Ett annat släktforskarbibliotek. Lars-Erik Almberg förevisar den lokalhistoriska avdelningen i Genealogiska Föreningens bibliotek. Foto: Madeleine Caesar.

Från mitt bibliotek väljer jag ut från ett par till en handfull böcker inom ett för släktforskare viktigt område. Här diskuteras några centrala böcker för släktforskare om administrativ historia. För att rätt kunna värdera olika källor måste släktforskaren ha kunskap om de organisationer inom vilka källorna kom till och användes. Det får vi genom administrativ historia. 

Den typ av myndighet som släktforskare möter oftast är socknarna och församlingarna. För att förstå källmaterialet som skapats där måste därför ha kunskap om det regelverk som var styrande för de olika kyrkböckerna. Ett viktigt referensverk i detta avseende är landsarkivarien vid Landsarkivet i Göteborg Gösta Lexts (1912–1988) Studier i svensk kyrkobokföring 1600–1946 från 1984, 383 sidor. Fokus här är på det regelverket och hur det ändrades över tid men Lext gör också empiriska nedslag i faktiska kyrkoarkiv vilken ger läsaren möjlighet till källkritiska insikter. Boken finns bara antikvariskt och är inte helt vanlig.

Ett komplement och alternativ till föregående är Karl-Gustaf Anderssons, förste arkivarie vid Landsarkivet i Uppsala, (född 1940) Folkbokföringen. Historia och reform, Landsarkivets i Uppsala skriftserie 15 från 2006, 100 sidor. Skriften är mer översiktlig än Lexts men driver beskrivningen fram till den senaste stora folkbokföringsreformen 1991 då folkbokföringen flyttade från församlingarna till Skatteverket. Skriften kan köpas från Riksarkivets webbutik för endast 30 kr. Skriften är en omarbetad och kompletterad version av ett kapitel i Riksarkivets årsbok 1996 som dock bara finns antikvariskt. 

Verket Sveriges församlingar genom tiderna utgiven av Skatteförvaltningen 1989 är ett användbart referensverk när det gäller församlingsindelningen historia och de olika församlingarnas karaktär (moder- eller annexförsamlingar) och pastoratstillhörighet. Boken förtecknar också olika församlingar av avvikande typ exempelvis militära församlingar, hospitalsförsamlingar, fängelseförsamlingar och församlingar för främmande trosbekännare. Verket är utgångspunkt för de ortdatabaser som finns i en del svenska släktforskarprogram. Verket finns idag endast antikvariskt där priserna ligger på allt mellan 70 och 600 kronor men finns digitaliserat hos Skatteverket.

När släktforskaren måste söka sig källor utanför kyrkoarkiven blir det närmast oundgängligt att skaffa Björn Askers (född 1956), arkivråd vid Riksarkivet och docent i historia, Hur riket styrdes. Förvaltning, politik och arkiv 1520–1920, Skrifter utgivna av Riksarkivet 27. Boken utkom 2007 med en andra upplaga 2009 ,  (båda 253 sidor) och talbok 2010. Asker går systematiskt igenom de olika centrala, regionala och lokala myndigheterna vad avser deras tillkomst och de uppgifter de hade. Varje kapitel har ett särskilt tema och avslutas med information av var arkivmaterialet förvaras, vilka sökhjälpmedel som finns, information om källutgåvor samt litteraturhänvisningar för fortsatt läsning. Boken är tyvärr utgången som tryckt bok. En tid gick det rykten om en reviderad upplaga men den har inte sett dagens ljus. Boken finns dock tillgänglig gratis i Riksarkivet webbshop som en PDF-fil.

Allt fler släktforskare når bak till den magiska gränsen 1630 då källmaterialet ändrar karaktär. Perioden före 1630 täcks visserligen av Asker men i än högre utsträckning av arkivguiden Vasatidens samhälle. En vägledning till arkiven 1520–1620 i Riksarkivet, Skrifter utgivna av Riksarkivet 32 från 2010 (256 sidor) av förre förste arkivarien vid Riksarkivet och docenten i historia Jan Brunius (född 1947). Här är fokus på framförallt kameralt material (skattehandlingar) i Landskapshandlingarna och andra arkiv. Boken finns tillgänglig på Riksarkivet webbshop.

Ett utmärkt komplement till Askers och Brunius verk när det gäller detaljer kring den centrala skatteförvaltningens, Kammarkollegiets, eget material och det lokala material det tog emot från bland annat länsstyrelserna finns viktig information i Riksarkivets beståndsöversikt. Del 4 Kammararkivet, Skrifter utgivna av Svenska Riksarkivet 8 från 1995, 563 sidor. Formellt upphörde Kammarkivet 1922  och blev då en del av Riksarkivet.

Kommentar: Texten utgör en lätt revidering av en text som tidigare publicerats i Svensk Genealogisk Tidskrift 2022:2.

Ett annat släktforskarbibliotek. Lars-Erik Almberg berättar om innehållet i den lokalhistoriska avdelningen i Genealogiska Föreningens bibliotek vid invigningen 2019. Foto: Madeleine Caesar.

Från mitt bibliotek väljer jag ut från ett par till en handfull böcker inom ett för släktforskare viktigt område. Om man ska välja endast en handfull böcker som täcker in det viktigaste vilka ska man välja då? Här är mina fem favoriter. Författarna har alla belönats för sina insatser inom släktforskningen.

Svensk släktforskning har sett en rad för sin tid fina handböcker författade av Heckscher, Furtenbach och Clemensson & Andersson. Idag är de dock inte så användbara. För att få en verklig bra ingång till hur man kan bedriva framgångsrik släktforskning under det digitiserade och digitaliserade 20-talet är författaren Håkan Skogsjös (född 1958) Släktforskning på riktigt, 2019, Arkivdigital, 188 sidor egentligen det enda alternativet. Bokens första upplaga trycktes om flera gånger och 2021 kom en reviderad och utvidgad upplaga (212 sidor). Här ges möjlighet att vidga vyerna om såväl källor digitalt och på arkiv som forskningsmetodik. Boken har en särskild inriktning mot att använda ArkivDigitals produkter, varifrån den också kan inköpas för 295 kronor. Genealogiska Föreningens webshop säljer den för 235 kronor. Sveriges släktforskarförbund delade 2015 ut Victor Örnbergs hederspris till Håkan Skogsjö.

När kyrkböckerna slutar måste släktforskarna använda sig av annat källmaterial. Det viktigaste är kanske mantalslängderna. Heraldikern och riddarhusgenealogen Magnus Bäckmarks (född 1974) Mantalsforska, Släktforskning i mantalslängder, Handbok 8, Sveriges släktforskarförbund, 2015, 187 sidor är en grundlig genomgång av den skatt, mantalspenningen, som infördes under 30-åriga kriget och avskaffades först 1938 samt det arkivmaterial den avkastat. Stor uppmärksamhet ges också många liknande källor som fanns framförallt före mantalspenningen och under 1600-talet. Tyvärr är boken inte längre i tryck men finns att inhandla digitalt  genom Sveriges släktforskarförbund för 169 kronor (medlemspris).  Idag finns ett exemplar till salu på bokbörsen för 340 kronor. Magnus Bäckmark tilldelades Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj 2016, Riddarhusets förtjänsttecken 2019 och Arvid Berghmans heraldiska pris 2022 .

Det andra viktiga källmaterialet efter kyrkböckerna vid sidan av mantalslängderna är domstolsprotokollen. Här har förste arkivarien Claes Westling (född 1963) författat Domstolsforska. Hur jag finner mina förfäder i domstolen. Handbok 10, Sveriges släktforskarförbund, 2015, 115 sidor. En andra upplaga kom 2018, Här får man en introduktion till hur domstolsväsendet har utvecklas administrativt från ungefär 1600 fram till idag. Vilka var skillnaderna mellan landet och staden? Vilken var betydelsen av att underrätterna övervakades och var tvungna att ge in kopior på sina domböcker till hovrätterna? Boken finns att köpa genom Sveriges släktforskarförbund för 255 kronor (medlemspris). Claes Westling tilldelades 2018 utmärkelsen Årets eldsjäl av Sveriges Släktforskarförbund.

När släktforskaren söker sig till allt äldre källmaterial märker man att det blir svårare att läsa de handskrivna källorna. Det finns en rad äldre handböcker men det bästa att starta med är uppdragsforskarna Ulf Berggrens (född 1961) och Elisabeth Thorsells (född 1945) Vad står det? Handbok i handskriftsläsning, Handbok 14, Sveriges släktforskarförbund, 2017, 104 sidor. Här ges en rad exempel både från kyrkböcker och annat källmaterial på de egenheter olika tidsperioder bjuder på när det gäller läsning av handskrifter. Fokus är dock på den så kallade tysk-gotiska stilen som med sina för oss idag främmande bokstavsformer kan utgöra ett initialt problem. Boken innehåller även en rad övningar där läsaren kan träna sig själv. Boken finns att köpa genom Sveriges släktforskarförbund för 260 (medlemspris)kronor. Elisabeth Thorsell tilldelades Victor Örnbergs hederspris 2006 och Ulf Berggren 2020.

Ganska snart möter även en nybörjare inom släktforskningen problemet med hur man ska värdera källor, inte minst när olika ger motstridande uppgifter, och hur man ska dokumentera källorna till sina forskningsresultat. Här vill jag nämna min egen (jag är professor emeritus och född 1959) Källkritik och källhänvisningar, Handbok 11, Sveriges släktforskarförbund, 2016, 168 sidor. Släktforskning liksom historia har som kärnan i sin metod att resultat ska vara empirisk prövbara. För att källorna ska kunna granskas kritiskt måste de gå att återfinna vilket kräver relevanta källhänvisningar. Här diskuteras källkritik och källhänvisningar i allmänhet och utifrån specifika källor. Boken finns att köpa genom Sveriges släktforskarförbund för 265 kronor. Jag tilldelades Victor Örnbergs hederspris 2018 av Sveriges Släktforskarförbund.

Kommentar: Detta är en lätt uppdaterad version av en text som första gången publicerades i Svensk Genealgisk Tidskrift 2022:1.

Förra veckan skrev jag att jag hade laddat ned data över alla de DNA-segment jag har gemensamma med min matchningar på FTDNA. Därefter hade jag filtrerat bort alla segment mindre än 10 cM för att få bort så många falska träffar som möjligt. Av de som var kvar var det 73 som hade två eller fler segment och det minsta segmentet bland dessa var 21 cM. Av de med endast ett segment fanns det dock 62 matchningar med segment på minst 21 cM. Den längsta av dessa var 40 cM. Så fick jag en arbetslista med 135 matchningar att fokusera på. Min slutsats var att det var bland dessa de intressanta resultaten måste finnas eftersom bland de minsta segmenten var det bara brus.

Därefter har jag roat mig med att göra samma sak på tre av de konton som jag administrerar: mammas, morbrors och systers. Deras listor blev längre: 220, 217 och 200 med oss fyra uteslutna.

Det skulle alltså kunna röra sig om nästan 800 matchningar men nu återfinns ju en del matchningarna på flera av kontona. I själva verket rör det sig 552 unika personer som återfinns i de fyra matchlistorna. Om man då jämför antalet matchningar på de individuella listorna inser man mellan drygt 300 och drygt 400 matchningar saknas hos någon av oss. Med 135 matchningar på min lista har de andra tre testen alltså tillsammans 417 matchningar som inte återfinns på min!

En stor del av förklaringen ligger förstås i att många matchningar som jag eller min syster har kommer från vår pappas sida och de återfinns därför (utom i undantagsfall) hos min mamma och morbror. Det rör sig om ungefär 200 matchningar. Men även om man räknar bort dessa är det ändå mellan drygt 100 och drygt 200 matchningar som ändå saknas hos någon av oss.

Hur många matchningar återfanns i alla fyra testen? Det vara bara elva men då ingår också två mycket nära släktingarna i antalet. Av de återstående nio var den största matchen 111 cM i ett av testen och den minsta 21 cM. Det största antalet segment var tre eller fem. 

En av matchningar som återfanns hos oss alla fyra ligger alltså i ett av testen på minimigränsen för att alls tas med. I de andra testen låg dock totalt gemensamt DNA på 29, 57 respektive 70 cM. En annan matchning  utmärkte sig genom att i alla fyra testen ligga mellan 26 och 28 cM.

Mamma och morbror respektive jag och min syster delar anor, där dessutom jag och min syster delvis överlappar med mammas och morbrors anor. Trots det finns det alltså en hög grad av slump med i spelet vilket DNA som har gått i arv till oss fyra.

Finns det då någon nära koppling mellan dessa matcher? Man kan visserligen undersöka det genom att för var och en av dem se vilka andra de är »in-common-with« (CW). Det är lite tidsödande och man får egentligen bara svar JA eller NEJ på frågan »ICW?«. Om man istället använder FTDNA:s klusterfunktion får man i en matris få reda på hur mycket gemensamt DNA de olika matcherna har. Om jag förstått det hela rätt spelar det med detta exemple inte någon roll från vilket av de fyra testen jag plockar matchningarna, de finns ju i alla, och vad matriserna visar är vad matchningarna har gemensamt. Bilden nedan visar stiliserat resultatet där siffrorna anger totalt gemensamt DNA i cM. Här är det förstås segmentlängd från FTDNA:

Resultatet är att de inte har mycket gemensamt DNA med varandra. Tre av dem, matcherna A, B och G, har inget gemensamt med någon annan. De andra sex har parvis gemensamt DNA med varandra. 

Om man använder punktestimaten från DNA Painter The Shared cM Project 4.0 tool v4 varierar den uppskattade släktskapsgraden från fyrmänning (73 cM) över femmänning (35 cM) till sjumänning (14cM). Andra släktskapsgrader är förstås möjliga eftersom punktestimaten är just estimat och därmed förknippade med ganska stora osäkerhetsintervall.

Ett skäl till att det ser ut så här är att de som testar sig visserligen kan dela härkomst relativt nära men sakna gemensamt DNA från den härkomsten. Ja, det där med sakna kanske måste förklaras. Svårigheten är ju att skilja sanna träffar från de falska, ett problem som blir större när segmenten är små. Därför utesluts de minsta segmenten, på olika sätt i olika bolag och det var därför jag filtrerade mina segment och kastade bort alla segment mindre än 10 cM. 

Visserligen anser sig FTDNA med sin definition av matchning (se förra bloggen) upptäcka mer än 90 procent av alla fyrmänningar, mer än 50 procent av alla femmänningar och mer än 2 procent av alla sjumänningar som har testa sig.

Vilket förklarar varför jag, min mor, morbror och syster hade så få matcher som fanns hos oss alla. De flesta matcher fanns bara hos någon av oss. I själva verket delade vi bara 113 matchningar med någon av de andra, av de 552 matchningar som vi hade tillsammans. Alltså återfanns hela 439 matchningar hos endast en av oss, varav alltså en del från min och min systers pappas sida.

Jag drar tre slutsatser för mitt fortsatta arbete med detta: För det första visste jag att slumpen spelar en stor roll avseende de minsta segmenten men slumpens stora betydelse även för de bästa träffarna var lite av en överraskning. För det andra, eller möjligen som en konsekvens av slumpens betydelse, vikten av att testa andra nära släktingar för att fånga upp släktingar man själv inte matchar med. För det tredje att det oftast inte finns lågt hängande frukter när man ska undersöka möjliga fyrmänningar eller mer avlägsna släktingar. Istället gäller det att traggla på med pappersforskningen för att komplettera matchernas oftast ofullständiga antavlor intill i vart fall femte led och att fortsätta utreda ens egna alla femmänningar. Förmodligen mer produktivt än att sitta och leka med statistik.

Jag var visserligen närvarande när Genealogiska Föreningen hade sina DNA-event 2011 på Historiska museet och 2013 i Nürnberg-huset i Stockholm. Vid det senare tillfället gjorde Peter Sjölund, Magnus Bäckmark och Karin Bojs presentationer. Det tog dock tid innan jag tog mitt första DNA-test. Det var ett Y37-test på FTDNA och resultatet kom i början av 2018.

I efterhand kan jag konstatera att det hela inte var särskilt väl genomtänkt från min sida och det av flera skäl. Främst för att jag lyckades förtränga hur dyrt det skulle bli med det antalet linjer jag hade i stamtavlan jag ville kontrollera. Sedan uppgraderade jag mitt eget test till Y67 och sedan till Y111 och därefter till Big Y. Jag deltar också i YFull. Med tanke på senare förvärvade kunskaper borde jag ha gått på Big Y direkt och sparat lite pengar. Då hade det dock blivit Big Y-500 och inte Big Y-700 så någon vinst fanns det i senfärdigheten.

Lite av besvikelsen med Y-testen är att jag inte tillhör en gren (»branch«), alltså att det finns andra med samma variant som jag och att det dessutom finns de som testats negativt för vår variant. Inte heller tillhör jag en »named variant« tillsammans med de med samma variant som jag men utan någon som testats negativt på vår variant. Istället sitter jag ensam ute på en så kallad »private variant«: ingen annan har testats positiv för samma variant som jag. Min bästa match och jag har dessutom närmaste gemensamma anfader 8 sekel tillbka.

Jag tog dock ganska snart FTDNA:s Family Finder, det autosomala testet, och året därpå test för mt-DNA. Det senare verkar trots allt ganska lovande. Min närmsta matchnings och mina anmödrar konvergerar i vart fall någorlunda geografiskt ungefär 1700 och det är ju under kyrkobokstid. Jag ser fram emot uppgradering av mt-trädet som annonserats till i vår och som Mats Ahlgren nämnde i sin Rötterblogg förra veckan, även om det är så att bästa matchen och jag skiljs åt med två mutationer.

Det autosomala testet har dock hittills varit det mest givande. För mig har testet varit mest värdefull i vara förenliga med de anlinjer som pappersforskningen etablerat. Det tydligaste exemplet är att jag matchar ett trettiotal personer som härstammar från farmors morfar och mormor (Bild 1). I en klusteranalys dyker de upp som mitt enda egentliga kluster som består av fler än fyra personer. Dessa anor har alltså inte bara många avkomlingar idag utan dessa avkomlingar har dessutom testat sig i väldigt hög utsträckning.

Bild 1. Farmors morfar och mormor Hans Vestermark (1823–1896) Anna Karin (»Nischamor«) Andersdotter (1837–1930) i Tängsta. Foto i privat ägo.

Bild 2. Klustret med mina matchningar med avkomlingar till farmors mormor och morfar. Källa: Författaren.

När det autosomala testet gjordes för snart sju år sedan var antalet matchningar drygt 2 000. Nu har det fördubblats till knappt 4 500. Det är alltså fler som testat sig. Vad jag förstår är antalet ganska typiskt för ett test hos FT, givet att man inte härstammar från en befolkningsgrupp som under lång tid tillämpat endogami. Jag bortser från det problemet i det följande.

Grunden för detta med matchningar är ju att jag och matchningen har identiska DNA-segment i tillräckligt hög omfattning. Det räcker dock inte eftersom DNA-segment rekombineras vid varje meios genom att mammans och pappans DNA blandas med varandra. . En persons ursprungliga DNA spjälkas upp i allt mindre delar efter allt fler generationer tillkommer. I genomsnitt halveras längden på segmenten i varje generation. Så det vi vill kunna säga är att jag och min matchning fått våra identiska DNA-segment från en gemensam ana utan att segmenten är resultatet av en rekombination. Ju fler generationer tillbaka anan är desto flera rekombinationer av anans DNA har då skett och de gemensamma segment som man kan ha med en matchning blir allt mindre och allt färre.

Nu kan man inte direkt observera de sanna segmenten utan vad som kommer ut av testet är resultatet av mätningar (behäftade men olika mätfel) och tillämpningar av olika kriterier och metoder för att översätta det till (vad testen kallar) segment. 

Vad man egentligen skulle vilja ha är ett test som läser en genvariant i varje enskild position på de enskilda kromosomerna i varje kromosompar. Om jag och jämförelsepersonen har samma genvariant är vi identiska i den positionen. Nu klarar inte testerna detta utan läser båda kromosomerna samtidigt så man får två genvarianter i varje position. Vi räknas då som identiska om en av genvarianterna överensstämmer. 

Det är alltså bara segment som inte rekombinerats som är sanna matchningar. De kan visserligen vara mycket korta och indikerar då en släktskap långt tillbaka i tiden. Det är omdiskuterat hur värdefulla de är för släktforskningsändamål. Identiska segment som uppstått genom rekombinationer är falska träffar. 

Problemet är inte obetydligt. Blain Bettinger, i en blogg för några år sedan, redovisade en jämförelse mellan sina matchningars segment med motsvarande hos hans mamma och pappa. Han måste ju ha fått segmenten från mamman eller pappan, men en tredjedel av hans matchningar fanns vare sig hos mamman eller pappan.

Hur ska vi skilja sanna och falska identiska segment från varandra? Svaret är att vi helt enkelt måste bortse från de minsta segmenten. Men var drar vi gränsen?

FTDNA införde för några år sedan en ändring genom vilken segment som är kortare än 6 cM filtrerades bort. När jag överförde mitt autosomala test till MyHeritage (MH) fick jag över 17 000 matchningar: MH har visserligen fler testade i sin databas men är också mycket mera »givmild« med de små segmenten.

Det finns en diskussion om var gränsen minsta storlek på segmenten bör dras (se exempelvis International Society of Genetic Genealogy Wiki). Minst 10 cM anförs ofta, troligen eftersom segmenten beräknas uppstått under de senaste 500 åren och därmed är teoretiskt möjliga att använda i pappersforskning.

Man kan visserligen använda FT:s webverktyg men eftersom jag gillar att leka med data och noggrannare se konsekvenserna av mina val så använde jag möjligheten att ladda ner alla matchningars gemensamma segment till min lokala dator. Själv använde jag för analysen programmet R, som är öppen källkod, men man kan göra samma sak i ett spread-sheet program. 

Jag hade då 4 489 matchningar som tillsammans hade 5 545 segment. De flesta matchningar bestod alltså bara av ett segment. Segmentens längd är extremt snedfördelad, där antalet segment över 25 cM är lätt räknade (Bild 3).

För att räknas som matchning hos FT krävs minst ett segment på 7 cM. Beroende på företagets uppskattning av graden av endogami kan gränsen dock i praktiken vara högre. Mindre segment (mellan 6 och 7 cM) kan fdock innas kvar om den totala mängden gemensam DNA är tillräckligt stor.

Bild 3. Histogram över segmentlängden. Källa: Författaren.

Jag filtrerade bort alla segment mellan 6 och 10 cM vilket ledde till att hälften av antalet segment försvann. Kvar blev 2 801 segment och 2 592 matchningar. Utav dessa var det dock bara 72 matchningar som bestod av mer än ett segment. Matchningen med minsta längd gemensam DNA hade 21 cM och hälften av de 72 matchningarna med mer än ett segment var mindre än totalt 32 cM.

Här kanske barnet kastades ut med badvattnet. En fjärdedel av de 2 953 en-segment matchningarna hade nämligen en total längd gemensamt med mig på mellan 14 och 40 cM och av dessa var det 63 som hade gemensamt DNA större än 21 cM: alltså det minsta gemensamma för de som hade fler än ett segment.

Av de ursprungligen 4 489 matchningarna skapade jag så en arbetslista med 72 + 63 = 135 matchningar att bearbeta i framtiden. För att komma med på listan var man alltså tvungen uppfylla följande kriterier givet att alla segment under 10 cM filtrerats bort:

• minst två gemensamma segment (72 matchningar) eller
• inte mindre totalt gemensamt DNA än de med minst två segment (63 matchningar).

De uppskattningar som jag sett angående andelen falska matchningar om man sorterat bort alla segment mindre än 10 cM indikerar att den andelen skulle vara mindre än en procent. Jag borde alltså inte ha med mer än någon enstaka falsk matchning på min lista, men en noggrann kontroll måste göras. Jag kan också ha sorterat bort en eller annan sann matchning. Det handlar då om matchningar bestående av bara ett segment med en längd på maximalt 20 cM. Med 135 personer på arbetslistan har jag dock att göra ett tag. Några av dessa matchningar är förvisso lågt hängande frukter och ett knappt 40-tal är redan identifierade men en hel del återstår.

Det är visserligen spännande att botanisera bland alla matchningarna men det mesta är alltså bara brus. Det är istället i toppen på matchningslistan som det intressanta finns. Och jag har en lista att gå igenom med väl definierade kriterier för vilka som ska finnas med.

Bild av Adaiyaalam. Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported.

Igår tvekade Mats Ahlgren här i Rötterbloggen om han kunde definiera vad släktforskning egentligen är. – Det finns många sätt att släktforska på, skrev han.

Jag kan inte annat än hålla med. Innehållet i släktforskningen kan vara ytterst varierande och beror på vad den enskilde släktforskaren är intresserad av. Eller blir intresserad av eftersom släktforskning i någon mening är en process där man ständigt lär sig nya saker och ändrar inriktning och fokus. Släktforskning behöver inte bara handla om vilka personer som befolkar ens antavla eller vilka ens nästkusiner är. Genetisk genealogi och DNA sätter onekligen både en krydda på släktforskningen men ger också kraftfulla verktyg som kan etablera nya resultat. Men man lär sig också om historiska perioder, om seder och bruk och forna tiders livsvillkor.

Min egen erfarenhet, och jag tror att många delar den, är att jag får ut mer av släktforskningen om jag skaffar mig vad jag vill kalla lokalkännedom. I sin kärna rymmer termen naturligtvis det man först tänker på: kunskap om exempelvis den socken eller det härad man fokuserar på. Hur såg bygden ut tidigare? Hur gammal är den? Vad har förändrats? Vilka konsekvenser fick exempelvis järnvägen för bebyggelsen? Vad kan bebyggelsenamnen läras oss om bebyggelsens ålder och ursprung?

Men det handlar inte bara om att kunna orientera sig i det nutida rummet och dessutom kunna projicera det förgångna rummet framför sig. Socknens geografiska förutsättningar kan också vara av betydelse när man ska tolka källorna. I en av de Facebook-grupper som jag följer ställdes i veckan frågan om det egentligen var av större värde att plöja de så kallade domboksrenovationerna (alltså de renskrivningar av exempelvis häradsrätternas protokoll som skickades in till hovrätterna): frågeställaren menade sig inte hitta mycket information om släktrelationer där.

Borde man förvänta sig att hitta sådana resultat i renovationerna? En ofta förekommande typ av notis i domböckerna är de så kallade uppbuden som skedde när bland annat de självägande skattebönderna skulle sälja sin arvejord. Det skedde för att nära släktingar hade en slags förköpsrätt (bördsrätt) till jorden. Notiserna innehåller ofta uppgifter om släktskap, särskilt om det uppstod tvister. Men förekomsten av uppbud är då förstås beroende av hur många självägande bönder det fanns.

Jag har ett speciellt intresse för Daga härad, som ungefärligen motsvarar dagens Gnesta kommun. Under 1600-talet fanns det över 250 hemman i häradet, men endast en tiondel tillhörde skattebönderna. Dessutom var skattebönderna ojämt fördelade på häradets sex socknar. Hälften låg i Björnlunda (alla dessutom lokaliserade i ett begränsat område i kyrkans närhet), en fjärdedel i Frustuna och de övriga var spridda på övriga fyra socknar. Ja, inte riktigt för en av annexförsamlingarna saknade helt skattejord. Det är klart att renovationerna är tomma på innehåll om det finns inga eller få uppbud därför att det finns få skattegårdar. Själv har jag här haft tur eftersom många av mina anor var skattebönder just i Björnlunda.

Lokalkännedomen omfattar naturligtvis mycket mer: Hur såg namnskicket ut i bygden? Tillämpades bunden namngivning genom uppkallelse? Vid vilken ålder tenderade man att gifta sig? Hur användes bomärkena i socknen? Var det ägarmärken eller släktmärken eller personmärken eller gårdsmärken? Om man bygger på och utvecklar sin lokalkännedom i den här lite vidare meningen så blir mötet med det förgångna så som det framträder i källorna lite lättare att förstå och tolka. Och släktforskningen blir en än större glädje.

Många släktforskare har också turen att ha en naturlig kontinuitet tillbaka i historien genom att bo på gårdar som varit i släkten ägo länge. Då finns förstås en naturlig identitet med rötter i det förgångna och en naturlig lokalkännedom om bygden. Så är inte fallet för mig.

Vad gäller anorna i Björnlunda är det nu 175 år sedan min ana, min farfars farfar, sålde sin andel av den 1/6-del familjen ägde i gården till ett syskon: han var yngsta syskonet och fick försörja sig som torpare och statare. Sedan drygt ett sekel bor heller inga av hans avkomlingar kvar i Daga härad.

Släktforskningen blir för mig här något mer: en möjlighet att återskapa eller konstruera en förlorad identitet. Och det inte bara till min fädernesläkts ursprung bland allmogen i Daga härad utan också exempelvis till bruksarbetarna och smederna i Västmanland och gruvarbetarna i Värmland.

Till identitetsskapandet hör förstås också den genetiska genealogin och då i synnerhet YDNA och mtDNA. Det första DNA-testet tog jag inte med några baktankar om identitet. Det var ett YDNA-test som jag tog av rena släktforskningsskäl. Det visade sig att jag tillhör haplogrupp N: mer specifikt N-BY120357 där jag sitter ensam på min kvist. Mina närmaste matcher och jag delar gemensam härkomst som ligger (inom ganska breda konfidensintervall) ca 900 år tillbaka. De flesta matcherna bor i Finland men också i Baltikum och Ryssland. Jag tillhör dock varken rurikidernas eller gedimidernas grenar: om man tillhör någon av dem är det extra fint. Den sanna historien om hur mina agnatiska förfäder hamnade i Daga härad kommer väl aldrig skrivas, men det hindrar en inte från att spekulera. Om de var bland de första skogsfinnar som kom in i Sverige under slutet av 1500-talet till Södermanland finns det i vart fall en teoretisk möjlighet att verifiera det i historiska källor. Om inte får man fortsätta spekulera.

Varför fäster vi oss, eller i vart fall jag, vid YDNA och mtDNA och låter det påverka vår identitetsuppfattning? Om vi går 20 generationer tillbaka härstammar vi alla teoretiskt från ungefär 100 000 män och kvinnor, men dessa tester kan bara säga något om två av dem. Det enkla svaret är väl just att vi kan säga något om dessa två personer och oftast inget alls om alla de andra. Inte konstigt om det påverkar vår identitetsuppfattning.

Lokalkännedom och identitet är två för mig viktiga konsekvenser av, ja till och med delar av, släktforskningen.