Den senaste veckan har båda jag och Ted Rosvall tagit upp till diskussion framtiden för Sveriges släktforskarförbund. Igår tog Mats Ahlgren upp den vidare frågan om rekryteringen av medlemmar i släktforskarföreningar som var i fokus på samrådskonferensen för snart två veckor sedan. Tyvärr har jag inte sett att andra, i förbundsstyrelse eller medlemsföreningar, hoppat på diskussionen.

Innan man blickar framåt kan det dock vara på sin plats att blicka bakåt: Vilken var egentligen avsikten med Sveriges släktforskarförbund när det begav sig i mitten av 1980-talet? Det har skrivits lite grand om detta. Elisabeth Thorsell skrev i årsboken 2011 artikeln Ett förbund blir till och växer upp. Sveriges släktforskarförbund fram till 2000. Förutom ett kort citat från de så kallade »Gröna rapporten« är hon dock fokuserad på att beskriva förbundets verksamhet de första femton åren. Även jag har berört frågan i Släkt och Hävd 2018 i artikeln Genealogiska Föreningen 85 år: 1933–2018. Även om jag tog upp förbundsbildningen var mitt fokus på att försöka hitta förklaringar varför Genealogiska Föreningen efter ett par års medlemskap kom att lämna förbundet.

Den »Gröna rapporten«, som kom att kallas så på grund av ett grönt försättsblad, hade det tämligen trista namnet Interrimsstyrelsens rapport till förbundsmötet 26 oktober 1986. Här finns alltså interimsstyrelsen förslag till det nya förbundets verksamhetsinriktning. Den är alltså skriven under premissen att Genealogiska Föreningen (GF) och Genealogisk ungdom (GU) skulle läggas ned och deras resurser skulle överlåtas till förbundet. Så blev det inte. GF blev medlem i förbundet men bara till och med 1988 och behöll genealogiska samlingar och Släkt och Hävd. GU uppgick i förbundet och dess resurser, främst Släkthistoriskt forum, Svenska antavlor och Gravstensinventeringen, överläts till förbundet.

Elisabeth Thorsell skrev att mycket av det förberedandet arbetet handlade organisationsformen där frågan om det skulle vara en stark centralorganisation med ett centralt gemensamt medlemsregister som tog in medlemsavgifter och gav tillbaka till medlemsföreningarna eller inte. Redan innan interimsstyrelsen tillsattes stod det klart att modellen inte hade i stöd i föreningarna. De avspeglas också i Gröna rapporten.

Även om visst fokus stod på övergångsåret 1987 går det vad man avsåg vara centrala uppgifter för det unga förbundet. Huvudpunkten var att stödja, underlätta och förbilliga släktforskarföreningarnas verksamhet. Men ett antal andra punkter togs också upp (där jag ej tagit med sådant som får anses ha bortfallit genom att GF inte deltog):

• genomföra undersökningar om släktforskarnas villkor i syfte att få underlag för ansökningar uppvaktningar etcetera,
• gentemot regering och riskdag propagera föranslag till arkiv och bibliotek för att  understödja släktforskningens villkor,
• påverka och samordnad verksamhet vid arkiv och bibliotek,
• samverka med framförallt hembygdsrörelsen,
• ansvar för utbildning av cirkelledare och studiematerial,
• ansvara för årliga släktforskardagar på olika platser, föreläsningsturnéer,
• tidskrift, årsbok och därutöver självbärande publiceringsverksanhet.

Tidskrift, årsbok, släktforskardagar, samordning och nationell påverkansverksamhet kan sammanfatta den grundläggande idén. 

Hur blev det då? Visserligen är förbundet involverat i släktforskadagarna med visst ekonomiskt men i praktiken har det varit en eller flera lokalföreningar utfört det hela. Undantaget Stockholm 2006. Redan 1987 tog Skånes genealogiska förening (nu Skånes släktforskarförbund) initiativ till släktforskardagar i Lund i samband med sitt 50-årsjubilum. Detta var väl efter det mönster som hade satt sig när GF hade organiserat sådana i samband med sitt 50-årsjubileum 1983. Etablerades redan då indirekt att organisationsinitiativet flyttade från förbundet till en lokal förening?

För några år sedan fick GF förfrågan om att organisera släktforskardagar i Stockholm 2007. Av flera skäl tackade vi nej. Vår verksamhetsinriktning är sådan att över hälften av medlemmarna inte finns i Stockholm. Eftersom våra aktiva dessutom är det genom att driva ett antal projekt skulle dessa bli lidande om vi tog på oss ett organisationsansvar. Detta var väl huvudskälen men när vi dessutom frågade om den fanns en handbok för den organiserande föreningen visade sig att en aktuell sådan saknades. En organisatör tvingas därför start utan den samlade erfarenhet av framgångar och misslyckaden som gjorts tidigare år. Rimligen borde förbundet sedan länge ha sett till att en sådan fanns.

De stödjande medlemmarna (se min förra blogg) avskaffades 2002 men hade från början stor ekonomisk betydelse. Redan i rapporten konstaterade interimsstyrelsen följande: »Utgivningen av förbundstidskriften och av årsboken kommer att behöva resurser från medlemsavgifterna i enlighet med ovan skisserade kostnader.« (s. 19). Övriga publikationer skulle publiceras till självkostnadspris men inte tidskriften eller årsboken.

Idag är publiceringsverksamheten en inte oväsentlig komponent i finansieringen av verksamheten tillsammans med databaserna. Tanken på att de senare skulle bli så betydelsefulla ekonomiskt för förbundet idag var dock inte koncipierad i Gröna rapporten.

Interimsstyrelse hade också klart för sig den grundläggande organisationsmodellen (nerifrån och upp): »Medlemsföreningarna bär huvudansvaret för förbundets färdriktning och ekonomi.« (s. 14) Rent moraliskt stämmer det självfallet. Erfarenheten och huvudkompetensen om förbundsverksamheten kommer dock att finnas i förbundsstyrelsen och dess kansli. De viktiga initiativen borde rimligen komma därifrån. Samtidigt tillsätts förbundsstyrelsen av förbundstämman, alltså av föreningarnas representanter.

Här är inte sagt något om att den miljö som förbundet bildades i var helt annorlunda jämfört med idag och Gröna bokens förslag måste läsas med rätt glasögon på. Men redan under 1980-talet började förändringarna. IBM PC med begränsad minneskapacitet, ingen hårddisk, och monokrom skärm släpptes 1981 och kostade då motsvarande idag drygt 50 000 kronor. Föreningen DIS hade bildats. Datorer nämndes visserligen i rapporten men främst som ett administrativt verktyg för kansliet. Webben kom i mer allmänt bruk strax innan mitten av 1990-talet. Resten är historia. Det är ett nytt landskap idag, men också om vi jämför med de framgångsår som förbundets digitala produkter har haft efter sekelskiftet. Svenska och internationella aktörer är idag verksamma och tillhandahåller liknade produkter som förbundet. Inställningen till folkrörelsearbete pro bono publico gentemot egen företagarverksamhet har också ändrats. Det är därför ingen självklarhet att den finansieringsmodell förbundet haft de senaste 20 åren har en framtid.

Gröna rapportens förslag till ändamålsparagraf i stadgan har dock, eftersom den inte går in på detaljer, stått emot tidens tand:

Förbundets ändamål är att tjäna medlemsföreningarnas syften genom att bevaka och främja släktforskningens intressen. Förbundet är ett sammanhållande organ för svensk släktforskning och samarbetar med andra inhemska och utländska organisationer.

Dagens stadga har ändrats ett tiotal gånger men dagens ändamålsparagraf är i stora stycken innehållsmässigt densamma. Jag har dock en viss preferens för den ursprungliga formuleringen.

Föregående lördag 22 mars avhölls den numera årliga samrådskonferensen i släktforskarförbundet. Olika former av »samråd« mellan förbundsstyrelsen och medlemsföreningarna hade funnits tidigare men i den här formen introducerades 5 mars 2016.

Tanken var då att man skulle haft konferensen på det årets släktforskarkryssning 6–7 mars men den ställdes in på grund av för få deltagare. Istället genomfördes konferensen 5 mars på Nordiska museet i Stockholm. Föreningarna fick beroende på storlek skicka 1–3 deltagare och de som kallas sammanslutningar 1–2, också det beroende på hur många de ingående föreningarna var. I princip samma regler som idag.

Detta var Erland Ringborgs andra år som förbundsordförande och han ville helt enkelt ha en kanal för att kunna fånga upp rörelser bland medlemsföreningarna. I Angeläget 2014:2 skrev man att man lanserade ett »Förbundsforum« på Anbytarforum där för att diskutera förbundets inriktning och verksamhet. Detta lyfte väl aldrig riktigt. Redan då skrev man dock att från och med 2016 planerade man andra fora för detta. I Angeläget 2015:2 kan vi läsa: »Samrådskonferensen är förbundsstyrelsens svar på önskemålen att i friare former diskutera frågor som ska tas upp till beslut vid den kommande stämman. Vi hoppas också på en mera förutsättningslös diskussion om förbundets roll och framtid.«

Det totala antalet deltagare (enligt verksamhetsberättelserna) har under åren varierat mellan 50 och 80 men då har säkert upp emot ett tiotal deltagare representerat förbundsstyrelse, valberedning och kansli. Antalet deltagande föreningar framgår inte alltid av verksamhetsberättelserna men första året var det 36 och i den mån antalet rapporterats varierat mellan den nivån och drygt 50. I år var 37 föreningar representerade och antalet deltagare drygt 60 som mest.  Antalet anmälda deltagare var dock 68 så det flera som inte dök upp men samtidigt deltog ett par ledamöter från valberedningen som inte fanns på deltagarlistan.

Numera sker samrådskonferensen på Zoom och det finns egentligen inga kostnader för att delta, utom den tid man spenderar genom deltagandet. Övergången till Zoom verkar inte ha ändrat något. Med tanke på att förbundet har drygt 160 medlemsföreningar och kostnaden för att delta i praktiken är noll är det allvarligt att inte fler föreningar deltar. Det är svårt att tänka sig att de av förbundsstyrelsen valda frågorna skulle ha betydelse, eftersom dessa varierat över åren men föreningarnas närvaro (eller om så vill frånvaro) varit ungefärligen densamma. 

När årets konferens först annonserades i Angeläget 2024:2 var rubriken Framtiden – barkbröd eller bakelse. Först tänktes en visionär diskussion om släktforskarrörelsen i framtiden. Sedan en diskussion om goda exempel som på något sätt gett framgång i föreningarna och sist, som appendix, den mer handfasta frågan om datum för Släktforskningens dag.

Prioriteringarna förefaller rimliga i ett läge där förbundets ekonomi är dålig med ett realiserat miljonunderskott 2023, ett budgeterat underskott 2024 på en halv miljon (resultatet är ännu inte känt) och ett budgeterat miljonunderskott för 2025 samtidigt som den marknadsmiljö som förbundet befinner sig i kännetecknas av en allt större konkurrens från såväl kommersiella företag som icke kommersiella alternativ och förbundets storsäljare Sveriges dödbok verkar vara vid vägs ände.

Bildtext: Inte bara släktforskarförbundet brottas med budgetunderskott. USAs budgetunderskott 2001–2006. Källa: Wikimedia Commons. Licens: Public Domain.

Den mer visionära diskussionen om släktforskarrörelsens framtid och det ekonomiska läget hade dock försvunnit i det slutliga programmet och det var inte förrän i den avslutande allmänna diskussionen (en del av tiden var deltagarna uppdelade på tre grupper) som det ekonomiska läget kom upp. Då var det en enskild föreningsrepresentant som tog upp frågan om underskotten och ifrågasatte kansliets lokalisering till Stockholm med hänvisning till lokalkostnadsnivån i Stockholm jämfört med den utanför.

Nu är inte lokalkostnaderna det Alexanderhugg man kan tro. Totalt uppgår de till cirka 600 000 kronor och förbundet hade redan (från och med 1 april 2025) sagt upp halva lokalen och minskat kostnaderna proportionellt. Detta sänker dock bara kostnadsnivån och påverkar inte de långsiktiga problemen som är successivt dalande intäkter.

I grund och botten är släktforskarförbundet en nationell samarbetsorganisation, en federation, av släktforskarföreningar som har individuella medlemmar. Från början kunde dock individer ansluta sig till förbundet som stödjande medlemmar. Förbundets första (14 månader långa) verksamhetsår 1986–1987 stod medlemsintäkterna från dessa för över hälften av förbundets intäkter medan avgifterna från föreningarna stod för endast en åttondel. 

En egenhet är att förbundet dessutom har organisationer, vars medlemmars utgörs av såväl individer som organisationer, som medlemmar. Det gör naturligtvis en grafisk organisationsskiss komplicerad men har i det här sammanhanget ingen större betydelse. 

Nu kanske inte det första verksamhetsåret är ett bra år för en generell jämförelse över tid men det illustrerar ändå att redan från starten räckte inte föreningsavgifterna till för att driva (den då ändå begränsade) förbunds- och samarbetsverksamheten. 

De stödjande medlemmarna blev efter hand många och de uppgick till knappt 10 000 när anslutningsformen avskaffades 2002. Intäkterna från de stödjande medlemmarna uppgick då till drygt 25 procent (cirka 1,7 miljoner kronor) av de totala intäkterna (cirka 6,4 miljoner kronor) medan föreningsavgifterna uppgick till knappt sex procent (355 tusen kronor). I det senaste bokslutet (för 2023) har föreningsavgifternas andel stigit till ungefär en åttondel (1,4 miljoner kronor) av de totala intäkterna (knappt 11,5 miljoner kronor), vilket är ett resultat av de senaste årens höjningar av avgiften per medlem.

Är 1,4 miljoner kronor mycket eller lite i sammanhanget? En jämförelse kan göras med förbundets två största medlemsföreningar 2023, Föreningen DIS (18 860 medlemmar) och Genealogiska Föreningen (2 927 medlemmar).DIS intäkter från medlemsavgifter var cirka 3,4 miljoner och GFs cirka 0,8 miljoner. Jag lämnar frågan obesvarad men konstaterar att för båda föreningarna stod medlemsintäkterna för ganska exakt 63 procent av de totala intäkterna: I båda dessa föreningar är medlemsavgifterna är den huvudsakliga källan för finansiering av verksamheten.

Den bistra sanningen är att medlemsföreningarna aldrig lagt plånboken på bordet och betalat för sin nationella samarbetsorganisation. Förbundet har därför blivit ekonomiskt beroende av projekt och förlagsverksamhet, även för att finansera delar av den grundläggande förbunds- och samverkansverksamheten. Intäkterna från projekt och förlagsverksamhet har därutöver kunnat betala för en rad av de släktforskarresurser som skapats inom förbundet och som man inte direkt kunnat ta betalt för: Rötter, Anbytarforum, Porträttfynd, Gravstensinventeringen med mera.

Balansakten för varje förbundsstyrelse är alltså att, givet föreningarnas frugala inställning till föreningsavgiften, dimensionera förbundets kostnader långsiktigt så att över tid de täcks av de cykliskt varierande försäljningsintäkterna. Vilket naturligtvis i inte är lätt om dessa intäkter bara varierar över tid utan också trendmässigt minskar (vilket är en rimlig prognos för framtiden).

Detta kan man ju tekniskt göra i redovisningen, på bra sätt och dåliga sätt. När förbundet krisade i mitten av 00-talet användes den dåliga metoden; projektkostnader periodiserades och blev tillgångar i balansräkningen. Tanken var att när försäljningen kom skulle dessa inte påverka resultatet utan i första hand upplösa periodiseringarna. Det blev ett sätt att tillgodogöra sig vinster idag som man hoppades skulle komma imorgon. Problemet var förstås att krisen i förbundets ekonomi inte blev så uppenbar.

Ett bättre sätt är att periodisera intäkter, när försäljningen är hög, som en skuld i balansräkningen (alltså en form av eget kapital) som upplöses under perioder när försäljningen är låg. Det blir som att flytta dagens vinster till imorgon. Sedan ska det ju vara förenligt de regler som gäller för redovisning, en fråga som undandrar sig min bedömning.

Realt måste man dock bestämma sig för vad som är en långsiktigt rimlig kostnadsnivå och hur den ska förändras över tid. Den frågan ställs inte idag.

En betydande resurs för förbundet har varit det volontärsarbete som av ett stort antal enskilda släktforskare lagts ned i olika projekt, främst Namn åt och de döda (NÅDD). Men NÅDDs framtid är minst sagt oklar och de andra projekt (Folkräkningen 1930 och Dödsorsaker 1917–1920) blir knappast några större inkomstgeneratorer. Det är de tre projekt som nu nämns i förbundets platsannons för den nya projektledare för förbundets registreringsarbete som ska anställas i sommar. I jämförelse med den bukett av databaser ArkivDigital (mot betalning förstås) redan levererar framstår det som fantasilöst. De två projekten drivs dessutom formellt av Riksarkivet och förbundet får betalt för sin medverkan, som är att organisera volontärer. 

Intresset bland släktforskare att ägna sig åt oavlönat volontärsarbete i förbundets regi har alltså varit betydande men hur ska det kanaliseras i framtiden? Jag ser inte heller att, med något enstaka undantag, det finns någon offentlig diskussion i släktforskarrörelsen om detta. Undantagen är ett par Rötterbloggar av förre förbundsordföranden Ted Rosvall (Nyårsönskningar ... och Finns det ett liv efter död/bok/en?) med efterföljande kommentarer av bland annat mig. Det man slås av är den totala frånvaron av deltagande från förbundsstyrelsens sida. Någon diskussion på samrådskonferensen blev det alltså inte heller.

Istället användes den mesta tiden åt redovisning och diskussion av goda exempel för att värva och behålla medlemmar. Alltså ett annat fokus. Det var visserligen intressanta redovisningar som nog gav de flesta något att ta med hem till den egna föreningen, men min erfarenhet är att det inte är svårt att få fram en lista på bra saker att göra utan det svåra är att hitta personerna som ska utföra det. Exemplen från Ragunda hembygdsförening (som också bedriver släktforskningsverksamhet men inte är med i Sveriges släktforskarförbund) var visserligen intressanta och roliga men vilka släktforskarföreningar har en hembygdsgård att bygga upp verksamheten, med ett stort utrymme av social samvaro, kring?

Diskussionen om placeringen av släktforskningens dag slutade i konstaterandet att flytt till hösten antingen landar för nära släktforskardagarna eller arkivens dag och en flytt till senare under våren knappast är lämplig på grund av sportlovsveckor och de därpå följande veckorna de flesta årsmöten inträffar. Möjligen skulle en flytt någon vecka framåt i tiden vara det realistiska.

Inför samrådeskonferensen hade årsboken lyfts fram som den tredje frågan att diskutera. Mer exakt var programpunkten »Är ni intresserade av att vi återupplivar årsboken i enklare form?«. Frågan föll närmast platt till marken eftersom förbundsstyrelsen vare sig kunde redovisa vad som hade ändrats sedan beslutet om nedläggning fattats eller hur det hela skulle genomföras (även om tematiska årsböcker nämndes). Förbundsstyrelsen hade i stor sett inget att meddela och de personer som sysslat direkt med projektet var inte närvarande.

Samrådskonferensen avslutades sedan med redovisning av den enkät som Marika Lagervall genomförde förra året om bevarandet av enskilda släktforskares resultat. Hennes resultat finns presenterade som en C-uppsats i arkivvetenskap vid Mittuniversitetet med titeln Bevarandet av släktforskares material. Värdefullt kulturarv eller värdelösa kopior? Kontentan var att det finns en rad arkivinstitutioner som inom sin verksamhetsinriktning tar emot sådant material. Men då gäller det alltså för den enskilde släktforskaren, eller det material det gäller, att passa in i den verksamhetsinriktningen. Det framgick också att Genealogiska Föreningen är den enda arkivinstitution som mer allmänt sett tar emot släktforskares material utan sådana restriktioner. Den som är intresserad kan vända sig till mig eftersom det är en av de saker jag sysslar med inom Genalogiska Föreningen.

Källor: Alla ekonomiska uppgifter om förbundet är publika och finns i antingen Angeläget eller Släktforskarnas årsbok. Uppgifterna om DIS och GF är tillgängliga för dessa föreningars medlemmar.

Språkrådet ger ut en mycket nyttig publikation som heter Svenska skrivregler. Den senaste upplagan är den fjärde, kom ut 2017 och går fortfarande att köpa. Motivet för boken är att en text är enklare att läsa on det är normerad och följer vissa språkkonventioner. En av rekommendationer man ger är att man inte ska förkorta eller dra samman ord i onödan.

Förkortningar har en lång historia i det skrivna språket och har sin uppkomst långt före den tryckta skriftens framträdande på 1400-talet. Efter som det skriva ordet verkligen var det handskrivna ordet kan man förmoda att förkortningstecken var ett sätta att skriva snabbare När pergamentet ersatte papyrus fick man ett mer beständigt medium för det skrivna ordet. Men också dyrare så det gällde att ta vara på utrymmet. Ett sätt att spara utrymme var att använda förkortningar och sammandragningar. Under högmedeltiden kom billigare papper att ersätta papyrus men det är klart skrivarna tenderade att skriva som de alltid gjort.

Förkortningar förekommer också i moderna tryckta texter. Ett bokverk som ofta konsulteras av svenska släktforskare är Svenskt Bibliografiskt Lexikon (SBL) som är (får man nog säga) ryktbart för sina långt drivna förkortningar. Ett exempel ges i bilden nedan.

Här används en kombination av akronymer, förkortningar, sammandragningar och symboler för att minska textomfånget. Texten innehåller 392 tecken utan mellanslag men om man upplöser alla förkortningar etcetera omfattar den 669 tecken utan mellanslag. Användningen av förkortningar har alltså minskat omfånget med ungefär 40 procent.

Hur svår texten är att tolka beror naturligtvis på många saker som exempelvis utbildning, men min gissning är att de flesta vuxna kan få klart för sig texten innehåll huvuddrag även om vissa detaljer går förlorade om man inte konsulterar de förkortningslistor SBL tillhandahåller. Att det är så beror på att texten är tryckt med ett alfabet vi känner igen, är författad på modern svenska där vi känner igen stavningen och handlar om saker i en nära nutid som liknar det vi är bekanta med.

Börjar man ändra på dessa förutsättningar blir det förstås omedelbart svårare. Jag tycker det är särskilt tydligt på nybörjarkurser för släktforskare där en text kan bjuda på betydande svårigheter att avlockas sina hemligheter av kursdeltagarna. Även en text författad vid förrförra sekelskiftet.

Här handlar det förstås om att texterna är huvudsakligen handskrivna även om alfabetets bokstäver är de moderna. Att överhuvudtaget läsa skrivstil har blivit en tröskel. Även sedan mina barn blivit vuxna måste jag många gånger tolka deras farmors vackra skrivstil för dem.

Lägg sedan på förkortningarna och att de ord och uttryck som förkortas inte används idag eller tidigare hade en helt annan innebörd. Man tycka att det inte är så svårt att inse att Andersdr ska tolkas Andersdotter men det kräver egentligen ytterligare kunskap om tidens namnskick och att understrykningen markerar en sammandragning där fyra bokstäver uteslutits

Vi tragglar oss tillbaka i kyrkböckerna för att kartlägga personens liv från döden till födelsen (bryggor och bojar). En del bokstäver har börjat ändra form när vi kommit till födelsenotisen. Ytterligare en generation tillbaka tvingas kursdeltagarna inse att det är ett helt annat alfabet som använts.

Det är därför inte så konstigt att det att det även bland erfarna släktforskare finns stora förväntningar på de projekt inom Handwritten Text Recognition (HTR) som nu börjar presenteras. Riksarkivets senaste modell, The Swedish Lion I, sägs ha tränats på texter från flera sekler och ha en noggrannhetsgrad på 95 procent. Bekanta som testat modellen har berättat om något lägre noggrannheter på 80 procent.

Jag inser att dessa projekt endast är i sin linda och de resultat som hittills rapporterats säkert kommer att överträffas. Men en viss tveksamhet färgar ändå min inställning till detta. En första preliminär transkribering av en 1600-talstext som jag gör själv kanske når 80 procent, men säkert efter längre tid än vad The Swedish Lion I behöver. Jag skulle alltså kunna tjäna en del tid på att använda datoralgoritmen och istället fokusera mina ansträngningar på de partier där algoritmen inte fungerat och möjligen också analysera om algoritmen gjort rätt.

Men för att göra det så måste jag besitta vissa färdigheter i paleografi, som »konstarten« kallas. Men utvecklingen av dessa algoritmer kommer att göra det mindre angeläget för släktforskare att lära sig paleografi och de får därmed svårare att kontrollera resultaten. Jag misstänker också att insikter om den kontext inom vilken texten en gång tillkom riskerar att aldrig erhållas om man överlåter det hela till maskinell inläsning. Till sist finns det ju också ett element av njutning och tillfredställelse att själva avlocka en text dess hemligheter.

Förkortningar är alltså ett fenomen som stökar till förståelsen av en text och inte bara gammal sådan. Vilket är orsaken till Svenska skrivreglers rekommendation. I de fall som texter publiceras digital bortfaller ju de mesta av de kostnadsargument som tidigare i historien varit viktiga. För tidskrifter som Svensk Genealogisk Tidskrift (tryckt) och Släkthistoriska Studier (digital) är dock skälet till att följa Svenska skrivregler att underlätta förståelsen.

Från mitt bibliotek väljer jag ut från ett par till en handfull böcker inom ett för släktforskare viktigt område. Här diskuteras några centrala handböcker för släktforskare om ortnamn. Jag har inte tagit med böcker från bokserier där en enskild del täcker ett begränsat geografiskt område. Ingen av dem är nya och i vissa fall kan de bara köpas antikvarisk men fler finns fritt tillngliga digitaltt.

Carl Martin Rosenbergs (1843–1916) Geografiskt handlexikon öfver Sverige från 1882–1883 är förmodligen den bland släktforskare mest kända ortnamnshandboken. Den innehåller med sina 2300 sidor i två band i princip alla mantalssatta fastigheter i Sverige 1878. Den beskriver alltså läget före alla namn- och indelningsförändringar med start på 1880-talet. Originalupplagan är sällsynt antikvariskt men brukar inte kosta över 1000 kronor och finns dessutom digitaliserad på Projekt Runeberg. Facsimileupplagor utkom 1982 och 1993 i fyra band och är vanliga antikvariskt med priser runt 300–400 kronor. Sveriges släktforskarförbund och Riksarkivet utgav 2005 handboken som en sökbar databas men den är nu utgången hos båda. 

Svenskt ortnamnslexikon utgavs 2016 i en andra upplaga av Institutet för språk och folkminnen under docenten Mats Wahlbergs redaktörskap. Den innehåller ungefär 6300 ortnamn ner på sockennivå men alltså inte på fastighetsnivå. Lexikonet ger inte bara information om namnens ursprung och betydelse utan också om ortens lokalisering med angivande av socken, härad/skeppslag och landskap så som dessa förelåg före storkommunreformen 31 december 1952. Lexikonet innehåller också kortare artiklar som förklarar namnled som torp, by, stad etcetera. Lexikonet finns tillgängligt digitalt på hemsidan för Institutet för språk och folkminnen. Första upplagan finns som PDF-fil och andra upplagan som webbsidor. Andra upplagan säljs också bokform för 350 kronor.

Medan de två tidigare verken är till för att få veta mer om specifika ortnamn handlar de följande tre om forskning kring ortnamn. Harry Ståhls (1905–1991) Ortnamn och ortnamnsforskning (AWE/Gebers, 203 sidor) kom första gången ut 1970 och med en andra upplaga 1976. Harry Ståhl var professor i nordiska språk och boken vände sig till universitetsstuderande i det ämnet men också till hembygdsforskare och lokalhistoriker. Boken innehåller kapitel om namntolkning, bildandet av ortnamnen och en omfattande genomgång av olika typer av namn för bebyggelser, naturfenomen och administrativa indelningar. Förekommer antikvariskt till priser mellan 100 och 200 kronor.

Samtida och med ett liknande innehåll är Bengt Pamps (1928–2001) Ortnamnen i Sverige (Studentlitteratur, 140 sidor) som också kom ut första gången 1970 och med en femte upplaga 1988 som fanns i tryck ännu 2005. Den förekommer också antikvariskt för runt 100 kronor.

Den sista jag tänkte rekommendera är Jan Paul Strids (1947–2018) Kulturlandskapets språkliga dimension. Ortnamnen från 1993 med en andra upplaga 1999 (Riksantikvarieämbetet, 124 sidor). Den finns antikvariskt för 100–225 kronor men är också digitalt tillgänglig som PDF-fil på Riksantikvarieämbetets hemsida. Den liknar visserligen de två föregående men tar även upp andra frågor om ortnamnens sociala betydelse, deras kontinuitet och livskraft. Bland annat används begreppet namnbrukarkrets på ett intressant sätt.

Kulturlandskapets språkliga dimension. Ortnamnen är troligen den bästa starten och med Svenskt ortnamnslexikon kommer man långt med platsangivelser. Dessutom finns de båda fritt digitalt. Ståhl och Palm förefaller mig likvärdiga och är något man kan fördjupa sig i. Letar man efter en specifik gård är det dock svårt att komma förbi Rosenberg som också finns fritt digitalt.

Kommentar: Texten utgör en lätt revidering av en text som tidigare publicerats i Svensk Genealogisk Tidskrift 2022:2. Rubriken var emellertid då »Ett släktforskarbibliotek 6: Fem ortnamnsböcker«.

En mycket värdefull och numera lättåtkomlig källa för släktforskare är lantmätarnas kartor. Man kan hitta uppgifter från 1600-talet om gårdarnas och ägornas namn och ekonomiska omständigheter. Från andra halvan av 1700-talet med skiftesreformerna är kartorna viktiga källor om ägandet till jorden. Man får också klart för sig hur ägornas användning och namn förändrats över åren.

I kriget mot Polen under 1620-talet fick Gustaf II Adolf klart för sig vikten av att använda kartor. Han använde sig då av tyska lantmätare. Från 1628 fick därför Anders Bure (1571–1646), adlad Buréus och kusin till den bland släktforskare kanske mer kände Johan Bure, i uppdrag att utbilda lantmätare. Tanken var att det skulle finnas en lantmätare i varje nyskapat län. Det räckte inte utan snart blev det flera. Lantmäteriet hade alltså från början en lokal organisation men också en central ledning som var knuten till Kammarkollegiet. Från 1827 blev den centrala organisationen en självständig myndighet som från 1864 kallades Lantmäteristyrelsen. 

Då hade den ekonomiska kartering redan avskilts till en separat myndighet med namnet Rikets ekonomiska kartverk. Denna sammanslogs 1894 med Topografiska kåren, som skötte den militära karteringen, till myndigheten Rikets allmänna kartverk.

De kartor som tillkom inom Lantmäteristyrelsen och dessa regionala myndigheter är idag i allt väsentligt digitaliserad och fritt tillgänglig på internet. Ja, allt var fritt fram till 2024 då det framkom att sekretessbelagda uppgifter lämnats ut. Därför är för närvarande bara material före 1875 fritt tillgängligt på nätet.

Det är enkelt att via Lantmäteriets hemsida hitta kartorna. Det finns flera sätt att söka och jag föredrar personligen alternativet https://historiskakartor.lantmateriet.se/hk/detailed">Detaljerade kartor eftersom jag främst är intresserad av enskilda gårdar och byar. Även här finns många sökalternativ med olika administrativa indelningar men jag föredrar alternativen län, socken, ort/traktnamn. 

Sökformuläret fylls i genom att väljer alternativ från tre plocklistor. Det är bra eftersom man ibland kan vara osäker på vad man ska söka på, särskilt avseende ort/traktnamn, namn som förändrats över tid. Nu ser man vilka alternativ som finns. Efter att ha valt »Södermanland«, »Björnlunda« och »Harbro« fick jag en träfflista med 79 träffar varav de tio första visas på bilden nedan.

Alla träffarna behöver inte vara lantmäteriförrättningar i byn utan man får även träffar i andra byars/gårdars förrättningar där Harbro nämns. Träfflistan består av årtal, beskrivning, beteckning och arkiv.

Alternativet för arkiv är antingen LSA (= Lantmäteristyrelsens arkiv) eller REG (= den regionala lantmätermyndighetens arkiv). Det var regionalt arbetet utfördes så de förrättningsakter som förvaras där är ofta slitna av användning. Det var förstås ett skäl till digitaliseringen.

Den äldsta akten är från 1688 och den kommer just från det regionala arkivet. Se bilden nedan. Slitaget är påtagaligt.

Kartan upprättades i juli månad 1688 av lantmätaren Hans Ranie. Bytomterna ligger som tre röda färgklickar (hus) ovanför och vänster om det stora hålet i kartan, en klick för varje hemman. Dessa hussymboler måste tolkas just symboliskt eftersom, även om byn bestod av tre hemman ,var varje hemman 1688 i praktiken redan uppdelat i minst två brukningsenheter. Längst ned till höger vid Hjälmsjön ser man det då helt nya knekttorpet. I kartan övre del kan man se granngårdarna Berg och Åkra utmärkta. Här finns också information om utsädet för de tre hemmanen samt upplysningar om vilka förläningar av den årliga räntan som gjorts. Här ska man vara försiktig. Kartans information utgör avseende förläningar andrahandsuppgifter och det visar sig vid närmare kontroll att lantmätaren här blandat ihop uppgifterna för de olika gårdarna. 

Vi ser också att för 1765 finns det två akter för storskiftet, den ena i Lantmäteristyrelsens arkiv och den andra i det regionala arkivet. Det som finns i Lantmäteristyrelsens arkiv är en renskrift, en renovation, av akten i det regionala arkivet. Informationsmässigt är det oftast identiska men den renoverade kartorna är ofta väldigt vackra. Så också i det här fallet. Se bilden nedan. 

Akten och kartan från 1765 är otroligt mycket mer detaljerad än kartan från 1688 avseende uppdelning på ägor och deras namn. Det beror bland annat på nyodling och att tidigare använda ägor tagits i användning för nya ändamål. Till skillnad från 1688, då ägarna inte nämndes, får vi nu en detaljerad förteckning på samtliga ägare och då även om det är flera delägare i en hemmansdel. 

Tomtområdet är utmärkt med rött och nu finns det två hus på varje tomt, vilket får ses som en avspegling av den faktiska hemmansklyvning som skett. I mitten av 1800-talet hade den gått ännu längre. Byn sprängdes vid laga skifte så att fyra gårdar flyttades ut medan tre blev kvar på det gamla byområdet.

Hur man ska källhänvisa till dessa lantmäteriakter kan vålla en hel del huvudbry. Och det på goda grunder.

Lantmäteristyrelsens arkiv är alltså i stora delar tillgängligt digitalt via Lantmäteriets hemsida, men rent fysiskt har arkivet flyttats till Riksarkivet i Marieberg/Täby där det förvaras i depån i Arninge. Arkivet har flera olika delar och den första som heter Lantmäteristyrelsen, Renovationsarkivet / Kartsamlingen (SE/RA/420571/01) är den intressanta för oss.

Den renoverade storskiftesakten har ett aktnummer (som inte framgår av träfflistan ovan). Det ser vi stället (i detta fall) längst ned i marginalen: »C.6 Björnlunda sn. 19¹«. Här står C förstås för länet och siffran 6 för Björnlunda medan 19¹är ordningsnumret för Björnlunda. Om vi går till NAD ser vi att arkivet har ett signum F2 Renovationer av regionala lantmäteriets akter. Den är i sin tur länsuppdelad där Södermanlands län har F2c. Vi ser då att akterna 1–26 för Björnlunda finns i volym F2c:6, som också innehåller akter från Björkvik.

Exakt hur man ska ange källhänvisningen får man avgöra själv. Ett enkelt alternativ är att ange Lantmäteristyrelsens arkiv och aktnumret »C.6 Björnlunda sn. 19¹«. Om man istället vill ange hänvisning till platsen där arkivet förvaras kan man ange Lantmäteristyrelsen, Renovationsarkivet / Kartsamlingen (SE/RA/420571/01), F2c:6, akt 19¹.

De regionala lantmäterimyndigheternas arkiv förvaras numera hos Riksarkivet i Härnösand. Att så är fallet framgår dock inte i NAD där endast arkiv från de regionala lantmäterikontoren för åren runt 2000. För den regionalt tillkomna akten framgår dock aktnumret av träfflistan ovan (04-BJA-51). När man ska källhänvisa famlar man därför lite i mörkret. Personligen föredrar jag något i stil med Lantmäterikontoret i Södermanlands län, 04-BJA-51.

Exempel på hur kartmaterialet kan användas finns i Lundholm, Michael, 2022, »Fastighets- och ägargenealogier i Harbro by, Björnlunda socken i Daga härad«, Släkthistoriska Studier 104, https://doi.org/10.55797/pxi706">https://doi.org/10.55797/pxi706.

Kommentar 1: Fråga har ställts till Riksarkivet i Härnösand om de regionala lantmäterikmyndigheternas historiska materials frånvaro i NAD men något svar har i skrivande stund inte inkommit. Det kan finnas skäl att återkomma till detta.

Kommentar 2: Kartor av liknande typ finns i en rad andra arkiv men fokus här har varit på det typiska vi hittar via Lantmäteriets hemsida.