckerna. Var och en av notiserna är så att säga fast förankrade bojar i den meningen att var och en av dem handlar om just de personer som finns omtalade. 

Vårt problem är att vi måste säkerställa att notiserna hör samman. Hur vet vi att pojken som föddes är identisk med den unge mannen som senare vigdes och den gamle mannen som till sist avled? Problemet blir mer besvärande när vi vet att före mitten av 1800-talet var antalet förnamn som landsbygdens folk använde ytterst begränsat liksom förekomsten av genuina släktnamn. Hur kan vi vara säkra på att den (säg) Anders Andersson som de tre notiserna omnämner är samma person alla tre gångerna? Vi behöver då binda ihop dessa bojar med varandra över Anders Anderssons livslinje. Vi måste bygga bryggor mellan dem. Vid forskning i kyrkoarkiven utgörs dessa främst av husförhörslängderna. Om vi i husförhörslängderna kan följa Anders från födelsen på hans väg genom livet till dess han dör kan vi säkerställa att det handlar om samma person.

I praktiken kanske det är lite mer komplicerat än så och kan kräva tillgång till ytterligare källor. Grundprincipen för metoden är dock densamma som i det lite enklare exemplet ovan.

Metoden verkar ju så självklar i sin enkelhet att man förväntar sig att släktforskare funderat på detta tidigare och i skrift formulerat metoden före Håkan: även om de inte använde en lika klatschig liknelse.

Vad skrev egentligen författarna till 1900-talets tre bästsäljande handböcker för släktforskare om detta? Uppdragsforskaren Ella Heckscher (1882–1964) skrev 1939 i första upplagan sin Sex kapitel om släktforskning. Kort handledning för amatörer följande:

I dopboken står då som regel för en person, född under 1800-talet, föräldrarnas namn, födelsegården, faddrarnas namn [...] 

Därefter går man till husförhörslängden i samma församling det år hans föddes. 

[I husförhörslängderna] finner man vanligen uppgift endast om familjens medlemmars resp. namn utan även om deras födelsedata, födelseförsamlingar [...] 

Observeras bör emellertid att det är tillrådligt att slå upp familjen i alla husförhörslängder [...] (s. 32 och 34)

Någon sammanhållen beskrivning av detta finns inte hos Heckscher och jag har i citatet tagit mig friheten att ur ett längre textavsnitt ta ut de meningar som uttryckligen berör hennes perspektiv på forskning i kyrkoarkiven. Vi uppmanas slå upp familjen i alla husförhörslängder, men varför? Att syftet är att på detta sätt säkerställa identifieringen genom att följa en person från vaggan till graven är inte klart uttalad. Istället är fokus på att växla mellan kyrkböckerna och husförhörslängderna för att komma ytterligare generationer tillbaka. Syftet är att följa linjen bakåt. Heckschers handbok kom ut efter hennes bortgång med en sista sjätte upplaga 1966.

En ny handbok, Släktforskning för alla, kom 1971 författad av Börje Furtenbachs (1901–1976). Den utkom sedan i fyra upplagor, den sista (även den efter författarens bortgång) 1983, och som ljudbok så sent som 2006. Den var baserad på de studiecirklar som bedrivits i Genealogiska Föreningens regi under 1960-talet. I ett avsnitt med rubriken Gången av forskning i kyrkoarkiv (första upplagan, s. 62) gav han uttryck för samma tanke som Heckscher: »På detta sätt ”saxar” man sig tillbaka i växelvisa steg mellan födelseböcker och församlings- eller husförhörsböcker. Har man tur kan man komma flera generationer tillbaka.«

Den tredje storsäljaren skrevs av Per Clemensson (1936–2020) och Kjell Andersson (född 1950) och utkom första gången 1983 med titeln Släktforska! Steg för steg: »Forskningen i kyrkobokföringen bygger på ett slags sicksackande mellan de olika typerna av kyrkoskrivningshandlingar.« (tredje upplagan, s. 19). Visserligen skriver man att man ska kartlägga den familj man fokuserar på ordentligt, men något explicit perspektiv att från vaggan till graven följa de enskilda familjemedlemmarna uttrycks inte heller här. Fokuset är alltså även här på anlinjerna tillbaka, inte över en persons livslinje.

Man ska dock notera att precis samma sak som dessa författare beskriver med saxandet mellan olika handlingar i kyrkoarkiven för att följa linjerna bakåt återfinns i Håkan Skogsjös handbok (första upplagan, s. 68–69). Alternativet att följa en persons livslinje genom att saxa mellan handlingar i kyrkoarkiven finns dock därutöver i detalj beskrivet i ett avsnitt med titeln just »Bryggor och bojar« (första upplagan, s. 103–106).

Håkan Skogsjö har alltså inte bara formulerat en klatschig term utan också varit innovativ genom att klart formulera i text hur man bör applicera saxandet över en persons livslinje och inte bara som tidigare författare gjort över över generationerna. Han beskriver hur man använder inte bara kyrkoarkivens handlingar utan också i andra källor som domböcker och bouppteckningar för att följa en person längs dess livslinje för att säkerställa att det handlar om samma person.

Håkan Skogsjö har gjort många bidrag till svensk släktforskning och belönades därför 2015 av Sveriges släktforskarförbund med hederspriset till Viktor Örnbergs minne. Tyvärr omnämns inte författandet av den till synes oansenliga broschyren »Om bryggor och bojar ...« från 2004 i prismotiveringen.

När jag reflekterar över innebörden av metodanslaget inser jag att undertiteln på broschyren skaver lite. I vart fall för mig. Den ovan nämnda Kvalitetsutredningen ägnade felaktiga uppgifter viss uppmärksamhet och hade ett avsnitt kallat »Korrigering av felaktiga uppgifter«. Om egna fel skrev de följande: »Det bästa sättet att slippa att behöva rätta sina tidigare misstag är att inte göra några. Inom släktforskningen är det givetvis en omöjlighet att helt undvika alla fel.«  Jag kan bara instämma. Vi kan nog aldrig säkerställa att det alltid blir rätt men vi kan använda forskningsmetoder som minimerar misstagen och underlättar korrigerandet av felktigheter. Det kan finnas skäl att återkomma till det.

Om det hade varit jag som idag skulle bestämma titeln på broschyren hade nog istället  Bryggor och bojar från vaggan till graven varit en stark kandidat. 

Vi släktforskare använder källor för att få information till vår släktforskning. Vi vill exempelvis veta när olika personer föddes, gifte sig och dog, vilka släktrelationer de hade och var allt detta skedde. För att ange platsen anger vi någon form av geografisk lokalisering, en ort.

Den kanske viktigaste källtypen för släktforskare är husförhörslängder, församlingsböcker, födelse/dop-, lysnings/vigsel- och död/begravningsböcker. Dessa återfinns i kyrkoarkiven som för perioden före 2000 huvudsakligen förvaras i Riksarkivets regionala arkivinstitutioner, de numera före detta landsarkiven, eller hos arkivinstitutioner med liknande uppdrag. 

En idealtyp: församling = geografisk ort

Kyrkoarkiv kan vara väldigt olika men låt mig teckna ett normalfall eller om man så vill en idealtyp. Låt oss anta att kyrkoarkivet härrör från en socken/församling vars geografiska utbredning i praktiken varit oförändrad sedan tidigmodern tid. Församlingen har hela tiden utgjort ett eget pastorat så det finns inga av de ibland så stökiga annexförsamlingarna. 

Låt oss betrakta en händelse som inträffar under den tidsperiod där det finns kyrkobokföring och att den är komplett. Eftersom de händelser vi är intresserade av i ett normalfall bokfördes hos den församling där de inträffade så kan vi från uppgiften om kyrkoarkivet sluta oss till orten där det skedde och vice versa. 

Denna idealtyp är ganska vanlig. När vi söker oss bakåt till äldre tider hittar vi därför ofta närmast en identitet mellan den församling i vars kyrkoarkiv uppgifterna finns och församlingen i betydelsen geografisk ort där händelsen inträffat. Det är klart att det påverkar oss som släktforskare i vår uppfattning om kopplingen mellan källa och ort när vi ständigt observerar denna starka korrelation.

Icke-territoriella församlingar: församling ≠ geografisk ort

Det finns dock många fall som inte alls uppfyller de villkor jag satte upp för mitt exempel. Orsakerna till detta kan vara många och jag ska här bara diskutera en av dem nämligen de icke-territoriella församlingarna. För dessa gäller att församlingsmedlemmarna har någon annan gemensam nämnare än bostadsorten för att tillhöra en församling.

Av benämningen framgår med önskvärd tydlighet att de saknar geografisk utbredning och de uppvisar därför inte, som i mitt exempel ovan, identitet mellan församling som gett upphov till kyrkoarkivet och geografisk ort där de händelser kyrkoarkivet berättar om har inträffat. Många extra-territoriella församlingar var så kallade garnisonsförsamlingarna som tillkom främst under 1700- och 1800-talen men det finns också andra typer av extra-territoriella församlingar. Garnisonsförsamlingarna kan vara av väldigt olika slag varför en generalisering inte verkar vara rimlig att försöka sig på. Jag ska därför bara ge ett exempel från egen forskning för att illustrera vad man kan råka ut för.

Problemet jag arbetade med rörde en familj i Skåne där mannen under 1770-talet kunde visas vara soldat vid ett värvat infanteriregemente. Regementet sattes upp 1719 av delar från andra regementen och var ett av de regementen som fick namn efter regementschefen. Åren 1719–1747 förekom fyra olika namn men från 1747 blev kronprins Gustaf nominell regementschef och namnet blev Kronprinsens värvade regemente till 1771 då brodern Adolf Fredrik var regementschef. Året därpå blev Gustaf, då kung, åter regementschef och namnet blev Konungens eget värvade regemente (eller KE som jag lärde mig under släktforskardagarna i Malmö att soldatforskarna i Skåne kallar det) ända tills regementet drogs in 1830. Det är det senare namnet som används som beteckning i arkiv etcetera. Regementet gjorde inte bara garnisonstjänst i Skåne utan tjänstgjorde även periodvis i Stockholm, Finland, Kalmar och deltog i Pommerska kriget. 

Från 1719 förde regementspastorerna, mer eller mindre omsorgsfullt, en kyrkobok. Här kan man läsa om vad som hände människor i anslutning till regementet under de olika stationeringarna och operationerna. Men man kan också få information om marscherna genom landet från den ena orten till den andra och om de soldater som då avled och var de begravdes. Idag återfinns den i Malmö garnisonsförsamlings kyrkoarkiv med signum C:2. 

Kyrkoboken är alltså mer intimt förknippad med regementet än med Malmö garnisonsförsamling. Den innehåller också anteckningar om soldater vid andra förband som regementet tjänstgjorde tillsammans med. Anteckningar om kyrkliga händelser avseende soldater vid regementet kan på liknande sätt återfinnas på annat håll. Landskrona garnisonsförsamling tillkom först 1799 men i dess kyrkoarkiv återfinns äldre handlingar. Exempelvis dess första kyrkbok 1773–1788 med signum C:1. Volymen innehåller bara anteckningar om de soldater vid Konungens eget värvade regemente som då gjorde garnisonstjänst i Kristianstad. Samma sak gäller också den första delen av efterföljande volym, till och med slutet av juni 1799. Landskrona garnisonsförsamling bildades helt enkelt då därför att regementet flyttade från Kristianstad till Landskrona. Och kyrkboken följde förstås med. 

När vi från dessa kyrkböcker hämtar information så är alltså vare sig Malmö garnisonsförsamling (eller Malmö) eller Landskrona garnisonsförsamling (eller Landskrona) självklara alternativ att ange som orter där händelserna inträffade. Vilka är alternativen? Vi måste helt enkelt (om möjligt) använda innehållet i källorna och annan tillgänglig information för att bestämma platsen. 

När jag nu vet detta om den första kyrkboken i Landskrona garnisonsförsamling och där finner att en dotter Kristina i den aktuella familjen avled 1775 kan jag alltså inte ange Landskrona garnisonsförsamling som plats, eftersom församlingen vid tillfället ännu inte existerade och när den väl gjorde det var den inte territoriell och saknade alltså geografisk utbredning. Jag kan heller inte anta att fadern gjorde garnisonstjänst i Landskrona vid tillfället eftersom kyrkboken omfattar dem som tillhörde garnisonen i Kristianstad. Jag kan alltså inte heller inte ange Landskrona som ort för dödsfallet. Platsen är istället Kristianstad stadsförsamling där garnisonen fanns. Detta bekräftas dessutom av kyrkböcker och mantalslängder (i det senare fallet med uppgift om barn under 15 år) från Kristianstad stadsförsamling samt rättegångsprokoll från Kristianstad kämnärsrätt, vilka från 1770 binder familjen till Kristianstad stadsförsamling. Platsen för dödsfallet är alltså Kristianstad stadsförsamling men källan kommer från Landskrona garnisonsförsamlings arkiv.

Bild 1.    Fästningsstaden Kristianstad 1790. Källa: Lantmäteriet.