Sedan medeltiden har många människor i Sverige haft motiv för att hålla reda på sin släkt. Främst handlade det om hålla reda arvsrättigheter, vilka också reglerade förköpsrätt till jord, och att man inte gifte sig med för nära släkt (inom det som kyrkan kallade förbjudna led). Under 1500-talet när adelskapet kom att bli en fråga om börd tillkom ytterligare skäl. Det gällde då att helstkunna dokumentera alla förfäder fyra generationer tillbaka (de så kallade 16 anorna) var av adlig börd. En omöjlighet för 1600-talets alla nyadlade vilket ledde till många fantasifulla konstruktioner.
Handlingar som dokumenterat jordtransaktioner har alltid varit och är fortfarande därför viktiga källor för släktforskare för att berätta hur olika personer var släkt. När den borgerliga släktforskningen slog igenom i slutet av 1800-talet hade man dock en uppsättning nya källor till sitt förfogande; kyrkoböckerna. Dessa hade tillkommit under loppet av 1600- och 1700-talen och blev nationellt reglerade med 1686 års kyrkolag.
Metodmässigt gick det till så att släktforskaren antingen besökte de individuella församlingarna och studerade kyrkböcker eller tillskrev församlingarna och bad om upplysningar. Att skriva till församlingarna, och senare landsarkiven, blev sedan intill långt in på 1900-talet många släktforskares huvudsakliga metod att i vart fall starta upp släktforskningen. Många äldre släktforskares efterlämnade handlingar är fyllda med sådan korrespondens.
Två viktiga steg togs under 1900-talet. För det första så började den regionala statliga arkivorganisationen byggas upp i och med etablerandet av Landsarkivet i Vadstena 1899. Successivt överfördes bland annat de äldsta kyrkoarkiven till landsarkiven, en långdragen process som inte avslutades förrän in på 2010-talet i vissa enskilda fall. Det senare gällde de så kallade dispensarkiven som hade dispens att leverera sitt äldsta material eftersom man ansåg sig behöva: något man ofta också fick gehör för. Det finns fortfarande kyrkoarkiv från perioden före 1999 som inte levererats. I arkivförteckningen för Älvdalens kyrkoarkiv på NAD, uppdaterad 28 maj 2024, kan man fortfarande läsa: »Arkivet ej levererat till Landsarkivet utom serie A IV d samt bilagor till kyrkböckerna (H, ännu ej förtecknade)«. De centrala arkivserierna är dock digitaliserade.
Allteftersom landsarkiven etablerades kunde släktforskaren i vart fall fortsätta släktforskningen på det regionala landsarkivet. Var släktforskaren bodde avgjorde då om det var behändigt eller inte. Då jag som tonåring bodde i Motala hade jag visserligen nära till Landsarkivet i Vadstena. Det hjälpte mig dock inte eftersom, enligt vad jag då visste, de anor jag hade att utreda alla bott i socknar inom upptagningsområdet för Landsarkivet i Uppsala. Inrikes semesterresor fick säkert sin särskilda prägel i många familjer med släktforskare.
För det andra började på 1940-talet mormonerna av religiösa skäl fotografera av bland annat men inte uteslutande kyrkoarkiven. I gengäld fick Riksarkivet kopior av dessa bilder som kunde dupliceras i flera led och lånas ut till släktforskare via biblioteken. Vi är många av dagens släktforskare som en gång började med dessa så kallade rullfilmer i någon skrubb i vårt lokala stadsbibliotek. De källor man hade på bordet var till antalet begränsade och beställningstiderna för nya ganska långa. En erfarenhet från den tiden, som jag hört många andra dela, är att när man nådde slutet på rullfilmen var det inte slutet på den aktuella källan. Det blev att skicka tillbaka filmen och beställa fortsättningen. Bara för att upptäcka att man behövde gå tillbaka till den del av källan som var på den film man skickat tillbaka. Man behövde dock inte resa, men det tog ändå tid.
När jag flera decennier senare efter ett långt upphåll återupptog släktforskningen hade jag dock nytta av närheten till Vadstena. På den tiden hade jag just flyttat till Vällingby men barnens far- och morföräldrar fanns alla i Östergötland. Så vi hyrde på årsbasis en sommarbostad på Tistorps storgård i Strå socken på cykelavstånd från Vadstena. Jag hade då upptäckt att en ana i Värmland uppgavs född i »Småland« 1768. Hur jag sedan fann honom i mantalslängderna i Landsarkivet i Vadstena berättade jag tillsammans med en sexmänning, som också härstammade från honom, i Släktforskarnas årsbok 2005.
Från millennieskiftet har vi sett två starka digitaliseringslinjer som båda avsevärt förändrat förutsättningarna för den moderna släktforskningen. Med ett allt mer utvecklat internet etablerades en ny distributionskanal hem till släktforskarna för distribution av källmaterial. Det »enda« som krävdes var att källmaterialet gjorde tillgängligt som digitala bilder. Aktörer har kommit och gått och idag kvarstår framförallt myndigheten Riksarkivet (även om i princip samma bildmaterial avseende kyrkoarkiven som RA fick av mormonerna återfinns på annat håll), det privata ArkivDigital samt förstås mormonernas Family Search. Någon uttömmande beskrivning av det digitaliserade källmaterialet är knappast möjlig men här ges några smakprov.
Riksarkivet bygger en del av sin digitaliseringsverksamhet på de filmer som man fick från mormonerna. Bland detta finns inte bara kyrkoarkiv utan ett stort material från skatteförvaltningen exempelvis landskapshandlingar från framförallt 1500-talet, mantalslängder från 1640-talet till 1820 i form av de kopior som skickades till Stockholm och idag förvaras på Riksarkivet, arkivmaterialet från Älvsborgs andra lösen och den militära förvaltningen i form av rullor och generalmönsterullorna av olika slag från 1600-talet och framåt. Riksarkivet nydigitaliserar dock även material som exempelvis arkivmaterial från Älvsborgs lösen 1571 och 1613och 1600- talets geometriska jordeböcker samt även nyare kyrkoboksmaterial.
ArkivDigital däremot använder inte mormonfilmerna utan fotograferar alla arkivhandlingar på nytt i färg med modern teknik. I sin portfölj har man framförallt alla kyrkoarkiv. Även 1600-talets rullor och generalmönsterrullorna finns i färg. Eftersom mantalslängder i vart fall periodvis upprättades i tre exemplar och i den mån de är sparade finns i som mest tre olika arkiv har man valt att fotografera länsstyrelsernas exemplar och i den mån dessa saknas komplettera med bilder från andra arkiv. ArkivDigital har även till in på första delen av 1700-talet digitaliserat de så kallade renoverade domböckerna. Det är avskrifter av häradsrätternas och rådhusrätterna konceptdomböcker som skickades in till Svea respektive Göta hovrätt, så att dessa skulle kunna överse rättstillämpningen i underrätterna, och som idag förvaras i hovrätternas respektive advokatsfiskals arkiv. De renoverade småprokollen, som startar ungefär 1700 är digitaliserade för hela 1700-talet.
Digitaliseringens andra utvecklingslinje var i vart fall initialt intimt sammanhängande med vad som var känt som 1900-talets sekretessmur. För kyrkböckerna gällde från mitten av 1930-talet 70 års sekretess. Hur skulle man kunna ta sig förbi den? Här kom Carl Szabad (1947–2015) och Sveriges släktforskarförbund att spela en avgörande roll genom utgivningen 1997 av den första versionen av Sveriges dödbok 1968–1996 (version 1). Den innehöll ett register på alla döda 1968–1996 baserat bland annat på SPAR. I källmaterialet saknades dock namn och adress för döda . Version 2 kompletterade med döda tillbaka till 1950 från SCB:s dödsorsaksregister, även dessa utan namn och adress samt (förstås) dödsorsak men namn efter 1970 fanns nu med. Version 3 och 4 kompletterade tillbaka till 1947 samt manuellt namn och adress där detta saknades. Idag är version 9, som även finns som en webbversion, omfattande 1815–2022 den aktuella. I dessa senare versioner har även uppgifter om döda före 1947 kompletterats manuellt. Möjligen är version 10 som sägs komma i slutet av åren den sista av detta slag. Databasen Sveriges befolkning 1970 gavs ut av Sveriges Släktforskarförbund 2002 på Carl Szabads initiativ baserad på skattemyndigheternas digitala mantalslängder för 1971.
Dessa initiativ har fått en rad efterföljare inte bara producerade av Sveriges släktforskarförbund utan även av Riksarkivet och ArkivDigital. Så finns exempelvis varianter på Sveriges befolkning 1890 för 1870, 1880, 1900, 1910, 1930, 1940, 1950, 1960, 1970, 1975, 1980, 1985, 1990 och 2000 utgivna av olika huvudmän. ArkivDigital har även ett närmast heltäckande befolkningsregister kallat Befolkningen i Sverige 1800–1947 baserat på avskrifter av framförallt husförhörslängder och församlingsböcker.
Dessa databaser kan dela in i tre grupper: (i) återgivning på registerdata från en eller flera olika källor, (ii) avskrifter av källor och (iii) registerdata och/eller avskrifter kompletterade med en forskningsinsats som resulterat i ytterligare uppgifter. Det diskuteras inte särskilt mycket men faktiskt är kategori tre inte helt oproblematiskt ur ett källkritiskt perspektiv. Medan kategori ett är vad den är, en återgivning av ett eller flera av myndigheterna skapat register, innebär de andra två en manuell handpåläggning. Kategori två kräver att det läses rätt, men det är enkelt att korrigera om fel påträffas. I vissa fall kan det dock vara mer problematiskt. Exempelvis är Sveriges befolkning 1890 resultatet av husförhörslängder skrivits av till de så kallade SCB-sammandragen som sedan skrivits in i ett register. Databasen är alltså en avskrift av en avskrift av en källa och det är naturligt att en lång rad fel kan uppstått i den processen. Kategori tre är mer problematisk eftersom det både ska läsas rätt och forskas rätt.Sveriges dödbok kan rättas men jag har inte sett att det publicerats någon statistik på hur stor andel av rättelserna som beror på att det forskats fel. Att det förekommer är helt klart. Mitt senaste exempel var när jag upptäckte att två kvinnor med samma förnamn och samma efternamn samt samma födelsedatum men födda på olika platser båda fått den ena kvinnnans födelseort.
För merparten av dessa register har motivet knappast varit att bryta 1900-talets sekretessmur utan istället har motivet varit att skapa hjälpmedel för släktforskare. För erfarna släktforskare har utvecklingen inneburit närmast en revolution genom kombinationen av via internet tillgängliga digitala sökverktyg och digitaliserade källor. Medan man tidigare var tvungen att ägna mycket tid åt ofta ganska basala källor i kyrkoarkiven så är de nu i många fall ett snabbt övergående fas i släktforskningen. Istället kan man ägna tid åt de mer krävande domstolsarkiven och skattehandlingarna varav mycket alltså är digitaliserat. Inte minst att man kan växla mellan olika arkiv som fysiskt förvaras på olika platser i landet utan att lämna skrivbordet har haft konsekvenser.
Produktiviteten i släktforskningen, om man så får uttrycka det, har ökat kraftigt. Med samma tidsinsats utförs idag bra mycket mer släktforskning än för tio år sedan; inte bara tid som tidigare ägnandes åt resor och korrespondens kan högre grad ägnas åt släktforskning utan även tid i väntan nya volymer skulle forslas fram från arkivens djup till forskarbordet i läsesalen. Genom att släktforskare kan ägna mer tid åt mer kvalificerade arkiv har de dessutom behövt höja och har höjt sin kunskaper inte minst när det gäller att läsa 1500- och 1600-talens handskrift. Men även kunskaperna om källornas tillkomst och därmed om vad de kan berätta har ökat.
De mer tidskrävande arkivbesöken kan då planeras bättre och få en annan inriktning. Ingen åker idag till landsarkiven för att ta del av kyrkböcker eftersom man av slitageskäl bara läsa de digitala versionerna. Nej, arkivbesöken blir istället fokuserade på icke-digitalierat material och sådan finns det fortfarande otroliga mängder av inte minst bilagor till olika digitaliserade handlingar. Det kan exempelvis röra sig om domstolarna så kallade inneliggande handlingar eller länsräkenskapernas verifikationer.
Det är klart att trösklarna har sänkts även för nybörjare då det i praktiken är möjligt att skapa sig ett släktträd tillbaka till cirka 1800 utan att direkt använda några samtida källor. Det är naturligtvis trevligt men samtidigt är digitala register bearbetningar av källor och fel av olika slag kan som konstaterats ovan alltid smyga sig in. Saknas då kunskap och/eller insikter vad gäller grundläggande källkritik, som att bearbetningarnas uppgifter måste kontrolleras mot originalkällorna, kan en nybörjare lätt hamna fel. Det kan också vara svårt om man inte har en bra handbok eller går en introduktionskurs i släktforskning att vara helt på det klara över det material man använder egentligen är för något.
Ytterligare en komplikation är många kommersiella aktörer erbjuder en tjänst där man skapar släktträden hos aktören och inte lokalt på den egna datorn. Därifrån är steget inte långt att aktören erbjuder möjligheten att söka efter matchningar mellan det egna släktträdet och hos släktträd som andra kunder skapat samt möjligheten att länka ihop de olika släktträden. Här blir förstås de källkritiska problemen än större. Medan det i de digitala registren framgår vad som är den ursprungliga källan, som därmed kan kontrolleras, behöver den uppgiften inte alls finnas i det andra släktträdet
Digitaliseringsprocesserna har alltså fjärmat vissa släktforskare från den direkta arkivanvändningen och de direkta arkivbesöken medan andra släktforskare tränger djupare in i arkiven än någonsin.
Medan man nästan kan tänka sig att kyrkoarkiven kommit till med syftet att man ska kunna släktforska i dem, vilket i och för sig inte är korrekt, så används idag istället arkiv där det är uppenbart att så inte är fallet. De olika skattelängder från 1500- och 1600-talet som används idag bland släktforskare hade inga sådana biändamål. Tvärtom var de utformade för att dokumentera att de skatter som skulle betalades faktiskt betaldes var skatterna sedan knutna till jorden eller till de personer som brukade den. De renoverade domböckerna kom till för att övervaka att de lokala domstolarna dömde enligt lagen. Ändå kan de vara den enda återstående artefakten av en tvist mellan släktingar om jord där deras släktskap framgår med all önskvärd tydlighet. Exempel i bilden.
Vi är naturligtvis inte vid vägs ände i denna utveckling. Nu när alla dessa arkiv är digitaliserade hur ska man hinna läsa allt? De senaste åren har det pratats mycket om automatiserad transkribering från digitala källor av arkivhandlingar. Nu verkar dock det levereras från verkstaden. I veckan levererade RA 1,2 miljoner dokument som har tolkats med automatiserad transkribering (HTR, Handwritten Text Recognition). Och mer kommer att släppas. En stort del utgörs av Liber causarum från Svea hovrätt: en källserie som innehåller bilagor till alla mål som togs upp i Svea hovrätt.
De dåliga nyheterna är att allt inte blir rätt så man måste själv kontrollera det transkriberade materialet. Det är inte att ge dem rätt som anser att de läser så snabbt och bra att de inte behöver transkriberingen. För att alls kunna läsa något relevant måste man först hitta det. De goda nyheterna är därför att man knappast behöver läsa »allt« eftersom man kan fritextsöka i hela det transkriberade materialet med en enda sökning, exempelvis på släktnamn och ortnamn. De få försök jag gjort reducerade rymden av alla transkriberade dokument från 1,2 miljoner till mellan några tiotal och ett par hundra beroende på sökterm. Många sedan tidigare kända rättsfall dök upp men också flera okända som verkar lovande att studera i detalj.
Transkriberingen riskerar dock att ytterligare fjärma släktforskare från arkiven. Det blir ju ganska enkelt att nöja sig med HTR-tolkningen, särskilt om man är ovan vid äldre text. Lär man sig då inte heller att själv läsa texten blir en kontroll av om maskintolkningen är rätt närmast omöjlig.
Bild: Släkttavla från 1643 fotograferad av ArkivDigital. Kopparbergs, Säters och Näsgårds län samt Österdalarne tingslags häradsrätt (KLHA II) AI:10 (opaginerad AD bildid v222841.b1860).
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
